Kategoriarkiv: Karlskrona

Hundarnas år i Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Folkpartiet i Blekinge har utsett en ung kvinnlig präst som toppnamn till sin riksdagslista. Anna Ekström heter hon, vars deklarerade idépolitiska vision är att bli en ”riktigt go politiker”.

Hur väljarna på ett mer konkret sätt ska tolka denna valplattform har dock hittills varit höljt i dunkel. Men på Facebook under gårdagen fick vi antydan till svar. I sin statusrad skrev Ekström: ”WWJBD -‘What would Jan Björklund Do?’ -Valslogan 2010?”

Bönhörelse direkt blev det från Blekingekommunen Olofström, där Folkpartiet idag kräver att knarkhundar regelbundet ska sättas in på skolor och fritidsgårdar. Folkpartiet på denna ort har för övrigt utmärkt sig genom att vilja ta ifrån kommunens anställda förmånen att dricka kaffe på arbetet.

Socialliberalismen i gläfsande WWJBD-tappning tycks inte helt go’. Snarare, hur ska man säga… en smula okristlig?

I länets residensstad Karlskrona har Folkpartiet inlett valåret med att skaffa en ny gruppledare – Börje Dovstad – som på partiets egen blogg Karlskronaliberalen karaktäriseras som en ”kameraskygg man”.

Jag förstår honom. 

Is och spårvagn

Publicerad den av
Svara

Okej. Det blir nog till att erkänna. Trots allt har jag ändå en soft spot för kylskåpseffekten. Att kunna promenera in till ”staun” från Långö över isbeläggt sund och fjärd är en fantastisk feeling. Hör Gals&Pals sjungande Vintern i skärgår’n. Precis så är det! 

Fast lite otäckt att närma sig centrum och plötsligt känna avgaserna sticka i näsan. Näst intill kvävande. Man förmår  knappt andas. Kan folk verkligen leva i detta? Trossö borde strippas på bilar och bussar. Spårvagnar nu!

Högt spel i förtroendebranschen

Publicerad den av
Svara

Politik är en förtroendebransch. Hur många gånger har vi inte hört detta upprepas? Orden har kommit att låta som en klyscha. Men är inte mindre sanna för det. Politiker i en demokrati får sina mandat av väljarna, utan förtroende bland medborgarna blir deras verksamhet omöjlig. I annat fall upphör ju demokratin.

Förtroendebranschens villkor är stränga. Och ska så vara. Vi medborgare har både rätten och skyldigheten att ställa höga krav på dem som har ambitionen att utöva offentlig makt i samhället.

Samtidigt måste vi kunna lita på att partierna fungerar som gate-keepers och förmår blockera personer, vars bristande omdöme eller allmänna vandel gör dem olämpliga till att uppbära förtroendeposter. Rått uttryckt: knäppskallar och fifflare gör sig icke besvär.  

Politiker vilka avslöjas med oegentligheter skadar inte bara sig själva och sitt eget parti. Hela partisystemet, och ytterst demokratin som sådan, förlorar i anseende. Det utbredda röstfusk som uppdagats inom Moderaterna i Stockholm är givetvis väldigt generande för det ledande regeringspartiet (se här, här och här). Värre är dock att kandidaternas sjaskiga tricksande tär på den politiska förtroendebranschens redan naggade kapital. 

Idag står folk knappast längre på kö för att delta i partiernas arbete. Medlemsraset under senare år har varit betydande. Risken är att det i framtiden blir än svårare att i synnerhet rekrytera mer kvalificerade medlemmar. Varför skulle duktiga människor med karriärer inom andra sektorer vilja satsa inte bara tid och ork, utan även sätta sina egna rykten på spel, i en verksamhet vilken börjar upplevas som dubiös? 

Moderaternas toppskikt har dock reagerat på det interna röstfuskandet med hårda bandage. Snabbutredningar har beordrats och huvuden har rullat. Allt för att minimera skadeverkningarna. I skandalens kölvatten ifrågasätts även systemet med provval. Johnny Magnusson, ordförande för Moderaterna i Göteborg, är mycket kritisk. Till DN (20/2) säger han: 

”Det är skit. Det är konserverande, de som redan har förtroendeposter får också röster. Och i och med att medlemstalen är små blir valen lätta att manipulera.”

