Kategoriarkiv: Kristdemokraterna

Friggeboden i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

En glad nyhet! Nästa år kommer frihetsgraden i Sverige att öka med fem kvadratmeter. Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna.

Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme.

Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: ”Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt” (SR 17/11). Kan det sägas bättre?

Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna.

Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet.

”Allstatligheten” (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.

Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt.

Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls. Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret.

Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare ”farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul”.

Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare.

Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken. Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare.

Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?

Som ett eko från mellankrigstiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Varför ska vi läsa böcker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

När dragningskraften upphört

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Kanonisera inte Strindberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Dum lag, vissen präst

Publicerad den av
3

Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!

Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.

Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?

I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.

En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.

Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.