Kategoriarkiv: Kultur

Covid-19 ryckte Raskens ifrån oss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:

För många år sedan, när jag var barn, hade min bästa kompis föräldrar en fritidsstuga i Sätila. Det är ett litet ställe i Västergötland, några mil från Borås, intill en sjö som heter Lygnern. Ett tag var det hur märkvärdigt som helst att hänga med dit. Och det, ska ni veta, var jag inte ensam om att tycka.

Längs de små grusvägarna i trakten kunde det på helgerna komma veritabla bilkaravaner med människor som såg sig storögt omkring. Det var nämligen här som Raskens spelades in, TV-serien som 1976 samlade nära nog varenda kotte framför rutan i vardagsrummen. Make till brottarsuccé är svår att föreställa sig idag.

Vilhelm Mobergs berättelse om den rebelliske bonddrängen som tog värvning som indelt soldat blev Sven Wollters stora genombrott. Även om han under karriären gjorde andra fina roller, inte minst i Bo Widerbergs filmer, är det hans oförglömliga prestation i Raskens som jag främst förknippar honom med och har tagit till hjärtat.

Kärv, egensinnig, charmigt strulig och sliten mellan sina två kvinnor – den bergfast rejäla hustrun Ida (ett fantastiskt kvinnoporträtt av Gurie Nordwall!) och den fala fresterskan Nergårds-Anna (Viveka Seldahl). Soldattorparen Rask och hans levnadsöde i 1800-talets fattig-Sverige är Sven Wollters tour de force.

Tillsammans med Gurie Nordwall fångade han den svenska folksjälen, osminkad och genuin. Det är ett talande mått på berörande gestaltning att TV-tittare började vallfärda till Sätila – av alla obetydliga fluglortar på kartan – bara för att spana in sceneriet som skulle föreställa Raskens hemmaplan (Småland egentligen). Gissa om min barndomskompis stuga plötsligt stod högt i kurs, alltså.

Nu är Sven Wollter och hans karaktäristiskt varma, hesa röst inte mer. Aldrig har jag sörjt en kommunist så mycket. Hans benhårda marxistiska övertygelse fann jag avskyvärd och obegriplig. Men vem har sagt att konstnärlig genialitet också garanterar ett gott politiskt omdöme? Jag kan strunta i hans kommunistiska förvillelser.

Jag kan dock omöjligen strunta i att det var den förbannade pandemin som ryckte honom ifrån oss. Sven Wollter var visserligen 86 år och inte i bästa kroppsliga kondition. Desto sårbarare blev han för smittan, han dog i sviterna av covid-19.

Efter vårens prövningar har smittspridningen tagit oroande fart igen, bland annat hos oss i Östergötland. Läget är allvarligt. Nonchalera inte restriktionerna. Håll ut. Viruset är lömskt. Tag inga risker som kan föra det vidare och öka pandemins redan rysliga skörd. Över 6000 människor – många äldre i likhet med Sven Wollter – har hittills avlidit i Sverige. Gör dig inte skyldig till att antalet insjuknade måste bli fler.

Kasta böcker över barnen, föräldrar!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:

Auberon Herbert, den liberale brittiske 1800-talspolitikern, lär en gång fått oannonserat besök på familjens lantegendom. Han mötte sina gäster i dörren, bjöd dem hövligt välkomna in med repliken: ”Och vad skulle ni vilja göra? Vi läser”.

Skolan har nu höstlov, även kallat läslov i förhoppningen om att eleverna ska ägna den lediga veckan mer åt det bokliga hållet. Tanken är nog god. Det har larmats återkommande om hur det uppväxande släktet i oroande utsträckning vänder bokryggarna ryggen med dålig läsförståelse, minskat ordförråd och bristande bildning som följd.

Men vad säger då att barn och ungdomar skulle välja att spendera höstlovets fria tid åt just läsning? Ingenting. Såvida inte de har föräldrar i Auberon Herberts stil.

Hemmets roll för de ungas läsutveckling blir allt viktigare, förkunnade en finsk undersökning häromåret. Vid sidan av familjens socioekonomiska status, har föräldrarnas läsvanor och attityd till böcker en avgörande betydelse för barns läskompetens. Utan läsande förebilder tenderar inte heller barnen att gilla läsning, och det gäller i synnerhet pojkar.

