Kategoriarkiv: Liberalerna

Äntligen händer det

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

”Från årsskiftet avskaffas värnskatten”, sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten – av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att ”gynna de rika” – det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra.

Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara ”tillfällig”, som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper.

Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”.

I själva verket torde alla – inte enbart de direkt berörda – faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!

Ett ovärdigt spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Fartblinda EU-liberaler

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:

Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!

”Lagom finns inte i min vokabulär”, har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.

I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att – med ett bevingat malmsteenskt uttryck – ”unleash the fucking fury” och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.

Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.

Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. ”Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet”, säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4). Medan den övriga svenska borgerligheten – tydligast hos KD och M – annonserar en strävan att minska EU:s klåfingrighet, visar Liberalerna en brinnande entusiasm för motsatsen.

Euron ska självklart bli svensk valuta. EU:s budget ska ökas, inte bantas. En gemensam europeisk socialpolitik bejakas, liksom idén om ett militärt EU-försvar.

Liberalerna vill även i sin Macronvurmande vallöfteskatalog införa en överstatlig koldioxidskatt, vilket av miljöskäl kan tyckas bra. Men som öppnar dörren för Brysselbyråkraternas våtaste dröm: att unionen får egen beskattningsrätt, kronan på verket i det hägrande federalistbygget.

Låt vara att Liberalerna just nu brottas med interna problem och inte har sin populäraste stund i opinionen. Partiets more is more-politik gällande EU har ändå förtjänsten av att för svenska väljare ge en tydligt konsumentupplysande, signifikativt varnande illustration av det europeiska samarbetsprojektets urartning.

Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.

Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter – det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.

Ingen klonad Ullsten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

Vem ska rädda Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet? Just nu liknar det ett självmordsuppdrag att ta över den krisdrabbade showen när Jan Björklund till sommaren lämnar scenen.

Opinionsstödet är så decimerat att sympatisörerna snart knappt ryms i en gammal folkabuss. Trots att partiet – jämte Centern – bärgade stora sakpolitiska vinster i januariöverenskommelsen med den nya S/MP-regeringen, blev effekten att Liberalernas flyktiga väljarkår blev ännu flyktigare.

Även den interna sammanhållningen tog rejält med stryk av steget över blockgränsen som kvarvarande Allianslojalister hade svårt att tåla. På det kom de förtroendetärande skandalerna kring riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls snikna lägenhetsaffär på skattebetalarnas bekostnad och Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms dubbelarbetande åt näringslivet.

Om Liberalerna lyckats kommunicera något väldigt väl, är det intrycket av ett splittrat, sargat och praktiskt taget roderlöst parti på drift mot stupet. I EU-valet den 26 maj är risken reell att det blir ett knockoutslag från Europaparlamentet, vilket för dessa de mest okritiska Brysselvurmarna i svensk politik vore en katastrof av existentiella dimensioner.

Och mitt i allt detta ska alltså en ny partiledare vaskas fram. Inga hugade kandidater har ännu officiellt klivit ut. Tydligt är dock att det verkar arta sig till en strid mellan anhängarna av Erik Ullenhag å ena sidan och Nyamko Sabuni å andra sidan.

Bägge har varit statsråd i Reinfeldtregeringen, men sedan lämnat den aktiva politiken för att stå på standby om partiet kallar. Bägge representerar också förhoppningarna om skilda vägval.

Ullenhag är den mjuka socialliberala linjens man, traditionalisternas dröm. En gediget präktig, välkammad och spolformad ärkefolkpartist – en klonad Ola Ullsten som få bortom Liberalernas närmast sörjande krets kan erinra sig något minnesvärt av.

Sabuni är det mera ruter i. Högerinriktad, uppfriskande kaxig, viljestark och sällan den som fegspelar i debatten (som minister med ansvar för integrationsfrågor var hon exempelvis tidig med att tala klarspråk om hedersvåldets förkastlighet).

Med henne skulle Liberalerna näppeligen behöva hotas av att blekna in i tapeten. Snarare har hon kapaciteten att bli för sitt parti vad Ebba Busch Thor blivit för Kristdemokraterna.

Vill Liberalerna öka sina chanser att vända snålblåst till medvind är nog inte en blodfattig Ullstenkopia att rekommendera i alla fall.

Den svarta veckan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.

En moralisk röta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:

Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot för Liberalerna och med sin man hemmahörande i Ydre, har aldrig haft avsikten att sko sig. Det bedyrar hon själv och säger sig agerat helt i enlighet med gällande regelverk.

