
Otte Sköld, 1923-24.
När coronapandemin lagt en kvävande blöt filt över kulturlivet är många konstnärer hårt drabbade. Regeringen har därför nådigt ryckt ut med 50 miljoner kronor i extra anslag för offentliga inköp av samtida svensk konst.
Stödet är verkligen viktigt, faktiskt något av en tvingande nödvändighet, om vi vill ha kvar en aktiv och vital konstsektor efter krisen. Den stora vinnaren är allmänheten som får tillgång till fler spännande konstverk av skilda slag. Att investera skattepengar i dem som verkar i Apollons tjänst – konstens, diktens, vetenskapens och ljusets gud – är för oss mer räntabelt än vad regeringen måhända anar.
Ty som den brittiska författaren Jeanette Winterson skriver i sin underbara bok Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995): ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.
Med detta principiellt och vackert sagt, så kommer vi till den praktiska fördelningssidan av saken. Dels är det Statens konstråd, dels är det Moderna museet i Stockholm, som fått ansvaret för konstinköpen med 25 miljoner friska extrakronor vardera i sina respektive budgetkassor. Statens konstråd har precis utlyst en öppen process där professionella konstnärer, gallerister och utställningsarrangörer landet runt är välkomna att lämna förslag.
Samma process ska Moderna museet initiera, heter det. Men i DN (8/2) tvivlar kulturjournalisten Dan Jönsson på att museet har kompetens för sitt nationella uppdrag. Till skillnad från Statens konstråd med sitt inarbetade regionala nätverk, har man på Moderna ingen koll på konstlivet ute i riket, menar han. Lämnar museets intendenter Stockholm åker de ”till Berlin eller New York. Inte Kalmar eller Borlänge”.
Inköpsstatistiken är symptomatisk. Förvärven sker nästan totalt uteslutande från andra länder eller innanför huvudstadens tullar. De senaste tre åren har Moderna museet bara köpt ett (1) samtida svenskt konstverk från ett galleri i landsorten. ”Det är inte statistik, det är apartheid”, fräser Jönsson.
Frågan är given. Klarar Moderna att ge skattebetalarna valuta för de 25 stödmiljonerna och vara ett museum för hela Sverige? Sanningar som varar torde väl även gå att finna hos representanter för det lokala konstlivet i Linköping och Östergötland. Vem vet, om intendenterna på Skeppsholmen äntligen tvingas börja hitta hit, kanske de blir riktigt överraskade!
Naivism inom konsten är en sak. Vi talar här om konstnärer som medvetet söker det oskuldsfulla, ett alternativt formspråk av mer ”ursprunglig” karaktär som reaktion mot de klassiskt akademiska kraven på stilmässig perfektion.
En inflytelserik företrädare var Henri Rousseau, fransk tulltjänsteman och autodidakt. Ett av hans mest kända verk är Drömmen från 1910 med en naken kvinna, tillbakalutad på en soffa mitt i djungeln.
Det har hänt att jag läser in Moder Svea i den bilden och målningen som en samtidsaktuell kommentar till hur viktiga offentliga angelägenheter tenderar att hanteras av de styrande i vårt avlånga konungarike. Exempelvis Folkhälsomyndighetens internationellt säregna tillbakalutade hållning i bemötandet av coronapandemin.
Eller hur sangviniskt Sverige i praktiken tog på den islamistiska terrorismen och hotet som de återvändande IS-krigarna från Mellanöstern representerade. När så Säpo i november 2015 larmade om förhöjd terrorfara, fällde en ur slummern plötsligt uppvaknande statsminister Löfven den famösa repliken: ”Sverige har varit för naiva”.
Den sortens naivism hade jag gärna varit utan. Men det tycks ändå vara ett ganska typiskt stildrag på det politiska området. Världens omgivande djungel är nog inte speciellt farlig, trots allt. Rovdjuren är egentligen tämligen snälla, eller angår i vilket fall inte oss. Oskuldsfull vilar en avväpnad och drömsk Moder Svea på sin soffa.
Är det förvånande att det saknas adekvat beredskap och en robust fungerande nationell krisorganisation när ett lömskt dödligt virus överraskande slår till? En tröst i bedrövelsen är att det åtminstone inte blivit krig. Ty att hålla garden uppe med ett starkt militärt försvar har tidigare inte ansetts nödvändigt. Förmågan att avskräcka en illvillig främmande makt från äventyrligheter i vårt närområde eller mot vårt eget territorium är idag beklagansvärt därefter.
Kanske stämmer det att Sverige är ett fredsskadat land och att det skulle förklara den häpnadsväckande naivismen i särskilt frågor som rör rikets säkerhet. Minns den monumentala skandalen på Transportstyrelsen 2017. IT-driften lades sorglöst på ekonomiskt besparande entreprenad utomlands. Konsekvensen blev en massiv läcka av ytterst känslig säkerhetsklassad information.
Nu har DN (8/12) avslöjat något liknande inom försvaret. På nätet har militären öppet lagt ut kartor som röjer lokaliseringen av hundratals topphemliga skyddsobjekt i Sverige, bland annat vapenförråd. Varsågod, alla spioner, bovar och extremister: det är serverat! Som att stjäla godis från en barnunge. Vart tog de vuxna i rummet vägen?