Alltså, handen på hjärtat. Vad gör din egen familj dessa höstlovslediga dagar i coronapandemins skugga när du själv kanske tagit semester för att vara med barnen? Förslagsvis sätter du några spännande böcker i deras händer och läser samtidigt något skojigt på egen hand mellan varven av andra eventuella aktiviteter.

Men vad ska jag läsa, undrar du måhända. Tillåt mig att i sådant fall att varmt rekommendera Sidenkatedralen, en nyutkommen samling texter av djupt saknade Sara Danius. Hon är lärd, rolig, stilistiskt briljant och skriver bland annat om Marcel Prousts syn på läsning.

”Starkt överskattat, menade han. Det kunde till och med vara farligt”, förklarar Danius och återger Prousts polemik mot den brittiske konst- och arkitekturkritikern John Ruskin. Denne var en ivrig kämpe för läsandets samhälleliga nytta. Alla måste läsa, och läsa mer. Det var en moralisk plikt, det var ”den sanna vägen till ett sunt och starkt nationsbygge”.

Nonsens, enligt Proust som ansåg att ”boken är blott ett redskap, och det är läsaren och ingen annan som bäst förstår hur detta redskap ska användas”. I de sista sidorna av sitt väldiga romanbygge På spaning efter den tid som flytt skrev Proust att författarens verk bara är ”ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle sett hos sig själv”.

Vad bättre anledning finns att läsa?

Konsten att klara skivan i Finland och Paris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

”Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället”, hävdade humoristen P G Wodehouse som själv hade fuskat i journalistyrket innan han kastade sig på författarbanan.

Huruvida vi ska sätta någon tilltro till Wodehouse utsaga rent generellt låter jag vara klädsamt osagt. Men den stämmer knappast gällande Pär Rådström. Under sitt tyvärr alltför korta liv (38 år) visade han en lika virtuos förmåga att skriva romaner som att utmärka sig i press och radio.

Journalist blev han redan som 17-åring 1943. Året därpå fick han fast anställning på den då nystartade Expressen. Redaktionschefen Carl-Adam Nycop berömde Rådström som ”en synnerligen pigg och vaken reporter” vars ”stilistiska talang var anmärkningsvärd”.

Att vara fast anställd – för många drömmen i dagens mediebransch – stred förstås mot Rådströms notoriskt rastlösa och flyktbenägna natur. Han slutade på Expressen i samma veva som andra världskriget slutade och gränserna åter öppnades. Rådström ville ut, iväg, bort. Resa, resa, resa. Och det gjorde han flitigt i ett Europa som under 40- och 50-talen var större och avlägsnare än nu.

Författarkollegan och konstnären Stig Claesson, Slas, var ofta Rådströms följeslagare på de kontinentala äventyren. Till folkhemmets tidningar och radioapparater rapporterade duon om sällsamma upplevelser. Som upptäckten av denna märkliga maträtt i Italien: ”en egendomlig hybrid mellan en pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza, sedermera hyfsat populärt även i Sverige. En annan av Rådströms journalistiska bragder var när han i Paris, denna gång med poeten Lars Forssell som kompanjon, sökte upp legendaren Erich von Stroheim.

Den världsberömde skådespelaren och filmregissören var dock på allt annat än tillmötesgående humör. Forssell berättade hur Rådström klarade skivan och fick von Stroheim att öppna sig i en flera timmar lång intervju:

”Det var Pär som bröt den mulna tystnaden och framförde en generös hälsning från Victor Sjöström, om vilken Sjöström givetvis var totalt ovetande… Därmed bröts inte bara isen, det skedde en formlig islossning… ’Sjöström’, mumlade han och han var rörd. ’Vi grät i varandras armar i Hollywood, vi grät i varandras armar’”.

Ett scoop var i hamn! Mindre lyckat avlöpte det i Finland, dit Rådström på tidningen Folket i Bilds uppdrag reste 1955 för att intervjua Väinö Linna. Mannen bakom den stora romanen Okänd soldat bodde i enslig landsbygd och talade ingen svenska. Biltransport och tolk hade därför rekvirerats åt Rådström – som framme vid målet dessvärre fann tolken ”till medvetslöshet berusad”.

