Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

Palmemordet och rättsstatens förfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 29/1:

Det ouppklarade Palmemordet lämnar oss ingen ro. SVT:s En pilgrims död, baserad på Leif GW Perssons romaner, har lett till en ny högsäsong för diverse konspirationsteorier om vem eller vilka som låg bakom dådet. Var det kanske högerextrema poliser?

Eller var det kanske den hemliga militära organisationen Stay behind? Hypotesen lanserades häromdagen av Inga-Britt Ahlenius, Riksrevisionsverkets förre generaldirektör. Eller var det kanske Christer Pettersson, som emellertid är både frikänd och avliden.

Vi vet inte. Efter 27 år är chanserna tyvärr ringa att mordet klaras upp. Men nog är det märkligt att det återuppvaknande intresset för den misslyckade polisutredningen bortser från det politiska ansvaret för haveriet. Inte för att det skulle bidra till en lösning av själva mordgåtan. Men det ger viktiga lärdomar om varför polisarbetet blev en sådan katastrof.

Spaningsledaren Hans Holmér har fått bära skulden för att utredningens första år klantades bort. Holmér saknade erfarenhet av mordspaning, låste sig halsstarrigt vid tvivelaktiga uppslag som den inledningsvis misstänkte ”33-åringen” Victor Gunnarsson och sedan kurdiska PKK.

Dock bör Holmér rimligen dela skulden med Ingvar Carlssons regering. Redan från dag ett ingrep Rosenbad i de operativa spaningarna. Ingen åklagare fanns i Holmérs Palmegrupp. Däremot en regeringstjänsteman. Även statsministern och justitieministern hade regelbundna överläggningar med Holmér.

Åklagarens roll är att kontrollera polisen. Men här prioriterades istället den politiska kontrollen, åklagarna föstes åt sidan och rättsstaten sattes ur spel. Fallet Victor Gunnarsson belyser konsekvenserna.

Trots att han hade ett nästan vattentätt alibi, sätter regeringen press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. ”33-åringen” hängs ut som huvudmisstänkt och får sitt liv förstört (senare hävdar åklagarna att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson).

Samma sak upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken lagparagrafer eller bristande bevisning stoppa honom. Åklagarna avfärdar PKK-spåret som ”fantasier” och kräver att utredningen fokuserar på händelserna vid biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér vägrar och kör vidare in i bergväggen, med regeringskansliets stöd. Även när Holmér sparkas i mars 1987 behåller regeringen kontakten och sanktionerar den privata mordspaningen vilken gått till historien som Ebbe Carlsson-affären (en ren fortsättning på PKK-eländet).

Ingvar Carlsson har gått förbluffande fläckfri från detta mörka kapitel då hans regering satte sig över lag och rätt. Allt enligt principen att ändamålet helgar medlen. Det mest tragiska är förstås att vore det inte för dessa utflykter i rättsstatens skymningsmarker skulle möjligen Palmemordet aldrig behövt bli en gåta.

En reform i behov av reform

Publicerad den av
7

Skrivit i Corren 4/1:Corren.

Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.

Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.

Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.

Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.

Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.

Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.

Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.

Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.

1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.

Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.

Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.

Vem tryggar Sverige?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.

Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.

De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.

Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.

Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Prince och vapenvansinnet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Jag lyssnar på Prince och albumet Controversy. I låten Annie Christian sjunger han om mordet på John Lennon och mordförsöket på Ronald Reagan. I en refräng utropar Prince: Everybody say gun control! Gun control!

Skivan släpptes i oktober 1981. Bara några månader tidigare hade John Hinckley avlossat skotten mot Reagan, och inte ens ett år hade passerat sedan Mark Chapman skjutit Lennon till döds.

Bägge gärningsmän var unga och uppenbart psykiskt störda. Att sådana personer med lätthet kunde komma över skjutvapen måste vara fel. En nyvald president nästan mördad och en älskad Beatlesmedlem nermejad. Vad mer skulle krävas innan USA:s generösa vapenlagar stramades åt?

Prince var sannerligen inte den enda som försökte uppmana till hårdare restriktioner. Snart skulle även Reagans förre pressekreterare Bill Brady driva frågan. Han var med Reagan under attentatet, en av Hinckleys kulor träffade honom i huvudet. Brady överlevde, dock svårt handikappad. Hans hjältemodiga kamp väckte breda sympatier.

Men det skulle dröja till 1993 innan kongressen antog lagen som bär hans namn, The Brady Bill. Den gick ut på att alla som ville handla skjutvapen skulle få vänta några dagar innan vapnet kunde hämtas från affären. Detta i syfte att möjliggöra bakgrundskontoll av köparen. I praktiken har lagen tyvärr visat sig tandlös.

De senaste åren har trenden istället tydligt pekat mot ökad liberalisering. Fyra dagar har nu gått sedan den ofattbara tragedin på lågstadieskolan i Newton, Conneticut. Tolv döda flickor, åtta döda pojkar, sex döda kvinnor. Alla mördade av ännu en psykiskt sjuk ung man med skjutvapen. USA är i landssorg.

