Kategoriarkiv: Kultur

”Kom till mej”, ropar landsbygdens ödehus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

”I Jämtland – och lite här och var på jorden – finns det hus, stugor och härbärgen som människor tycks ha glömt bort. För längesen bodde det i människor i dom, men nu står husen ensamma kvar, ingen bryr sig om husen längre”, berättar Beppe Wolgers i sagan Dunderklumpen, ett av hans mest älskade verk som utspelar sig vid de vackra trakterna kring Ströms Vattudal en magisk midsommarnatt i 70-talets början.

Till just ett sådant ensamt hus hittar Dunderklumpen och hans vänner fram under sina dråpliga äventyr. Gissa vad som händer? ”Huset blir så lyckligt att det börjar prata. Det ropar: ’Kom till mej! Kom! Öppna min dörr! Gå och stampa på mitt golv! Ta på mina väggar. Tala med mej!’”.

Beppe Wolgers var sanningsenlig. Han gjorde dikt av verkligheten och det med ett samhällspolitiskt budskap som fortfarande är högst aktuellt.

Decennier på decennier av urbanisering har dränerat den svenska landsbygden. Skåda de sorgliga spåren av försvunna människor, upphörd aktivitet, svunnen tid. Lite varstans bortom allfartsvägarna ligger gårdar, villor och torp som ägarna lämnat övergivna i varierande grad av förfall.

Hur många dessa tomma, vittrande fastigheter idag är till antalet, det står skrivet i stjärnorna. Kanske totalt ett par hundratusen i Sverige, grovt uppskattat. Motala har dock som första kommun i Östergötland startat en inventering. De senaste åren har nämligen intresset ökat påtagligt för att besjäla landsbygdens ödehus med liv igen.

Möjligen är det en konsekvens av bostadsbristen och de absurt uppdrivna kvadratmeterpriserna i städerna. Möjligen är det ett utslag av längtan efter en lugnare, småskaligare tillvaro i bättre samklang med naturen. Möjligen är det en kombination. Något av en ny grön våg likt den under Beppes 70-tal verkar vara i gång.

P4 Östergötland kunde i lördags rapportera om resultatet så här långt av Motalaprojektet. Enligt Pia Tingvall, länsordförande för Hela Sverige ska leva, har ett trettiotal övergivna objekt hittills hittas i kommunen. Människor som är sugna på att flytta dit och ta över råder det ingen brist på.

Huruvida ödehusen på Motalas landsbygd blir så lyckliga av uppmärksamheten att de bokstavligen börjar prata som i Dunderklumpen är väl mer osäkert. Men nog är det väldigt glädjande om en återbefolkning kommer till stånd som väcker gamla platser ur törnrosasömnen och ger underlag till en renässans åt tidigare hotade kulturbygder. Finns bara utbyggd fiber och en hygglig kollektivtrafik går det ju i princip att bo och verka varhelst vi själva vill numera.

Bokhandlaren snart ett minne blott?

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 30/7:

”Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där. Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse?”

Det är den 25 mars 1950 och det är Helene Hanff i New York som skriver igen, på sitt obetalbart frejdiga amerikanska vis. Ett halvår tidigare har hon via en tidningsannons fått kontakt med en bokhandel i London, Marks & Co, specialiserad på böcker som inte längre finns i tryck. I sitt nya brev med efterlysningen av sin förra beställning tillfogar hon:

”Jag behöver en bok med kärleksdikter nu när det börjar våras. Ingen Keats eller Shelley, skicka någon poet som kan älska utan att bli pjollrig – Wyatt eller Jonson eller någon, använd ert eget omdöme. En bra bok helt enkelt, helst så liten att man kan få ned den i byxfickan och ta med den till Central Park.”

Frank Doel, affärsföreståndaren på andra sidan Atlanten, svarar någon vecka senare artigt engelskt formellt och lovar att försöka ordna saken. Och så fortsätter det. Snart tinar Doel upp. Han och den övriga personalen på Marks & Co kan förstås inte motstå sin charmigt påstridiga kund och hennes passionerade litteraturintresse.

