Kategoriarkiv: Kristdemokraterna

Järnväg att slå vakt om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:

Kristdemokraterna i Östergötland är på rätt spår. Partiet föreslår en utveckling av Stångådalsbanan med fler avgångar mellan Kisa och Linköping, samt att tåget även stannar i Sturefors.

”Om det finns fler resenärer, och möjliga resenärer, finns all anledning att också rusta upp järnvägen för att skapa en stabil trafik man kan lita på”, säger KD:s regionfullmäktigeledamot Lena Käcker Johansson (Corren 7/2).

Klokt och framsynt! Stångådalsbanan är en resurs som borde tillvaratas bättre. Allt annat vore kapitalförstöring av värdefull infrastruktur som tidigare generationer efterlämnat till oss.

Järnvägen, invigd av kung Oscar II 1902, var en viktig satsning när den byggdes och har fortfarande potentialen att åter spela en betydande roll. Banan från Linköping till Kalmar slingrar sig genom ett bedövande vackert landskap – i synnerhet sommartid – med flera mindre samhällen och småkommuner längs sträckan.

Vi vet att urbaniseringen är väldigt stark. För tvåhundra år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Numera bor 85 procent i tätorter. Storstadsområdena har haft den största folkökningen.

Det är inget att moralisera eller förarga sig över. Människor måste givetvis få bo där de själva vill och stadslivet har många attraktiva kvalitetsaspekter.

Men det har landsbygden också. Den rymmer en annan slags frihet, ett lugn och en rogivande trygghet, känslan av en jordnära genuinitet i tillvaron. Det stora kan ju även finnas i det lilla.

Stad och landsbygd behöver inte nödvändigtvis stå i motsatsställning, tvärtom borde de kunna berika varandra i ett ömsesidigt växelspel.

Det är här Stångådalsbanan kommer in i bilden som förbindelselänk. En upprustning så att tågen kan köras fortare och mer frekvent knyter de båda världarna närmare. Det ger smidigare möjligheter att som komplement till bilen pendla för arbete, studier och fritidsaktiviteter. Det gör det lättare för fler människor stanna kvar i sin hemvist på landsbygden.

Det sänker samtidigt trösklarna för fler människor som kan tänka sig att flytta ut från staden, men som ändå önskar behålla regelbunden kontakt med citypulsen.

Att värna Stångådalsbanan är att värna hela den sydöstra regionens levnads- och tillväxtvillkor. Att järnvägen också är en av Sveriges naturskönaste gör knappast heller saken sämre.

Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Strängs kärva arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.

Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.

Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.

Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.

Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.

Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt ”dolt” och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester…).

Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.

Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått  6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.

Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en ”ambition” om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.

Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.

Linköping kan bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

Reagan i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.

Faust i KD-tappning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:

Faust tillhör den västerländska kulturtraditionens centrala myter och behandlar ärelystnadens pris; hur en ambitiös människa offrar sin moraliska integritet för att nå världslig makt och framgång genom att ingå förbund med mörkrets krafter. Historien har sitt ursprung i den tyska folksagan, tematiken har traderats vidare i otal versioner, som i klassiska verk av Johann Wolfgang von Goethe och Thomas Mann.

Nu ska vi tydligen också få en rykande aktuell modern svensk variant, detta i form av en turnerande scenuppsättning signerad Kristdemokraterna.

Partiets opinionssiffror har länge synts oroväckande låga, risken att på valdagen möta riksdagsspärrens lieman är överhängande. Men så räcker ingen mindre än Bert Karlsson plötsligt ut sin hjälpande hand.

Det annonseras att han ska engagera sig i KD som kringresande dragplåster åt partiledaren Ebba Busch Thor på väljarmöten landet runt. ”De ska ha 10 procent och inte fyra. Jag är bara intresserad av att de ska lyckas”, förklarar Bert Karlsson sin comeback i rikspolitiken (Skaraborgs Läns Tidning 15/2).