Jag lyssnar på Princelåten från 1981. Everybody say gun control! Gun control! Ja, vad mer kan nu rimligen krävas?

Ett parti som är värt företroende?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 30/11:

Autumnus horribilis, en förskräcklig höst. Det är inte osannolikt att Jimmie Åkesson upplever situationen ungefär så i dessa dagar.

Genom att kräva nolltolerans mot sina partikamraters offentliga förgripligheter försökte han putsa fasaden. Den rämnade istället ganska omgående och blottade Sverigedemokraterna i all dess nakna icke-prakt: notorisk och reflexmässig rasism, aggressivitet, gatubråk, järnrör, sexistiska påhopp, fylla, skamlösa lögner.

Knappt hade två av Jimmie Åkessons närmaste i partitoppen, Erik Almqvist och Kent Ekeroth, skandaliserat sig själva bortom räddning, innan ännu en SD-riksdagsledamot avslöjade sin omöjlighet.

I går fick Jimmie Åkesson ånyo kalla till presskonferens och lämnade beskedet att Lars Isovaara tvingats avgå. Berusad efter en krogrunda hade Isovaara fällt rasistiska glopord, gjort grisljud och spottat mot en vakt med invandrarbakgrund i riksdagshuset.

Det hela hade föregåtts av att Isovaara blivit fräckt bestulen på en väska av två lömska utlänningar. Påstod han. Och SD var givetvis snabba med att skicka ut ett pressmeddelande om detta flagranta exempel på utländsk kriminalitet, vilket tydligen skulle ses som en slags ursäkt för Isovaaras uppförande. Tills det framkom att han i alkoholdimmorna glömt väskan på krogen. Ridå och hej då.

Men till skillnad från duon Almqvist och Ekeroth, som inaktiva sitter kvar i sina riksdagsbänkar och kvitterar ut fortsatt saftig lön på skattebetalarnas bekostnad, är Helgeandsholmen historia för Lars Isovaaras del. Vilket innebär att ersättaren blir Markus Wiechel, distriktsordförande i Östergötland, två gånger fälld i domstol för förtal. ”Vi bedömer det inte så allvarligt att han inte kan företräda partiet”, säger Åkesson om Wiechel. Intressant.

Lag och ordning är ett område som SD haft ambitionen att visa hög profil inom, som ett komplement till de ständiga huvudfrågorna främlingsfientlighet, kulturrasism och islamofobi. Ändå torde det nu vara uppenbart att ledande sverigedemokrater själva har ett anmärkningsvärt flexibelt rättsmedvetande. För att uttrycka det milt.

Lycka till med nolltoleransen! Den är naturligtvis hopplös. Skulle Åkesson agera logiskt konsekvent mot minsta yttring av främlingsfientlig natur inom sitt parti, återstår snart noll medlemmar – inklusive partiledaren. Ty SD:s existens bygger på fascismens djupt komprometterade idéarv. Den är klädd i kostym och anpassad efter en ny tids förhållanden. Men är likafullt fascism.

Därför borde det inte vara ett skvatt överraskande för någon att SD-folket beter sig i enlighet med den dypöl till värderingar som de faktiskt omfattar. Väljare som ger sina röster och sympatier till detta gäng har skäl till övervägande om sådana krafter är värda förtroende.

Prinsessa på vift

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 26/10:

Torsdagens stora nyhet: en ung kvinna förlovar sig! Det händer varje dag, men nu handlade det förstås om en prinsessa av släkten Bernadotte. Då blir vad som i vanliga fall är en privat familjeangelägenhet genast ett riksintresse och kärleksparet får finna sig i att bada i medialt strålkastarljus.

Eftersom Madeleine ingår i successionsordningen som möjlig statschef blev hennes val av partner även ett regeringsärende. Vi får gratulera till att statsministern godkände den brittisk-amerikanske finansmannen Chris O’Neill, trots att han är katolik och Madeleine protestant.

I ett modernt land där religionsfriheten hyllas borde naturligtvis inte sådant spela någon roll. Att kärleken mellan två människor ska underkastas beslut i Rosenbad ter sig också smått bisarrt, ja kränkande. Men vad händer om paret blir aktuella för tronen?

Konstitutionen kräver att regenten måste omfatta den rena evangeliska läran enligt den augsburgska trosbekännelsen från 1500-talet, samt att regentens avkomma måste uppfostras därefter. Annars förkunnar grundlagen: ”Den av kungl. familjen som ej till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten”.

O´Neill kan nog som icke-tronberättigad fortsätta att vara katolik. Men skulle hans eventuella framtida barn med Madeleine önska följa sin far till katolska kyrkan är det adjö. Och Gud nåde den i kungafamiljen som kommer på tanken att konvertera till islam.

