Kategoriarkiv: Israel

Om Jasenko Selimovic, Israel och Folkpartiet

Publicerad den av
57

Inför det borgerliga segervalet 1976 spred Folkpartiet en broschyr med titeln Att inte svika Israel. Där stod bland annat: 

”Under den hets mot Israel som nu bedrivs på så många håll i världen måste vårt land visa sin solidaritet med den demokrati som lever under ständigt hot om angrepp och utplåning. Vår vänskap till staten Israel får aldrig svikas hur rika och mäktiga som Israels fiender än blir… Vi får inte tveka att fördöma dem där hemma som hukar eller tystnar när Israel är i fara.”

Orden har inte mist sin aktualitet. Då som nu står Israel under hot från terrorister och diktaturregimer, vars mål är den judiska statens förintelse. Då som nu pågår i omvärlden en hets mot Israel, som inte sällan får antisemitiska uttryck. Då som nu prövas valörerna hos våra politiska partier när det gäller denna avgörande moraliska testfråga: synen på Israel, Mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. 

Men vilka politiker kommer inför 2010 års val att mana till solidaritet med Israel och varna för antisemitismens förbannelser? Vilka partier är att lita på när grundläggande värden utmanas? 

Hur är det med Folkpartiet självt numera? Det finns dessvärre skäl för viss tveksamhet. I Göteborg har partiet nominerat tidigare Radioteaterchefen Jasenko Selimovic som riksdagskandidat. Efter att nyligen ha gjort succé i det interna provvalet har Selimovic mycket goda möjligheter att bli medlem av Folkpartiets riksdagsgrupp nästa år. 

I den liberala tidskriften NU (nr 48/2009) understryker Jasenko Selimovic att han bland annat känner sig lockad att syssla med utrikesfrågor. Men vilka är då hans värderingar när det gäller Israel?

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet?

Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Att rikta legitim och berättigad kritik mot Israels politik i olika sammanhang är förstås en sak. Många är vi som exempelvis känner stark motvilja mot bosättningarna på Västbanken.

Men Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?!

Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? 

Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati måste nämligen Israel ge palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna så kallade fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten. 

I ljuset av ovanstående övertygelser blir man faktiskt ganska betänksam över vilka motiv Jasenko Selimovic egentligen hade, när han den 8/9 2007 ansvarade Radioteaterns uppsättning av pjäsen Sex nakna judar (av Ricki Neuman och Lars Norén). På SR:s hemsida presenterades verket i följande ordalag:

”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.”

Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet.

Nu är jag dock inte alls lika säker längre. Ett klargörande från Jasenko Selimovic om han vidhåller sina Israelfientliga åsikter vore nog på sin plats. Det skulle även vara klädsamt med ett besked från liberalerna i Göteborg – står de fast vid att Folkpartiet inte ska svika Israel? Eller föredrar de istället att huka och tystna? 

Jan Guillou blottar sin extremism

Publicerad den av
Svara

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Aramageddon”.

Så skrev Jan Guillou muntert i Svenska Dagbladet den 13 mars 1977.

Just denna glada förhoppning om den judiska statens utplåning återger Guillou inte i sina nyligen utkomna memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Men annars bjuder Guillou på åtskilliga sidor minnen från de hektiska dagarna i frontlinjen mot Israel under 70-talet.

Han arbetar då inte bara med att avskaffa Mellanösterns enda demokrati. Utan deltar även i kampen för att utradera folkstyret i Sverige genom sitt medlemskap i den hårdhudade avgrundssekten Kommunistiska förbundet leninist-marxisterna (KFML, som 1973 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP).

Med sådan kvalificerad politisk vänsterextremism i bagaget, är det inte dåligt att Guillou ändå lyckas bli hyllad demokratisk folkhemsmartyr utifrån rollen som spiondömd IB-avslöjare.

Vad gäller sitt engagemang för palestiniernas sak efter Sexdagarskriget 1967, tvekar Guillou heller inte att aktivt solidarisera sig med de mest våldsromantiska och stenhårt marxist-leninistiska grupperingarna.

Här är det PLFP och DPFLP som gäller – organisationer vilka med aldrig sinande entusiasm hänger sig åt flygplanskapningar, blodiga gerillaaktioner och blint slående terror.

