Kategoriarkiv: Kultur

70-talets häftigaste blaska

Publicerad den av
Svara

Hans Hatwig var mannen som fick en hel generation ungar att tapetsera om hemmets väggar med pop- och rockstjärnor. Nu är Hatwigs tidning Poster förevigad i bokform. Följ med på en djupdykning i popkulturen!

Mina föräldrar var ganska liberala. När familjens hus på Järnvägsgatan i Kungsbacka skulle renoveras fick jag generöst själv välja tapeterna till mitt pojkrum. Pappa hämtade tjocka, tunga kataloger som jag länge och omsorgsfullt bläddrade i.

Det var ett stort ansvar för en liten kille som snart skulle fylla sju år. Men jag växte med uppgiften och fastnade slutligen för en sober ljusgrön strukturtapet som jag absolut måste ha. Den var visserligen rätt dyr, men mamma blev ändå positivt överraskad över sin sons goda smak och accepterade glatt.

Tapetseraren anlände med sina grejer och det var intressant att följa hans arbete. Rummet blev riktigt fint, ljust och harmoniskt.

Detta hände sig på våren 1976 och jag levde fortfarande i oskuldens tid.

Bara någon månad senare gjorde den amerikanska skräckrockgruppen KISS sitt första Sverigebesök. Hysteri och upprördhet följde i deras spår. Alla smågrabbar i plugget blev självfallet frälsta direkt.

I samma veva hittade vi en spektakulär tidning i kiosken utanför skolan med stora, läckra planscher på KISS och andra spännande artister.

Det var som portarna plötsligt slagits upp till en helt annan värld – lockande, utmanande och lite kittlande farlig.

Mamma och pappa var som sagt liberala människor. De lärde mig värdet av tolerans och förståelse.

Men vem kan klandra dem för upprepade klagomål över att ha kastat bort sina surt förvärvade pengar? Ty snart var det nästintill omöjligt att urskilja att det fanns några lyxiga, stilrena strukturtapeter i den förtappade sonens rum.

Istället var mina väggar späckade med skrikiga affischer och urklippta bilder på Runaways, Sweet, Alice Cooper, Thin Lizzy och KISS – massor av KISS. Nästan rubbet kom från den underbara tidningen som regelbundet dök upp där i kiosken varje månad: Poster.

För tusentals svenska ungar var Poster en kolorerad dröm av platådojjor, smink och coola gitarrer. Det var här man mötte de avgudade stjärnorna – något annat forum fanns i princip inte i dåtidens snåla och foträta mediaklimat. Om tidningen älskades av barn och yngre tonåringar så var den sannerligen inte väl sedd i det vuxna etablissemangets ögon. Poster betraktades snarare som symbolen för den kommersiella skräpkulturens värsta avigsidor.

Tidningen utkom åren 1974-80 och hade som bäst en upplaga på 70.000 exemplar. Kompletta nummer är idag hett eftertraktade objekt på samlarmarknaden.

Nu har också denna gyllene Poster-epok blivit bok, en maffig och färgsprakande volym utgiven av kvalitetsförlaget Premium Publishing.

Varför är Poster värd att förevigas i bokform?

– 1950- och 60-talets ungdomskultur har dokumenteras ofantligt mycket. Nu är det dags för 70-talet. Jag tycker att en stor del av decenniets ungdoms- och populärkultur inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. När man talar om 70-talet idag handlar det mest om ABBA och proggen. Men det fanns ju mycket mer, säger Fabian Bernstone som tillsammans med kollegan Mathias Brink sammanställt skildringen av idoltidningens uppgång och fall.

– Dessutom är bilderna i Poster unika ur ett musikhistoriskt perspektiv. Ta exempelvis KISS på Skansen i Stockholm eller Sex Pistols första spelning i Sverige.

Vad betydde Poster för dig?

– Det var där jag upptäckte pop- och rockmusiken. Poster var det enda stället där man fick se sina idoler. TV:n och radion hade ingenting sånt, säger Fabian Bernstone som själv var en ivrig KISS-diggare och Posterkonsument när det begav sig.

Har du någon favoritaffisch?

– Nä, det är svårt… Jag nämner hellre omslaget till nummer 9/76 med Paul Stanley som pekar. Det är ett klassiskt Posteromslag!