Det utvecklar sig till varm vänskap i en brevväxling som pågår i tjugo år, samlad och utgiven i Helene Hanffs minor classic Brev till en bokhandel. 84 Charing Cross Road (1970). Läs den, om ni inte redan gjort det! En underbar kärleksförklaring till bokhandeln som kulturbärande institution – numera tyvärr på fallrepet i sin traditionella form.

I Motala finns exempelvis ingen bokhandel alls mer. Den som fanns, hade funnits 170 år och lades ner i april, slutgiltigt knäckt av coronapandemin. Ett tidens vemodiga tecken. Det senaste decenniet har drygt hundra boklådor i Sverige, en fjärdedel av det nationella butiksbeståndet, upphört att existera.

Det är konkurrensen från nätet som blivit svår att tackla och pandemin har, liksom i detaljhandelsbranschen överlag, drivit på den digitala omstruktureringen i turbofart. Är det något att beklaga om den fysiska bokhandeln drabbas av sotdöden? Boken som sådan står trots allt stark. Enligt Svenska förläggarföreningen har det aldrig sålts fler böcker än idag.

Men kan ni tänka er Linköping likt Motala utan en riktig, handfast bokhandel? Det är ändå något väsentligt som går förlorat på nätshoppingens altare. Lokalsamhället blir en kulturell och social mötesplats fattigare, litteraturen mister en synliggörande och nyfikenhetsfrämjande scen. Det kanske är ofrånkomligt, måhända uppstår fullgoda kompensatoriska alternativ vad det lider.

Dock vet jag detta tämligen säkert: en Helene Hanff hade knappast kunnat mejla kundtjänsten på Adlibris eller Amazon och där fått samma engagerade, personliga respons som hos svunna Marks & Co på 84 Charing Cross Road.

Mormor fick en rysk ubåt inpå knuten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/7:

Ack, semestern är förbi. Men sommaren är tack och lov inte över än. Hela augusti har vi kvar att njuta av. Själv har jag varit nere i sydost och tillbringat många härliga dagar på Tjurkö, den gamla stenhuggarön i Blekinge som var min salig mormors hemvist.

Hennes far och farfar tillhörde de tuffa arbetare vilka kring förra sekelskiftet här bröt den slitstarka granit som bland annat användes för bygget av Kielkanalen i Tyskland. På den tiden var tillvaron kärv, knapp och hektisk. Idag är ön en dåsig skärgårdsoas, stenhuggeriet är nedlagt sedan länge och har blivit museum.

Jag tar båten till bryggan i Herrgårdsviken efter att spelat tennis på fastlandet, badar i Östersjöns friska vågor, tar en solvarm klippa i besittning, läser böcker av PG Wodehouse och August Strindberg (som också hade sina humoristiska sidor, hans Kaspers Fet-Tisdag är ett underskattat mästerstycke i absurdistisk fars).

Lite vin sedan framåt kvällen, Miles Davis som jazzar via Spotify och vad mer behövs egentligen? Detta är det goda livet! Jag förstår att mormor ogärna lämnade sin ö.

Att den anspråkslösa idyllen ingalunda är självklart given undgår man dock inte att påminnas högst konkret om. Jag syftar då ej endast på den förrädiska coronan, som naturligtvis inte ens i skärgården någon kan gå säker från. I tanken finns även hotet från andra ruskigheter.

Inpå knutarna till Tjurkö ligger nämligen Torumskär, där hösten 1981 den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord. Det var en av kalla krigets mest dramatiska händelser för Sveriges del. ÖB Lennart Ljung befarade att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök. Statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade instinktivt: ”Håll gränsen!”. Om det värsta inträffat skulle min älskade mormor hamnat mitt i kriget…

Men i 80-talets början hade Sverige åtminstone ett hyggligt starkt försvar till skydd för sina medborgare och till värn för rikets integritet. Försvarsanslagen låg fortfarande på drygt 3 procent av BNP. Fälldin hade muskler att spänna när det hettade till. Det saknar Löfven.

