Skrivit i Corren 18/8:

Det mörknar för varje dag nu när sommaren går mot sitt obevekliga slut. Men i städerna riket runt lyses augustinätterna upp av eldhärjade fordon.

På onsdagsmorgonen vaknade vi till nyheten att en garagelänga med närmare 20 bilar i Norrköpings Klockaretorpet stått i lågor. Enligt vittnesmål var det fyra personer som anlagt branden och schappat.

Samma natt brann tre bilar i Linköping. En bilbrand rapporterades även från Lund och i Malmö fortsatte bilbrännandet för nionde natten i rad.

Föregående natt i Husby, Stockholm, hade någon eller några satt fyr i ett parkeringsgarage med 47 bilar. En flaska innehållandes brännbar vätska hittades på platsen. Och så här har det hållit på länge i vårt avlånga land.

Rikspolischefen Dan Eliasson är dock nöjd och vid gott mod. I tidningen Svensk Polis summerar han glatt resultaten av sin myndighets förmåga att upprätthålla lag och ordning med orden: ”Vi klarade även denna sommar”.

Den verklighetsuppfattningen delas kanske inte riktigt av gemene man. Den delas definitivt inte av Polisförbundets Anna Nellberg Dennis, som offentligt rullar Eliasson i tjära och fjäder:

”Det är bilar som brinner, det kastas stenar. Att komma och säga att den här sommaren gick bra… Det är egentligen med guds försyn som den här sommaren har gått bra, om du frågar mig. Den undre gränsen är redan passerad” (SR 16/1).

Den råa sanningen är att polisen står närmast maktlös mot dessa gangsters som respektlöst förstör andras egendom och äventyrar både liv och säkerhet i de drabbade bostadsområdena.

Endast i sällsynta fall grips någon misstänkt. Brottsoffren tvingas i princip räkna med att gärningsmännen går fria, igen och igen. Expressens Lotta Gröning kallar bilbränderna en terrorhandling mot det civila samhället. Det är precis vad det är.

Desto sorgligare att vi har en stat som gjorts stor och stark på alla möjliga sätt – utom där det är statens raison d’etre att vara det: i skyddet av medborgarna mot såväl yttre hot som inre. Det finns inget betryggande militärt försvar och den statliga kärnfunktion som Dan Eliasson tronar över är ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.

Får inte kommunerna upprätta egna lokala poliskårer när statens dito fallerat, får väl medborgarna använda sig av lagen om nödvärn och envarsgripande.

Rättegångsbalken (24:7) stadgar: ”Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman”.

Envarsgripande är vanligen inte att rekommendera, det är av uppenbara skäl riskfyllt och kan medföra vådliga konsekvenser. Vilket belyser vikten av att vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar.

Regeringen lovar mer prioritet på det. Onekligen på tiden. Hoppas att det märks innan nästa sommar, åtminstone.

Skrivit i Corren 21/7:

Säsongens retoriska politikermode är att tala om ”svenska värderingar”. Lite oklart dock vad som menas med specifikt svenskt i utläggningarna.

För en luttrad iakttagare synes det mest vara ett varv på den gamla vanliga predikotexten, men där de obligatoriska signalorden om ”demokrati”, ”allas lika värde”, ”jämställdhet”, ”frihet”, etc, doppats i blågula färger.

Det är väl ett tecken i vår nynationalistiska tid att värderingar som annars brukar sägas vara universella, plötsligt saluförs som de hade uppstigit ur den äktsvenska folkstammens djup.

Men som Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) nyligen påpekat: ”det inte vår uppfattning om vilka värderingar som är svenska som styr över oss utan svensk lag och rätt”.

I ett fritt, pluralistiskt samhälle är värderingarna många och skiftande, de är föremål för ständig diskussion, förhandling och utveckling. Jämför bara Sverige år 1816, 1916 och 2016…

Rådande lag i vårt land kan dock inte vara flytande och förhandlingsbar. Den måste alla som bor här böja sig under, hur man än ser på sin egen svenskhet i värderingshänseende. Och det är den offentliga maktens plikt att upprätthålla lagen, oavsett vilka värderingar den offentliga maktens representanter håller sig med.