Mannen bakom Poster var Hans Hatwig, invandrare från Tyskland som började sin bana vid grovdisken i Bonnierförlagens personalmatsal. En djärv, driftig och okonventionell herre som satsade friskt och snabbt fick rykte om sig att vara den svenska mediavärldens enfant terrible.

När det gamla och välkammade idolmagasinet Bildjournalen gick i graven 1969 uppstod ett vacuum som Hans Hatwig såg potentialen av att fylla. I 70-talets början drog han igång poptidningen Tiffany, vilken senare utvecklade sig till Poster.

– Tiffany hade två affischer i varje nummer och det var väldigt populärt. Men eftersom Tiffany kom ut så sällan tänkte jag att det kanske kunde var en bra idé att ge ut en postertidning, berättar Hans Hatwig.

Succén blev omedelbar. Hatwig plåtade oftast själv idolbilderna som publicerades i påkostat kvalitetstryck.

– Jag har alltid lagt ner pengar, tid och intresse på det jag har gjort. Det handlar inte bara om jag ska tjäna pengar. Utan också om att ge läsarna valuta för sinapengar. Och det tror jag märktes. Du måste ha ett ärligt uppsåt, annars slutar läsarna att köpa tidningarna.

Du förefaller också haft ett osedvanligt gott förhållande till stjärnorna som var med i Poster?

– Ja, jag var ofta ute i god tid med artisterna när de var små i början och då blev de förstås glada för uppmärksamheten. När de sedan breakade kom de ihåg mig och ställde alltid upp på fotosessions och intervjuer.

Tack vare sin näsa för vad som skulle bli nästa stora grej lyckades Hatwig skaffa en betydande konkurrensfördel gentemot konkurrerande blaskor.

Bäst illustrerades detta genom KISS, som Hatwig slog på trumman för redan innan bandet hade slagit igenom i hemlandet USA. Att gruppen blev så enormt populära i Sverige var till icke ringa del Posters förtjänst. Och KISS var inte sena att återgälda sin välgörare i Stockholm.

– De lät sig plåtas exklusivt för Poster. Ingen annan tidning i Sverige hade bilderna som jag hade. KISS var mig trogen i alla år fram till 1979 då de sålde sina fotorättigheter till Aucoin Management. – Men då hade Posters upplaga redan fallit så det spelade ingen roll. Det höll i sex år och det är ganska lång tid för en poptidning.

Hur var KISS att arbeta med?

– De var superbra killar. Överhuvudtaget var alla hårdrockband kul typer. De var aldrig arroganta, utan ödmjuka, sympatiska och professionella. Jag brukar säga att ju värre dem ser ut, desto trevligare är dem. Däremot kan artister med snällare image vara riktigt otrevliga.

Poster hade påfallande vågade inslag som knappast skulle vara tänkbara idag. Bland annat lottade tidningen ut Runawayssångerskan Cherie Curries trosor…

– Jag gjorde det för att väcka uppmärksamhet. Jag hade aldrig några marknadsföringspengar, så jag tog till ganska enkla knep. De flesta tidningar skrev väldigt negativt om det. Men det väckte ett stort intresse för Poster. Idag tror jag inte det skulle gå, nu har alla blivit för blasé.

Du publicerade en legendarisk nakenaffisch på Mick Tucker, trummis i Sweet. Hur gick det till?

– Ibland måste göra något så att man inte somnar när man läser tidningen. Jag kände en tysk fotograf som liksom jag hade bra kontakt med Sweet. Han visste vad jag ville ha och försökte övertala Sweet att klä av sig nakna. Det var bara Mick Tucker som ställde upp. Han trodde i sin enfald att bilden skulle softas, med en palm framför kuken eller nått sånt, berättar Hans Hatwig med ett hjärtligt skratt.

– Sen försökte Sweet stoppa mig. Jag sa: ”Sorry boys, tidningen är redan färdigtryckt”. Då garvade dem bara. De verkade ta det med en glimt i ögat. Konstigt nog blev inte bilden särskilt omtalad då. Tidningarna tänkte väl att de inte ville ge mig mer reklam. Enda reaktionen var några tjejer som ringde och sa att bilden inte gjorde Tucker rättvisa. Han var nämligen mycket större i verkligheten!

För oss kids på 70-talet var Poster en bibel. Hur känns det att ha haft så stor betydelse för en hel ungdomsgeneration?