Ogenerat beskriver Guillou sina kärvänliga kontakter med de trevliga och intellektuellt inspirerande toppfigurerna i dessa fanatiskt Israelhatande rörelser. Dock tillfogar Guillou några senkomna brasklappar om att han och hans svenska palestinakompisar naturligtvis tog avstånd från våldsmetoder (man kan ju då tycka att de valde tämligen udda sällskap för sina pacifistiska omsorger).

Ond och illvillig i kubik är däremot den svenske liberalen, demokraten och Israelvännen Per Ahlmark. När det gäller honom finns inga försonande drag. Fortfarande efter nära 40 år sitter taggen djup hos Guillou.

Med illa dold avsky öser han raljerande smädelser över sin gamle meningsmotståndare. Det blir rena katalogarian: ”den vulgäre Ahlmark”, ”en vilt skällande Ahlmark”, ”Ahlmark upprepar sitt förtal”, ”ett så infernaliskt karaktärsmord som Ahlmark försökt sig på”, ”(n)är jag nu läser Ahlmarks attack blir jag närmast full i skratt över hans blandning av fräckhet och upphetsning”.

Det hela tar nästan formen av besvärjelser när Jan Guillou drämmer till med påståendet att ”(d)en där Ahlmark slutar sina dagar som marginaliserad extremist”. För säkerhets skull får vi även veta att ingen längre känner till honom: ”den numera bortglömde Ahlmark”.

Men det stoppar ingalunda där. Jan Guillou kan inte låta bli att vrida om kniven ytterligare ett hånfullt varv. Känn på följande vällustigt snickrade formulering:

”Tänk om han förstått vad han gjorde när han drog i fält för att slutgiltigt lösa Guilloufrågan”.

Israeldebattören Per Ahlmarks motiv associeras alltså med nazisternas ”slutgiltiga lösning av judefrågan”. Mitt i prick! Gratulerar. Guillou skrockade garanterat rått och hjärtligt när han fäste denna medvetet ultimata smaklöshet på papper.

Men Guillous hämndlystna skrivbordsuppgörelse säger mer om honom själv än föremålet för avrättningen. Ingen övertygad humanist och demokrat låter väl så här? Tonfall och språkbruk påminner snarare om Stalins ökände åklagare Vysjinskij under 30-talets Moskvarättegångar.

Att inte Jan Guillou förlägger sin nästkommande historiska äventyrsroman dit? Han verkar ju redan vara kongenialt hemmastadd i miljön.  

Reinfeldt, Bildt och den moraliska testfrågan

Publicerad den av
Svara

Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet. 

Israel, Aftonbladet och tryckfriheten

Publicerad den av
Svara

Jag kan sannerligen förstå den massiva upprördhet som publiceringen av Donald Boströms famösa artikel i Aftonbladet den 17/8 orsakat – bland judar som icke-judar, hemma och utomlands, icke minst i Israel. 

Den som inte ser att detta alster är en löst sammanvävd konspiratorisk smörja i klassisk antisemitisk tradition är förmodligen blind.

Eller saknar basala kunskaper om vad antisemitism innebär (tyvärr inte ovanligt, av egen erfarenhet vet jag att många aningslösa svenskar föreställer sig antisemitism som något vrålande SS-officerare sysslade med i Hitlertyskland – men som därefter i stort sett bortdunstat med befrielsen av Auschwitz ungefär).  

Nå, även om jag anser att Israels regering dragit på väl häftigt i sina reaktioner mot Aftonbladet, har premiärminister Benjamin Netanyahu ändå väsentliga poänger när han går hårt åt Sverige. 

Betänk följande sammanhang:

1) Aftonbladet är Sveriges största tidning.

2) Aftonbladet har sedan tidningen hyllade Adolf Hitler under 30- och 40-talen notoriskt återfallit i spridandet av antijudiska schabloner, oavsett ägare eller politisk kulör, ända fram till dags dato. 

3) Sverige har tidigare, under Göran Perssons regering, internationellt profilerat sig som en banerförare i kampen för att hålla Förintelsens lärdomar levande. 

4) Sverige är nu EU:s ordförandeland och har därmed – för en gångs skull – verklig realpolitisk tyngd på den globala arenan. 

