Envar sin egen polis?

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Det mörknar för varje dag nu när sommaren går mot sitt obevekliga slut. Men i städerna riket runt lyses augustinätterna upp av eldhärjade fordon.

På onsdagsmorgonen vaknade vi till nyheten att en garagelänga med närmare 20 bilar i Norrköpings Klockaretorpet stått i lågor. Enligt vittnesmål var det fyra personer som anlagt branden och schappat.

Samma natt brann tre bilar i Linköping. En bilbrand rapporterades även från Lund och i Malmö fortsatte bilbrännandet för nionde natten i rad.

Föregående natt i Husby, Stockholm, hade någon eller några satt fyr i ett parkeringsgarage med 47 bilar. En flaska innehållandes brännbar vätska hittades på platsen. Och så här har det hållit på länge i vårt avlånga land.

Rikspolischefen Dan Eliasson är dock nöjd och vid gott mod. I tidningen Svensk Polis summerar han glatt resultaten av sin myndighets förmåga att upprätthålla lag och ordning med orden: ”Vi klarade även denna sommar”.

Den verklighetsuppfattningen delas kanske inte riktigt av gemene man. Den delas definitivt inte av Polisförbundets Anna Nellberg Dennis, som offentligt rullar Eliasson i tjära och fjäder:

”Det är bilar som brinner, det kastas stenar. Att komma och säga att den här sommaren gick bra… Det är egentligen med guds försyn som den här sommaren har gått bra, om du frågar mig. Den undre gränsen är redan passerad” (SR 16/1).

Den råa sanningen är att polisen står närmast maktlös mot dessa gangsters som respektlöst förstör andras egendom och äventyrar både liv och säkerhet i de drabbade bostadsområdena.

Endast i sällsynta fall grips någon misstänkt. Brottsoffren tvingas i princip räkna med att gärningsmännen går fria, igen och igen. Expressens Lotta Gröning kallar bilbränderna en terrorhandling mot det civila samhället. Det är precis vad det är.

Desto sorgligare att vi har en stat som gjorts stor och stark på alla möjliga sätt – utom där det är statens raison d’etre att vara det: i skyddet av medborgarna mot såväl yttre hot som inre. Det finns inget betryggande militärt försvar och den statliga kärnfunktion som Dan Eliasson tronar över är ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.

Får inte kommunerna upprätta egna lokala poliskårer när statens dito fallerat, får väl medborgarna använda sig av lagen om nödvärn och envarsgripande.

Rättegångsbalken (24:7) stadgar: ”Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman”.

Envarsgripande är vanligen inte att rekommendera, det är av uppenbara skäl riskfyllt och kan medföra vådliga konsekvenser. Vilket belyser vikten av att vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar.

Regeringen lovar mer prioritet på det. Onekligen på tiden. Hoppas att det märks innan nästa sommar, åtminstone.

Försvara rättsstaten!

Skrivit i Corren 21/7:Corren.

Säsongens retoriska politikermode är att tala om ”svenska värderingar”. Lite oklart dock vad som menas med specifikt svenskt i utläggningarna.

För en luttrad iakttagare synes det mest vara ett varv på den gamla vanliga predikotexten, men där de obligatoriska signalorden om ”demokrati”, ”allas lika värde”, ”jämställdhet”, ”frihet”, etc, doppats i blågula färger.

Det är väl ett tecken i vår nynationalistiska tid att värderingar som annars brukar sägas vara universella, plötsligt saluförs som de hade uppstigit ur den äktsvenska folkstammens djup.

Men som Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) nyligen påpekat: ”det inte vår uppfattning om vilka värderingar som är svenska som styr över oss utan svensk lag och rätt”.

I ett fritt, pluralistiskt samhälle är värderingarna många och skiftande, de är föremål för ständig diskussion, förhandling och utveckling. Jämför bara Sverige år 1816, 1916 och 2016…

Rådande lag i vårt land kan dock inte vara flytande och förhandlingsbar. Den måste alla som bor här böja sig under, hur man än ser på sin egen svenskhet i värderingshänseende. Och det är den offentliga maktens plikt att upprätthålla lagen, oavsett vilka värderingar den offentliga maktens representanter håller sig med.