– När vi nyligen hade releasepartyt för Posterboken blev det närmast en religiös upplevelse. Det märktes att det finns oerhört varma känslor för Poster. Jag känner mig väldigt privilegierad som lyckats skapa en sådan tidning.

Möjligen är det hög tid att Hans Hatwig ges det erkännande han förtjänar. Poster må oblygt ha ridit på marknadskrafternas vågor och kritiken var hård. Men i efterhand skulle man faktiskt kunna säga att tidningen även spelade en progressiv kulturpolitisk roll.

– Hela din generation har ju intresserat sig för musiken. Många började spela egna instrument. Istället för att sitta ute med en ölburk har ni övat på gitarrer eller trummor. Så kallade ”seriösa” journalister i 70-talets kvällspress förstod aldrig det. Mats Ohlsson på Expressen lade ner oerhörd energi på att förtala min tidning. Samtidigt såg jag honom själv stå med ett block utanför Eriksdalshallen och tigga autografer av KISS…

Hans Hatwig suckar djupt i telefonluren och fortsätter:

– Det var ungefär som med Sweet, de fick massor av skit. Det påstods att de hade bajsat på borden när de spelade i Stockholm. Jag såg aldrig nått sånt – och jag var med Sweet dygnet runt! Kvällstidningarna på den tiden begrep aldrig popvågen.

1980 lades Poster ner. Varför?

– Affischtiden var över. Läsarna blev äldre och mer fokuserade på musik istället för idoler. Det blev en annan form av intresse som mitt nästa projekt Okej fångade upp sedan. Det blev en smidig övergång från en tidning till en annan med mer av reportage.

Hade Poster funkat idag?

– Jag tror inte det. Ungdomar har så splittrade intressen numera. Det är för uppdelat och nischat. Det är svårt att göra en tidning som fångar en gemensam grupp. Dessutom finns det inga bra namn längre, artisterna är för tråkiga.

Mina egna Posteraffischer som prydde pojkrummet i Kungsbacka har för länge sedan försvunnit. Men jag har turligt nog lyckats spara två stycken med gamla 70-talshjältar som bidragit till att forma mig till den jag är. Dessa hänger nu vid mitt skrivbord på jobbet. Vilka som finns på affischerna? Magnus Uggla och Johnny Rotten.

Tack, Poster!

(Borås Tidning 2008-12-19)

Två konstnärer, ett sound

Publicerad den av
Svara

Lätta, mjuka skulpturer i keramik. Textilier med täta, abstrakta broderier. Ett sofistikerat möte mellan två material, två konstnärer. Eva Hild och Malena Karlsson har en utställning gemensam på Galleri Jeanette Ölund.

Deras verk är som olika instrument med klanger som harmonierar sällsamt väl med varandra. Objekten tycks skräddarsydda för att uppnå detta kommunikativa sound. Men, nix!

– Vi har inte pratat ihop oss innan. Men vi har ställt ut tidigare tillsammans på Flaménska galleriet för några år sedan. Då hade vi redan en misstanke om att vi kompletterade varandra bra. Sedan dess har vi talat om att det skulle vara roligt med ett nytt samarbete, säger Malena Karlsson.

Varför går era verk så bra ihop?

– Dels har vi båda rötter i hantverket, i ett material som vi utgår från. Sedan arbetar vi bägge med långsamma processer för att gestalta en intuitiv känsla av världen.

Malena Karlssons textilier består av digitala tryck och broderier med närmast tredimensionella effekter.

Hon beskriver motiven som amöba-aktiga, vilka inte omedelbart går att associera till något bestämt.

– Temat utgår från människans förmåga att varsebli världen. Vad är egentligen sant av det vi ser? Som betraktare får man ta in mina verk ett tag. Det finns inga enkla lösningar, säger Malena Karlsson.

Eva Hild, som numera även nått internationell uppmärksamhet med sina särpräglade skulpturer, har en något annorlunda infallsvinkel:

– Jag utgår kanske inte lika mycket från perception. Det handlar mycket om att gestalta kroppar som har ett djup. I mitt fall är det luftens volym. Skulpturerna är ett skal som omsluter luft, som ett negativt avtryck.

