Kommunala ordningsvakter visar polisens misslyckande

Skrivit i Corren 26/8:

Efter samråd med polisen beslutade Alliansen i Linköping förra året att anställa kommunala ordningsvakter i city. Det var en välkommet nödvändig satsning för att göra innerstaden tryggare.

Som vi alla med förfäran tvingats konstatera har Linköping gång på gång blivit scen för grov, gängrelaterad våldskriminalitet. Nu senast med skjutningen i Berga, där en man i 25-årsåldern utsattes för ett mordförsök.

Sprängningen på Ådalagatan i juni 2019, enligt polisen en av de kraftigaste explosionerna som inträffat i Sverige, lär få av oss som vaknade upp till den otäcka smällen glömma i första taget.

Men även den medialt mindre spektakulära så kallade vardagsbrottsligheten är en allvarlig farsot som fräter på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk ska inte behöva känna oro för att kunna vistas säkert på gator och torg, oavsett tid på dygnet. Företagare och deras anställda ska inte behöva jobba under ständig rädsla för att drabbas av hot, trakasserier och stölder.

Vad har då resultatet av Alliansens satsning blivit? Mycket lovande, lät kommunalråden Niklas Borg (M) och Denisé Cassel (KD) meddela i måndags. Redovisningen av ordningsvakternas insatser sedan augusti ifjol pekar på klart positiva, trygghetsförstärkande effekter (se Corren 24/8). Väktarna har kostat 3,5 miljoner kronor och Linköpings skattebetalare tycks ha fått god valuta för pengarna.

Och mer av denna vara ska det bli. För 2021 aviserar den styrande borgerligheten en fortsatt och utökad kommunal väktarsatsning. Vad merkostnaden landar på i budgeten vill Alliansen ännu inte avslöja, bara att det handlar om ”miljonbelopp”.

I vilken fall lär nog den övervägande delen av Linköpingsborna acceptera prislappen, så länge väktarna gör ett lika utmärkt jobb framöver och bidrar till bättre lag och ordning i vår stadsmiljö. Vad kan vara mer angeläget?

Samtidigt är det direkt bedrövligt att kommunen måste punga ut budgetmedel till detta. Varför ska Linköpings skattebetalare pröjsa dubbelt för grundläggande offentliga uppgifter som egentligen den ordinarie ordningsmakten ska sköta? Varför kan inte polisen ge oss nöjaktig valuta för pengarna?

Att politiker på den lokala nivån nödgas rycka in och täcka upp, är ett flagrant symptom på att staten misslyckats i ett av sina mest basala åtaganden. Det borde vi aldrig acceptera av de politiskt ansvariga i regering och riksdag.

Lundell tar ton mot djurrättsterrorn

Skrivit i Corren 1/8:

Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.

I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!

Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:

”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.

Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.

Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.

Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.

Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).

Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.

Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.

Inget tillfredsställande avslut på Palmeutredningen

Skrivit i Corren 11/6:

En monumental besvikelse. Vad kan man annars kalla det? Palmeåklagaren Krister Petersson hade egentligen inget nytt att komma med under onsdagens presskonferens. Han kunde lika gärna langat fram boken Den osannolika mördaren från 2018 av frilansjournalisten Thomas Pettersson och förklarat sig instämma med vad som står mellan pärmarna.

Boken föregicks av ett uppmärksammat reportage i tidskriften Filter av Thomas Petterson samma år, där ”Skandiamannen” Stig Engström påstods vara statsminister Olof Palmes mördare. Det var för övrigt en slutsats som Lars Larsson – en privatperson med stort intresse för mordet – tidigare dragit i sin egenutgivna bok Nationens fiende 2016.

Bägge böcker är läsvärda och redovisar en rad märkliga omständigheter som otvivelaktigt är starkt besvärande för den nu sedan 20 år tillbaka avlidne Engström. Men något konkret som kunde sätta en rykande revolver i händerna på honom den 28 februari 1986 hade varken Lars Larsson eller Thomas Pettersson funnit.

Och det har inte Palmeåklagaren heller. Krister Petersson stampar i princip bara på samma fläck, utifrån redan kända och genomtröskande uppgifter som varit i svang kring Skandiamannen.