Men hur kan ett seriöst parti som KD vara intresserat att sälja sig till en figur som honom? Förra gången han agerade politisk parhäst var det åt Ian Wachtmeister i spetsen för deras gemensamma skapelse Ny Demokrati. Som riksdagsledamot för detta främlingsfientliga populistparti förkunnade Bert Karlsson ett budskap i följande stil:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992). ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992). ”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dem organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig de vill ha igång i Kosovo” (Expressen 26/12 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera Ultima Thule, ett rockband hemmahörande i sfären av den högerextrema svenska vitmakt-musiken. Tilläggas bör – som ett inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen (2002).

Allt detta hindrade dock inte cynikern Bert Karlsson från att själv göra sig en förmögenhet på asylboenden åt flyktingar.

Att han bidrog till att piska fram de iskalla vindar av främlingsfientlighet och rasism som plågade Sverige i 90-talets början, och som åter sätter sin prägel på dagens politiska klimat, är inget som KD:s valledare Peter Kullgren finner det minsta problematiskt: ”Vi är inte oroliga över hans tidigare karriär i Ny Demokrati… Bert Karlsson har gjort mycket. Vi ser det som en fördel att han suttit riksdagen” (SVT 14/2).

Fördel? En gång talade Kristdemokraterna mycket om betydelsen av moral och etik. Partiet borde rimligen veta bättre än att omdömeslöst och desperat liera sig med gamle Ny Demokrati-Bert för att få drag under Ebba Busch Thors galoscher.

Minns hur berättelsen om Faust slutade. Avtal där själen står på spel som betalning ska man bara undvika.

Vad gör KD relevant?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:

”Vi måste ju se till att strypa det mesta”, säger den indignerade partimedlemmen Malte Lindeman när han i Hasse&Tages revy Gula Hund 1964 förklarar vad KDS vill. Det är krav på censur och förbud mot i stort sett allt. ”Jag får så sura uppstötningar jämt. Usch! Fy!”, kvider Lindeman i Hasse Alfredsons drift med den typiske KDS:aren.

Partiet hade då just bildats med pingstkyrkans nestor Lewi Pethrus som drivande kraft. På kristen grund ville han skapa en politisk front mot kulturradikalismens vindar. KDS, Kristen demokratisk samling, betraktades länge som udda och apart, med endast svårsmälta moralkakor att erbjuda väljarna.

Vad har det parti som utvecklats till våra dagars KD att ge? Ebba Busch Thor har kämpat i opinionsmässig snålblåst sedan hon tog över rodret i Kristdemokraterna våren 2015. Efter helgens riksting i Uppsala hoppas man att en skarpare profil i välfärdspolitiken, där krutet huvudsakligen satsas på sjukvård och äldre, ska bli det räddande budskapet.

Men inför valåret saknas knappast konkurrerande partier som skjuter in sig på samma frågor. Det är egentligen förvånande att KD inte bättre förmått hävda sin särart som ett konservativt komplement i det svenska politiska landskapet. Beror det möjligen på en rädsla att åter utmålas som ett reaktionärt och trångsynt Malte Lindemanparti?

Konservatism, i dess vettigaste form, är något annat och utgör ingen fullfjädrad ideologi. Snarare en attitydriktning, framvaskad ur människans historiska erfarenhetsbank om vad som konstituerar en fungerande, organiskt framväxt samhällsgemenskap.

Man bör vara hel och ren, uppföra sig väl, arbeta strävsamt, respektera familjen och dess värden, hylla bildning och kultur, vara barmhärtig mot de svaga, hålla på traditionella ritualer (jul, påsk, etc) som kollektivt meningsskapande band, sky utopier.

Uppenbarligen finns problem i Sverige som kan identifieras i termer av bristande normer: sexuella trakasserier, stökiga skolor, bråk på biblioteken, förråad ton i debatten på nätet, barn och ungdomar som i utsatta miljöer riskerar att fastna i drogberoende och kriminalitet.

Ett humanistiskt konservativt parti, förankrat i den judisk-kristna etiken, som frimodigt tar strid för de goda normernas och det personliga ansvarets betydelse borde rimligen ha en intressant nisch att exploatera – ungefär likt en slags politikens motsvarighet till Magdalena Ribbing. Vore inte det en spännande grej?

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

En rökare i krysset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.

Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.

Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.

Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.

Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.

Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.

Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.

Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.

Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.

Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.

Välkommen Skyttedal!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!