Skulle man inte också kunna säga att det är en gestaltning av organisk harmoni? Det är i alla fall mitt eget intryck…

– Javisst, det skulle jag aldrig själv kommit på (skratt). Mina skulpturer utgår kanske inte från en harmonisk känsla, snarare tvärtom. Det är komplexiteten och det kaotiska i livet som jag omvandlar. Men när det är färdigt känner jag också lugn och harmoni.

Det låter som en slags terapi.

– Ja, definitivt. Men det har säkert inte hjälpt, haha!

Du har uppnått stora framgångar med din konst. Hur har det påverkat dig?

– Det är förstås fantastiskt roligt. Men jag kan samtidigt känna att jag behöver skapa utrymme för lugn och ro, så att man inte hamnar i ett ekorrhjul på grund av efterfrågan. Kommande året är det mindre inbokningar. Jag måste få tid att prova andra saker, säger Eva Hild.

Framöver planerar hon att ge sig i kast med skulpturer i material som svart lera och metall.

Hur ser ni båda på konstens mening?

– För mig är det en personlig utmaning i mitt liv. Jag får väl tro att andra är som mig. Om det inte fanns något som provocerar, väcker reflektioner och funderingar skulle jag annars bara stannat i soffan, säger Malena Karlsson.

– Jag kan känna att konsten är ett sökande, att leva efter nya perspektiv. Människan har en sida – och det gäller oavsett om man håller på med det själv – som tycker om att skapa något nytt. Konsten är en del i detta, menar Eva Hild.

(Borås Tidning 2008-11-08)

Det hänger på svänget

Publicerad den av
Svara

Den bästa lektion jag fått om murvelbranschen kommer från Expressens grundare Carl Adam Nycop.

Jag såg honom bli intervjuad i TV en gång. Hans svar på vad som krävdes för att bli en bra tidningsskribent glömmer jag aldrig.

Jazz!

Precis som en jazzmusiker måste skribenten ha ett distinkt sväng, ett beat och bäras av en egen inre ton. Annars blir artiklarna bara torra och döda.

Häromdagen läste jag i DN om akademiledamoten Ulf Linde. I ungdomen tillhörde han den svenska jazzeliten som en av våra främsta vibrationister. 1952 sadlade han om och blev konstkritiker. Steget från jazz till skrivande? Linde säger sig aldrig ha märkt någon skillnad:

”Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna eller en för hård huvudkudde.”

Hur var det nu den där Duke Ellington-låten löd? It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!

(Borås Tidning 2008-07-16)

KISS i kulturens finrum

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var KISS något farligt som vuxenvärlden avskydde och varnade för. Nu har den sminkande rockgruppen tagit steget in i kulturens finrum.

I sommar visas en KISS-utställning på Vänersborgs konsthall.

Året var 1976. Rockgruppen KISS besökte Sverige för första gången. Uppståndelsen var massiv inför dessa sminkade monsterrockare från USA. Ungarna älskade dem, medan föräldrarna reagerade med avsky och tidningarna skrev spaltmeter om gruppens allmänna uselhet.

Vem kunde då ana att KISS dryga 30 år senare skulle räknas som ett intressant kulturfenomen och göra entré på en konsthall? Ack, ur led är tiden… Eller?

I sommar visas KISS – The Exhibition på konsthallen i Vänersborg. På kronologiskt ordnade skärmar kan besökarna i text och bild följa gruppens historia – från storhetstiden på 70-talet då KISS blev ett av världens största rockband, genom 80-talets medlemsbyten och karriär-svackor, till deras fågel Fenixartade comeback under mitten av 90-talet och framåt.

Men intressantast är den fantastiska samling KISS-relaterade föremål som lokalen är späckad av. Här finns sannerligen allt. Affischer, guldskivor, scendräkter, sönderslagna instrument, dockor, muggar, leksaksbilar, radioapparater, flipperspel – till och med cornflakespaket som bär den berömda KISS-logotypen.

– KISS-loggan är ju som gjord för att trycka på saker, påpekar Alexander Johansson som äger samlingen.

Han är en 30-årig KISS-fantast från Falköping, som upptäckte gruppen under pojkåren och har sedan dess jagat reda på det mesta som finns att köpa med KISS på marknaden.

– Jag gick från att läsa Spindelmannen till att lyssna på KISS. De är ju lite som seriefigurer själva. Fråga vilken sjuåring som helst. Om man ser omslaget till skivan Destroyer måste man bara gilla det!

