Kategoriarkiv: Jämställdhet

Vriden filmsyn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Några biografer inom Folkets hus och parker, däribland proggiga Bio Rio i Stockholm, har börjat A-stämpla filmer enligt Bechdeltestet.

Det betyder att filmen anses genusgodkänd om den innehåller minst två stycken namngivna kvinnliga rollfigurer, som för en dialog med varandra, om ett ämne som inte kretsar kring män. Även för den publik som tycker att graden av jämställdhet mellan könen är det intressantaste på filmduken, torde det vara ett tämligen trubbigt mått.

Men vill enskilda biografer A-märka sitt utbud som något slags hipsteraktigt marknadsföringsjippo, så varför inte? Problemet är att Statliga Filminstitutet (SFI) hoppat på tåget. SFI:s vd Anna Serner, som redan tidigare flaggat för genusaspekterna som hennes högsta prioritet, förklarade nyligen att Bechdeltestet ska användas som ett officiellt filmpolitiskt verktyg.

”Vi är ju de som ger stöd till film. Med konsulenterna pratar jag om de här frågorna hela tiden”, sa hon till SVT:s Kulturnyheterna den 16/10. Kritiken om att det riskerar leda till torftig agitprop viftar Serner nonchalant bort med orden: ”Men vad är alternativet? Att inte göra det och fortsätta som man alltid har gjort? Det är väl upp till dem att göra ett annat test, då. Och tills det har kommit, tycker jag att Bechdeltestet räcker ganska långt.”

Ja, vad är alternativet? Det är inte att ropa efter bättre genustester. Det är att värna konstens oberoende och stå upp för kvalitetsbegreppet som överordnat kriterium för stödpengarna, annars saknar den statliga interventionen på filmområdet existensberättigande.

Men Anna Serners fyrkantiga filmsyn vittnar snarare om en motbjudande instrumentell hållning där kulturen underkastas ideologiska mål och korrumperas politiskt. Något som borde anses förkastligt, i synnerhet när en icke-socialistisk regering bär ansvaret för SFI och kulturpolitiken.

Unket, ITF!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:Corren.

När Pete Samras dominerade ATP-tennisen under 90-talet höll det monotona serve- och volleydunkandet på att kväva den breda publikens intresse. Sedan kom lyckligtvis en annan generation med eleganten Roger Federer…

Men Samras-epoken betydde samtidigt att damtennisen fick ett lyft. I jämförelse var damernas matcher mer rafflande, välspelade och underhållande. Åskådarna strömmade till, statusen höjdes. Illustrativt är att prispengarna i Grand Slamturneringarna i dag är lika mellan damer och herrar.

Klockan verkar dock stannat helt i Internationella Tennisförbundet (ITF) som valt ny styrelse: 14 män, noll kvinnor. Varför denna uteslutning? Rena hånet. Man behöver inte vara radikalfeminist för att uppröras. Det räcker att älska tennis.

Alliansen i Winbergs spår

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

Regeringen skramlar med kvoteringsvapet mot näringslivet igen. Orsak: kvinnornas representation i börsbolagens styrelser minskar. Dramatiskt?

Knappast, tillbakagången är 0,4 procentenheter jämfört med förra året. Blotta faktum att utvecklingen visar minustecken kan förstås upplevas skämmigt, även med hänsyn till lågkonjunkturen och att företagen kanske har mer akuta bekymmer än jämställdheten i styrelsen att fokusera på. Men lite perspektiv och proportioner, tack!

1999 förargades jämställdhetsminister Margareta Winberg över att kvinnoandelen i bolagsstyrelserna var fem ynka procent. På eget bevåg osäkrade hon statsmaktens lagstiftningstvång framför ögonen på företagarna och hotade med kvotering.

I efterhand har Winberg medgett hon aldrig diskuterat utspelet med statsminister Göran Persson, eller någon i övriga S-regeringen. Winberg har också erkänt att Persson aldrig ville genomföra förslaget (Veckans Affärer Hållbarhet nr 5/2013). Fjorton år senare har dock betydligt fler höga klackar vandrat in i styrelserummen.