Det är exempelvis inte godtagbart att polismyndighetens högste företrädare Dan Eliasson struntar i sitt ämbetes oväld och annonserar negativa värderingar om ett parti som SD. Lagen gäller ovillkorligen också sverigedemokrater, tycka vad man vill om deras värderingar.

Även SD-politiker och deras sympatisörer ska kunna lita på att polisen behandlar dem lika. Att justitieminister Morgan Johansson (S) sanktionerat Eliassons partipolitiska värderingsaktivism istället för att ta honom i herrens tukt och förmaning, borde skäligen oroa varje rättsmedveten medborgare.

Det kan heller inte vara rikspolischefens uppdrag att starta glättiga opinionskampanjer i syfte förbättra värderingarna bland gärningsmän som utsätter kvinnor för sexuella ofredanden och våldtäkter.

Uppdraget är att gripa brottslingarna och föra dem till skranket, punkt slut. Precis som fallet ska vara med våldsverkarna som kastar sten på blåljuspersonal och förvandlar invandrartäta förorter till de brända bilarnas rike.

Den sociala problematiken och värderingsklimatet i dessa utanförskapsområden kräver sina insatser, men ursäktar icke på något vis kriminaliteten. Första prioritet måste vara att med kompromisslös bestämdhet återställa ordningen och respekt för lagen.

Ursäkta, men önskvärdare än att den offentliga makten föreskriver oss värderingar vore faktiskt om den värnade Sverige från att undermineras som rättsstat.

Skrivit i Corren 5/7:

Polisen har nyligen gått på offensiven för att stoppa vågen av sexualbrott bland unga. På vår tids patenterade vis är det opinionsbildande värdegrundsarbete som gäller.

Vid större evenemang där ungdomar samlas delar polisen ut armband med texten ”POLIS AVSPÄRRAT #tafsainte”. Rikspolischefen Dan Eliasson vädjar till det uppväxande manliga släktet som vore han en förnumstig dagisfröken med en skock trilskande ungar: ”Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!” (Aftonbladet 28/6).

Facit så här långt för Eliassons insatser att hålla det offentliga rummet avspärrat mot ”tafsare” är onekligen mörkt.

På Bråvallafestivalen i Norrköping våldtogs fem kvinnor, därutöver har ett tiotal fall av sexuella ofredanden anmälts. Efter musikfestivalen Putte i Parken, som ägde rum samtidigt i Karlstad, väller anmälningarna om sexuella ofredanden in. Det rör sig om minst 30 unga flickor som uppger sig blivit utsatta, det yngsta offret är endast 12 år!

Och dessutom har det på nattklubben Harrys dansgolv i Linköping förekommit en misstänkt våldtäkt (som Corren rapporterat är den förmodade gärningsmannen släppt i brist på bevis).

Vad man än kan säga om Dan Elissons försök att stävja sexuella övergrepp, är det knappast polisens primära uppgift att iscensätta jippoartade upplysningskampanjer även om syftet är aldrig så lovvärt. Varenda normalbegåvad människa i detta land begriper nog redan att våldtäkt och ovälkomna tafsande händer är fel. Precis som de förstår att inbrott, rån och att sätta andras bilar i brand är fel.

Ändå vägrar vissa personer att respektera gränserna för civiliserat agerande och begår hemska dåd mot sina medmänniskor. Det är därför vi har en polis.

Deras skatteavlönade arbete är ingen mjukisverksamhet och kan aldrig bli det. Polisen är en myndighet som har operativt ansvar för att upprätthålla samhällets våldsmonopol, trygga lag och ordning, gripa och oskadliggöra kriminella.

Kan inte unga flickor och kvinnor vistas säkra i det svenska offentliga rummet är det ovillkorligen ett fundamentalt, oacceptabelt och skamligt misslyckande som blytungt faller på Dan Eliassons axlar.

Det är inte armbandsutdelning vid festivalområden, lansering av hashtaggar i sociala medier och patetiska uppmaningar till bättre ”grabbförnuft” vi kräver av hans myndighet. Det är att den – kallt uttryckt – effektivt sköter sitt jobb med batongen och sätter hårt mot hårt för att hålla våldsverkarna borta.

Är det för svårt för Dan Eliasson? Då får vi säga adjö till honom och skaffa en rikspolischef av det rätta virket.