Det är exempelvis inte godtagbart att polismyndighetens högste företrädare Dan Eliasson struntar i sitt ämbetes oväld och annonserar negativa värderingar om ett parti som SD. Lagen gäller ovillkorligen också sverigedemokrater, tycka vad man vill om deras värderingar.

Även SD-politiker och deras sympatisörer ska kunna lita på att polisen behandlar dem lika. Att justitieminister Morgan Johansson (S) sanktionerat Eliassons partipolitiska värderingsaktivism istället för att ta honom i herrens tukt och förmaning, borde skäligen oroa varje rättsmedveten medborgare.

Det kan heller inte vara rikspolischefens uppdrag att starta glättiga opinionskampanjer i syfte förbättra värderingarna bland gärningsmän som utsätter kvinnor för sexuella ofredanden och våldtäkter.

Uppdraget är att gripa brottslingarna och föra dem till skranket, punkt slut. Precis som fallet ska vara med våldsverkarna som kastar sten på blåljuspersonal och förvandlar invandrartäta förorter till de brända bilarnas rike.

Den sociala problematiken och värderingsklimatet i dessa utanförskapsområden kräver sina insatser, men ursäktar icke på något vis kriminaliteten. Första prioritet måste vara att med kompromisslös bestämdhet återställa ordningen och respekt för lagen.

Ursäkta, men önskvärdare än att den offentliga makten föreskriver oss värderingar vore faktiskt om den värnade Sverige från att undermineras som rättsstat.

Tafsa inte, sa polisen

Skrivit i Corren 5/7:Corren.

Polisen har nyligen gått på offensiven för att stoppa vågen av sexualbrott bland unga. På vår tids patenterade vis är det opinionsbildande värdegrundsarbete som gäller.

Vid större evenemang där ungdomar samlas delar polisen ut armband med texten ”POLIS AVSPÄRRAT #tafsainte”. Rikspolischefen Dan Eliasson vädjar till det uppväxande manliga släktet som vore han en förnumstig dagisfröken med en skock trilskande ungar: ”Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!” (Aftonbladet 28/6).

Facit så här långt för Eliassons insatser att hålla det offentliga rummet avspärrat mot ”tafsare” är onekligen mörkt.

På Bråvallafestivalen i Norrköping våldtogs fem kvinnor, därutöver har ett tiotal fall av sexuella ofredanden anmälts. Efter musikfestivalen Putte i Parken, som ägde rum samtidigt i Karlstad, väller anmälningarna om sexuella ofredanden in. Det rör sig om minst 30 unga flickor som uppger sig blivit utsatta, det yngsta offret är endast 12 år!

Och dessutom har det på nattklubben Harrys dansgolv i Linköping förekommit en misstänkt våldtäkt (som Corren rapporterat är den förmodade gärningsmannen släppt i brist på bevis).

Vad man än kan säga om Dan Elissons försök att stävja sexuella övergrepp, är det knappast polisens primära uppgift att iscensätta jippoartade upplysningskampanjer även om syftet är aldrig så lovvärt. Varenda normalbegåvad människa i detta land begriper nog redan att våldtäkt och ovälkomna tafsande händer är fel. Precis som de förstår att inbrott, rån och att sätta andras bilar i brand är fel.

Ändå vägrar vissa personer att respektera gränserna för civiliserat agerande och begår hemska dåd mot sina medmänniskor. Det är därför vi har en polis.

Deras skatteavlönade arbete är ingen mjukisverksamhet och kan aldrig bli det. Polisen är en myndighet som har operativt ansvar för att upprätthålla samhällets våldsmonopol, trygga lag och ordning, gripa och oskadliggöra kriminella.

Kan inte unga flickor och kvinnor vistas säkra i det svenska offentliga rummet är det ovillkorligen ett fundamentalt, oacceptabelt och skamligt misslyckande som blytungt faller på Dan Eliassons axlar.

Det är inte armbandsutdelning vid festivalområden, lansering av hashtaggar i sociala medier och patetiska uppmaningar till bättre ”grabbförnuft” vi kräver av hans myndighet. Det är att den – kallt uttryckt – effektivt sköter sitt jobb med batongen och sätter hårt mot hårt för att hålla våldsverkarna borta.

Är det för svårt för Dan Eliasson? Då får vi säga adjö till honom och skaffa en rikspolischef av det rätta virket.