Om kvinnorna var 5 procent 1999 är de nu (trots årets marginella minskning) 22,3 procent, enligt Andra AP-fondens Kvinnoindex. Det är en substantiell positiv ökning och faktiskt nästan dubbelt så högt som EU:s genomsnitt. Dåligt?

Betänk att det handlar om en förändring av gamla ingrodda strukturer. Är det rimligt eller ens önskvärt att begära total revolution över en natt? Näringslivet förtjänar snarare beröm.

Sett till den generella trenden har våra bolag uppenbarligen tagit saken på allvar, vilket är utmärkt. Mångfaldens betydelse för goda affärer ska inte underskattas. Att utesluta begåvningskraften hos den halva av befolkningen som inte är manlig är enbart dumt och unket.

Den otålige kan naturligtvis likväl tycka att det gått för långsamt och fortsätta hoppas på lagstiftad kvotering, precis som radikalen Margareta Winberg. Pikant nog möter hon större gensvar hos Fredrik Reinfeldts regering än i Göran Perssons.

Mot bakgrund av det 0,4-procentiga kvinnobortfallet i bolagsstyrelserna förklarade jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i onsdagens DN att ”kvoteringsbeslutet rycker närmare”. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) är inne på samma linje.

Tidigare har Alliansens mäktige finansminister Anders Borg i skarpa ordalag låtit förstå att en kvoteringslag kan bli aktuell. Norge har en sådan sedan ett antal år tillbaka, införd av en borgerlig regering. Är det den som lockar? I Norge måste bolagen ha minst 40 procent av vardera kön i styrelsen, annars blir företaget likviderat av staten!

Det kvoteringstvång av privat verksamhet som Reinfeldts statsråd viftar med, innebär principvidriga övergrepp både på äganderätten och näringsfriheten, fundamentala värden i ett fritt samhälle. Att Margareta Winberg inte ser något problematiskt i detta är en sak.

Men att icke-socialistiska ministrar inte heller gör det, måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt och oroväckande. Det är nästan som man önskar Göran Persson åter.

Svensk film i politikens klor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

I Sverige finns få frizoner där inte politiken tränger sig på, så varför skulle filmen vara fredad från den offentliga maktens omsorger och ingrepp? Att vi ska ha en särskild politik för en av våra mest populära konstformer ifrågasätts knappast alls.

Nuvarande ordning tillkom 1963 då affärsmannen, kulturdebattören och socialdemokraten Harry Schein tillsammans med partikompisen och finansministern Gunnar Sträng i korporativistisk anda sydde ihop den svenska filmbranschen med staten. Som följd fick vi Svenska filminstitutet (SFI), vars förste hövding naturligtvis blev Schein själv.

SFI är en stiftelse som bland annat ska stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Verksamheten finansieras både av statliga skattepengar och genom statens filmavtal med branschorganisationerna. Varje gång du köper en biobiljett ingår en tioprocentig avgift som klirrar i SFI:s kassa. Stiftelsens styrelse utses av regeringen (förstås).

På Harry Scheins gamla VD-stol sitter i dag Anna Serner. Hon tycks främst vara besjälad av en fråga, vilken handlar mindre om direkt konstnärliga ting och mer om politik. Nämligen att den svenska filmen ska bli jämställd. Exakt jämställd.

På SFI:s hemsida förkunnas följande:

”Jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt som görs på Svenska Filminstitutet: från produktionsstöd till val av filmer att lyfta fram från arkivet, från stöd till visningssektorn till rekrytering av ny personal. Filminstitutet har som mål dels att vara en jämställd arbetsplats, dels att skapa förutsättningar för en jämställd filmproduktion…

I 2013 års filmavtal har jämställdhetsmålet skärpts, vilket innebär att produktionsstöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.”

Eller som Serner själv uttryckte det när hon tillträdde som Filminstitutets chef hösten 2011: ”Det ska vara 50-50, allt annat är larv”.

