Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Gör politiken tråkigare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:

Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.

Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.

Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.

Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?

Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.

I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.

Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.

Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.

Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).

Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.

Linköping kan bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

119 000 kostar cykeln

Publicerad den av
Svara

Ibland måste man tyvärr beklaga att Linköping lever upp till sin slogan att vara staden där idéer blir verklighet. Särskilt om man är skattebetalare och tvingas finansiera förverkligandet av tvivelaktiga politiska idéer. Våren 2019 ska just en sådan idé materialisera sig.

Linköping ska få en elcykelpool med 200 elektriskt drivna velocipeder som kommer att stå till invånarnas kollektiva förfogande. Hela prislappen verkar fortfarande oklar.

På uppdrag av den styrande S/MP/L-koalitionen har det kommunala bolaget Sankt Kors i alla fall nyligen slutit ett sexårigt leasingavtal för elcyklarna, vilket inkluderat laddstationer och annat går loss på 23,8 miljoner kronor.

Det motsvarar, så här långt, en kostnad av 119 000 kronor per cykel!

Den ansvarige projektledaren på Sankt Kors medger i Corren 10/8 att det låter absurt dyrt. Men sett som ett led i målet att göra Linköping koldioxidneutralt och minska biltrafiken i innerstaden är ändå kostnaden försvarbar.

Det är förstås lätt att säga när det handlar om andras pengar. Projektets nyttovärde kan omöjligen vara seriöst analyserad, utan hör snarare till symbolpolitikens luftigaste sfärer.

Den klimatförbättrande effekten torde ligga på det mikroskopiska planet, om ens det. Och hur många bilberoende Linköpingsbor kommer finna det lockande att låta bilen stå för besväret att jaga reda på en eventuellt ledig kommunal elcykel?

Okej, Linköpings kommun omsätter 9,6 miljarder kronor enligt den styrande koalitionens valårsbudget för 2018. I det sammanhanget kan 23,8 miljoner kronor förefalla som en bagatellartad utgift och inget att bråka om.

Men för vanligt folk, som står för fiolerna, representerar det en högst betydande summa. De flesta av oss kommer aldrig att se så mycket pengar på en gång under hela vår livstid.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge gjorde sig känd för att vara notoriskt sparsam i sina offentliga budgetar. Inte för inte var han son till en lokal skatteindrivare i Plymouth Notch, Vermont. Som ung brukade Coolidge göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och han glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

Samma respekt för frukten som skapas av arbetande människors möda skulle inte skada i Linköpingspolitiken.

Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) har hävdat att majoriteten borde anmälas till TV-programmet ”Lyxfällan” och kräver på sina valaffischer nej till slöseri med skattemedlen. Den dubiösa elcykelsatsningen är ett talande exempel på att hon har en poäng.

Ett budskap i tiden.

Gör vägen till Linköping enklare

Publicerad den av
Svara

Kom, kom, kom till smörgåsbordet! Här i Linköping ska det dukas upp. Inte bara med smör, ost och sill. Utan med stjärnglans, vimmel och konfetti. Internationella artister! EM- och VM-turneringar! Folkfester!

Skojiga saker som kan locka ung som gammal, gärna massor av barnfamiljer, från när och fjärran till vår fina östgötska metropol. Bland annat behövs då utbyggda eller nya konsert- och konferenslokaler.

Det är Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, som i Corren (Affarsliv.com) redogör för hur Linköping ska satsa sig till att bli en av Sveriges tre främsta eventstäder och mötesplatser. Ett ambitiöst mål, fastslaget av stadshusets makthavare, som kan ge skönt klirr i kassorna om det lyckas.

Men konkurrensen på nöjes- och besöksmarknaden är tuff. Skattepengar som rullar till att ”sätta kommunen på kartan” bör man – som nyligen Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson påpekade i denna tidning – vara skeptisk mot.

Dels är det knappast någon kommunal uppgift att ägna sig åt tivoliverksamhet, dels brukar inte sällan resultatet bli ekonomiskt nedslående. Hela kommunlandet är kantat av havererade ”sätta-på-kartan”-projekt med förlustnotan utskriven på skattebetalarna.