Det krossade fönstret

Krossat fönster

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande.

Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.

Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.

Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.

Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.

Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av ”no go”-zoner i städerna kan stävjas.

I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade ”Broken windows”-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.

När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste.

Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.

Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?

En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.

Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.

Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent!

Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?

Lag och ordning, nu!

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

Natten till måndagen hände det, igen. Patrullerande polis utsattes för stenkastning av ungdomar i Klockaretorpet, Norrköping. Sju bilar stacks även i brand.

Det är bara färskaste exemplet på oroligheter som förekommit där och i stadsdelen Hageby på senare tid. Härjande gäng anlägger bränder, vandaliserar, tvingar väktare att dra sig tillbaka, stormar anländande räddningstjänst och polis.

Fenomenet är ingalunda exklusivt för vår grannkommun. Tvärtom är det en farsot av krigsliknande kriminalitet mot samhället som drabbat så kallade utanförskapsområden i stad efter stad över hela landet.

Tidigare i år listade polisen 53 svenska bostadsdistrikt med påtaglig hög brottsfrekvens. 15 av dessa räknades som särskilt utsatta, däribland Skäggetorp i Linköping.

Här finns tendenser av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler, social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk och våldsbejakande religiös extremism.

Man har inofficiellt börjat tala om dessa områden i termer av ”no go”-zoner. Normal säkerhet och trygghet kan längre inte garanteras. Brandkårs- och ambulanspersonal attackeras som vore det fientliga trupper, liksom polismakten vilken har fått svårare och svårare att fullgöra sitt uppdrag.

Sista månaderna har också Linköpings Ryd hamnat i ett icke-smickrade fokus. Återkommande bilbränder, rån och överfall har inte minst fått det stora antalet studenter som bor i stadsdelen att regera med rädsla och ilska.

Politiskt må det störa den rosiga ”feel good”-bilden av Linköping, där allt i grunden är så fint och bra. Men sånt får aldrig bli en ursäkt till att fly undan och sticka huvudet i sanden. Utan ordning finns ingen frihet.

Gangsterproblematiken i såväl Linköping som Norrköping och i andra svenska städer måste tydligt adresseras och åtgärdas. Politiker och myndigheter har en ovillkorlig skyldighet att skydda hederliga medborgares liv och egendom.

Inte en fläck av svenskt territorium får hamna i laglöshetens utmarker. Utmaningar mot våldsmonopolet ska mötas hårt, effektivt och snabbt som blixten.

Vad detta handlar om rör samhällskontraktets självaste kärna och fundament, varpå allt annat vilar. Prioritera, sätt fart, återställ lagen! Varför ska det ens behöva sägas?

Polis behövs på plats

Hjälpsam polis.

Skrivit i Corren 26/4:Corren.

Det kokar i Vadstena. På kort tid har flera inbrott skett, vilket fått invånarna att ilska till. Var är polisen?

Tyvärr är det ingen ovanlig fråga i mindre kommuner där ordningsmaktens närvaro är skral. Förtroendet för det offentliga systemets mest grundläggande uppgift – att skydda människors liv och egendom – börjar erodera. Oro och frustration sprider sig.

Steget till bildande av medborgargarden är definitivt inte att rekommendera av många anledningar. Men är begripligt, givet den utsatta situation människor upplever när våldsmonopolets väktare brister i förmåga.

I Vadstena har invånare tagit saken i egna händer genom privata spaningar efter misstänkta brottslingar. Denna utveckling mot ett slags vilda västernsamhälle på landsorten och i glesbygden är en varningssignal att ta på djupaste allvar.

Motalapolisen menar själva att man inte nonchalerar Vadstena. ”Det är vår intention att komma när någon har blivit drabbad”, hävdas från ansvarigt håll (Corren 25/4). Fast den ”intentionen” anses uppenbarligen som en klen försäkring av Motalaborna. Och generellt sett finns vetenskapligt stöd för den uppfattningen.

Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson, vars doktorshandling var en riksomfattande studie av polisens ofta chockerande dåliga arbetsprestationer och låga yrkesmotivation, konstaterade förra året:

”Vi kommer längre bort istället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag… Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång” (Corren 19/1 2015).