Några moderatdistrikt har också slopat provvalen. Dit hör Karlskrona i Blekinge, som istället gav ansvaret till en nomineringskommitté att vaska fram bästa möjliga kandidater. Frågan är om det var så mycket smartare. Ty den handfull ledamöter som utgjorde nomineringskommittén beslöt helt sonika att utse sig själva! 

Nomineringskommitténs Carl-Göran Svensson, kretsordförande i Moderaterna tillika ordförande i kommunens miljö- och byggnadsnämnd, förklarar skamlöst till lokaltidningen BLT (19/2):

”Det står inte i våra stadgar att det är förbjudet att sitta med i kommittén och nominera sig själv. Det står bara att vi inte bör göra det.” 

Denne Svensson intar nu platsen som nummer två på Karlskronamoderaternas kommunvalsedel. En annan av nomineringskommitténs ledamöter, Birgitta Ståhl, knep åt sig andraplatsen på landstingslistan. Hennes naiva ursäkt är även den tämligen obetalbar: 

”Jag tycker inte att jag har begått något fel.”

Som sagt, politiken är en förtroendebransch. Väljarna får väl avgöra om de tycker att kandidater som uppträder likt begagnade bilhandlare hör hemma där.

Militären ska inte vara fångar på fortet!

Publicerad den av
15

”Fasta befästningar är inget annat än monument över människans stupiditet”, lär den rörliga krigföringens mästare general George S Patton ha yttrat.

Nivån på dumheten blir knappast lägre om de aktiva befästningarna också är uppenbart antika. Kungsholms fort i Karlskrona skärgård är ett sådant exempel. Det byggdes på slutet av 1600-talet och har stått i marinens tjänst under 350 år. Men det enda fortet numera förmår försvara är sitt eget rekord som världens äldsta befästningsverk i kontinuerlig drift. 

Marinen har föga förvånande länge önskat avveckla alltihop och lägga sina begränsade resurser på nyttigare ting. Av outgrundliga skäl som rationella människor kan grubbla länge över, finns dock ett gammalt riksdagsbeslut om att militären måste hålla den nostalgiska showen igång. Kanske för att hedra minnet av stormaktskungen Karl XI som lät uppföra fortet och hela flottbasen i Karlskrona – vad vet jag? 

Nå, professionen har nu i alla fall tröttnat på charaden och börjar packa sina väskor ändå. ”Försvaret överger fortet”, larmar lokaltidningen BLT:s rubrik på nyhetsplats (ej online). Marinbaschefen Per Jenvald säger frankt att utvecklingen gjort Kungsholmen överspelad. Andra politiska och ekonomiska förutsättningar gäller: 

”Det finns inga styrningar om att vi ska vara kvar på Kungsholmen. Istället har myndigheten direktiv om att vara kostnadseffektiv och det blir vi om vi lämnar fortet.”

På Blekinges riksdagsbänk är emellertid konservatismen lika stenhård på bägge sidor blockgränsen. Kvaliteten på argumenten är också därefter. Peter Jeppsson (S), ledamot av försvarsutskottet, tar strid för fortet med följande tänkvärda ord: 

”Jag tycker helt enkelt att man ska vara försiktig med att lägga ner verksamhet”. 

Moderaten Annicka Engblom, även hon i försvarsutskottet, är inte sämre: 

”Kungsholmen är en del av Unesco och världsarvet. Det är viktigt att vi bevarar verksamhet i den här miljön.”

Hade sådana snillen fått bestämma på riktigt över Sveriges försvar, skulle väl fortfarande fästningarna i Varberg och Marstrand räknas som oumbärliga för rikets säkerhet, stridsfartygen drivas med segel och soldaterna använda pilbågar. 

Vad hela denna fråga i grunden illustrerar – på ett närmast parodiskt övertydligt sätt – är den mentala tröghet och snäva horisont som både Karlskrona och Blekinge tyvärr handikappas av. Det är ett ingrott kulturellt tankemönster som i mycket skyr de dynamiska omvandlingsprocesser, vilka är naturliga och nödvändiga i ett modernt samhälle. 