Åklagarmyndigheten kommer möjligen till en annan slutsats, när nu beslut fattats om en förutredning av upplägget för hennes övernattningslägenhet i Stockholm.

Som Aftonbladet avslöjade i måndags disponerar Emma Carlsson Löfdahl en bostadsrätt i andra hand och till ”marknadsmässig hyra” som hennes make köpt och äger. På så vis har hon kunnat tillskansa sig maximalt bidragsbelopp från riksdagen och därmed låtit skattebetalarna delfinansiera sin äkta hälfts kapitalinvestering i en tvåa i Stockholms innerstad.

Det kan formellt vara fullt förenligt med reglernas bokstav och inget brottsligt. Men är det en godtagbar ursäkt för vad de flesta medborgare nog uppfattar som ett tämligen flagrant och utstuderat sniket beteende av en folkvald makthavare i politikens förtroendebransch?

Emma Carlsson Löfdahl är tyvärr inte den enda inom Liberalerna med moraliskt dubiösa fasoner. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström har vid sidan av sitt offentligt välbetalda uppdrag i Bryssel och Strasbourg skaffat sig mycket lönsamma extraknäck som styrelseledamot såväl i industrikoncernen Beijer Alma som laserknivföretaget Elekta.

Wikström gör säkert skäl för pengarna. ”I alla rankningar är jag den mest aktiva och den som fått störst inflytande i parlamentet av alla svenskar någonsin”, sa hon aningen skrytsamt till Dagens Opinion (15/2).

En sådan EU-politiker måste bolagen tycka det vara guld värt att ha på avlöningslistan. Är Wikströms väljare lika förtjusta? Frågan blir ju oundvikligen om det främst är för deras eller näringslivets räkning som hon så flitigt arbetar.

Och vad ska man sedan säga om Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand? Hon har lett regeringens rykande färska utredning om hur flygindustrin ska använda mer biobränsle.

Samtidigt är hon både aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy – ett företag med biobränslen som verksamhetsområde och som fått hundratusentals skattekronor i bidrag från Energimyndigheten för att utveckla miljövänliga bränslen till flygplan.

”Something is rotten in the state of Denmark”, skrev Shakespeare. ”And Sweden”, kunde han tillägga.

Marit Paulsen visar vägen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/2:

Liberalerna och Miljöpartiet har haft det knackigt ganska länge. Och inte ljusnar det. Båda noterar 3,9 procent vardera i Svensk väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatiundersökningarna (20/2) och skulle alltså slås ut från riksdagen om det vore val idag.

Det inledda regeringssamarbetet över blockgränsen tycks ha kostat, särskilt för Liberalernas del som backat med 1,6 procentenheter sedan valet i höstas.

Olyckligtvis för denna trendmässigt underpresterande duo väntar snart ett nytt val i maj, till Europaparlamentet. Den blir en kort tid att försöka spotta upp sig på och dystra siffror möter dem även här.

Europaparlamentet har precis presenterat en opinionsundersökning om hur vindarna blåser inom unionens medlemsstater. Resultatet pekar på att tre svenska partier inte längre kommer att ha någon representation i den sammanträdande flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg: Liberalerna, Miljöpartiet och det alltmer bortbleknande Feministiskt initiativ.

Som inte dessa mätningar vore illavarslande nyheter nog, har MP drabbats av fanflykt inför EU-valet i form av utbrytarkonstellationen Partiet vändpunkt som också siktar på att konkurrera om de gröna rösterna. I spetsen står den förre MP-riksdagsmannen och Europaparlamentarikern Carl Schlyter.

Lyckas han i flygande fläng få ihop en egen lista, kan den möjligen göra en missnöjesskillnad på marginalen som får MP:s redan osäkra mandat att hänga ännu lösare. Desertering råder även inom Liberalerna. Det är Marit Paulsen, partiets tidigare omåttligt populära och färgstarka profil i Europaparlamentet, som i veckan deklarerade att hon avser stödja Centerns toppkandidat Fredrick Federley.

Paulsen anser att han är vassast på att driva hennes hjärtefrågor inom djurskydds- och livsmedelsområdet. Att hellre se till sak och idéer än kollektivistisk organisationslojalitet är ett uppfriskande brott mot partisekterismen och är, måste man väl säga, ett hälsosamt uttryck för sann liberal nonkonformistisk förnuftsanda.