Sveriges militära förmåga är en spillra av gårdagens, civilförsvaret är avvecklat och trots att det säkerhetspolitiska läget drastiskt försämrats under det senaste decenniet har väsentliga förstärkningar uteblivit.

Den urholkade beredskapen betyder att staten modell 2020 är en klen garant för våra möjligheter att leva det goda livet i fred och frihet. Därför hoppas jag innerligt att riksdagspartierna efter sommaren samlar sig till ett försvarsbeslut som inger respekt i omvärlden. Måste jag resa från skärgården för att knega och betala tunga skatter, är det väl ingen orimlig begäran att politikerna som tar mina pengar gör sitt jobb och börjar prioritera statens kärnuppgifter.

Nu är Sveriges riktiga nationaldag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Jag kommer aldrig att förlåta Göran Persson och hans partipolitiska kumpaner. Åtskilligt har man som luttrad knegare stått ut med: tunga skatter, beskäftigt förmynderi, stolliga förbud.

Men detta var bara för mycket. Det förbluffar mig att inte det blev revolutionär stämning i landet och att riksdagen undgick att belägras av ilskna svenskar med brinnande facklor, knutna nävar och spetsiga högafflar.

Jag syftar givetvis på beslutet den 15 december 2004, det absoluta lågvattenmärket under Göran Perssons regeringsperiod, då annandag pingst slopades som helgdag. I utbyte gjordes den av överheten påbjuda nationaldagen den 6 juni till ett rött datum i almanackan från och med 2005.

Sålunda försvann pingstens invanda tradition av lättjefull långhelg som förberedande upptakt till den hägrande sommarledigheten. Annandag pingst kunde man lita på. Den inföll alltid på en måndag.

Nationaldagen vandrar däremot styrsellöst runt i veckan och kan retsamt blåsa oss på en extra dag i hängmattan. Som i år exempelvis, när 6 juni inföll på en lördag. Vem blir gladare av det?

Okej, jag skojar lite. Men var det ändå inte ganska onödigt, alltsammans? Jag menar: Sverige har ju redan sedan länge en – i allt utom till namnet – folkligt fungerande nationaldag, de facto. Och ja, den här: midsommar!

Till skillnad mot andra länders firande av sig själva, finns hos denna vår äkta nationella högtidsdag inget samband med krig, revolutioner, stat och politik överhuvudtaget. Det är unikt och det ska vi vara stolta över.

Midsommar är Sverige som bäst och vackrast, inkluderande för alla, en stund av manifesterad lycka över den ljusa årstidens återkomst med värme, gemenskap och grönskande nordisk natur. Sannerligen inte en dålig anledning till hissade flaggor och höjda glas.

Denna gång är det dock ofrånkomligt att coronapandemin lägger viss sordin. Iakttag varsamhet. Hör vad Rickard Lundin, sjukvårdsledare i Region Östergötland, säger i Corren inför midsommarhelgen: ”Ska man vistas i sociala sammanhang är det ytterst viktigt att man tänker på den sociala distansen till varandra. Och stanna hemma om du är sjuk och tvätta händerna noga”.

Men i övrigt är och förblir midsommar vår käraste festligaste helg i konkurrens med julen. Nu börjar sommaren på allvar, nu är vårt Arkadien som Gustav Philip Creutz hyllade i sitt klassiskt frihetliga pastoralpoem Sommarkväde från 1756:

”Ej mer av tomhet sinnet mattas / Ty ingen skymt av konst jag ser, / Ej något skådospel mig fattas / Ty runt omkring Naturen ler; / Se dessa träden fåglar hysa, / Som av en blandad målning lysa, / Av deras kvitter luften fylls, / Min röst fördubblad återvänder, / Som jag förtjust till berget sänder, / Vars spets av Solens guld förgylls”.

Glad midsommar och simma lugnt, kära läsare!

Äntligen slut på ”Bad trip blues”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:

”Något tungt och ödesdigert skymmer himmelen över oss / Stan har blivit lika hjälplös som en skeppsbruten albatross”, sjunger Cornelis Vreeswijk i Bad trip blues som avslutas med det ständigt, entonigt upprepade konstaterandet: ”Vi har fångats i en mardröm där en mördare går fri!”.

