Paris, Paris!

Skrivit i Corren 13/11:

Vill du rymma till Paris? Linköping i all ära och jag trivs verkligen förträffligt här. Men ni vet: städernas stad, kulturens centrum, romantikens högborg… oh, la la.

Ingmar Bergman rymde till Paris ibland när han hade förälskat sig i någon ny donna, så vi är i gott sällskap. Tveka inte. Det är skojigt att rymma lite, räcker med ett par dagar, häng på!

I mitt fall vill jag dock inte som Bergman rymma för kärlekens skull (sorry), utan för konstens. På Grand Palais öppnade nämligen häromveckan en maffig retrospektiv med den amerikanske målarlegendaren Edward Hopper, min absoluta favoritkonstnär.

Hans suggestiva, kontemplativa realism har alltid fascinerat mig djupt. Och tydligen även parisarna, ty det råder rena Hopperfebern i den franska huvudstaden. Dagstidningen Libération illustrerade nyligen ett av sina nummer med verk av Hopper. Enbart. Ja, också vanliga nyhetsartiklar!

Det kan man kalla passion, inte sant? Precis vad vi behöver mitt i mörka november för att sätta fart på livsandarna. Få se nu, om vi tar tåget till Arlanda om en timme, hinner vi nog med planet som landar på Charles de Gaulle vid fyrasnåret. Redo?

Bildernas mytiske magiker

Tecknarkonstens coolaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till höger plåtade jag i november förra året vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil som gjorde underverk för fantasin.

När jag själv blev lite äldre brukade jag fundera på vem Jan Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter. Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett foto som bevis. Och för säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt trevlig. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl.

Otroligt nog dyker han snart upp igen. Som sommarpratare i P1. En smärre sensation. Datumet är den 19 juli, boka almanackan, stäng av telefonen, lås ytterdörren och bänka er vid radion. Jan Lööf talar! Enligt uppgifter som DN publicerade i fredags utlovar han ett skojigt program:

”När man pratar om eländet i världen och sedan lyssnar på det efteråt så känner man sig som en pretentiös besserwisser. Det är inget kul. Så jag ska försöka skämta till det. Jag ska bland annat intervjua Skrot-Nisse.”

Vad finns mer att önska? Även om resten av sommaren skulle regna bort kommer i alla fall jag att vara lycklig.

”Vattnet är en del av mig”

Hon blev uppmärksammad för sina konstinstallationer med vatten som tema. Det flytande anslaget finns även i hennes bilder. Nu öppnar den första utställningen med Meta Isæus-Berlins måleri i Linköping. Om detta skriver jag på Correns kultursida idag (9/6):

Linköpings konsthall Passagen ger i årets sommarutställning rum för ett särpräglat personligt universum när Meta Isæus-Berlin visar valda delar av sitt samlade måleri. För den breda publiken är hon mest känd för dramatiska vatteninstallationer, i synnerhet på mässan BO 01 i Malmö där bland annat ett kök sänktes ner tre meter i jorden och vattenfylldes. Även hennes drömska, surrealistiska bildkonst bär tydlig prägel av vattnets slingrande, flytande natur i uttrycket.

– Jag för aldrig in det medvetet. Vattnet är en del av mig, helt enkelt. Det finns också många ingångar till vattnet, vad som finns under ytan och över, liv och död. Vattnet tar aldrig slut. Precis som färgerna, säger Meta Isæus-Berlin.

Hon kallar sig färgoholic med ett skratt (”oj, jag uppfann visst ett nytt ord”) och betonar att det inte är motiven som är hennes främsta intresse i skapandet.

– Det är sättet att måla och färgvalet. Sedan kan det föreställa lite vad som helst. Mina färger är delikata och förbryllande. Jag märker att människor blir tysta och liksom inhalerar målningarna när de besöker mina utställningar. Det tycker jag är roligt att se.

Retrospektiven på konsthallen innehåller flera bilder som sällan eller aldrig visats förr. Meningen är inte att det ska vara någon pedagogisk genomgång, utan främst ge en bra upplevelse. Här finns Meta Isæus-Berlins första oljemålning från 1980, ett spanskt stilleben, till hennes senaste verk från 2012 med titeln La Mer. Där är en kvinna omsvept av ett böljande hav. Linjen mellan då och nu?

– Det är euforin i att måla. Jag försöker återvända till samma tillstånd, den stora friheten att vara i sitt rätta element, tyngdlösheten.

