Kategoriarkiv: Kina

Döden straffar ut sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Herr Gustafsson och liberalismen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/7:Corren.

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa.”

De smått briljanta orden tillhör förstås författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson. Han nedtecknade dem i pamfletten För liberalismen – en stridsskrift, som utkom 1980. Gustafsson var uppenbarligen på inspirerat liberalt humör.

Samma år började han växla brev med förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Deras samlade tankeutbyte publicerades 1985 i boken Frihet och fruktan. Ämnena spände över vida fält, bland annat det eländiga tillståndet i Sverige. Vilket i mycket var den demokratiska socialisten Olof Palmes fel, om man fick tro herr Gustafsson själv:

”…han intresserar mig enbart som en obehaglig geting kan göra en sommardag. Han skulle vara mig likgiltig om det inte vore för att jag har ett intryck av att han kan skada mig, mina vänner, de värden jag tror på – och dit hör de fundamentala rättigheterna”.

Om den illvillige Palme hotade fundamentala rättigheter, så var det dock annat med vad den fullfjädrade rödgardisttyrannen Mao Zedong gjorde i Kina. Bara några år innan Lars Gustafsson vältaligt tog strid för liberalismen, hade han varit på studiebesök i det då fortfarande kulturrevolutionära riket i öster.

Intrycken förmedlades i reseskildringen Kinesisk höst (1977): ”Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.”

Det var väl tur att Lars Gustafsson sedan började lyssna på Beethoven och växte ifrån den övertygelsen.

Ett brott mot mänskligheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

Befria dödens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 8/4:

Vem regerar Nordkorea? Den unge Kim Jong Un som senaste veckorna hysteriskt hotar med krig och kärnvapen? Faktiskt inte, formellt sett.

Det är hans farfar Kim Il Sung, som grundade kommuniststaten efter andra världskriget. Denne avled visserligen 1994, men enligt konstitutionen är Kim Il Sung ännu president. ”I evighet”. Landet är något så unikt absurt som en nekrokrati, alltså dödsstyre.

Förvisso passande. Ty dödens skugga vilar ständigt tung över Nordkoreas cirka 24 miljoner invånare, vilka en av de mest samvetslösa regimer historien känner håller i järnhård gisslan.

Den fanatiska brutaliteten i detta exceptionellt syrefattiga totalitära samhällsystem saknar motstycke i dagens värld. Minsta felsteg innebär risk för avrättning, eller omedelbar transport till något av de många koncentrationsläger som täcker landet. Hundratusentals människor är där fångna bakom taggtråd och vakttorn under obeskrivliga förhållanden.

Vem som helst kan pekas ut som ”statsfiende” och hela släktled straffas på kuppen. Ekonomiskt är Nordkorea ett totalt haveri. Men hellre än att lätta på de kommunistiska dogmerna låter regimen sitt underlydande folk lida i extrem fattigdom. Bristen på mat är kronisk. De värsta svältåren på 90-talet skördade liv i miljoner och kannibalismen fick närmast epidemisk spridning.

Nordkorea är en skam för mänskligheten. Den notoriskt aggressiva regimen utgör en konstant fara för internationell fred och säkerhet. Nationellt betyder diktaturen ett bokstavligt helvete av blod, terror och förlamande skräck för den egna befolkningen.

Både moraliskt och realpolitiskt vore det högst motiverat att önska en intervention som sätter detta sällsynt barbariska tyranni ur spel. Förmodligen är det ingen svårare match för en beslutsam militärkoalition. Nordkoreas konventionella stridskrafter är omoderna och på 70-talsnivå. Atomvapnen är få och primitiva. Frågan är om landet ens har kapacitet att ladda någon missil med dem. Hittills åtminstone.

Så vad hindrar den demokratiska världen från att agera polis mot denna råbarkade gangster? Kan en brottsling tillåtas fortsätta sin kriminella verksamhet, om han bara leker tillräckligt farligt med nitroglycerin framför ögonen på konstaplarna?