Nog är indicierna mot honom graverande. Att Stig Engström inte seriöst synades av polisen när det begav sig framstår som fullständigt obegripligt. Tyvärr blir man väl inte förvånad med tanke på att denna utredning varit en enda katalogaria av obegripligheter och skandaler.

Någon dupontare i stil med Hans Holmér är dock inte Krister Petersson, tvärtom är han en erkänt skicklig och meriterad yrkesman. Med sina sensationella uttalanden i början av året om att ett genombrott var i hamn, väcktes därför stora förväntningar.

Det bidde knappt en tumme. En död Stig Engström pekas ut på grunder som rimligen inte skulle hålla i domstol. Åklagaren har inget vapen, inget DNA, inga bindande bevis.

Krister Petersson har möjligen rätt i att det inte går att komma längre, dryga 34 år efter kulan som fällde Sveriges demokratiskt valde regeringschef Olof Palme en vinterkväll i centrala Stockholm. Men något tillfredsställande avslut är det sannerligen inte.

Statsministermordet förblir vidöppet för spekulationer om motiv och gärningsmän. Den populära idén om en lömsk konspiration bakom mordet kunde inte ens Palmeåklagaren själv utesluta under sin anklagelseakt mot Stig Engström.

Vi får tydligen leva med en gåta som saknar en övertygande lösning. Palmeutredningen går till historien som den svenska rättsstatens värsta haveri. Kvar står vi med mängder av obesvarade frågor. Det är en tragedi bortom ord.

Äntligen slut på ”Bad trip blues”

Skrivit i Corren 10/6:

”Något tungt och ödesdigert skymmer himmelen över oss / Stan har blivit lika hjälplös som en skeppsbruten albatross”, sjunger Cornelis Vreeswijk i Bad trip blues som avslutas med det ständigt, entonigt upprepade konstaterandet: ”Vi har fångats i en mardröm där en mördare går fri!”.

Det är en stark låt från vår främste visdiktare vid sidan av Bellman, skriven några månader efter mordet på Olof Palme 1986 och utgiven i november 1987 på det som blev Mäster Cees sista studioalbum – Till Fatumeh, rapport från de osaligas ängder.

Det är länge sedan skotten på Sveavägen nu, men det ouppklarade statsministermordet har fortsatt kasta en osalighetens skugga över Sverige. Med tidens gång något blekare. Fast ännu efter 34 år kan nog vi alla som var med när det hände utan svårighet relatera till den hallucinatoriska mardrömskänslan i Bad trip blues.

För oss i Linköping är det som Cornelis Vreeswijk lika gärna kunde sjungit om dubbelmordet på Åsgatan hösten 2004. Där fångades vi i en lokal mardröm med ytterligare en mördare som gick fri. Det bestialiska knivdådet som tog åttaårige Mohamad Ammouris och 56-åriga Anna-Lena Svenssons liv fick vardagen att chockartat kränga, cirklarna att obarmhärtigt rubbas.

Hur kunde något så fruktansvärt ske, i vår omedelbara närhet, mitt ibland oss? Sedan åter den psykiskt påfrestande frustrationen av en evighetsmalande polisutredning utan resultat, den mest omfattande i Sverige näst mordet på Olof Palme, Bad trip blues revisited: ”Remsor, trasor, döda ting / Skuggor hasar ljudlöst omkring. / Pärmar ropar på byråkrater. / Klockan slår ett förtappat pling.”

Men den tröstlösa klockan tycks mirakulöst slagit färdigt. Inga fler oräkneliga utredningspärmar i byråkratins djupa valv. Osalighetens skuggor verkar äntligen skingras och det med en osannolik tajming detta annars bedrövliga anno domini 2020. Dagen före besked och klarhet ska ges om mordet på Olof Palme, briserar nyheten att polisen fått fatt på den misstänkte gärningsmannen från Åsgatan.

Matchande DNA-spår och hans eget erkännande tyder på att rättvisa står i utsikt att kunna skipas. Det är en imponerande bedrift av polisen, som tack vare sin envishet och den moderna teknikens landvinningar befriat oss från ett värkande trauma.

Vi får hålla tummarna för att Palmeutredningens Krister Petersson kan göra detsamma vid sin presskonferens under onsdagsmorgonen. Snedtrippar i det fallet har vi haft så det räcker.

Mordet på Palme äntligen mot sin lösning?