Men i det gamla Folkpartiets glesande led har man kanske det svårare att betrakta Paulsens ”svek” lika välvilligt i en situation när kräftgången börjar närma sig en existentiellt kritisk punkt. Ovanpå allt övrigt trassel är Liberalerna i färd med att byta partiledare också.

Hur vore det med en liberal strukturrationalisering och slå ihop påsarna med Centern under Annie Lööf istället?

Björklund ut, Lööf in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:

Jan Björklund ger upp och avgår som partiledare. Det var föga överraskande. Björlund har suttit länge på sin post, i tolv år. Han är en effektiv debattör, i synnerhet gällande skolan.

Men han lyckades aldrig få vind i opinionsseglen. Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna 2015 hjälpte inte. Av den då utlovade förnyelseprocessen blev inget som någon märkte, kräftgången fortsatte och i senaste valet var frågan om partiet ens skulle klara riksdagsspärren.

Turerna kring regeringsbildningen splittrade därefter inte bara Alliansen. Björklunds stöd till Löfven slet såväl Liberalerna som deras lilla flyktiga väljarkår itu.

Om inte Björklund kastat in handduken nu, skulle han antagligen snart riskerat en ny intern missnöjesrevolt – minns att Birgitta Ohlsson tidigare utmanat honom – men denna gång skulle han knappast överlevt ett öppet ifrågasättande av hugade ledarskapsaspiranter. Bättre att förekomma än förekommas, alltså.

Vem kan hela detta svårt krisdrabbade parti och få det på stadig mark igen när den förbrukade Björklund gjort sorti? Hur vore det om svaret istället blev att låta Annie Lööf ta över i en ihopslagen konstellation kallad Centerliberalerna?

Tanken borde inte vara främmande, utan har legat på lur ända sedan Bertil Ohlins och Gunnar Hedlunds mittensamverkan på 60-talet. Ett seriöst menat försök till fusionering gjordes av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin 1973, men stupade främst på motståndet av ”Åsa-Nisse-marxisterna” inom Centerns ungdomsförbund.

Fälldin kände sig så knäckt att han övervägde att hoppa av politiken. 2002 var Lars Leijonborg och Maud Olofsson redo att pröva igen, fast då föll det på Centerns nej till euron och Olofssons hårresande jämförelse med att även ”Hitler gjorde ju tokiga saker” i sin strävan att ena Europa.

Det gamla Bondeförbundets ideologiska instinkter har historiskt sett inte alltid varit klockrena. Men vilka skulle hindren vara för en fusion idag? Under Annie Lööf har Centern transformerats till en fullödig liberal kraft, varför förekomsten av två konkurrerande liberala partier måste sägas vara både onödigt och på sikt försvagande.

Bildandet av en gemensam styrkefront vore särskilt angelägen i just denna tid när liberala och humanistiska värden står under hård press. Grip tillfället!

Hur mycket får LSS kosta?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

I denna valrörelse har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) hamnat i brännpunkten. Det är ett känsligt spörsmål som rör en av samhällets mest utsatta grupper. Vilket parti vill då framstå som hjärtlöst och snålt? ”Vi föreslår ytterligare ungefär en och en halv miljard till LSS-reformen per år”, säger Liberalernas Jan Björklund (Aftonbladet 26/8).

Barn- äldre och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) vill inte binda sig för några restriktioner i ökade anslag: ”Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer: vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov” (TT 30/8).

I den stund valrörelsen är förbi kommer antagligen den utlovade generositeten att bli mindre vidlyftig. Vilken regering vi än får efter den 9 september, tvingas den obevekligen att konfronteras med samma verklighet som Socialdemokraterna brottades med under den gångna mandatperioden: kostnadsutvecklingen för LSS har skenat långt bortom vad som ursprungligen kalkylerats.

När socialminister Bengt Westerberg (FP) lanserade assistansreformen 1994 beräknades utgiften till 2,4 miljarder statliga skattekronor. Nu är siffran uppe i 30 miljarder och lagens svepande utformning gör att kostnaderna tickar vidare mot en ständigt pågående miljardökning om inga bromsar slås till. Det försökte Löfvenregeringen, men hanterade frågan oskickligt med trubbiga besparingsdirektiv till Försäkringskassan.

Skandalösa fall där svårt funktionshindrade nekades assistans fick kritiken att explodera och Socialdemokraterna kovände till Lena Hallengrens populistiska ”the sky is the limit”. Att Liberalerna intar en liknande ståndpunkt gör inte saken bättre.

Som historikerprofessor Lars Trädgårdh skrev om LSS-debatten i tisdagens DI: ”Flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme”.