”Han somnade sedan han stammande sökt översätta ’Goddag, goddag’. Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar i väntan på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten och i väntan på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte”.

Ändå kunde Folket i Bild strax därpå publicera ett stämningsfullt hemma-hos-reportage med Rådströms intervjuoffer vältaligt småpratandes om ditt och datt: ”Vi skulle egentligen haft en finsk söndag, säger Linna. En finsk söndag med bastu där nere på stranden, ro lite grand på sjön och se oss omkring. Men det regnar ju så.”

Först flera år efteråt avslöjade Rådström sanningen. Uppenbarligen hade han den gången klarat skivan genom att helt sonika lägga en rad påhittade intervjucitat i Linnas mun. Eller?

Visst är den dråpliga storyn om den stupfulla tolken och tigandet i stugan mycket bättre. Misstänkt bättre, faktiskt… Vilken version är verklighet, vilken är fiktion? Typiskt Pär Rådström, den ständigt svårfångade och mytomspunne eleganten. Med skönlitterära författare som honom i journalistrollen kan man aldrig så noga veta. Men historierna blev alltid bra.

När Jackie O stod för intervjuandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Ibland, när folk frågar vad jag gör, brukar jag säga mig vara i samma bransch som Jacqueline Kennedy Onassis. I egenskap av medarbetare på Corren kan jag faktiskt komma undan med det påståendet. Coolt, eller hur?

Innan Jackie gifte sig med John F Kennedy och blev USA:s mest glamorösa första dam genom tiderna, var nämligen denna mytomspunna stilikon yrkesverksam journalist. Låt vara inte på Corren. Men man kan ju inte begära allt.

Istället sökte hon som ung och grön och fortfarande lystrande till flicknamnet Bouvier upp redaktionen på Washington Times-Herald, en numera sedan länge nedlagd konservativ tidning i den amerikanska huvudstaden DC. Jackie var förvisso välutbildad. Några särskilda kvalifikationer för att jobba inom media hade hon dock knappast.

På den här tiden – 1951 – var det heller inte nödvändigt. Chefredaktören Frank Waldrop gav henne en chans ändå: ”Hon sa att hon ville göra karriär. Hon erkände att hon inte skrev maskin något vidare, och att hon inte visste något om hur man gör reportage, men att hon ville lära sig det. Jag trodde henne”.

Eftersom Jackie hävdat att hon förmådde hantera en kamera, tilldelades hon en egen stående frågespalt i tidningen. Uppgiften var att gå ut på stan, fotografera och lättsamt intervjua ett antal slumpvis valda personer.

Om du själv infångats av Jackie där och då (en intressant tanke, inte sant?), skulle du fått svara på typiska frågor som:

”Vad tror ni kvinnor åtrår mest?”
”Njuter rika människor mer av livet än de fattiga?”
”Om ni skulle bli avrättad imorgon bitti, vad skulle ni då beställa som er sista måltid?”

Ja, fundera på det. I januari 1953 fick hon i uppdrag att intervjua en viss senator Kennedy. Vad hade han för uppfattning om tjänstemännens arbete i kongressen? ”Jag har ofta tyckt att landet skulle klara sig bättre om vi senatorer och tjänstemännen kunde byta jobb. Om en sådan regering någonsin kommer till stånd, så skulle jag gärna lämna över kommandot”, svarade JFK.

En smula överraskande åsikt av den kommande presidenten måste man nog säga, om vi inte ska skriva in det på hans skämtsammare konto. Mellan honom och Jackie blev det desto seriösare. De hade mötts tidigare och redan börjat kila stadigt.

Bröllopet gick av stapeln i september 1953 och därmed var hennes korta journalistkarriär förbi. Hon slutade på topp. Under sommaren det året reste Jackie till London och bevakade Elizabeth II:s kröning i en serie artiklar som hamnade på Times-Heralds förstasida.

Tidningens garvade murvlar har i efterhand sagt sig vara måttligt imponerade av sin superkända före detta kollegas talanger. ”Hon var oerfaren och mycket rädd. Hon rörde sig fumligt och arbetade fumligt. Det var fullt klart att hon inte kunde sköta en kamera. Hennes bilder var ständigt oskarpa”, berättade en av Times-Heralds reportrar i C David Heymans biografi Kalla mig Jackie (1989).