Det är en stark låt från vår främste visdiktare vid sidan av Bellman, skriven några månader efter mordet på Olof Palme 1986 och utgiven i november 1987 på det som blev Mäster Cees sista studioalbum – Till Fatumeh, rapport från de osaligas ängder.

Det är länge sedan skotten på Sveavägen nu, men det ouppklarade statsministermordet har fortsatt kasta en osalighetens skugga över Sverige. Med tidens gång något blekare. Fast ännu efter 34 år kan nog vi alla som var med när det hände utan svårighet relatera till den hallucinatoriska mardrömskänslan i Bad trip blues.

För oss i Linköping är det som Cornelis Vreeswijk lika gärna kunde sjungit om dubbelmordet på Åsgatan hösten 2004. Där fångades vi i en lokal mardröm med ytterligare en mördare som gick fri. Det bestialiska knivdådet som tog åttaårige Mohamad Ammouris och 56-åriga Anna-Lena Svenssons liv fick vardagen att chockartat kränga, cirklarna att obarmhärtigt rubbas.

Hur kunde något så fruktansvärt ske, i vår omedelbara närhet, mitt ibland oss? Sedan åter den psykiskt påfrestande frustrationen av en evighetsmalande polisutredning utan resultat, den mest omfattande i Sverige näst mordet på Olof Palme, Bad trip blues revisited: ”Remsor, trasor, döda ting / Skuggor hasar ljudlöst omkring. / Pärmar ropar på byråkrater. / Klockan slår ett förtappat pling.”

Men den tröstlösa klockan tycks mirakulöst slagit färdigt. Inga fler oräkneliga utredningspärmar i byråkratins djupa valv. Osalighetens skuggor verkar äntligen skingras och det med en osannolik tajming detta annars bedrövliga anno domini 2020. Dagen före besked och klarhet ska ges om mordet på Olof Palme, briserar nyheten att polisen fått fatt på den misstänkte gärningsmannen från Åsgatan.

Matchande DNA-spår och hans eget erkännande tyder på att rättvisa står i utsikt att kunna skipas. Det är en imponerande bedrift av polisen, som tack vare sin envishet och den moderna teknikens landvinningar befriat oss från ett värkande trauma.

Vi får hålla tummarna för att Palmeutredningens Krister Petersson kan göra detsamma vid sin presskonferens under onsdagsmorgonen. Snedtrippar i det fallet har vi haft så det räcker.

En vanlig man med ett stort, varmt hjärta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:

Framför TV-apparatens blåa sken växte jag upp. Inget medium hade för min generation heller så stark genomslagskraft som den statliga monopoltelevisionen.

Många program kom att bli del av miljön i vilken man formades. Min barndoms 70-tal är intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak.

När nu coronapandemin bromsat ner tillvarons varvtal har jag fyllt tiden med att återknyta bekantskapen med några av dem. Det är en märklig upplevelse, eftersom man på samma gång återknyter bekantskapen med sig själv, i en yngre och oskuldsfullare version.

Det är ungefär som att lyssna på favoritlåtar från förr. Likt musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som ånyo framkallat färgerna i mitt bleknande barndomslandskap är N P Möller, fastighetsskötare. Jag fann den häromkvällen under botaniserandet i SVT:s populärkulturella skattkammare Öppet arkiv.

Serien sändes i ett trettiotal avsnitt mellan 1971-80 och var sanslöst populär. Fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans eviga följeslagare hunden Calle var i farten. Förvisso var utbudet begränsat till bara två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den vänligt lågmälde fastighetsskötaren på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången.

Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Men oförglömligast – den försupne tidigare fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Serien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle nog avundas Möllers påvra tillvaro som änkling i ett sjabbigt hyreshus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, ständigt skrävlande om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin livslögn.