Sett i ljuset av dessa faktorer, spelar det faktiskt roll hur det officiella Sverige hanterar detta faktum att rikets upplagemässigt ledande publikation ånyo ger spridning åt antijudisk propaganda. 

Att israeler undrar över hur situationen egentligen är i det där avlånga, kalla landet i norr borde således inte förvåna. Att Netanyahu kräver ett klargörande om den svenska regeringens ståndpunkt i ”Aftonbladet-gate” är heller knappast konstigt. 

Svårbegriplig är dock kören av svenska röster som menar att vår regering ABSOLUT ICKE får ta ställning i frågan med hänvisning till tryck- och yttrandefriheten.

Ska man tro dessa debattörers argumentationslinje väntar tydligen annars den osaliga vålnaden av Karl XIV Johan och hans ökända indragningsmakt på att åter drabba Aftonbladet. 

Men detta snack låter i grunden bara som brännvinsadvokatyr och taskiga undanflykter. Skulle hot om statlig censur föreligga i ett moget demokratiskt land med fri debatt om regeringen deklarerar en åsikt rörande en tidningsartikel?

Exakt VAD är det som hindrar eller förbjuder att utrikesminister Carl Bildt gjorde ett uttalande i denna stil:

Sveriges regering ser med djupaste allvar på antisemitismens faror. Därför tar vi självfallet bestämt avstånd från de antijudiska schabloner som uttrycks i Donald Boströms artikel i Aftonbladet den 17/8. Men för publiceringen svarar Aftonbladets ansvarige utgivare och ingen annan. Tryck- och yttrandefriheten är skyddad i vår konstitution.

Jag vet verkligen inte. Men jag misstänker.

Jag misstänker att detta handlar om annat än att ”värna tryckfriheten” för en del svenska opinionsbildare.

Jag misstänker att de spelar med falska motiv. 

Jag misstänker att många helt enkelt inte gillar den judiska staten. 

Och innerst inne anser att lite antisemitism, ja det kan väl en jude gott tåla. 

Vi skrida till doms…

Publicerad den av
Svara

Krutröken ligger tung över Libanon. En gång omtalat som Medelhavets Schweiz, Mellanösterns pärla. Men det var länge sedan. Nu regnar åter granaterna över detta lilla vackra, härjade land. Bostäder läggs i ruiner, åtskilliga människoliv förspills.

En halv miljon libaneser har förlorat sina hem i attackerna, över 300 har dödats – nästan samtliga oskyldiga civila.

FN varnar för en humanitär katastrof i spåren av Israels storskaliga straffoffensiv mot Hizbollah, den Iranstödda milis som bakom Libanons södra gränslinje terroriserat den judiska staten.

Låt ingen tvekan få råda om att Hizbollah består av samvetslösa ogärningsmän, förblindade av religiös fanatism och oförsonlig avsky mot Israel. Rätten till försvar mot en sådan rörelse är självklar och nödvändig.

Men i den israeliska arméns försök att oskadliggöra Hizbollah finns ett övervåld som är orimligt, ovärdigt och saknar proportion.

Målet om att utrota terrorfästena i Libanon riskerar därmed att vändas i sin motsats, föda än mer hat i en redan svårt plågad region och bli grogrund för nya skaror av islamistiska mördarbataljoner. Vilket om något illustrerar att de som brukar svärdet – även utifrån mycket goda skäl – själva riskerar att förödas av dess dubbeleggade klinga.

Nyåret 1935 lät poeten Bo Bergman publicera en dikt, Heligt krig, på Dagens Nyheters förstasida. Det var en betraktelse kring Italiens anfall på Abessinien. Det som händer sommaren 2006 i Mellanöstern kan inte jämföras med denna våldtäkt, det är viktigt att slå fast.

Men i Bergmans rader finns en allmängiltighet om krigets brutaliserande verkan som även talar med förfärande aktualitet till oss i dag:

Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.

Som slakt har de stupat knall och fall
för våra jätteslungor
eller hostat upp i gasanfall
sina barbariska lungor.

(Borås Tidning 2006-07-22)


Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Folkmordspredikan i Stockholm

Publicerad den av
Svara

På mindre än hundra år har det västerländska samhället tre gånger utmanats av totalitära världs-åskådningar, vars idéer och målsättningar är oförenliga med de universella värden som utgör basen för vår civilisation: demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något alternativ till seger fanns ju inte, anpassning eller underkastelse hade ofrånkomligen varit liktydigt med förtryck, slaveri och massdöd.