Chefredaktören Frank Waldrop genmälde: ”Hon gjorde sitt jobb. Vi hade nytta av henne – annars skulle hon inte fått det”. Snart får vi bättre möjlighet att bedöma vem som har rätt.

Till våren släpps nya boken Camera Girl som helt fokuserar på Jackies journalistiska insatser. Författare är Carl Sferazza Anthony, historiker med USA:s presidentfruar som specialitet. Men när det handlar om Jackie O, kan hon vara annat än underbart fantastisk på vilket område som helst?

Redan 1924 var det bättre förr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

Tacka vet jag Sverige på ABBA:s tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/9:

Jag minns mitt 70-tal – ofta dissat som ett torftigt, konformistiskt och beskäftigt överpolitiserat decennium. I romanen Yllet från 1973 beskriver Lars Gustafsson det svenska stämningsläget:

”En dov olust rådde i landet, Gud vet om det var arbetslösheten eller konjunkturerna eller det intellektuella livet som spårat ur, men jag mötte inte en människa som inte gjorde ett plågat, ett olyckligt, rent av bittert intryck”.

Jaha. Sorry for you! Jag bodde i Kungsbacka. Ingen dov olust och bitterhet där inte. Politik var något avlägset konstigt, få brydde sig. Proggen fanns inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar och Enid Blytons Fem-böcker, kollade på Beppe och Kojak i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor. Allt var soft och okej.

Från min lilla oas i samhället framstår 70-talet som idealet. Men det är sett i efterhand genom den arkadiska barndomens förskönande lins. Jag vet ju att det var ett årtionde som i realiteten var betydligt mer grått än glittrande, och att Lars Gustafsson fångade tidsandan ganska väl i sin kollektiva diagnos av Sverige.

Jag skulle, med Svetlana Boyms term i The Future of Nostalgia (2001), kunna klassas som en ”reflektiv nostalgiker”. Det är en person som kan sakna det förflutna, i synnerhet den privata upplevelsen av det. Men som är medveten om att det varken är möjligt eller önskvärt att återvända dit.

Livet i det förgångna tycks kanske enklare och skönare, fast det är egentligen en illusion. Nuet är, trots sina brister, i grunden så mycket trivsammare och rikare. Hade mitt 2020-jag stått ut en dag i den faktiskt existerande verkligheten som var 1970-talets? Ärligt talat, knappast.

Det är Anne Applebaum som i sin nyutkomna bok Demokratins skymning refererar till Boyms nostalgibegrepp och hon gör det av en viktig anledning. Väsensskilda från mitt eget exempel är de ”restorativa nostalgikerna” – människor som ”vill återuppbygga det förlorade hemmet” och vägrar godta att deras romantiska bild av det förflutna baseras på sagor. Nej, den handlar om Sanningen.

Den restorativa nostalgin är en central komponent i våra dagars auktoritära högerpopulism; från Jimmie Åkessons SD vars nationalistiska projekt är att återskapa Per Albins folkhem, till Trump-republikanerna som vill bosätta sig i Eisenhowers liljevita amerikanska 50-tal.

Där är historien menad att stanna – om den inte vridits ur led av eliten, liberalerna, kulturmarxisterna, invandrarna, globalisterna, muslimerna, judarna, det korrupta demokratiska systemet.

Är inte det budskapet påfallande snarlikt det som redan prövats i en annan tid, inte så långt borta? Bevare oss för en reprisering.

Snöra dina vandringskängor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Ett expertråd att begrunda från Louis Améen, Svenska turistföreningens ordförande när förra seklet var ungt: ”Innan man begynner dagens marsch gnider man in fötterna, i synnerhet under och kring tår och hälar, med tvål, låter tvålen löddra sig som vid rakning och pådrager omedelbart därefter strumporna”.

Men detta gäller fjällvandringar och till sådana äventyrliga höjder behöver vi inte gå (den gode Améen igen: ”Antag till exempel att du vrickar foten eller bryter ett ben och är ensam på fjället. Ja, där ligger du”).