Varför blev programmen så exceptionellt framgångsrika? Jag tror att serien rör vid något djupt inom oss. N P Möller är långt mer än fastighetsskötare. Han sköter om medmänniskorna i sin närhet, han är trygghetens och förståelsens representant vi alla behöver, han försöker återställa den existentiella jämnvikten i vardagslivet när något gått snett.

N P Möller är en vanlig man med ett stort, varmt hjärta. Det är sådana personer som, i det tysta och utan att göra större väsen av sig, bär upp världen.

Fångad i schackspelets magiska nät

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/5:

”Netflix och gin, mina vänner. Bara Netflix och gin kan ta våra stackars hjärnor igenom den här våren”, skriver Johan Hakelius resignerat i Expressen (2/5). Ja, visst blir coronaisoleringen psykiskt påfrestande i längden.

Den gode Hakelius får dock ursäkta. Det finns potentare medel att tillgripa än starksprit och kabel-TV för att rädda skallen från den sociala distanseringens vedermödor.

Låt mig erinra om vad Frans G Bengtsson förkunnar i sin klassiska essäsamling med den dagsaktuellt klingade titeln Sällskap för en eremit (1939): ”Bland alla allvarligt odlade förströelser, som kulturmänniskan under tidernas lopp funnit på för att förläna innehåll åt sin tillvaros tomhet, torde det finnas mycket få, kanske ingen, med sådan alluppslukande attraktion som schackspelet, för dem som en gång råkat in dess magiska nät”.

Skam att säga, måste jag erkänna mina tidigare tvivel på dessa ords riktighet. Men av en slump såg jag häromåret filmen Pawn Sacrifice om det tragiska geniet Bobby Fischer och den berömda VM-matchen mot Boris Spasskij i Reykjavik 1972. En utomordentligt fascinerande historia.

Lättpåverkad som jag är av coola rullar, kunde jag inte låta bli att skaffa mig ett flådigt schackbräde med fina Stauntonpjäser. Tyvärr kom jag aldrig mig för att använda det. Tills nu i den anbefallda coronakarantänen.

Jag och syrran fick plötsligt, i vår ömsesidigt uttråkade tillvaro när tennisen ändå är lagd på is, den ljusa idén att ta ett parti. Hon bor på behörigt avstånd, långväga bort i Malmö. Det är inget hinder. Vi skickar dragen via sms på mobiltelefonen. Och har verkligen smittats kraftigt, inte av convid-19. Utan av det intrikata, överraskande svårbotade schackviruset.

Jag förstår Frans G Bengtsson. Innan han blev känd författare till Röde Orm, misskötte han (enligt egen utsago) sina universitetsstudier i 1910-talets Lund med fanatiskt schackspelande på det legendariska vattenhålet Petri Pumpa. Dråpligt berättar han om den stora katastrofen:

”Världskriget utbröt, om jag minns rätt, en vacker dag medan vi voro i full aktion på detta ställe; ty jag tycker mig komma ihåg den oro som därvid grep oss alla – den enda sorts oro av vilken vi kunde gripas – rörande den då mycket omtalade världsmästerskapsmatchen mellan Lasker och Rubinstein: den skulle kanske nu gå om intet på grund av detta substanslösa bråk mellan icke-schackspelare, – virrpannor av vilka man ju för all del kunde vänta sig vad som helst. Våra farhågor visade sig välgrundade, ty den matchen blev aldrig av.”

En varning bör således utfärdas. Den som ägnar sig åt schack riskerar att bli så biten att allt annat hamnar i bakgrunden. Vilket onekligen känns som en välkommen nåd för sinnet denna sällsamt lugubra vår.

Ett äventyr som inget annat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

Joshua Slocum hade varit skeppare på Amerikas finaste fullriggare Northern Light, ofta med sin familj ombord. Nu var han fyllda 50, änkling och ensam kapten på en betydligt blygsammare båt. Hon var en gammal ombyggd ostronslup, gjorde åtta knop i vinden och hette Spray.

Den 24 april 1895, prick 125 år sedan idag, lättade han hennes ankar i Bostons hamn och tog kurs mot horisonten. Spray förde honom över Atlanten till Gibraltar. ”Jag surrade ratten och mitt fartyg höll kursen, och medan hon seglade sov jag.”