En svensk tronföljare måste nämligen fördöma ”alla kätterier” som exempelvis ”muhammedanerna” anses stå för. Islamofobi ingår, hur korkat och stötande det än kan låta, i vår statschefs ämbetsbeskrivning. Det gamla lutheranska statskyrkoförtrycket lever än.

Om något illustrerar väl detta hur antikverad och ur takt med tiden som monarkin är. Själva institutionen bygger traditionellt på distansering, förtrollning och underkastelse. Men i dagens samhälle kan kungahusets medlemmar inte som fjärma sig allt för mycket från medborgarnas verklighet utan att förlora i förtroende och legitimitet.

De måste både vara upphöjda gestalter med mytologiska drag, och samtidigt visa prov på folklig normalitet – trots att hela deras tillvaro skriker om motsatsen. I längden är det en omöjlig ekvation som påminner om försöken att lösa cirkelns kvadratur.

Madeleine verkar också påtaligt obekväm med sin från födelsen tilldelade roll. Hon vägrade att i kunglig stoisk anda vända blad när hennes första fästman var otrogen och bröt relationen. Hon uteblir från att uppträda på Nobelfesterna, skyr de flesta representativa plikter, tycker uppenbarligen att media är pest och lämnar Sverige för ett friare liv i New York.

Kort sagt, Madeleine är prinsessan på vift som inte tar den förväntade regin. Det är ett sundhetstecken. Och kanske en föraning om att monarkin börjar vittra sönder under trycket av sin egen orimlighet.

Skuld och oskuld

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Den 19 oktober 2004 höggs Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades i närheten.

Trots att polisen flera gånger gjort mediala utspel om att mördaren snart är fast, gäckar denne fortfarande rättvisan. Är han ens i livet längre? Ingen vet, spekulationerna är många. Kriminologen Leif GW Persson har engagerat sig i fallet och lovar en miljon kronor till den som kan lösa gåtan. Hedervärt av honom. Vi får hålla tummarna och innerligt hoppas att någon nappar.

Utredningen kring dubbelmordet är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria. Den tekniska bevisningen anses solklar, bara man finner en person vars DNA matchar blodet på kniven. Alltså har spaningsledningen systematiskt tagit DNA-prov på mängder av män. Trålen går vitt och brett. Omkring 2000 personer uppges hittills ha frivilligt hörsammat kallelsen att inställa sig på polisstationen för kroppslig inspektion.

Visst, det är väl okej, tänkte jag först. Naturligtvis måste det fruktansvärda dådet redas ut. Folk med rent mjöl i påsen, eller snarare oskyldigt blod i ådrorna, har ju inget att frukta. Och de som vägrar? Aha, misstänkt eller hur? Dessa figurer borde polisen ta en extra titt på.

Sedan slog det mig: anta att ordningsmakten en dag ville att jag skulle DNA-testas. Endast upplysningsvis. För säkerhets skull. Plötsligt kände jag en kall kåre av obehag.

Vart är rättsstaten på väg om medborgarna utifrån vaga anklagelsegrunder ska tvingas bevisa sin oskuld, om alla är mer eller mindre misstänkta tills motsatsen klarlagts? Vad händer om jag principiellt hävdar min integritet och nekar Linköpingspolisen att inkludera mitt DNA i deras register?

Hur mycket jag än önskar en snar lösning av dubbelmordet, pågår en smygande utveckling som vi inte bör vara helt bekväma med.

Skandalen Telia Sonera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.

För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.

Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.

Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.

Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.

På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.

Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.

Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.

En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.

Dum lag, vissen präst

Publicerad den av
3

Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!

Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.

Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?

I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.

En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.

Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.

Lämna in racketen, Stefan Dahlbo!

Publicerad den av
Svara

Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo är nu misstänkt för grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Detta i sin tidigare egenskap av ordförande för skandalkraschade HQ Bank. Förtroendekris?

Inte alls. Dahlbo fortsätter helt skamlöst att sitta kvar med ordföranderacketen i hand som om ingenting hade hänt. Och han har förbundets fulla välsignelse. Snacka om dubbelfel i omdömeslöshet.

Ingen i förbundet har sedan HQ Bank gick sitt ärelösa öde till mötes förra sommaren ifrågasatt Dahlbos lämplighet att företräda svensk tennis. Förbluffande nog. Som han tidigare själv sagt: ”Jag har fått ett sånt enormt stöd från tennis-Sverige att jag blir rörd”.

Personligen är jag också rörd. Upprörd. Stefan Dahlbo borde naturligtvis vara komplett omöjlig i sin roll. Åtminstone tills saken klarats ut i domstol. SvD:s som vanligt kloka och orädda tennisexpert Jonas Arnesen kräver idag att Dahlbo tar time-out. Knappast en orimlig begäran. Ty vad skulle vår blågula tennisnation vinna på att ledas av en misstänkt storsvindlare?

Hittills är Svenska Tennisförbundet svaret skyldigt.