En betydande stötesten i sammanhanget är förstås Kina, som varken vill översvämmas av nordkoreanska flyktingar eller ha utländska stormaktstrupper (läs amerikanska) stationerade i sin närhet. Men skulle Kina verkligen gå i krig för Nordkoreas skull, som Mao gjorde på 50-talet?

Betänk konsekvenserna för den globala handeln och finansmarknaderna. Priset vore enormt, inte minst för Kina själv. Rimligtvis väger omsorgen om de ekonomiska relationerna med väst tyngre för Pekings nuvarande ledare. De borde kunna lugnas genom avtal som garanterar Kinas vitala intressen i området efter att Kimdynastin avlägsnats (flyktingprogram, demilitarisering av koreanska halvöns norra del, etc).

Folkrätten då? Traditionellt har den FN-kodifierade statssuveräniteten lite tillspetsat betytt att despoter likt Nordkoreas kunnat slakta sina undersåtar inom säkra och erkända gränser.

Under senare år har dock en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande skett, exemplifierat av de Nato-ledda interventionerna i Jugoslavien 1999 och i Libyen 2011. Även krossandet av Saddam Husseins massmördarvälde i Irak 2003 kan räknas dit.

Samtliga tre fall var ur strikt legalistiskt perspektiv folkrättsstridiga. Men säg det till alla offren för dessa länders blodsbesudlade härskare och orden får genast en unken smak av brännvinsadvokatyr. Om inte folkrätten värnar folket utan istället skyddar dödens hantlangare, vad är den då värd?

Javisst, vi lever i en ofullkomlig värld. Ta bara passiviteten inför det aktuella blodbadet i Syrien och så vidare. Sådant är dock en klen ursäkt för oföretagsamhet överallt där grundläggande civilisatoriska ideal konsekvent utmanas, kränks och bespottas.

Nordkoreas invånare har i decennier utsatts för det vämjeligaste förtryck som står i mänsklig fantasi att uppbåda. Det räcker nu.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Skit som kommunismens väg till framtiden

Publicerad den av
3

Idag spatserade jag förbi ett ställe som sålde antikvariska böcker på Pantarholmen i min lilla stad. Kunde förstås inte låta bli att ögna igenom titlarna på hyllorna och fann till min glädje Jan Myrdals och Gun Kessles Sidenvägen (1977) – den smått klassiska uppföljaren till Marco Polos och Sven Hedins reseskildringar i österled. 

Boken var i så gott som nyskick. Pris: fem spänn. Också en värdemätare på kulturens ställning i Karlskrona (om man vill vara illvillig). 

Det här är ett verk som alla borde ha. Särskilt slutorden finner jag tämligen obetalbara.

Läs och njut:

Latrinet i Kina är inte föraktat ”smuts” utan rikedom att utnyttja. Mao Tsetung framhöll också att föreställningen att skit var smutsigt var en eländig överklassinställning.

Den som inte förstår att skiten är värdefull och tjänar jordbruket och därmed människan i hennes arbete kan aldrig vara kommunist utan förblir en revolterande överklassintellektuell.

Vi ser på männen med latrinkärrorna som drar Kejsarvägen fram och Gun säger:

– Strunt i smogen. Där går Kinas framtid!

Obama förödmjukade Dalai lama

Publicerad den av
Svara

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.

Vilka är IOK att slå moraliska golfbollar på Tiger Woods?

Publicerad den av
3

Att golfens superstar Tiger Woods ertappats med brallorna nere är naturligtvis pikant. Men att hans schabbiga otrohetsaffärer utlöst en sådan enorm våg av pöbelaktigt snaskeri och upphetsad indignation känns rent ut sagt motbjudande. I vår upplysta del av världen borde rimligen vuxna människors sängkammarmoral betraktas som en privatsak. 

Istället tycks vi fått en ny variant av den mosaiska lagen, som faktiskt formellt sett gällde ända in på 1700-talet i Sverige. Äktenskapsbrott – eller ”hor” som det uttryckligen hette – straffades där enligt den drakoniska paragrafens bokstav obönhörligt med döden. Omsatt i modern praktik dras den skyldige samlagsslusken inför medias domstol och åläggs global stenkastning för sina moraliska tillkortakommanden (givet att syndaren är tillräckligt känd, förstås).  