Han vände rodret åter över samma ocean, kom till Pernambuco i Brasilien och La Plata i Argentina, seglade genom Magellans 550 kilometer långa sund som skiljer Eldslandet från den sydamerikanska kontinentens fastland och – efter svåra stormar – ut på det väldiga Stilla havet. ”I förtroende sagt var jag sjösjuk.”

Han nådde Australien, styrde Spray vidare mot Indien, förbi sydafrikanska Goda hoppsudden, och så – hem. Joshua Slocum hade inte haft bråttom, tre år varade färden och den gjorde honom berömd. Ty detta var första gången någon företagit en världsomsegling på egen hand.

Slocum skildrade det hela i sin klassiska bok Ensam seglare jorden runt. Ett hett lästips i dessa coronavirusets tider, då vi tvingas sätta vårt umgänge på frustrerande sparlåga, och varenda eviga dag börjar likna den där ödsliga långfredagen under barndomens trista påskhelger i det gråa DDR-Sverige. Drygt?

Betänk då vilken social distans Joshua Slocum upplevde mol allena på världshaven. Han hade ingen radio, ingen TV, inga satelliter att navigera efter, inget digitalt universum att koppla upp sig till, ingen mobiltelefon att prata av sig på. I sin soloseglande 1800-talskarantän var Joshua Slocum verkligen ensam. Hur klarade han det?

Tja, en sann litteraturälskare har ingen isolering att frukta och som sådan hade Slocum alltid gott sällskap ombord på Spray. ”Hon seglade stadigt fram med god fart och jag fördjupade mig i nya böcker jag fått och läste dag och natt.”

Bland de käraste vänner på sjön var poeterna Coleridge och Tennyson (han med nyårsklockan, ni vet), Edward Gibbon med sin historik över romarrikets nedgång och fall, skönlitterära berättare som Miguel Cervantes, Charles Dickens och Robert Louis Stevenson.

Den bokslukande Slocum framstår nästan som en seglande flanör som tog sig jorden runt medan han ändå höll på att läsa. Men det är nog att förminska hans bedrift en smula.

Per Wästberg har skrivit om böcker som ett ”hemligt vapen mot ledan, stiltjen, den öde ön – eller bara att bli utlåst på balkongen”. Det skulle säkert kapten Slocum nickat mycket förstående åt. Liksom kanske även du, om du tar hans bok och seglar iväg med Spray.

Joshua Slocums Spray.

Vårt behov av Lennart Jirlow

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:

”Lennart Jirlow är en Lennart Jirlow-människa. Man kan också säga att han till exempel är en Rune Pettersson-människa – om nu någon vet vem Rune Pettersson är. Rune Pettersson-människan är den del av människan inom dej, käre läsare, som är förtryckt, glädjehämmad, bunden med nedärvda heliga svenska skam- och syndkänslor, som Lennart Jirlow befriar och förlöser.”

Så skriver Beppe Wolgers, eftersom det är just exakt så, och han gör det i sitt kollegiala förord till Göran Sellgrens förträffliga bok om Lennart Jirlow (Tablåer ur ett målande liv, 1978) som du bör ha i ditt hemma-apotek. Eller åtminstone låna på biblioteket med jämna mellanrum. Bläddra, strunta i att läsa texten, den är bra men inte nödvändig, titta istället på alla de avbildade verken!

Det har jag gjort i åratal, särskilt i stunder av nedstämdhet och tvivel över sakernas tillstånd. Då går jag till min bokhylla, avdelning konst, och tar fram Lennart Jirlow. Han är den ärbara vällustens konstnär, den sprudlande naivisten med ett balanserande stänk av genomlevd melankoli i ögonen på människorna han fångar i sina färgsprakande tavlor. Det finns ingen falsk inställsamhet i hans godmodiga motiv, sinnligheten är äkta och öppen och medkännande.