I dag står det allt tydligare att den islamiska fundamentalismens ideologiska strävanden och ohämmade våldspraktik, åter tvingar oss till en försvarskamp av civilisatoriska dimensioner.

I förordet till nyutgåvan av Vänstern och tyranniet (Timbro 2003) hänvisar författaren Per Ahlmark till professor Yehuda Bauer, en av världens ledande förintelseforskare. Liksom nazismen och kommunismen är den radikala islamismens mål att erövra och utplåna sina fiender, menar Bauer.

De tre ideologierna utgår samtliga från heliga texter, vilka måste tolkas bokstavligt.
De kräver att världen skall stöpas om i enlighet med deras respektive utopier, de föraktar frihet, pluralism och demokrati. Samtliga åskådningar genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. Och alla tre ser folkmord som ett legitimt medel att nå sina mål.

I sammanhanget bör poängteras att islam, i likhet med kristendomen, har många olika trosriktningar och att den stora majoriteten i den muslimska världen inte är radikala, våldsfixerade fundamentalister.

Hotet gäller förstås även dessa, vars religion missbrukas och förvrängs till en omänsklig träldomslära. Inte minst därför är det avgörande att muslimska trosbekännare klart markerar avstånd från all slags terror och de totalitära anspråk som sker i Allahs namn. Vår kamp är gemensam, friheten att utöva sin tro efter eget gottfinnande är en mänsklig rättighet som omfattar alla.

Islam är en växande del av Europa och beräknas ha omkring 15 miljoner anhängare (alla är dock inte utövande). I Sverige är islam numera vår största minoritetsreligion. Efter al-Qaidas terrordåd mot World Trade Center den 11 september 2001 ansåg många svenska politiker det som viktigt att uttrycka stöd till vanliga muslimer.

Risken fanns att islamofobin kunde flamma upp i terrorns spår, ge vind i seglen åt diverse extrema krafter och spä på tendenser av främlingsfientlighet i det svenska folkdjupet. Integrationsminister Mona Sahlin var snabb att visa solidaritet genom att besöka moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var en betydelsefull markering, som visade att islam är en självklar och välkomnad del av vårt mångkulturella samhälle.

Men toleransen kan aldrig vara villkorslös. Muslimer har rätt att kräva respekt för sin religion. Men inte till priset av att man tillåter andra muslimer att kränka demokratiska och medmänskliga värden. Eller själv visar intolerans mot utomstående religiösa grupper och folkslag. Samma krav gäller alla – kristna, judar, buddister eller vilka de nu kan vara.

Den moské som Sahlin besökte efter händelserna 11 september, huserade i början av juli i år en veckolång konferens för det Europeiska rådet för Fatwa och Forskning (ECFR).

Ett 20-tal ledande muslimska teologer med arabisk bakgrund sammanträdde under det officiella temat Jihad och förnekande av dess koppling till terror. De utfärdade religiösa utlåtanden (fatwor) rörande det rätta muslimska levnadssättet. Titeln för konferensen indikerade avståndstagande från den urskillningslösa våldsdyrkan som fanatiska islamistgrupper hänger sig åt.

Men så blev ingalunda fallet. Det Islamiska förbundet i Stockholm ville uppenbarligen heller inte ge publicitet åt konferensen i svenska medier. Någon pressinformation förekom inte. Mig veterligt skrev endast Svenska Dagbladet (på eget initiativ) en allmänt hållen artikel den 8 juli.

Men i den brittiska arabiskspråkiga dagstidningen Al-Sharq Al-Awsat trycktes nyligen en omfattande rapport (utdrag finns översatta till engelska på hemsidan: http://www.memri.org). Det är ohygglig läsning.

ECFR uppmanade från moskén i Stockholm alla muslimer att stödja den palestinska självmordsterrorn mot Israel och förintelsen av den judiska staten.

Självmordsterrorn sägs vara ett ”nödvändigt heligt krig” (jihad). Alla israeler – män, kvinnor, barn – förklaras vara legitima mål. Israel har inga ”så kallade civila invånare”, enligt ECFR.

