Kategoriarkiv: Kina

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ayatollorna i Iran förnekar det stenhårt. Inga kärnvapen är under utveckling. Sådana planer är helt väsensfrämmande för den islamiska republiken. Atombomber? Aldrig någonsin. Promise!

Orden klingar lika ihåligt nu som då. Faktum är att Iran haft avancerade ambitioner att skaffa sig kärnvapen ända sedan 70-talet. Först under shahens regim, sedan blev det mullornas tur.

”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”, förklarade exempelvis Irans dåvarande president Ali Khamenei 1987.

Ett par år senare intog han positionen som landets högste politiska och religiösa ledare när Rouhollah Khomeini avgick med döden. Strax därefter bröt det första Gulfkriget ut. Iran gav då ökad prioritet åt sitt nukleära program.

Inte minst Pakistan och dess ökände atombomsfader Abdul Qadeer Khan blev en viktig samarbetspartner. Även Ryssland och Kina har gladeligen bistått Iran med kunskap och utrustning inom kärnteknikområdet.

Och så har det fortsatt. Bara för några dagar sedan ertappades mullorna ånyo med fingrarna i den radioaktiva helvetesburken. Trots omfattande hemlighetsmakeri, lyckades inte islamisterna längre dölja att de uppfört en ny anläggning för urananrikning. 

Vad har då Iran att säga till sitt försvar denna gång? Gissa. Det intensiva experimenterandet har enbart fredliga syften…

Men gårdagens provokativa provskjutning av långdistansmissilerna Shabab-3 och Sejil-2 talar ett helt annat och betydligt hotfullare språk.

Ty om inte Iran siktar på kärnvapen, vad är det då för poäng att satsa resurser på sådana sofistikerade vapenbärare?

Risken för ett atomkrig upphörde inte med Berlinmurens fall. Med bomben i händerna på irrationella ayatollor blir faran snarare större än tidigare. Tiden börjar oåterkalleligen att rinna ut. Omvärlden har knappast råd att stå passiv länge till. 

Metro och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Metro International, med Kinnevik som dominerande ägare, brottas sedan några år tillbaka med förluster och aktiekursen kan räknas i ören, inte kronor. 

Affärsidén att ge ut gratistidningar med snuttifierade artiklar på barnspråk funkar tydligen inte så bra längre. Och det är väl ett hälsotecken för den allmänna intellektuella medvetandenivån. 

Förr var motivet bakom att starta tidningar tvåfaldigt. Att tjäna pengar, naturligtvis. 

Men också att tidningsmakarna brann för något högre – att förmedla nyheter, avslöja missförhållanden, påverka samhället, kämpa för vissa grundläggande idéer. Tidningarnas betydelse för demokratins genombrott och upprätthållande kan knappast överskattas.

Till denna publicistiska tradition hör inte Metro. 

Motivet bakom Metro är bara enfaldigt. Stålar. I övrigt står inte Metro för någonting. Dess enda raison d’être är att vara en sedelpress. 

Fast nu går det som sagt ganska knackigt med det. Dock tror sig Metro Internationals VD Per Mikael Jensen hittat en väg att få ordning på bokföringen igen. Och den går till Kina, där han ser gyllene expansionsplaner. 

Världens största diktatur och människorättsbuse skulle nämligen passa Metro som hand i handske. Intervjuad i tidskriften Medievärldens affärsbilaga förklarar Per Mikael Jensen lyriskt:

Jag tror Metro-konceptet passar Kina extremt bra. Du har en form av censur i Kina, men Metro som opolitiskt – vi säger inte till världens ledare vad de ska göra – är ett mycket starkt koncept för Kina.

Några skrupler att göra tidning under en totalitär diktaturregims överinseende finns alltså inte. Metro som”opolitisk”. Vilken cynism! Hur naiva tror Per Mikael Jensen att vi är? 

I praktiken skulle förstås inte Metro kunna trycka en bokstav utan Pekingledarnas gillande. Därmed riskerar tidningen också bli ett slags språkrör för tyranniet. På sitt patenterade lättsmälta vis. 

Fast pengar luktar förstås inte för den amoraliske sedelpressaren. Kinneviks Cristina Stenbeck är bara att gratulera.

För socialismen (4) Hans Bergström

Publicerad den av
Svara

Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.  

Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt. 

Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton. 

Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av. 

Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).

Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare. 

För socialismen (2) Carl XVI Gustaf

Publicerad den av
Svara

För fem år sedan åkte Carl XVI Gustaf på officiellt statsbesök till Brunei. Det blev en tripp som lät tala om sig. 

Trots att landet är en diktatur som tillämpar spöstraff och sharialagar, deklarerade vår monark att han upplevde Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”.

Envåldshärskaren sultan Hassanal Bolkiah berömdes som en medborgarnas vän: ”Han har ju en kolossal närhet till folket”. 

Indignationens vågor svallade som bekant ganska kraftiga när uttalandena nådde Sverige. Varför då? 

Det borde väl varit allmän kännedom att kungen gillar hårda killar med folkligt gehör. Redan 1977 slog ju Carl XVI Gustaf fast att hans personliga förebild fanns i folkrepubliken Kina:

”Min store idol bland världens män är Mao Zedong.”

Rolling Stones och tyranniet

Publicerad den av
Svara

För några veckor sedan rasade veteranrockarna i Rolling Stones mot att de blivit utsatta för censur i USA. Det hela inträffade när bandet uppträdde i pausen på Super Bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan.

TV-bolaget som sände evenemanget ersatte Mick Jaggers sång med bip-ljud i sexuellt vågade partier av låtarna Start Me Up och Rough Justice.

– Rolling Stones tyckte att censuren av deras sånger var absolut löjlig och helt onödig, protesterade gruppens talesman Fran Curtis efteråt till alla som ville höra på.

Men det var då. Idag, den 8 april, uppträder Stones i den kinesiska staden Shanghai. Det är första gången bandet ger en konsert i världens största diktaturland. Dock är det inte tal om att protestera mot några censuringripanden. Tvärtom.

Som så ofta när västerlänningar vill etablera sig på den kinesiska jättemarknaden tågar moralen ut där girigheten går in. Därför är det plötsligt inga problem alls när även Kinas kommunistregim anser sig finna sexuellt anstötligt material i Stones repertoar.

Och fjantiga bip-ljud mot enstaka textrader är det inte fråga om. Mick Jagger, Keith Richards & Co har låtit det kinesiska tyranniets knektar gå fram ordentligt med rödpennan och villigt accepterat att hela låtar strukits bort. Varken Brown Sugar, Honk Tonk Woman, Let´s Spend the Night Together eller Beast of Burden finns längre kvar på spellistan.

Däremot lär det vara fritt fram för Mick Jagger att sjunga Stonesklassikern Sympathy for the Devil – en låt som nu fått ytterligare en dimension.

(Borås Tidning 2006-04-08)