Mycket pekar på att förstatligandet av hela polisväsendet 1965 var ett avgörande missgrepp. Dysfunktionaliteten i organisationen har sedan dess varit lika omvittnad som kronisk. Regering och riksdag famlar. Rader av reformförsök, resurstillskott och satsningar på fler poliser har slagit slint.

Vore det inte hög tid att åtminstone delvis återkommunalisera polisen? Det skulle garantera en ordningsmakt på plats med genuin lokalkännedom och som kan utöva ett effektivare brottsförebyggande arbete i samspel mellan olika aktörer i närmiljön.

Ansvarsutkrävandet hade blivit väsentligt tydligare och falla direkt på kommunpolitikerna. I Vadstena skulle de sannolikt aldrig bli omvalda om polisen skött sig som idag.

Polis, polis, potatismos

Recenserat i CorrenCorren. 6/2:

Bok: En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Förlag: Fri tanke

Mordet på Olof Palme är uppklarat. Det trodde ni kanske inte. Men jag lovar, det är sant – enligt den svenska polisens redovisning. För att ett brott ska räknas som uppklarat krävs nämligen bara att en person på något vis har knutits till gärningen. Gällande Palmemordet är det Christer Pettersson.

Att han frikänts i domstol spelar ingen roll. Det är till och med likgiltigt om han skulle blivit åtalad eller ej. Statistiskt blir det ändå en glänsande stjärna åt polisen för att ha klarat upp ett fortfarande ouppklarat brott. Verkar det snurrigt? ”Fullständigt idiotiskt” menar Thomas Bodström, som idag ångrar att han som tidigare justitieminister aldrig förmådde reformera polisens kreativa bokföringsmetoder.

En svensk tiger Hanne KjöllerVill ni veta mer om ordningsmaktens sorgliga tillstånd rekommenderas DN-journalisten Hanne Kjöllers svidande vidräkning med en av landets viktigaste myndigheter.

Ser vi till riktiga, ofriserade siffror har polisen aldrig löst så få brott som nu. Trots att Sverige aldrig haft fler poliser i tjänst och trots att dessa poliser aldrig fått så mycket skattepengar i anslag. Ansvariga politiker, oavsett partifärg, tycks dessutom ha kapitulerat i försöken att få rätsida på polisens kroniskt dysfunktionella organisation.

Hanne Kjöllers bok är skriven i kallt och nyktert raseri över en sjuk myndighetskultur, där cheferna är besatta av att dölja systemets många brister, kräver blind lojalitet av sina underlydande och inte är främmande för ibland rent kriminell repression mot kritiska röster inom de egna väggarna.

Det må låta hårt, men Kjöller har samlat på sig ett gediget material och presenterar nio fall av polisanställda som blivit svårt trakasserade när de brutit mot den falska kårandan.

En av dessa är den även internationellt ansedde Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson. Hans doktorsavhandling, en riksomfattande kartläggning av polisens ofta skrämmande skrala arbetsprestationer och dåliga yrkesmotivation, väckte stort medialt genomslag.

Men polisledningen vägrade befatta sig med Holgerssons rön, fryste ut honom och stoppade hans vidare poliskarriär. Mats Löfving, tidigare länspolismästare i Östergötland, ansåg inte ens att den tungt meriterade Holgersson var kvalificerad som vanlig närpolis i Norrköping!

Läs den här boken. Ni kommer inte att sova gott om natten.

Skickligt suggestivt om Palmemordet

Olof Palme

Nästa år är det precis tre decennier sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Trots en av de mest omfattande mordutredningarna i världen har den svenska polisen inte lyckats lösa brottet. 

Frilansjournalisten och författaren Gunnar Wall har tidigare skrivit två intressanta böcker om mordet (Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, 1997, och Mordgåtan Olof Palme, 2010). Denna höst har han utkommit med en tredje – Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

Det bör påpekas att Wall inte är någon knäppgökig rättshaverist, utan en gediget insatt och källkritiskt granskade yrkesman. Få inom medieskrået behärskar det labyrintiska materialberget kring Palmemordet lika väl. 

I denna bok går dock Gunnar Wall mycket längre än i sina bägge föregående verk och är mer spekulativt inriktad. Han  fokuserar på vilka krafter som kan tänkas ligga bakom dådet. Att det skulle varit en ensam missbrukare från Rotebro (Christer Pettersson) som hållit i den rykande pistolen avfärdas i princip som ett medvetet tillverkat villospår. 