Han pekar på det avgörande problemet med LSS som uttryck för en absolutistisk rättighetsideologi, vilken satt politikens gängse avvägningar mellan olika utgiftsområden, skyldigheter och intressen ur spel.

Varje kompromiss, varje inskränkning, varje nykter kostnadsblick blir därmed ett svek som ansvariga makthavare får väldigt svårt att försvara. Detta kan inte fortsätta. Kommande mandatperiod lär de finansiella realiteterna göra en bredare uppgörelse ofrånkomlig.

Intentionerna med LSS, att ge funktionshindrade människor en värdig och självständigare tillvaro, är goda och riktiga. Men vad är rimligt och rättvist att kräva mot den trista bakgrunden att inga resurser är oändliga? Det obekvämt nödvändiga svaret måste varje seriöst parti kunna redovisa, förr eller senare.

Friskolor under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

För fem år sedan, när Socialdemokraterna befann sig opposition, lovade Stefan Löfven att lagstifta mot ”överetableringen” av friskolor. Med andra ord att ge ökad makt åt stat och kommun på valfrihetens och mångfaldens bekostad. När Socialdemokraterna bildade regering 2014 togs instrumentet fram – ett vinsttak för enskilda aktörer i välfärden.

Det går partiet dessa dagar till val på. Sverige har för närvarande omkring 4000 friskolor, varav de flesta skulle få mycket svårt att fortsätta om förslaget genomförs. Vinsttaket blir en strypsnara som gör de ekonomiska marginalerna hopplösa. Bland annat skulle Småskolan i Ljungsbro utanför Linköping, med toppresultat i Skolinspektionens utvärderingar, riskera att gå en mörk framtid till mötes.

”För att kunna bygga en ny skola, som är vårt nuvarande mål, och få bankens förtroende till det lån som krävs, behövs mycket pengar sparas. Bara diskussionen om vinstbegränsningar i välfärden har skadat oss”, säger rektorn Fredrik Påhlsson som med sin fru startade Småskolan 2011 (Svenskt Näringsliv 2/5 2018).

Vad är vinsten för Linköping om framgångsrika skolentreprenörer som paret Påhlsson hindras från att expandera och kanske i förlängningen helt tvingas ge upp? Vad är vinsten för Sverige om jaktsäsongen på friskolorna rullar vidare och de offentliga skolorna återtar sin gamla monopolställning? Decennier av partipolitisk klåfingrighet och misslyckade statliga reformpedagogiska experiment har skadat det nationella utbildningsväsendet allvarligt.

Mer än någonsin behöver vi friskolorna som med friska idéer, engagerade ägare och lärare kan lämna värdefulla bidrag till att bryta denna negativa utveckling. Konkurrens stimulerar, konformism bedövar.

Att Socialdemokraterna i armkrok med Vänsterpartiet även ivrar för att direktförbjuda religiösa friskolor är väl inte konstigt med tanke på deras trångsynta ideologiska inställning. Men att både Liberalerna och Moderaterna ger dem eldunderstöd på denna punkt?

Jan Björklund säger i SvD (3/9) att totalförbud mot nya religiösa friskolor ”blir ett av våra allra viktigaste krav i regeringsförhandlingarna om några veckor”. Ulf Kristersson vill införa en etableringspaus och misstänkliggör likt Björklund dessa skolor som grogrund för religiös extremism.

Förra året listade tidskriften Skolvärlden hur många friskolor som hade en uttalad konfessionell inriktning. Det fanns knappt 70 stycken i landet. De kristna dominerade överlägset, någon var judisk, ett tiotal var muslimska. Gissa vilka som triggat förbudsidén?

Nu ska minnas att religiösa inslag i undervisningen inte är tillåten. Bön och andakter måste vara frivilliga och hållas utanför klassrummet. Förekommer brott mot gällande lag och extremistisk indoktrinering ska naturligtvis detta beivras och oseriösa skolor stängas. Skärp gärna kontrollen i fall där det är påkallat.

Men att rikta piken mot just muslimska skolor och sedan dra alla konfessionella skolor över samma svepande förbudskam är såväl diskriminerande, som utslag av illa dolt populistiskt väljarfiske i kulturella och religiösa fördomar.

Genom att spela på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets planhalva medverkar även Liberalerna och Moderaterna till att underblåsa det generellt friskolefientliga klimat som det röda politikerlaget försöker skapa och vinna anhängare på. Det är djupt olyckligt.