Siffran 50 gäller också antalet år som SFI funnits. I måndags jubileumsfirade man på den internationella filmfestivalen i Cannes med att slå på trumman för sitt jämställdhetsarbete. Sverige ska vara en föregångare i världen, är tanken. Enligt Anna Serner har många andra länder visat nyfikenhet.

Hon ska ha fått inbjudningar från när och fjärran för att prata om den blågula genusfokuseringen på vita dukens område. Framtiden får väl utvisa om utlandet är lika intresserade av att se det konkret filmiska resultatet också.

Ambitionen att involvera fler kvinnor i det traditionellt mansdominerade filmskapandet är förvisso lovvärd. Kulturen blir alltid rikare av ökad mångfald och större spännvidd. Könet som parameter ska inte underskattas när det gäller exempelvis val av ämnen, perspektiv, sättet att berätta, etc.

Men det är samtidigt en parameter bland åtskilliga andra. Att medvetet sträva mot att sänka trösklarna så att fler kvinnliga begåvningar ska få möjlighet att göra film är en sak. Dock förefaller Filminstitutets nuvarande metod för detta riskabelt fyrkantig. Om könsfaktorn tillåts överskugga allt annat inom filmproduktionen är det inte nödvändigtvis till gagn för filmkonsumtionen.

Personligen anser jag det djupt olyckligt att reducera konst till instrument för ideologiska mål, hur behjärtansvärda de än må vara. SFI:s kvoteringsoffensiv är säkert helt i linje med den politiska riksdagsmajoritetens vilja, något annat vore ju svårt att tänka sig.

På SFI:s nya webbsatsning ”Argumented Society” skriver både kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) om sina feministiska favoritfilmer. En tydlig signal om vad makten önskar att filmbyråkratin ska verkställa.

Men blir filmerna bättre och publiken lyckligare för det? Tillåt mig tvivla. Snarare kan man tolka könskvoterandet som ett sätt att undfly det grundläggande kvalitetskravet som är det statliga filmstödets raison d’etre.

Jämför gärna med 70-talet, då socialistisk klasskampsideologi kletade ner det svenska kulturlivet. Hur väl mådde kulturen av detta politiserande? Hur mycket av denna produktion står sig i dag? SFI upprepar gamla misstag när man låter sig korrumperas av politiken istället för att stå upp för konsten på konstens egna villkor.

Jag tycker att Anna Serner har skäl att begrunda vad hennes föregångare Harry Schein med luttrad skepsis skrev i sina memoarer efter att han lämnat Filminstitutet 1978:

”Det skadar inte att komma ihåg att konsten liksom vetenskapen har funnits före alla ideologier, före alla partier och folkrörelser, till och med före byråkratin. Antagligen kommer den att överleva dem alla, trots alla statsbidrag”.

Harry Schein

Lucia i maj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På det glada 20-talet fanns i USA en president som hette Calvin Coolidge. Han sa att den största politiska konsten var att låta bli att handla. Inte så dumt.

Politiker verkar ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt påvisa aktivitet, prata väldigt mycket, gripa in, göra utspel, kräva åtgärder. Men ibland kan det vara klokast att bara hålla sig kall, vila på hanen och välja sina strider.

Mina tankar gick till Coolidge när jag läste en aktuell motion till Boxholms kommunfullmäktige, författad av Helena Stålhandske (S).

Trots vårens ankomst anser hon det vara hög tid att ta itu med den brännande frågan om hur Lucia utses. I jämställdhetens namn vill hon avskaffa traditionen att allmänheten utifrån tidningsbilder på ett antal tonårsflickor ska få rösta fram årets Lucia.

Det objektifierar flickorna och fostrar till passivitet. Istället ska lottning ske bland kandidaterna. Intentionen är säkert god. Men det är väl inte kommunfullmäktige som äger frågan?

Ska Boxholms politiker ta sig rätten att förbjuda alla Luciaomröstningar i kommunen och skicka polisen på arrangörer som trilskas med att fortsätta på sedvanligt vis? Ska flickor som ändå vill kandidera enligt traditionen hindras från detta? Vilka lagrum ska i så fall användas?