Skrivit i Corren 20/2:

Vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986, omkring tjugoen minuter och trettio sekunder över slaget elva på kvällen, blev Olof Palme skjuten till döds. Han var i sällskap med sin hustru Lisbeth Palme, som skadades lindrigt av ett skott som avlossades mot henne vid samma tillfälle.

Detta är, något hårdraget, kvintessensen av de säkra fakta som hittills framkommit om Palmemordet för 34 år sedan. Mycket mer har egentligen inte med absolut visshet kunnat slås fast. Resten har förblivit ett värkande mysterium, en förvirrande dimbank av lösa trådar, påståenden, spekulationer och teorier.

Trots en brottsutredning som i sin väldiga omfattning har få motstycken i världen, har lösningen gäckat oss under dryga tre decennier. Men snart ska ett svar presenteras, enligt vad den nuvarande förundersökningsledaren och chefsåklagaren Krister Petersson sensationellt utlovade i tisdagens SVT-program Veckans brott.

Före sommaren kommer han att besluta om att antingen väcka åtal mot den misstänkt ansvarige för mordet, eller lägga ner utredningen. Det senare möjligen beroende på att den förmodade gärningsmannen är avliden, men då måste det också rimligen uppdagats starka bevis mot denne om en allmänt acceptabel punkt ska kunna sättas för hela utredandet.

I vilket fall som helst ställer Krister Petersson i utsikt att han på ett övertygande sätt kan offentliggöra ett definitivt klarläggande av gåtan. Det är inga dåliga förväntningar han därmed ålagt sig att infria, milt uttryckt. Men Petersson har rykte om sig att vara ett rutinerat proffs, som bland annat har skalperna av lasermannen John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic i bältet, så han lär nog knappast vara ute och segla i det blå likt en gång Hans Holmér…

Givetvis är det enormt glädjande om mordet äntligen blir uppklarat efter över 30 år, en fantastisk bedrift av Petersson som om han nu verkligen lyckats borde adlas för. Men att det skulle dröja så olidligt länge är samtidigt djupt nedslående.

Det dödande skottet mot Olof Palme var mer än ett mord. Det var att fälla en statsminister. Det var en kupp mot vår regering. Det var ett attentat mot demokratin. Och den skyldige kunde bara gå upp i rök medan utredandet snabbt kapsejsade i en malström av inkompetens, amatörmässigt slarv, demoraliserande skandaler och en serie rättsövergrepp som backades upp från högsta politiska ort.

I prövningens stund kom det styrande etablissemanget till korta och konsekvensen blev en förtroendeförlust som Sverige ännu inte hämta sig ifrån.

Vetenskapen är större än ideologin

Skrivit i Corren 18/2:

Den som vill uppleva historiens vingslag i realtid, bör uppsöka riksdagens åhörarläktare på onsdag. Då kommer nämligen kammarens ledamöter att debattera och besluta om en utredning av den svenska narkotikapolitiken. Utgången är lika given som enastående, sedan samtliga partier i socialutskottet förra veckan backat upp kravet. Det har aldrig hänt förr.

Otroligt nog är det precis som Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet, utan omsvep konstaterar: ”Sverige har inte tagit ställning till forskningen. Snarare har politiken varit grundad i ideologi” (SvD 14/2). Uppfinnaren av den ideologin var psykiatern och marxisten Nils Bejerot.

Han gjorde sig först ett namn som ryktbar korstågsfarare mot serietidningarnas skadliga inflytande. Särskilt vidrig menade Bejerot att den amerikanske superhjälten Stålmannen var med ”sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Till producenterna av dylika hemska alster röt han kompromisslöst: ”Begrunda den djupa visdom i de ord Strindberg riktade till en parasiterande människogrupp: Ni har ingen annan rättvisa att kräva än att avskaffas!” (ur boken Barn – Serier – Samhälle, 1954).

Språnget från expert på serietidningsträskets avgrundselände till att bli den svenska narkotikapolitikens fader måste man säga är en fascinerande karriärmässig bedrift. Inledningsvis på 70-talet uppfattades visserligen hans kolporterade budskap som väl extremt: knarket var att klassa som ett akut epidemiskt undergångshot för Sverige och kunde därför bara mötas med stenhård repression.