Lennart Jirlow är raka motsatsen till Edward Hoppers ödsliga kontaktlöshet. Jirlow är gemenskapens och den stilla, opretentiösa lyckans porträttör, njutningens inbjudande penselmästare som väcker hoppets poesi inom dig och mig. Han är folkkär av en anledning, den bästa av anledningar: hans målningar gör betraktaren glad och vänlig till mods.

”Lennart Jirlow ger oss vår mänskliga värme åter, befriar oss från statistiken och Sifo-undersökningar och återställer allt till det ursprungliga och rätta förhållandet: han gör oss till en vardagsmänniska full av ömhet, nyfikenhet, ljuva begär, legitima hemligheter och drömmar, han ser vår valhänta kärlek och han ger oss rosor”.

Så skriver Beppe Wolgers vidare, vackert och sant. Man förstår att han fann en själsfrände i Lennart Jirlow, ty orden kunde lika gärna handlat om Beppe själv, tusenkonstnären som också målade. Han är nu borta sedan länge, och häromdagen lämnade även Lennart Jirlow oss, 83 år gammal.

Det var fräckt, tycker jag. Precis som Beppe är Lennart Jirlow riktigt usel på att vara försvunnen, ända in i baljan kass. Naturligtvis lyckas han heller inte med det. I de många konstverken förblir Lennart Jirlow intensivt närvarande. Han fortsätter att skänka oss rosor, tröst och glädje, han kommer alltid att vara vår förlösande vän.

En skål i Rob Roy på distans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/4:

Programledaren Adam Alsing är död. Covid-19 tog honom. Fruktansvärt. Han var i samma ålder som jag. Sannerligen en tankeställare. Denna pandemi är inte att leka med. Mer än någonsin håller jag bergfast på myndigheternas rekommendationer (ni vet: social distans, tvätta händerna, arbeta hemifrån i görligaste mån).

Jag saknar mitt vanliga umgänge, det glada kroglivet med polarna till helgen. Men det är inte aktuellt, icke, nix. Fan, Adam Alsing! Även Lee Konitz rycktes bort i veckan av det förbannade coronaviruset, saxofonisten som spelade med min störste idol Miles Davis på albumet Birth of the Cool. Men han var ändå 92 år. Alsing bara drygt 50.

Nej, ingen utgång bland folk och rackare på ett tag. Istället hänger jag på min inglasade balkong i vårsolen mol allena och dricker Rob Roy. Man får vara sin egen bartender i dessa dagar.

Det var länge sedan jag drack Rob Roy. Men författarfavoriten och kroglejonet Pär Rådström brukade göra det ganska ofta, vad jag kan förstå. Enbart namnet är coolt. Rob Roy. Det låter nått.

4 cl skotsk blended whiskey. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering. Där har ni den. Smakar nästan som Manhattan, vilken Rob Roy också kunde vara om den gjorts på bourbon.

Men framför allt smakar Rob Roy en stunds välgörande eskapism, det svunna 1950-tal som var Pär Rådströms decennium på jorden. En värld av trenchcoats, Lucky Strike, Citroën DS och ivrigt diggande av Papa Hemingway (alla unga hippa katter läste honom).

Där är den franska nya vågen fortfarande splirrans ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris om Charles de Gaulles förmodade comeback och Claes Dahlgren bjuder på färska jazzplattor i monopolradions enda kanal från New York. Dit tar det en vecka att åka i sin smoking på Svenska Amerika Liniens smäckra vita båtar.

Man skulle ju kunna flyga med SAS förstås. Men det är ju mer klass, stil och elegans att färdas på ett hederligt passagerarskepp över oceanen, eller hur? Knalla omkring på M/S Gripsholms promenaddäck, flirta med snygga ladies och spela ett parti shuffleboard efter lunch med drinken i hand. That´s the way to go!

Herregud, här sitter jag och är nostalgisk över en epok som jag själv aldrig varit med om. Tänk vad en Rob Roy kan göra. I karantänens stillhet växer drömmarna och fantasin. Det är faktiskt inte så pjåkigt. Ta hand om er. En skål på distans från mig så länge tills den satans pandemin har lagt sig.