Hemmaplan duger mer än väl. Snöra kängorna, ta på dig oömma kläder. Lägg mackor, kexchoklad och en termos kaffe i din lilla ryggsäck. Så, nu är det bara att ge sig iväg och uppsöka Guds fria natur. Vi har 140 mil variationsmättad vandringsled i Östergötland. Det är sannerligen inte dåligt och ger många härliga etapper att välja på för dagsutflykten.

Vad sägs om att pröva Östgötaledens senaste tillskott, som Corren skrev om förra veckan? Det är en nyinvigd slinga på lagom långa 15 kilometer genom lummiga beteshagar och intagande skogspartier, från Vifolkavallen i Mjölby till Sya via Solberga naturreservat. Inget avancerat, kanhända.

Något annat krävs inte heller för den sällsamma njutning det är att sträcka ut benen längs terrängens stigar. Det är en fysisk aktivitet som har klart meditativa dimensioner. Kroppen får röra sig behagligt trött. Sinnet blir lugnare och världens nyansrikedom större.

”Det äkta miraklet är inte att gå på vatten eller i luften, utan att vandra på jorden”, menar buddisten och fredsaktivisten Thich Nhat Hahn. Han förkunnar den kontemplativa vandringens väg till ökad närvaro, harmoni och självinsikt. ”Med medveten andning, värdig hållning och med ett leende på dina läppar ska du sätta din fot på jordens yta som en kejsare sätter sitt sigill på kungliga dekret”.

Eller som poeten Roger Melin formulerat det: ”Att vandra är gott för själen. Gåendet reder ut”.

Går vi möjligen därmed också mot ett bättre Sverige i år? Mitt under denna dystra, ovissa coronatid må det låta som en vågad förhoppning. Men pandemin har fått naturen att trenda som ett hett fritidsalternativ och det folkliga vandringsintresset har skjutit fart ordentligt.

Ju fler som upptäcker konsten att gå, nog borde det bära på ett vackert löfte – vars innebörd pregnant summerats av Olle Hammarlund, den fine essayisten från Lund: ”Vandra, känna vidden av livet och glädjas åt tron att runt nästa hörn av vägen ligger Paradiset”.

Kan vi lita på teknikens under?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:

”Maskinerna är våra vänner / utan dom inget paradis”, sjöng den underbart säregne musikpoeten Kjell Höglund på det glada 80-talet. Till skillnad från Malmöbandet Wilmer X, som i samma veva vädrade en kritisk hållning i den ironiskt betitlade rockrökaren Teknikens under, uttryckte Höglund genuin utvecklingsoptimism.

Låt maskinerna ta över arbetets bördor. Det ger oss alla och envar möjligheter att leva det goda, bekväma livet som andens aristokrater. Inte olikt hur gamle Marx tänkte sig idealtillvaron i den kommunistiska utopin.

Men Kjell Höglund pekade på en betydligt humanare väg att nå dit, via teknikens underverk: ”Du ska inte längre släpa / på Sisyfos sätt / du ska ägna dig åt kärlek och kultur / har jag fel eller rätt?”.

En bra fråga. Sedan låten spelades in har det tekniska framåtskridandet accelererat i oförminskad styrka. Resultatet är en effektivare, produktivare ekonomi. Trots det snurrar vår mänskliga jobb- och stresskarusell vidare i ett tempo som snarare tycks öka, än minska.

Maskinerna har gjort arbets- och vardagslivet annorlunda. Men knappast befriat oss från att släpa upp Sisyfos sten på berget om och om igen. Man kan ju då, i enlighet med Höglunds måhända romantiska men inte orimliga syn, undra om vi verkligen valt att utnyttja teknikens landvinningar på det optimalaste viset.

Och med tanke på hur fastklistrade vi blivit i de evigt närvarande smartmobilerna och tech-jättarnas beroendeframkallande (a)sociala nätverk, har 80-talets häcklande samtidskommentar av Wilmer X fått en profetiskt aktuell dimension: ”Luta dig lugnt tillbaks, välj rätt apparat / Glöm all dötid, lägg pengarna på ny teknik / Ja, så enkelt, köp dig fri, billigt för ett fint liv”.