Nej, någon nyansernas finkänsliga mästare är det nog svårt att anklaga Bejerot för att ha varit. Men under 80-talet vände de politiska vindarna i hans favör, makthavarna lystrade och de senaste decennierna är det Bejerots idéer som varit förhärskande: batonger och tuffa tag, nolltolerans, kriminalisering av missbrukare, narkotikafritt samhälle.

Den modellen är Sverige allt ensammare om i världen. Inte undra på. Stigmatiseringen av missbrukarna har varit helt förödande. Vi har den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU. Samtidigt har den sanslöst lukrativa illegala knarkhandeln blivit gängbrottslighetens främsta drivkraft och i den rivaliserande konkurrensen om marknadsandelar trappas våldet upp till bokstavligen explosiva nivåer.

Det, om något, har gjort det kristallklart tydligt att den förda politiken av Bejerots märke varit en förvillelse, ett grandiost misslyckande, och tvingat partierna till att börja tänka igen. Sannerligen är det inte en dag för tidigt med en vetenskaplig utredning, av riktiga forskare, som kan ge oss vederhäftiga svar på hur en fungerande, humanistisk narkotikapolitik bör utformas.

Nog nu av denna terror i vårt samhälle!

Skrivit i Corren 23/1:

121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.

Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.

Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.

Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.

Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.

Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.

Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.

Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.

Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?

Skrivit i Corren 30/12:

Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.

Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.

Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.

Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.

Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.

Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.

”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.

Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.

Bovar ska inte ha fritt fram i butikerna

Skrivit i Corren 18/12:

Sedan 2005 finns möjlighet att porta notoriska bråkstakar vid idrottsarrangemang genom beläggande av tillträdesförbud. Anledningen till lagens tillkomst var att få bukt med ordningsstörande supportrar inom främst fotbollen och även hockeyn, som ju har en välkänt problematisk kultur på detta område.

Här har alltså en inskränkning gjorts av den grundlagsskyddade rörelsefriheten till idrottens fromma, vilket måste anses rimligt. Men lika rimligt som att hindra fotbollshuliganer från att leva rövare när det spelas match i Allsvenskan, borde det väl också vara att kunna stoppa buset som ställer djävulskap på bibliotek, simhallar och i butiker?

Det är dessvärre inget litet samhällsproblem det fråga om, vilket KD förtjänstfullt uppmärksammade under måndagen när Linköpings kommunalråd Denisé Cassel tillsammans med riksdagsledamöterna Magnus Oscarsson och Andreas Carlsson besökte Willys i Skäggetorp.

Även om just den butiken lyckligtvis inte verkade särskilt utsatt (se Corren 17/12), så är den generella situationen för affärsinnehavarna i landet mycket bekymmersam med en tilltagande våg av stölder, hot, våld och trakasserier.

Branschorganisationen Svensk Handel har rapporterat ökande stölder de senaste åren till ett värde av närmare 7 miljarder kronor bara i fjol. 1 av 6 dagligvaruhandlare har medarbetare som drabbats av misshandel. Många har svårt att behålla eller rekrytera personal på grund av brottsligheten. Det är inte ovanligt att handlare övervägt att flytta, alternativt lägga ner sin verksamhet, av samma orsak.

Varje år tvingas den svenska handeln att lägga ett belopp motsvarande halva polisbudgeten på eget säkerhetsarbete, en kostnad på cirka 11 miljarder kronor. Alarmerande är ordet.

Ett tillträdesförbud för ökänt kriminella individer i butikerna, samt för återkommande vildsinnade personer på simhallar och bibliotek, borde nog staten åtminstone kunna bidra med? Det är helt uppenbart inte endast idrotten som behöver värnas från ligister.

KD har drivit frågan med övriga gamla Allianspartier och SD. Tyvärr har de rödgröna tidigare varit negativa, samtidigt som regeringens utredare avvisat förslaget under hänvisning till rörelsefriheten. Den grundlagsparagrafen är dock knappast menad att underlätta systematisk kriminell aktivitet på hederligt folks bekostnad, något som justitieminister Morgan Johansson till slut insett.

Hans deklarerade målsättning är nu att få en utvidgad lag om tillträdesförbud på plats i januari 2021. Tja, bättre sent än aldrig. Men ännu bättre vore naturligtvis om regeringen inte motvilligt släpat benen efter sig från början.

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.