Men varför vara en tråkig Kassandra? I vilket fall, oavsett hur man ser på graden av offentligt engagemang i frågan, så förtjänar onekligen en stad av Linköpings storlek ett attraktivare nöjes- och kulturutbud. Det är en viktig framgångsfaktor, något som ger staden puls, nerv och livskvalitet. Klart att folk ska strömma hit, ha roligt, trivas, njuta och spendera.

Men besökare utifrån – särskilt barnfamiljer – är oftast bilburna. Om Linköping ska bli en av rikets största event- och mötesmagneter kan väl inte staden fortsätta vara så notoriskt krångelkörd och parkeringssvår? Det hindrar och avskräcker ju snarare människor från att ta svängen förbi oss än välkomnar dem.

Om de styrande politikerna vill gynna den lokala besöksnäringen borde logiskt sett den ogina inställningen till biltrafiken omprövas. Gör vägen lätt istället! Är Sverigedemokraterna verkligen det enda partiet i Linköping som uttalat säger sig förstå vikten av att skapa en bilvänligare kommun?

Ett lyxigt slott att bada i

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Svindlande affärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Släpp kommunerna loss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

Ökat utrymme för gränsöverskridande samarbete och egna lösningar på den lokala nivån, mindre central detaljstyrning och färre riktade statsbidrag. Så kan kommunerna och landstingen få bättre möjligheter att klara sina skenande välfärdsbudgetar framöver, menar SKL:s ordförande Lena Micko (Corren 21/8).

Hon är en erfaren och verklighetssinnad politisk hantverkare, ofta väl värd att lyssna på, ansatsen är klok. Mycket talar för att välfärdsresurserna skulle användas effektivare om staten tillät mer mångfald och flexibilitet i systemet, om kommuner och landsting enligt subsidiaritetsprincipen gavs friare tyglar.

Men till detta hör även en viktig demokratidimension.

1930 fanns 2532 kommuner i Sverige. Det var följden av kommunreformen 1862, som låg i linje med liberala ideal om att lokalt självbestämmande främjade ett ansvarsfullt medborgarskap och stärkte civilsamhället.

Skatteuttaget var modest och gick till konkreta nyttigheter som vägar och skolor, sånt som folk begrep och alla hade påtagligt gemensamt intresse av att förvalta. De valda representanterna vara nära och kända, personer man dagligdags kom i kontakt med på gatan eller hos handlaren runt hörnet.

Efterkrigstidens svällande socialstatsprojekt kastade om rörelseriktningen drastiskt. Ingenjörerna bakom välfärdssystemens utbyggnad krävde rationalisering, likformighet och centralisering. Det kommunala självstyret blev en gummiparagraf som regering och riksdag töjde (och fortsätter att töja) till det yttersta för att driva igenom sina storstilade reformambitioner.

Från 50-talets början till mitten av 70-talet minskade antalet kommuner till blott 277 (idag är de dock något fler, 290). Om konsekvensen av denna utveckling skrev journalisten och författaren Göran Rosenberg i boken Medborgaren som försvann (1993):

”Någonstans på vägen mot det moderna samhället försvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes. Nationens angelägenheter blev en fråga för proffs, experter, organisationer och byråkratier. Demokratin, ansågs det, fungerade bäst ju mindre vanligt folk lade sig i”.

Sviterna brottas vi ännu med.

Det finns således skäl att hörsamma Lena Micko när hon pläderar för att återföra mer makt och inflytande åt kommunerna. Helst i större utsträckning än vad hon själv indikerar och samtidigt kunde vi fundera på om inte kommunernas antal borde bli väsentligt fler igen – både för välfärdens och demokratins skull.

2003 lades en intressant doktorshandling fram vid Uppsala universitet; Kommunindelning och demokrati av Peder Nielsen. Enligt hans forskningsrön var den demokratiskt hälsosammaste kommunen liten till såväl yta som befolkning, organiserad kring en kärna nära medborgarna (precis som var fallet 1930 alltså).