Vilket är oerhört synd, mot bakgrund av att Blekinge ruvar på massor av potential – om man i högre grad förmådde ställa möjligheterna framför problemen. Som då Kungsholms fort. Militärt må dess bäst-före datum ha passerat med råge. Än sen?

Anläggningen är inte mindre fantastisk för det. Tvärtom. Byggnadshistoriskt är det en gnistrande pärla i havsbandet, som rätt utnyttjad och marknadsförd kan bli ett av den lokala besöksnäringens starkaste ess. Tänk bara vilken underbar gästhamn för fritidsseglare. Komplettera med restaurang, hotell, vandrarhem, museum, konstgalleri – you name it. Vips, ett sommarparadis med få motstycken i Östersjön.

Vad är det att gnälla om?

Mer om Kungsholmen och Karlskrona:
Gå med i Facebookgruppen Låt Kungsholms fort bli civilt, länk här. 
Besök även fotobloggen Suddenly in Karlskrona, länk här. 

Miljöpartiet visar färgen om Kålö

Publicerad den av
Svara

Planerna på att storskaligt exploatera den idylliska naturön Kålö inne i Karlskrona har väckt starka reaktioner i folkdjupet. Begripligt, med tanke på förslagets uppenbara okänslighet och nybrutalistiska anda.

Den harmoniska balans mellan vatten, natur och bebyggelse som idag råder kring området Långö-Kålö-Höga Holm-Dragsö riskerar att gå om intet. Därmed skulle en väsentlig del av Karlskronas speciella karaktär förskingras. Inte vidare klokt, i synnerhet för att vara i en stad som gärna stoltserar med sin status av världsarv.

Officiellt har emellertid de lokala partierna legat lågt i frågan och undvikit debatt. Tills idag. I BLT slår Miljöpartiets gruppledare Sofia Bothorp fast att Kålö bör fredas. Hon kan vidare tänka sig att ön skyddas från ingrepp genom att förklaras som naturreservat. Utmärkt! Miljöpartiet de gröna gör onekligen skäl för sitt namn här och vinner säkert mycket – välförtjänta – sympatier på kuppen. 

Med Miljöpartiet ute på banan tvingas även övriga partier att snart bekänna färg. En särskild press sätts förstås på den styrande femklöverminoriteten, där MP ingår tillsammans med de fyra borgerliga partierna. Dessa kan rimligen inte fortsätta huka i buskarna. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle framstå som generande för hela koalitionen – vars handlingskraft redan är ifrågasatt på så många andra punkter. 

Alltså. Vad tycker de egentligen om Kålö? Det minsta Karlskronaborna kan begära av sina styrande representanter är att dessa åtminstone förmår att redovisa en uppfattning. Kan MP sätta ned foten, borde det väl inte vara så svårt för resten av kommunalpolitikerna. 

Förtäta staden med förnuft och omtanke

Publicerad den av
1

Under efterkrigstiden blev det högsta mode i Sverige att ”sanera” stadskärnorna. Mest känd – eller ökänd kanske – är den så kallade citysaneringen av Stockholm. Men även så gott som varenda landsortsstad av betydelse utsattes för omvandlingstrycket. Gamla kvarter revs och ersattes med P-hus och Domuslador (se gärna Anders Wahlgrens dokumentärfilmer Staden i mitt hjärta och När Domus kom till stan).

I Blekinge gick varken Karlskrona eller Ronneby förskonade ur denna våg av ibland alltför okänsligt genomförd arkitektonisk modernism. 

Numera är trenden bland stadsplanerare och arkitekter att förtäta städerna. Inte bara i Sverige, företeelsen är internationell. Föga förvånande har Karlskronas nya översiktsplan för 2030 också förtätning som ledstjärna.

Inget principiellt fel i detta – lika lite som modernismen under de svenska rekordåren per automatik bör ses som förkastlig. Precis som stadsbyggnadsexperten Alexander Ståhle skrev i marsnumret av tidskriften Arkitekten gäller inte frågan om staden ska förtätas. Utan hur. 