Han menar att KISS var något av pionjärer när det gällde att utnyttja sin popularitet för att sälja prylar.

– Det såldes visserligen mycket Beatlesgrejer på 60-talet. Men annars var det först med Star Wars-filmerna och KISS i slutet av 70-talet som merchandise-industrin verkligen tog fart.

Inom rocken vill man gärna förknippa musiken med någon slags äkthet. Borde inte KISS oblyga kommersialism upplevas som starkt irriterande?

– Jo, många stör sig nog på det. Gene Simmons har sagt att när KISS började spela ville alla band vara som Beatles. KISS ville istället vara som Coca-Cola. Jag tycker det bara är häftigt med den kommersiella biten. Men utan bra musik i botten skulle det aldrig ha fungerat. KISS har ändå sålt 100 miljoner skivor…

Vilken är den dyraste grejen du har?

– Gene Simmons yxbas. Ett nytillverkat, numrerat exemplar som också är signerat av Gene. Den gav jag 3000 dollar för.

Om ditt hem brinner och du bara kan rädda en KISS-pryl. Vad blir det då?

– Det blir nog flipperspelet från 1979. Det är stort och fräckt. Att äga det var en dröm jag haft sedan jag var liten.

Alltihop måste ha kostat dig en hel del.

– Om jag säger så här: jag skulle kunnat köpa ett hus för pengarna. Exakta summan vet jag inte. Men det är tusentals, tusentals kronor. Jag är en samlarnatur. Egentligen kunde jag lika gärna ha börjat samla frimärken eller serietidningar.

Över till Kerstin Hamberg, som är föreståndare för Vänersborgs konsthall och en av initiativtagarna till utställningen.

Varför gör ni det här?

– Mina intentioner är att jag vill göra konsthallen till en mötesplats för olika åldrar och olika kulturella yttringar med koppling till konst, design och musik. Den här utställningen vänder sig till en ny målgrupp. Men kanske även delvis till samma besökare som tidigare. Jag har nämligen förstått att KISS har betytt mycket för många människor genom åren.

Men varför just KISS?

–Jag blev fascinerad av Alexanders intresse och är imponerad av hans samlande – och av KISS som fenomen. Gruppen är ju som ett musikteaterskådespel. KISS är också duktiga marknadsförare och oerhört dekorativt målade och klädda. Det hela blir väldigt effektfullt.

Kerstin Hamberg betraktar KISS både som ett tydligt uttryck för en intressant ungdomskultur och för de moderna marknadskrafternas inflytande över oss.

– Tag bara Disneyfigurer eller allt annat som blir populärt. De trycks på toapapper och suddgummin… KISS speglar det kommersiella samhället, som är mycket skickligt på att stimulera vårt behov av att samla. För människan är en samlande varelse och har alltid varit det. Som ung samlade jag själv på Audrey Hepburn och James Dean.

Kerstin Hamberg menar även att KISS succé i Sverige på 70-talet kan ses som en del av tidsandans förändring, då ungdomen vände sig bort från 68-vänsterns starka USA-kritik.

– Jag minns när Vietnamkriget slutade 1975. USA var verkligen hatat då. Men bara något år efteråt började det plötsligt säljas kläder med amerikanska mönster i affärerna. Tröjor och skor med blå-röd-vita ränder och sånt. Och samtidigt kommer då detta amerikanska band och slår igenom så oerhört i Sverige.

För övrigt – vilken är din egen favoritsak på KISS-utställningen?

– Ett par handmålade gympadojor med lackfärg. Den ger känslan av killar som leker (skratt). Och spelar olika roller. En är demon, en annan katt. Ja, det finns verkligen något lekfullt över dem också!

(Borås Tidning 2008-07-04)

När Olsson drog kniv

Publicerad den av
Svara

Den hårdaste svenska sång som någonsin har gjorts, menar Aftonbladets nöjeskrönikör Fredrik Virtanen. Och det omdömet är nog inte helt fel. Rent musikaliskt är förvisso NJA-gruppens klassiker Balladen om Olsson en tämligen finstämd låt. Men texten är stentuff, proggig heavy metal.