Den historien var, i likhet med Hans Holmérs märkligt obstinata fixering vid PKK, avsedd att förleda allmänheten och rikta bort ljuset från de verkliga gärningsmännen. Det skulle onekligen förklara det chockerade antal missgrepp och amatörmässiga klantskalligheter som kantade utredningen under de första åren. 

Istället var det, menar Wall, en hemlig paramilitär styrka, dold i statsmaktens mörkaste vrå, som organiserade och utförde attentatet mot den svenska demokratin. Denna gruppering kallades Stay Behind och ingick sedan kalla krigets gryning i NATO:s europeiska gerillanätverk, som skulle aktiveras i händelse av sovjetisk ockupation. 

Stay Behind var en sluten krets av höga samhällstoppar inom försvar, politik och näringsliv som med tiden kom att uppfatta Olof Palmes radikala politiska kurs, i synnerhet hans mjukryggade hållning mot Moskva, som ett hot mot både Sverige och västalliansen.

Alltså måste Palme bort och inte ens Ingvar Carlsson vågade ta i den ytterst känsliga saken. Snarare bidrog Carlsson som ny statsminister aktivt till att spaningarna under den notoriske S-fixaren Holmér körde i diket (vilket därefter fick sin fortsättning i den ökända Ebbe Carlsson-affären). 

Gunnar Wall lägger skickligt fram sin konspirationsteori med rader av suggestivt ihopfogade pusselbitar. Det är verkligen rafflande läsning. Men nosar han på sanningen? Helt omöjligt är förstås det inte, fast en rejäl dos försiktig skepsis är definitivt att rekommendera. 

Ty hårdfakta målet är ännu i denna dag inte direkt mycket att skryta med. Gunnar Wall sammanfattar själv i bokens början det enda vi rimligt säkert vet i följande rader:

Det väsentliga kan formleras i stort sett så här: Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan.

Resten har förblivit ett mysterium. 

Palme

Döden straffar ut sig

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Facklig blockad i Linköping inför rätten

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Fackföreningar är arbetstagare som frivilligt sluter sig samman i syfte att bättre kunna hävda sina rättigheter. Inget konstigt.

Problemet är när organisationen förstelnas till att främst värna sig själv och den egna ombudsmannakulturens maktsträvanden, på bekostnad av enskilda arbetstagares intressen och mot deras uttalande vilja. Till exempel genom att utsätta företag för stridsåtgärder som de anställda inte önskat.

Vems ärende går facket då? Och ska facket inte behöva ta något ansvar alls om företaget ruineras på kuppen? Frågan har fått brännande aktualitet med Livsmedelsarbetarförbundets blockad mot Ingeborgs bageri, som det skrivits mycket om i Corren senaste tiden.

Ett annat upprörande fall i Linköping inträffade 2006, då Henrik Gustavssons byggfirma HGS sattes i blockad av Byggnads.

Bakgrunden var att facket krävde ett kollektivavtal som inkluderande granskningsavgifter (innebärande att 1,5 procent av de anställdas löner skulle betalas direkt till fackets kassa). Gustavsson och hans tre anställda, som inte ens var fackmedlemmar, avböjde.

Byggnads ville inte redovisa om granskningsavgiften användes till finansiering av politisk kampanjverksamhet. Dessutom var villkoren på HGS lika bra eller bättre än vad kollektivavtalet stipulerade. Byggnads vägrade acceptera ett nej och ströp leverantörernas samarbete med HGS.

Under pågående konflikt ogiltigförklarade Europadomstolen det ljusskygga granskningsavgiftssystemet. Byggnads fick backa. Fast då hade den årslånga – olagliga! – blockaden redan tvingat HGS i konkurs och de anställda förlorat sina jobb.

Det enda Henrik Gustavsson hade kvar var hundratusentals kronor i skulder. Byggnads ryckte likgiltigt på axlarna.

Men Gustavsson har, med juridiskt bistånd från Centrum för rättvisa, begärt skadestånd av facket på dryga miljonen för intrång i hans medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu ligger ärendet hos Högsta domstolen. Förhoppningsvis blir det ett utslag som leder till mer sans och balans när facket är i farten fortsättningsvis.