Att detta nödvändigtvis skulle stå i motsättning till god välfärd är sannolikt ett falskt antagande. I små, självstyrande kommuner är kännedomen om behoven bättre, de kan smidigare anpassa resurserna därefter och experimentera med olika lösningar, på egen hand eller i samverkan, för att nå optimalare resultat.

Det torde idag stå tämligen klart att den centraldirigerande staten varit olycklig för vitaliteten i demokratin, olycklig för civilsamhället, olycklig för den offentliga ekonomiska hushållningen.

Slutsats? Small is beautiful!

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

Skattepengar till film?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Mons Kallentofts rafflande romaner om Malin Fors ska som bekant bli en filmserie, inspelad på plats i Linköping. Vem kan vara emot det? Måhända blir projektet en gränslös kioskvältare som får turismen och den lokala tillväxten att gå i spinn.

”Linköping kommer att synas i hela Europa och eventuellt även i USA. Det finns ett stort värde för staden och näringslivet. Det kommer att locka hit massa människor som i slutändan kanske flyttar hit och börjar jobba för näringslivet”, spådde Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, entusiastiskt i början av april. Blir det så, borde det väl inte vara något snack om saken.

Klart att kommunen ska gå in och stödja filmmakarna. Detta gyllene marknadsföringstillfälle att sätta Linköping på världskartan får inte missas. Kommunstyrelsen har därför beslutat att genom de kommunala bolagen sponsra Kallentoftfilmerna till ett värde av närmare 4 miljoner kronor. Samma summa skjuter det privata näringslivet till.

Men i ett kommersiellt filmprojekt som detta, vilket sägs ha en sådan given succéartad ekonomisk potential inte minst för näringslivet, varför kan då inte marknadens enskilda aktörer svara för hela beloppet?

Film är häftigt och spännande, det är också förenat med hög risk. Sanningen är att inte någon människa vet huruvida Kallentoftböckerna i filmversion blir en flipp eller flopp, vare sig publikmässigt eller vad Linköping möjligtvis kan räkna hem på affären.

Att den politiska majoriteten äventyrar skattebetalarnas pengar i en för kommunen artfrämmande verksamhet med mycket osäker avkastning måste således betecknas som ytterst tveksamt, både sakligt och principiellt. Kritiken har också varit hård.

Kommunalrådet Paul Lindvall (M) har från oppositionens sida tagit tydligt avstånd från inhoppet i filmbranschen: ”Det här är ingen kommunal angelägenhet. Det ligger så långt ifrån vår kärnverksamhet man kan komma”.

Christian Ekström, vd för Skattebetalarnas förening, har kallat beslutet för ”vansinnigt” och menar att det är ett kvalificerat slöseri med Linköpings offentliga medel: ”Det är som att kasta pengar på roulettebordet istället för att investera dem i räntebärande papper. Kommunernas uppgift är att satsa på kärnverksamhet som vård, skola och omsorg”.

Men eftersom klubban redan fallit i ärendet är det väl inget mer att göra?

Nja, en som inte ger sig är advokaten Gustav Sandberg som i egenskap av privatperson överklagat beslutet till Förvaltningsrätten. ”Jag blir irriterad över att man så lättvindigt gör av med så mycket av skattebetalarnas pengar”, förklarade han i tisdagens Corren. Chanserna att Linköpings kommun ska få bakläxa bedömer han som goda. Ett intressant initiativ är det i vilket fall.

Oavsett utgång i Förvaltningsrätten kanske den kommunala filmsatsningen ändå på sätt och vis blir en bra investering på längre sikt.

Det största värdet kan ju för vår egen del faktiskt ligga i den uppblossande debatten om vad som är rimligt att använda skattepengar till, och öka medvetenheten framöver om vikten av försiktighet i spenderandet av gemensamma resurser – särskilt när det gäller fler frestande men våghalsiga uppslag av ”sätta-på-kartan”-karaktär som medborgarna tidigare förväntats bekosta utan knot.