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen uppstår. Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför omdanande ingrepp på kort tid tenderar att slita sönder stadsmiljöernas unika karaktärer, och kapa invanda kulturband bakåt som för invånarna varit viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att gå fram med eftertänksamhet, hänsyn och reell demokratisk förankring. 

Förtätningsprocessen av Karlskrona får ytterligare perspektiv genom en intressant artikel i BLT den 21/12. Där återges en rapport från SCB, som konstaterar att Karlskrona bland svenska tätorter tillhör bottenligan när det gäller tillgång till gröna ytor. ”Sämst närhet till parker och gräsmattor har Karlskronaborna, 30 procent saknar närbelägna grönområden”, heter det. 

Ur den synvinkeln förefaller förslaget till förtätning av området kring Långö som än mer huvudlöst. Att med asfalt, bilar och betong utplåna den idag fridfulla naturön Kålö, belägen ett stenkast från höghusen på norra Långö, vore närmast liktydigt med ett övergrepp. Jag har personligen varit i kontakt med flera Långöbor som sagt sig vara beredda att flytta om Kålö skulle exploateras, eftersom de upplever att deras inrotade hemkänsla då försvinner.

Ska vi lära oss något av historien bör alltså slutsatsen bli: Förtäta gärna Karlskrona. Men med förnuft och omtanke. 

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Värna Karlskrona – förstör inte Kålö!

Publicerad den av
2

Karlskrona är som ett miniatyrrike på öar. Själv huserar jag på Långö, strax intill stadens hjärta på Trossö. Norra delen av Långö gränsar till den lilla naturön Kålö i Danmarksfjärden. Sundet mellan Långö och Kålö, med sina många små anspråkslösa bryggor i vassen, är för mig ett av jordens mest harmoniska ställen. 

På Kålö finns bara några masonitstugor och en pytteaktig fritidshamn, tillhörande Karlskrona Båtsportförening som haft ön som hemvist sedan 1941. Annars är det orörd mark, där träd, fåglar och ekorrar härskar i stort sett ostörda. Ganska fantastiskt med tanke på hur nära centrum alltihop är. Det är sådant som bidrar till att göra Karlskrona till en unik skönhet bland Sveriges städer. 

Men tjänstemännen på kommunens samhällsbyggnadsförvaltning har andra planer. Enligt ett förslag som nu luftas i offentligheten ska Kålö omgestaltas till oigenkännlighet. En bro för biltrafik med asfaltering, betong och hundratals bostäder innebär rena skövlingen. 

Som sprungen ur en familj, vars rötter på Långö sträcker sig till 1900-talets början, kan jag inte bli annat än chockerad över hur brutala planerna ter sig. Jag har alltid betraktat Kålö som en grön lunga, vilken gett omistlig karaktär åt hela området. Långö – och Karlskrona – skulle förlora en väsentlig del av sin identitet om denna underbara och rofyllda miljö sprängdes sönder för att ge plats åt okänsliga gräddhyllor vid vattnet. 

Förtätning av staden är på modet idag. Sådant får emellertid inte innebära att alla fina oaser, som vi också behöver i de centrala delarna, med nödvändighet måste hårdexploateras. Att just kasta sig över Kålö verkar dessutom obehövligt, eftersom det inte precis saknas utrymme att låta kommunen växa på andra håll. 

Folkpartiet har ännu inte formellt tagit ställning till Kålöförslaget. Dock har jag inte hört någon liberal som uttryckligen sagt sig gilla det. Jag har även lyssnat in stämningar inom andra partier och vet att det finns flera skarpa motståndare där.

Men att hänga ut miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M) som någon slags skurk i sammanhanget tycker jag inte är rättvist. Han har visserligen sagt att förslaget är spännande. Det ingår dock i hans uppdrag att förutsättningslöst pröva olika idéer för hur kommunen ska utvecklas och sedan inhämta synpunkter. 

Inget är hugget i sten bara för att man tittar på djärva förslag. Men detta synes mig vara ett mycket olyckligt och ogenomtänkt sådant. Jag kan därför lova alla oroliga invånare i stan, att jag ämnar göra mitt yttersta för att Kålö ska bevaras som en vacker naturidyll även för framtida generationer Karlskronabor.

Mona Sahlin hycklar om SD

Publicerad den av
2

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på…