Tomas Tranströmer 1931-2015

Tomas Transtömer

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, 
Herr Tanaka och
Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur För levande och döda, 1989.

Bergman lyckades ändå

Skrivit i Corren 17/3:Corren.

Gör tankeexperimentet att Ingmar Bergman dykt upp som ny regissör idag och gått till statliga Svenska filminstitutet (SFI) med en manusbunt. Vilken chans hade han haft att beveka SFI:s bidragskonsulenter?

För det första skulle hans kön legat honom i fatet. SFI:s vd Anna Serner har sedan hon tillträdde som chef 2011 främst vurmat för genusperspektivet i filmskapandet, enligt ett strikt system för absolut jämvikt.

”Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent”, heter det på institutets hemsida. Hade en ung och hetsig kille som Bergman klarat den feministiska kvoteringspolitikens nålsöga?

För det andra kan man undra hur intressanta Bergmans konstnärliga idéer upplevts av kulturbyråkratin. I lördags skrev Anna Serner en lång debattartikel i DN där hon lobbade mot regeringen för mer skattemedel till sitt institut (vars styrelse för övrigt är utsedd av samma statsmakt).

Knapparna som Serner tryckte på i syfte att få ökade anslag är intressanta. Bland annat förkunnade hon att ”vi lever i en tid där extremism och främlingsfientlighet sätter stor prägel på både vardag och kultur… vi menar att filmen har en viktig roll för att överbrygga fördomar, diskriminering och rädslor.”

Därför krävs att en ”mångfald av berättelser” säkras som ”representerar olika perspektiv på Sverige”… ”från genrer, estetik och formspråk till kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsförmågor till geografi”.

Filmens uppgift är således att fungera som ett medel för att göra vårt land tolerantare, ge röst åt förfördelade minoriteter och motverka orättvis särbehandling i samhället. Det kan tyckas sympatiskt.

Men avslöjar en problematisk instrumentell syn på filmen, vars existensberättigande i första rummet verkar ligga i att bidra till uppnåendet av ett antal politiskt angelägna och omhuldade mål.

I det sammanhanget kan man fundera på vilken relevans Bergman skulle haft i SFI:s ögon med sina klassiska teman, kretsande kring tillvarons metafysiska aspekter, Guds tystnad och ångestridna själars brottning med inre demoner i privilegierade, högborgerliga miljöer.

När det överordnade kvalitetskriteriet tillåts korrumperas av ideologiska hänsyn och konsten inte får vara ett värde i sig, torde tyvärr sannolikheten att nykomlingen Bergman fått en säck miljoner av SFI varit ringa.

”Vi vill tro att ett nytt svenskt filmunder är på gång”, hävdade Anna Serner i sin debattartikel. SFI bildades 1963. Utan statlig filmpolitik nådde Sverige världsrykte i början av 1900-talet med Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Greta Garbo. Bergman slog igenom internationellt i Cannes 1956 och behövde heller aldrig statens hjälp.

I boken Bilder (1990) skriver han: ”Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet”.

Varför skulle vi tro på Anna Serners genompolitiserade institut som motorn i nytt filmunder? Svensk filmkonst har tidigare uppenbarligen klara sig ganska hyfsat ändå.

Ingmar Bergman

När Sillstrypar’n vann

Skrivit i Corren 14/3:Corren.

För nästan exakt 40 år sedan, den 17-22 mars 1975, slog den progressiva musikrörelsen till med en alternativ melodifestival i Stockholm.

Proggarna protesterade mot statstelevisionens arrangemang av EM-finalen som samtidigt gick av stapeln i huvudstaden, mot bakgrund av att ABBA året innan vunnit hela rasket i Brighton. Nu var det dags för Eurovision Song Contest att möta sitt Waterloo.

På den alternativa musikfesten framträdde bland andra Ulf Dageby från Nationalteatern i skepnad av Sillstrypar’n som sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

Låten var en bitande satir med rader som att ABBA var ”lika döda som sillkonserver” och deras manager Stikkan Andersson kallades ett ”cyniskt svin”. Faktiskt tog SVT intryck.

1976 blev det ingen Mello i public service, Sverige avstod från deltagande. Men det var en kortlivad triumf, som inte ens Sillstrypar´n själv verkar beklaga.

En gång frågade jag nämligen Ulf Dageby vad han tyckte om Mello idag. Istället för den skur av indignerad kritik jag förväntade mig från den gamle proggikonen, blev svaret: ”Alltså. Jag har alltid sett på Melodifestivalen”. Ridå.

Upplysning under attack

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.