Balladen om Olsson skrevs 1969 och skildrar en verklig händelse. Ett gäng stressade arbetare tar en kaffepaus när det blivit stopp i maskinen. Då dyker förmannen upp och läser lusen av jobbarna. Enligt reglementet är det nämligen inte bara förbjudet att dricka kaffe i grupp. Arbetarna får inte ens sitta ner utan måste fika stående. En av dem, Olsson, vägrar dock att låta sig hunsas längre och protesterar…

Då kom befälet och kastade Olsson
i golvet
Dom tryckte ner han i skiten för Olsson
börja’ bli farlig
För när dom inte kan ta en grabb på ett
annat sätt
Så försöker dom ta hans stolthet

(—)

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet
Så han drog upp sin kniv och sa till
ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din jävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan

Budskapet kan säkert uppfattas som brutalt i överkant. Nog för att det är utmärkt och riktigt att ta strid mot svinaktiga chefer. Men att dra kniv framstår väl knappast som den bästa av konfliktlösningsmetoder…?

– Det är kanske inte direkt så man ska uppmuntra arbetarna att agera. Men det var faktiskt precis så han sa, säger Tomas Bolme som ingick i NJA-gruppen när det begav sig.

I mitten av 1969 hade gruppen – som bildats av en smått osannolik kombination av före detta tonårsidoler från popbandet Mascots och några aktörer från Kungliga Dramaten – åkt upp till Norrbottens Järnverk i Luleå för att intervjua arbetarna om deras situtation.

– Vi trodde att den lokala metallklubben skulle gilla att vi kom. Men fackets ordförande stod på ena sidan gatan och skrek: ”Åk hem!”. Men vi sökte oss till radikala jobbare och de tyckte det var skitkul, minns journalisten Gunnar Ohrlander.

Han var då manusförfattare i NJA-gruppen och skrev utifrån metallarbetarnas egna berättelser en musikteaterpjäs som starkt kritiserade hur Järnverket behandlade sina anställda.

– Hela pjäsen blev väldigt kontroversiell. Detta var ju i slutet av 60-talet och det var uppror i luften. Olsson hette egentligen Curt Muskos. Han berättade den här historien som låttexten i stort sett återger ordagrant, säger Gunnar Ohrlander.

Tomas Bolme kallar verklighetens Olsson för ”en riktig tuffing”.

– Det var ändå kul med någon som vågade säga ifrån. Tänk dig en svensk arbetare som blir så trakasserad och provocerad under lång tid att han slutligen drar kniv. Han menade säkert heller aldrig att skada någon. Men trakasserierna mot honom upphörde faktiskt efter det. Det blev heller inget rättsligt efterspel. Han fick inte ens en varning.

NJA-gruppen blev snart mera känd som Fria Proteatern och gjorde under 70-talet många uppmärksammade pjäser med fokus på arbetsliv, facklig kamp, glesbygd och politiskt maktmissbruk. Engagemanget gav också utdelning. Det som började med en omstridd uppsättning om missförhålladena på Norrbottens Järnverk fick sedermera fackföreningsrörelsen att skärpa tonen.

– Det slutade med att LO tog tuffa tag för att stärka arbetarskyddet. Men nu verkar proppen ha gått ur lite grann. Konkurrensen har ökat och man har börjat jaga folk på arbetsplatserna igen, menar Gunnar Ohrlander.

Han är fortfarande stolt över Balladen om Olsson, som inte upphört att väcka känslor.

–  För tio år sedan var det ett Norrköpingsband som gjorde låten igen. Covern spelades en hel del i radion där tills den förbjöds. Någon tyckte att låten var våldsförhärligande. Det var skoj!

(Borås Tidning 2008-05-11)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Låt TV-teatern göra comeback!

Publicerad den av
Svara

För tjugo år sedan bröts det svenska TV-monopolet när TV3 dök fram i rutan. Numera finns en uppsjö av svenska TV-kanaler att välja bland. Och idag startar ännu en: TV4 Sicence Fiction.

Därmed inte sagt att det våras för svensk TV-produktion. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet är det – föga förvånande – främst amerikanska och brittiska program som dominerar i våra blågula kanaler. SVT håller emellertid ställningarna med mest egenproducerat material i etern. Dock är trenden nedåtgående. Åren 1998-2006 minskade SVT:s utbud av svenska program från 76 till 69 procent.

”I TV-världen är det en stor minskning, och den hade varit ännu större om det inte varit för en del billiga svenska produktioner, till exempel riksdagsdebatter” säger mediaprofessorn Kent Asp (SvD 26/2).