Alla judar är genom sitt blotta israeliska medborgarskap ”inkräktare, onda, tyranner och ockupanter”. Därmed är det fritt fram att döda alla man kommer åt och fördriva resten.

Det utfärdades även tillstånd att mörda oskyldiga muslimer, om sådana tvingas tjäna Israels intressen. Vidare slår man fast att självmordsbombning är ”det kraftfullaste av vapen, därför att det är ett unikt vapen som Allah givit alla sina troende. Det utgör en form av gudomlig rättvisa på jorden”.

De ”martyrer” som utför självmordsbombningar ”säljer sig själva till Allah och får paradiset i utbyte”.

Uppvigling till folkmord mot en främmande stats invånare. Detta sker alltså i Stockholm, sommaren 2003.

Antag att vår huvudstads judiska församling upplåtit sin synagoga på Östermalm åt en konferens för extremistiska rabbiner, som uppmanat judiska trosbekännare att ”befria” Västbanken och Gaza från palestinier enligt samma principer. Något sådant skulle vi självklart aldrig acceptera.

Och svenska medier hade knappast tigit om en sådan skandal kommit till deras kännedom.

Islamiska förbundet i Stockholm har en del att förklara. Dess trovärdighet i kampen mot den islamiska fundamentalismen har fått sig en allvarlig knäck. Dessutom har man utsatt alla fredliga svenska muslimer för en oerhörd risk att kollektivt stämplas som medlöpare åt samvetslösa massmördare.

Och en olämpligare plats att predika terror på än i en gudstjänstlokal kan man svårligen hitta.

En sak måste vara glasklar: islamofobi hör inte hemma i Sverige eller någon annanstans. Lika lite som antisemitism gör det.

Men den församling som arrangerar en folkmordskonferens i sin egen moské har knappast underlättat bekämpandet av sådana fördomar.

(Borås Tidning 2003-08-13)

Judehat driver terroristerna

Publicerad den av
Svara

På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)

Sharon försvarar Israel

Publicerad den av
Svara

Nobelstiftelsens förre chef Stig Ramel förbannar Israels premiärminister Ariel Sharon som en terroristisk krigshetsare i NU nr 11/02. Israel under Sharon förlorar sin själ, hävdar Ramel i sin mångordiga artikel, där han också uttrycker sympati för de palestinska frihetskämparna.

Möjligen har det undgått Ramel att Sharon valdes av det israeliska folket sedan Arafat förkastat den radikala fredspolitik som föregångaren Ehud Barak stod för. När Arafat hösten 2000 återgick till våldets väg för att stärka sin vacklade interna position, detroniserade han samtidigt den israeliska vänster som satsat hela sitt politiska förtroendekapital på att nå en uppgörelse med PLO-ledningen.

Besvikna israeliska väljare vände sig då till högerledaren Sharon, vilken hela tiden misstrott Arafat som fredspartner. Däri hade Sharon onekligen rätt. Det finns inget skäl att vara naiv om Arafats verkliga intentioner.

Arafat började förhandla med Israel först när PLO:s främsta uppbackare Sovjetunionen fallit ihop och arabvärlden övergett Arafat när denne lierat sig med Saddam Hussein under Gulfkriget 1990-1991. Men sedan Osloavtalet slöts 1993, har Arafat brutit mot varenda punkt i uppgörelsen med Israel – däribland löftet att motsättningar skall lösas genom förhandlingar och inte genom våld.

Arafat har utnyttjat Israels successiva tillbakadragande från ockuperade områden under 90-talet till att bygga upp en terrorns infrastruktur på Västbanken och i Gaza. I flyktingläger lagras illegala vapen som smugglats in från Egypten och Iran. Där finns även Hamas bombfabriker som utrustar deras självmordsterrorister.

I PLO-styrets skolväsende och television indoktrineras palestinska barn och ungdomar systematiskt till heligt krig mot den judiska nationen.

Gång på gång har PLO-ledarna förklarat både för sitt eget folk och för den övriga arabvärlden att deras mål är Israels förintelse. Rimligen borde detta spela en viss roll i bedömningen av den nuvarande krishärden.

Att sådana överväganden inte intresserat Stig Ramel när han formulerat sin bannbulla över Israels regering är dessvärre uppenbart.

(NU 2002-03-21)