Skrivit i Corren 17/8:

Gunnar Helén var radiomannen som förevigade fredsyran på Kungsgatan i Stockholm våren 1945, när den efterlängtande nyheten om Nazitysklands kapitulation nådde Sverige. Ett legendariskt reportage i svensk journalistik.

Sedan sadlade Helén om till att bli en mindre legendarisk FP-politiker som ledde partiet 1969-75. Där är väl hans mest ihågkomna bidrag den bevingat missförstådda frasen ”att vara liberal är att vara kluven”, en formulering som förföljde honom livet ut och som fortfarande medlemmarna i hans gamla parti brukar hånas för. Det är djupt orättvist.

Gunnar Helén var en bildad kulturmänniska, i grunden akademiker som doktorerat på Birger Sjöbergs författarskap. Såsom intellektuell humanist menade han förstås att liberaler inte kan förfalla till några enögda, pekpinneviftade testuggare utan måste kunna se saker från flera perspektiv, vara resonerande och öppna för argument.

I den andan kom Helén att allvarligt oroas av de politiska och byråkratiska eliternas tilltagande maktfullkomlighet i den svällande svenska socialstatens spår.

Väljarna riskerade att reduceras till röstboskap, undersåtar i ett tondövt pampvälde istället för myndiga människor som deras representanter i maktapparaten är skyldiga att inta en ödmjuk hållning till. Gunnar Helén lanserade begreppet ”närdemokrati” som ett korrigerande recept.

I sin bok Frihet i gemenskap (1974) förklarade han: ”Närdemokratin har som huvudsyfte att göra myndigheter och politiska organ känsligare för medborgarna. Det räcker inte att vart tredje år (numera vart fjärde!, min anm.) välja mellan ett antal åsiktspaket…

Nya kanaler måste till som ger folk möjlighet att mera direkt påverka beslut som nära rör dem. Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet ska vara till för den enskilde”.

Orden har tyvärr inte förlorat i aktualitet. I Sverige som i övriga västvärlden växer misstron mot det politiska etablissemanget, förtroendet för de traditionella partierna är minst sagt skakigt, folkstyrets former lider av ökande legitimitets- och effektivitetsproblem.

Förnyelse är nödvändigt och intressant nog tycks Gunnar Heléns närdemokratiska idéer fått en vältajmad renässans bland Liberalerna här i Linköping. Man anser det olyckligt att stadshusets politiker låter sig granskas av sitt eget skrå i den kommunala revisionen. Därför borde systemet med lekmannarevisorer förändras så att oberoende invånare kan axla uppdraget att syna hur våra skattepengar hanteras.

Ett annat L-förslag är att löpande, och i ett tidigt skede, inhämta åsikter kring olika tänkta fullmäktigebeslut genom enkäter till några hundra slumpvis utvalda Linköpingsbor. ”Dels skulle det ge bättre idéer om hur vi utvecklar Linköping, dels skulle det bli ett närmande mellan politiker och kommuninvånare. Det behövs för att överbrygga känslan av vi och dom”, menar L-politikern Gustaf Appelberg (Corren 16/8).

Initiativen är utmärkta. Som Helén skrev: ”Vi politiker får hålla tillbaka vår klåfingrighet och våra maktanspråk. Vi ska inte göra anspråk på att sitta med och bestämma överallt. Det är de som nära bemöts av en verksamhet som har rätt att kräva, som har rätt att få, inflytande i naturliga, vardagliga former”.

Den kluvne liberalen var inte så dum ändå, eller hur?