Tablåerna måste förstås fyllas och riksdagsdebatter i all ära – men hur lattjo är det? Att göra mer kvalitativa program i egen regi är dyrt. Alltså ser vi sällan eller aldrig sånt hos de kommersiella aktörerna, som hellre importerar budgetvänliga anglosaxiska produktioner i parti och minut.

Nog vore det trist om inte SVT då förmådde utgöra en slagkraftig motvikt. Ty som journalisten Jan Gradvall konstaterar i samma SvD-artikel: ”Svensk TV på svenska är en stor del av vårt kulturarv, som en slags kulturell minnesbank. Efterfrågan på framför allt svenska dramer är oerhört stor och idag är det egentligen bara SVT som gör sånt.”

Den pågående serien Kungamordet är ett exempel – och det är just dramaserier som SVT främst satsar på i detta sammanhang. De är billigare att göra än singeldramat, som är praktiskt taget ute ur bilden.

Men det finns en lösning som både vore kostnadseffektiv och skulle öka mångfalden av kvalitativt högtstående dramaprogram på svenska. Väck liv i TV-teatern.

Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter. Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, utan gav även eko utomlands.

Tyvärr försvann denna nationalscen när TV-teatern upphörde och ersattes med diversehandeln SVT Fiktion. Lars Löfgren, som ledde teatern 1969-83, kallade häromåret nedläggningen för ”en obegriplig dumhet”.

Förhoppningsvis förmår SVT:s nuvarande chef Eva Hamilton visa större klokskap genom att hissa upp ridån igen.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)

Kulturministern mot väggen

Publicerad den av
Svara

Mer samspel med näringslivet, färre pekpinnar och ja till Pinocchio. Det tycker kulturminister Lena Adelsohn Liljerothsom besökte Borås igår.

Kulturarbetare från Sveriges alla väderstreck var samlade i Borås för att delta i konferensen Unga(r)s rätt till kultur. Bland medverkande som regissören Suzanne Osten, idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Margareta Strömstedt fanns även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på plats.

Hon var en av konferensens invigningstalare i Kulturhuset och under lunchpausen fick jag chansen att ställa det moderata statsrådet mot väggen.

Vad är kultur för dig?

– Föda och språngbräda för själen. Det är genom kulturen vi hämtar kraft, inspiration och ork. Den stärker motståndsviljan och är en vital del av demokratin. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle. Jag tycker det är en lycka att leva i ett land med så många olika kulturyttringar.

Vad har kulturpolitiken för mål?

– Utan att prioritera mellan dem: Värna kulturarvet som samlats och vårdats under generationer. Att det finns en form av infrastruktur för teater, konst och litteratur över hela Sverige. Att barn och unga får tidig tillgång till kultur och att de får uttrycka sina kreativa sidor, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon betonar även vikten av att utövande konstnärer skall ha rimliga möjligheter att leva på sitt konstnärskap (”men det behöver inte innebära att de har en garanterad lön”). Ett annat mål är hur vi skall handskas med internationaliseringen.

– Världen har kommit innanför våra gränser på ett sätt som inte var fallet för bara en generation sedan. Vad innebär kulturarvet när en av fem svenskar har rötter i ett annat land?

På vilket sätt skiljer sig den borgerliga regeringens kulturpolitik från socialdemokraternas?

– Vi vill bland annat utjämna skillnaderna mellan privat radio och TV i förhållande till de licensfinansierade etermedierna. Men det är inget att hymla med att det inte är så stora skillnader inom kulturpolitiken som på andra områden som skattefrågor, arbetsmarknad och utbildning.

Lena Adelsohn Liljeroth understryker dock att det behövs göras förändringar.

– Men det handlar mer om strukturer än ideologi. Den pågående kulturutredningen skall se över de kulturpolitiska målen, som många tycker är för allmänt hållna för att kunna spela någon roll. Utredningen skall också granska samspelet mellan kommuner, regioner och stat. Vem skall ansvara för vad? Och hur kan kulturen samspela bättre med andra politikområden – näringsliv, utbildning, miljö, sjukvård och hälsa?

Kulturministern vill i det sammanhanget gärna se att näringslivet involverar sig mer. Men långtgående marknadslösningar i stil med USA, där 90 procent av kulturen finansieras av privata medel, tar hon avstånd från.