Calvin Coolidge hade en valslogan: Keep cool with Coolidge. Den tycker jag att många politiker har skäl att inspireras av. Särskilt Helena Stålhandske.

I love Joan Jett

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 8/3:

Hurra! Det är internationella kvinnodagen. Då brukar jag spela den självklara låten i sammanhanget: I love rock’n’roll. Denna svängiga klassiker toppade den amerikanska Billboardlistan i sju veckor våren 1982 och artisten var naturligtvis Joan Jett. Tuffare brud med gitarr får man leta efter.

Som ung tonåring 1975 bildade hon gruppen The Runaways som lirade hårt, punkigt och svettigt. Bakom instrumenten och mikrofonerna fanns enbart tjejer. Då var ett sådant band inom denna musikstil praktiskt taget unikt.

Rocken har ju alltid varit männens värld, och trots dess kultur av rebellromantik vilar ändå konservatismen tung. Sex, drugs and rock’n’roll? Javisst. Fast endast på killars villkor.

The Runaways utmanade djärvt dessa konventioner och fick betala ett kostsamt pris på vägen. Många bland både publik och i branschen vägrade ta dem på allvar. Hån, förolämpande kritik och sexistiska spyor haglade över bandet. Knappast för att de lirade dåligt.

Utan snarare för att de gjorde sin grej väldigt bra. Lyssna gärna på skivan Live in Japan från 1977 så förstår ni. Tjejer som bevisligen kunde spela med samma äkta hängivelse och aggressiva uttryck som män, det – om något – var hotfullt. Könsmaktsordningen skakade.

När The Runaways upplöstes gjorde Joan Jett solokarriär. Men gubbarna på skivbolagen var inledningsvis kallsinniga. Efter att ha nobbats av 23 bolag (!) i USA, startade hon helt sonika ett eget. Snacka om lång näsa åt belackarna att sedan kunna damma in en listetta på Billboard!

Joan Jett är still going strong. Dock upplever hon fortfarande ofta samma vissna attityder från männen i rockbranschen som på 70-talet: ”Den enda förklaring som jag ser det är att rock’n’roll är sexuellt. Kvinnor som spelar gitarr visar att de äger sin egen sexualitet. Vissa kan inte hantera det.”

Till sådana grabbar säger jag bara: väx upp!

Hög tid att tagga ner EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.” Detta skrev dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén i boken Frihet i gemenskap 1974. Helén var skarpt kritisk mot den offentliga maktfullkomligheten och oroades över det modernas samhällets centralisering.

Politiska och byråkratiska eliter agerade allt mer självsvåldigt, berusade av de till synes gränslösa möjligheterna av maktutövning och reglering som den svällande statsapparaten gav dem. Deras uppdragsgivare, väljarkåren, tenderade att förvandlas från medborgare till undersåtar, praktiskt taget.

Som ett sätt att rida spärr mot denna utveckling lanserade Helén begreppet ”närdemokrati”. Han ville reformera den politisk/byråkratiska sektorn genom nya kanaler för att stärka det folkliga inflytandet underifrån.

Sedan Gunnar Heléns 70-tal har Sverige förvisso liberaliserats avsevärt. Men hans ord har ändå knappast mist sin aktualitet. Särskilt gällande vart EU egentligen är på väg. Det europeiska integrationsprojektet är skapat för att trygga freden och friheten på vår kontinent efter århundranden av blodiga krig. Som idé är projektet utmärkt och har på många sätt fungerat väl.

Samtidigt måste vi vara på vår vakt mot att kärnan i Europatanken inte korrumperas och förlorar i legitimitet. Det finns ju tecken på att Brysseleliten håller på att göra EU till den maktfullkomliga, självförhärligande kollektiva koloss som Helén en gång varande för i Sverige. Fast i större skala.

Ta bara EU-institutionernas ständiga framstötar för att få egen beskattningsrätt i syfte att bli mer oberoende av medlemsländernas pengabidrag. Eller snacket om att eurokrisens lösning kräver ökad överstatlighet. Detta samtidigt som möjligheterna för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll inte direkt tillhör unionens paradgren.