Är maskinerna våra vänner egentligen eller är vi snarare dess fångar? Det bestämmer vi själva! Så klart. Även om paradiset alltid kommer att vara en fåfängt undflyende hägring, känner jag stark sympati för Höglunds ljusa teknikuppfattning och är övertygad om att maskinerna på det hela taget gör mycket mer gott än ont.

Med den ständigt kraftfullare AI-tekniken väntar en revolution runt hörnet som faktiskt kan leda till en huvudsakligen automatiserad arbetsmarknad och skänka oss högre välstånd, större frihet och jämlikhet. Allt beror på hur vi vill organisera samhället och använda teknikens vinster.

Problemet är dock, som forskaren Stephen Hawking varnade för, att AI-tekniken på längre sikt kan bli så avancerad och superintelligent att vi riskerar förlora bestämmandemakten över våra skapelser. Maskinerna får egen vilja som inte nödvändigtvis rimmar med människans. Tänk HAL 9000 i Kubrickfilmen 2001 och ni förstår vad som kan hända om fartblindheten med framtidens verktyg segrar över varsamheten.

Håll kulturen igång!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

”Det är med stor marginal den största kulturbudget som någonsin presenterats”, lät biträdande finansminister Per Bolund meddela när han i onsdags tillsammans med kulturminister Amanda Lind höll hov för pressen.

Om Bolunds uppgift stämmer vet jag inte, men i vilket fall blir det extra miljardanslag till kultursektorn som tagit mycket stryk av coronakrisen. Det är bra prioriterat av regeringen.

Man kan förvisso tycka att kulturlivet i Sverige, särskilt då den mer kvalificerade delen, vanligtvis är lite väl beroende av modeideologiskt påverkade politiker och myndighetsbyråkrater. Den diskussionen kan vi ta senare.

Nu är det ju inte vanligtvis längre. Nu handlar det om att rädda och återvitalisera landets kulturella infrastruktur från de akuta följderna av en exceptionellt drabbande situation. Regeringens engagemang är bara att välkomna och kan faktiskt sägas rimma med det antika Greklands och Roms traditioner på området.

Där ansågs det vara de ledande skiktens förbannade skyldighet att värna, bevara och gynna de sköna konsterna. Ska samhället stå starkt och människan utvecklas, måste kulturen stå stark. Hur fattig, trist och horisontlös vore inte tillvaron eljest?

Ta exempelvis en sådan sak som offentlig konst. Tänk er ett Linköping utan den. Nog hade det varit hemskt torftigt och otrivsamt! Som Corren rapporterade om i veckan är två nya konstverk på gång vid Stångån, Spegelportal av Ebba Matz och Målarmusslan av duon Bigert & Bergström. Det är en mångmiljondonation från den Westman-Wernerska stiftelsen som möjliggjort bägge uppföranden.

Från kommunen kommer också pengar till nya konstverk som är under förverkligande på olika håll i Linköping. Sånt gör mig genuint glad. Konsten bidrar till att vidga möjlighetsmedvetandet, förhöjer verkligheten och laddar staden med fantasi, blod och näring. Gör en tur i helgen och njut av den rikedom som Linköping redan erbjuder i offentlig konstväg.

Carl Milles klassiska Folkkungabrunnen med Folke Filbyter på Stora torget är värd att kolla in närmare (det är en riktig historieberättare). Eller Stina Opitz härliga Cirkulation II i Nygårdsrondellen, som gav upphov till begreppet rondellhund.

Eller Marie-Louise Ekmans melankoliska Det svenska tungsinnet i Gösta Ekmans skepnad utanför Östergötlands museum. Eller – som kontrast – KG Bejemarks Tage Danielsson-staty ett stenkast därifrån, den blir man alltid munter av att säga hej till.

Min egen absoluta Linköpingsfavorit är dock Ivar Johnssons Mannen och hans genius, denna fräcka och gravt daterade agitprop-skulptur vid Raoul Wallenbergs plats. Vilken atmosfär den utstrålar, vilken totalupplevelse, det är som att man hamnat i en bit förgånget Mellaneuropa, mitt i city.

Vad finns mer att tillägga? Håll kulturen igång! Det är en livsnödvändighet.