Hon har även tagit med en serie porträtt av sina vänner, fångade mitt i livet utan den representativa upphöjdhet som annars brukar vara fallet i genren.

– I vanliga fall kommer ju människor till mig och vill bli avporträtterade. Jag tyckte det var kul att vända på steken och istället söka upp några jag känner och be dem att bli porträtterade. Någon har sagt att bilderna är som att se själv i hallspegeln när man kommer hem från jobbet. Och det tycker jag är det vackraste.

Några fler installationer blir det inte, slår Meta Isæus-Berlin fast. I fortsättning är det bildkonsten som gäller.

– Det är skönt att måla, jag vill aldrig stå still, hela tiden pusha mig själv. Upprepningar gör mig på dåligt humör. Jag längtar jämt till ateljén. Där vill jag helst vara varje dag – utom på julafton!

Meta Isæus-Berlin
Född: 1963 i Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Utbildning: Konsthögskolan 1986-93.
Beundrar: ”Jag älskar Botticelli och Maria Gripe.”
Ogillar: ”Alla floskelord när jag är nyvaken, som köpfest och livspussel.”
Aktuell: Utställningen Upp till ytan i Linköpings konsthall Passagen mellan 9/6 – 18/8.

Let’s dance

Andy Warhol, Fox Trot (1961)

Dansa din djävul. Nu, nu.
Dansa din djävul. Nu, nu.
Det här är en bruksanvisning.
Inta position.

Nummer 1:
Se rätt ut, se smart ut, se kall ut.
Nummer 2:
Ta för dig, ta sikte, nå toppen.
Nummer 3:
Prestera, beräkna, förfalska.

– Thomas Di Leva

Vitala obsceniteter på Borås konstmuseum

Det vibrerar hallucinatoriskt från konstmuseets väggar i Borås. Köttigt, burleskt och svidande svindlande. Ulf Rahmberg, en märklig konstnär, ett omisskännligt uttryck. Det är som han går sinnligt visslande genom febriga mardrömsvisioner, förmedlade med frenetisk, sugande energi. Biologi, sex, politik och teknik flyter ihop i en frätande anarkistisk häxbrygd, samtidigt som man förnimmer smaken av ett och annat frikostigt garv i anrättningen.

Nu var det lördag, vi är ett femtiotal personer som bevistar vernissagen på Ulf Rahmbergs första stora retrospektiv. Konstmuseets nye chef Pontus Hammarén har lyckats låna ihop en imponerande samling. Bland annat den berömda 34 alnar, målningen på tjugo meter vilken bildar en omslutande demonisk cirkel kring betraktaren. Här står man helt fångad i rahmbergsk världsmytologi, ljusa och mörka krafter i en uppsluppen, färgsprakande dödsdans. Mest känd är väl emellertid Målning nr 21, den ursinniga äckelmonster-tolkningen av kalla krigets cyniska maktspel, ett verk som fortfarande slår på knock.

Alltsammans är ohämmat obscent i ordets bästa och vitalaste mening. Men efter en stund blir man ganska matt. Ulf Rahmbergs energifyllda detaljrikedom tar ut sin rätt. Det finns ändå en gräns för hur mycket det går att smälta på en gång. Och utställningen innehåller verkligen mycket. Rekommendationen är därför att ta en bit Rahmberg i taget. Hans verk finns kvar i Borås till den 30 september.

Missa dessutom inte den mindre parallellutställningen med Lena Svedberg. Hon tillhörde samma konstnärsgeneration som Ulf Rahmberg, var liksom honom medlem av redaktionen för anarkovänstertidningen Puss (där även Carl Johan de Geer och framför allt Lars Hillersberg figurerade). Detta var i brytningen mellan 60- och 70-tal, radikalismens vildaste år och inga var vildare än Puss-gänget.

Lena Svedberg dog ung, men var i sin självförbrännande iver extremt produktiv. Borås konstmuseum har gjort ett sparsmakat och inspirerat urval. Hennes satirkonst är hudlös, manisk, komplett respektlös, fullkomligt ogarderad och rasande vass mot samhällets överhet utan bli plakatmässigt stel. Måltavlor som Nixon, Sträng och Erlander är förstås sedan länge daterade. Dock har Lena Svedberg ett unikt bett som dröjer i medvetandet även på dagens publik.