Nu sällar sig även Internationella olympiska kommitténs ordförande Jacques Rogge till de nykonservativa hyenorna. Golf är visserligen ingen OS-gren ännu, men det hindrar inte Rogge från att offentligt svinga klubban mot Woods:

”Vi vill att idrottarna ska vara förebilder för ungdomar och det är uppenbart inte fallet när det gäller Woods… En idrottare på den här nivån måste förstå att privatlivet utan tvekan är sammankopplat med yrkeslivet.”

Fore! Snacka om att slå golfbollen rakt in i glashuset. IOK borde snarare vara de sista att försöka sätta sig på några höga hästar. Den organisation som Rogge representerar har ju under decennier varit ett ormbo av korruption, girighet och ogenerat hyckleri. 

Avsaknaden av moralisk anständighet står i skrikande kontrast till de söndagsskoleaktiga olympiska ideal som IOK annars påstår sig hylla. Att man lät sina senaste sommarspel bli en propagandafestival för världens största diktatur och människorättsbrottsling bär syn för sägen. OS i Kina 2008 visade med all önskvärd tydlighet att IOK inget lärt av varken nazisternas Berlin-OS 1938 eller kommunisternas Moskva-OS 1980.

Eller rättare: IOK vill inget lära, ty IOK bryr sig inte. Att Jacques Rogges företrädare på den olympiska tronen var en gammal fascistbandit från Francotyranniets Spanien är talande. Denne Juan Antonio Samaranch avgick 2001, men adlades samtidigt till IOK:s hedersordförande på livstid (bakgrund här). Just ett snyggt sällskap att se upp till för idrottsintresserade ungdomar kring jordklotets alla hörn…

För övrigt lät sig många IOK-delegater villigt mutas med tjänster från prostituerade i utbyte mot att Salt Lake City skulle få vinter-OS 2002. Och så ska vi förfasa oss över Tiger Woods oförmåga att behålla kalsongerna på?

Yeah, right. 

Mer att läsa:
Nöjesguidens Malmöredaktör Isabelle Ståhl skrev nyligen en intressant artikel på Newsmill om spektaklet kring Woods ur ett feministiskt perspektiv. Länk här.

Obama duckade för världens största människorättsbuse

Publicerad den av
Svara

Yes, we can! Så löd som bekant Barack Obamas kampanjslogan i förra årets presidentval. Men när han nu som president varit på statsbesök i Kina under veckan, torde det snarare varit frågan om No, we can’t!

Pinsamt nog valde nämligen Obama att tiga om den kinesiska diktaturregimens omfattande och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kinas toppledare Hu Jintao och Wen Jiabao slapp höra ett uns av öppen kritik under presidentens tredagarsbesök. 

USA – världens viktigaste och starkaste demokrati – duckade för världens största tyranni och människorättsbuse. Det är förstås lika skamligt som oroväckande. Men USA är heller inte så starkt som det en gång varit, ekonomiskt i alla fall.

Samtidigt har Kinas tuppkam växt betydligt. Inte minst det faktum att kineserna numera är det finanskrisande USA:s största långivare gör att maktförhållandena börjat förskjutas. Jänkarnas skuldnota till Kina uppgår till i runda slängar 1000 miljarder kronor. President Obama har alltså ett ganska prekärt beroendeförhållande att hantera.

Då är det helt enkelt inte läge att ställa till ”trassel” genom att läsa lusen av de till statsmän förklädda gangstrarna vid sammanträdesborden. Skarorna av politiska fångar, ockupationen av Tibet, det ständiga hotet mot Taiwan, etc, väger mycket lätt mot stålar och goda handelsrelationer. Cynismen i världspolitiken är stundtals oerhört rå. 

Fredspristagaren Obama må två sina händer. Men för Kinas förtryckta befolkning verkar det inte bli någon ”change we can believe in” än på många, långa år.