– Då skulle det bli omöjligt att driva museer, bibliotek och många teatrar. Offentligt finansierad kultur är en förutsättning för den privata.

Varför avskaffade ni den fria entrén till de statliga museerna?

– Museerna fick 100 miljoner kronor i kompensation för uteblivna entréavgifter. Men räckte inte när det behövdes anställas fler vakter, städare och pedagoger. Pengarna behövs bättre inom själva museiverksamheten. Vården av samlingarna är eftersatt och även forskningen är bristfällig.

– Vi prioriterar istället att sänka skatten för alla så att man kan välja själv vilken kulturkonsumtion man föredrar; gå på museum, spara till köp av ett eget konstverk, handla skivor eller vad det nu kan vara. Ekonomin skall inte vara något hinder. Bort med pekpinnarna!

Hur ser du på folkpartiets idé om en statlig litteraturkanon?

– Själv är jag tveksam. Det är viktigare att satsa på läsning i skolan.

Din uppfattning om kulturlivet i Borås?

– Jag tycker det är kul med statyn av Jim Dine. Såg en kopia av den på Sollentunamässan. Kultur engagerar onekligen. Jag har förstått att Pinocchio delat stan i för och emot. Jag är för! Den är kaxig, skrattar hon.

(Borås Tidning 2007-10-16)

Sune Nordgren, entreprenör i konst

Publicerad den av
Svara

Måste det vara så att smal, kvalificerad konst per automatik bara drar en liten publik till våra museer? 

Eller bör man snarare försöka locka folk genom satsningar på breda och lättillgängliga utställningar?

Tja, fråga Sune Nordgren och svaret kommer direkt:

– Det viktigaste är att välja det som är allra bäst och att inte underskatta publiken. Det handlar också om tillgänglighet; att hyvla ner trösklarna och förklara bakgrunden.

Och Sune Nordgren bör väl veta. Han har ett gediget förflutet som chef för Malmö Konsthall, grundare av Baltic Center for Contemporary Art i engelska Gateshead utanför Newcastle, och varit chef för Natsjonalmuseet i Oslo. 

Han har även varit kritiker i Dagens Nyheter, gjort konstprogram i TV under 80-talet och mycket annat. Senaste projektet är att starta upp en konsthall i skånska Kivik.

Ikväll är han här, på Borås Konstmuseum för att hålla föredrag.

– Jag skall prata om nya platser och nya rum för konsten. Och hur man gör dessa angelägna för människor, säger Sune Nordgren som betonar vikten av att skapa en folkligt förankrad stolthet som gör konsthallen till en verklig mötesplats.

– Finns en regional stolthet kommer publiken. Jag har ju jobbat mycket ute i periferin. Det stora eldprovet var i England då vi byggde upp en konsthall (Baltic) i en fattig kommun utanför Newcastle. 

– Den första frågan som människor ställer sig är alltid: what’s in it for me? Då gäller det att förklara att detta är deras plats också.

Uppenbarligen lyckades han med det. Sune Nordgren drog i gång Baltic 1998 och stannade till 2003. Redan första året kom en miljonpublik. 

– Jag hade bland annat en utställning med Öyvind Fahlström, som folk inte ens kunde stava till (skratt). Men den lockade 120 000 besökare.

Tiden på Malmö konsthall, som han ansvarade för 1990-96, talar också sitt tydliga språk. De första två åren tredubblades besökarantalet.

– Vi jobbade mycket med skolor och invandrarområden som Rosengård för att finna en ny publik, samtidigt som det gällde att behålla den gamla. Och detta utan att popularisera. Tvärtom var det nästan mer komplicerande.

– När jag tillträdde i Malmö var jag ganska kaxig och sade att vi aldrig skulle ta någon utställning från Stockholm. Och det gjorde vi inte heller, berättar han och förklarar åter den regionala stolthetens betydelse för besökarna:

– Ingen vill ju komma i andra hand.

Vad har du för uppfattning om Borås Konstmuseum? 

– Jag kommer att tänka Tomas Lindhs chefsperiod som var en storhetstid. Hasse Persson känner jag inte till så mycket som museichef, utan mer som fotomänniska. Men det viktiga är att cheferna får arbeta subjektivt utifrån sig själva och sätta sin egen prägel. Borås Konstmuseum har ju en fin tradition. Och en fin samling också.

(Borås Tidning 2007-10-02)