I synnerhet liberalt sinnande människor borde känna misstänksamhet mot EU-kommissionens regleringsiver. Kanske kan EU-kommissionens vice ordförande Viviane Redings utspel om ett hotande direktiv för att kvotera in kvinnor i företagens styrelser fungera som en väckarklocka.

Lagstiftningsvägen vill kommissionen tvinga EU:s privata näringsliv att utse minst 40 procent kvinnor till styrelserummen inom ett antal år. Att något sådant fullständigt strider mot både äganderätten och näringsfriheten spelar ingen roll. Liksom att det näppeligen skulle göra respekten för jämställdhetsarbetet några större tjänster. Vem vill bli tillsatt på grund av sitt könsorgan istället för sina meriter och personliga kompetens?

Men Europaparlamentet har redan bifallit kvorteringslagen. Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) säger emellertid blankt nej och hoppas kunna stoppa eländet. Kvotering är ingenting för EU att besluta om. Det är en sak för medlemsländerna, menar hon. Helt rätt.

Sabuni kunde hänvisa till Gunnar Helén. Hans närdemokrati har även en motsvarighet inom EU: subsidaritetsprincipen. Den innebär att gemenskapen ska byggas underifrån och uppåt, inte tvärtom. Tydligen har kommissionen glömt detta.

Ja, se pengar…

Publicerad den av
4

Våra nya papperskronor har fått vissa debattörer att gå i spinn rakt upp i taket. Trots att riksbanken naturligtvis varit politiskt jämställdhetskorrekt och varvat hälften män med hälften kvinnor på sedlarna, sjuder ändå missnöjet.

Bonnie Bernström, ordförande i Liberala kvinnor, är upprörd över den patriarkala härskarstruktur som riksbanken tydligen lömskt vill befästa. På debattsajten Newsmill skriver Bernström följande: ”Summan av alla valörer som kvinnor pryder, blir mindre än hälften av valörerna med män. 1250 kr för män mot 620 kr för kvinnorna. Den hierarkiska ordningen kan därmed sägas vara symboliskt bekräftad”.

Nog är det fruktansvärt. Liberala kvinnor får väl rekommendera sina medlemmar att använda kort istället. Arg är också frilansskribenten och scenkonstproducenten Emelie Bergbohm. På SVT:s sajt Debatt dundrar hon mot att Evert Taube ska skylta på 50-lappen. Denne nationalskald har ju klassikern Flickan i Havanna på sitt samvete, vilket självfallet borde varit grovt diskvalificerande:

”Valet att trycka upp Evert Taubes leende läppar på en av de nya sedlarna är ett sätt att legitimera någon som förskönat prostitution. Snart kan svettiga svenskar stoppa nytryckta sedlar i någon annans hand som profiterar sig på svenska sexturismen, som fortfarande pågår i Thailand, Tyskland och Belgien”.

Alltså. Jag vet inte hur det är med er. Men själv tycker jag att sån här typ av kverulantisk skendiskussion är fantastiskt rolig i all sin idioti. Mera, mera! Kan ingen exempelvis tipsa Riksförbundet för Suicidprevention om det djupt förkastliga i att låta Astrid Lindgren pryda 20-lappen? Hennes bok Bröderna Lejonhjärta kan faktiskt tolkas som att självmord är en bra lösning på problem (barnsjälvmord dessutom!).

Vidare borde Lärarnas Riksförbund känna sig kränkta över Ingmar Bergmans förekomst på 200-lappen med tanke på hur han framställde skolan i filmen Hets.

Och att den borgerliga alliansregeringen inte rasat mot Greta Garbo på hundralappen är fullkomligt obegripligt. Garbo avbröt ju karriären i förtid och vägrade jobba i decennier. Vilka signaler sänder det till ett folk som ska ägna sig åt den heliga arbetslinjen? Tror dem att pengarna i samhället bara ska komma som gudomlig manna från sedelpressarna i Tumba?