Kategoriarkiv: Israel

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Flyktingpolitik vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/10:Corren.

”Det är fruktansvärt där nere. Dussintals lik, kanske hundratals. De ligger på varandra, i högar, fastkilade. De som dog först hade tur”.

Ovanstående berättar en av dykarna som i helgen sökte efter drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. En fiskebåt med upp till 500 eritreanska flyktingar kapsejsade förra veckan, bara 155 överlevde.

Katastrofens omfattning är skakande, dock är liknande händelser inte ovanliga. Medelhavet har blivit en dödsfälla för människor som försöker ta sig från Afrika till Europa. Många tusentals offer har skördats de två senaste decennierna.

Vad tragedin vid Lampedusa mer än något annat belyser är följden av EU:s hårdnande migrationspolitik, vilken i sin tur är ett resultat av ökande europeiska tendenser till främlingsfientlighet, rasism och nationell inskränkthet.

Runt om i EU-ländernas huvudstäder hukar regeringar för brunfärgade politiska rörelser som hetsar mot invandrare och olika minoriteter (romer icke minst). Rädslan att förlora väljare till intoleransens kolportörer gör att etablerade partier från höger till vänster skyr humanare asylregler och liberalare migrationslagar.

Istället har kontrollerna blivit strängare, murarna högre, attityderna råare. Sverige är delvis ett undantag, vår egen regering har tack och lov inte krökt rygg för Sverigedemokraterna, men debatten finns även här.

Det är verkligen hög tid att det mobiliseras mot främlingsfientlighetens förvillelser. Ty migration är i grunden inget negativt, tvärtom är det något som alla EU-medlemmar borde välkomna.

Den främsta källan till välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap, framtidstro, deras vilja att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sin familjekrets.

Israel är kanske det mest slående exemplet på detta, vilket briljant skildrats i den internationellt uppmärksammade boken Start-Up Nation – The Story of Israel’s Economic Miracle av Dan Senor och Saul Singer (2009).

Geografiskt är Israel en lilleputt, ungefär som Småland i storlek, och har inte funnits på kartan längre än i 65 år, därtill i en extremt fientligt omgivning. Nyligen upptäcktes stora oljefyndigheter inom Israels gränser, men tidigare har man inte haft några naturtillgångar att tala om. Förutom människor.

Israel ger medborgarskap till varenda kotte världen över som kan påvisa judisk börd. Vid statens grundande 1948 hade man en befolkning på blott 806 000 personer. Numera är invånarantalet drygt 8 miljoner. En tiodubbling på lite mer än ett halvsekel alltså.

Har migrationsvågorna från när och fjärran knäckt samhället? Knappast. Motsatsen är fallet. Israel är Mellanösterns starkaste stat med ett ekonomiskt blomstrande näringsliv. Förklaringen är att Israel har utformat ett system och bejakat en kultur som uppmuntrar människors drivkraft och företagsamhet.

Som det konstateras i nämnda bok: ”Immigranter är inte avoga till att börja om på nytt. De är, per definition, risktagare. En nation av immigranter är en nation av entreprenörer”.

Om Israel kan, varför skulle inte EU och Sverige kunna? Men istället: Lampedusa.

En smula hopp om fred ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Blod och död på Kairos gator, militären slog i går till mot tältlägren där den avsatte presidenten Mursis anhängare demonstrerat. Våldsamheterna gör det politiska läget i Egypten än mer prekärt.

Kommer konflikten att eskalera? Är utsikterna till någon slags kompromiss grusade mellan det provisoriska styret och det från makten störtade Muslimska brödraskapet? Undantagstillstånd är utfärdat, oron är omfattande, krisen fördjupad.

Om situationen i Egypten har gått från spänd till explosiv, härskar rena helvetet i Syrien. Inbördeskrigets massdödande rullar vidare utan slut i sikte, miljoner människor är på flykt. Stridigheterna involverar även grannländerna.

Iran stödjer Assadregimen med vapen och har mobiliserat sina knektar i Hizbollah, vilket spridit konflikten över gränsen till Libanon. Av den arabiska vårens ursprungliga förhoppningar i Mellanöstern återstår inte mycket. Snarare tycks den tinat upp en regional krutdurk.

Paradoxalt nog kan det betyda att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna tar ny fart. Samtal har precis inletts igen efter påtryckningar från USA, som vill göra ett ambitiöst försök till återstart av vad som inleddes med Osloavtalet för 20 år sedan.

Då jublade omvärlden och optimismen blommande. Nu orkar väl ingen längre hålla räkningen på alla misslyckade förhandlingsrundor. Förväntningarna är milt uttryckt små. Särskilt som Israel gett klartecken för fler bosättningar och samtidigt släppt över hundra palestinska terrorister fria, vilket väckt lika stora protester bland israelerna som glädjescener på Västbanken.

Men det är egentligen mest symbolik. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas behöver ett antal fria fångar att visa upp som styrkebevis inför sitt folk.

Och Israels premiärminister Netanyahu kompenserar denna eftergift med ett antal bosättningar för att hålla sina ultranationalister lugna. Man ger och tar som rituella förpostfäktningar.

Det är realpolitikens ändrade förutsättningar som spelar roll. Oroligheterna i Mellanöstern har gjort att palestinierna hamnat i bakvattnet och politiskt marginaliserats när övriga arabvärlden fått mer pressande ärenden på halsen.

Därtill kommer den interna splittringen mellan Abbas moderata styre på Västbanken och Hamaskontrollerade Gaza, vilket försvagat positionerna ytterligare. En rimlig uppgörelse med Israel skulle kunna ge Abbas fastare mark under fötterna och välbehövlig prestige, såväl på hemmaplan som internationellt.

Israel å sida räds den regionala destabiliseringen som allvarligt äventyrar den judiska statens säkerhetsintressen. Utvecklingen i Egypten och Syrien förskräcker, Libanon är skakigt och över alltihop hänger kärnvapenhotet från Iran. EU:s hårdnade attityd är också ett bekymmer, främst ekonomiskt.

Även för Israel finns alltså starka incitament att ro fredsprocessen i hamn och göra sig en gammal konflikthärd mindre när värre faror måste mötas.

Alla får sjunga men inte Israel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Solidaritet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:

På Västbanken var det palestinska lokalval i lördags. Men i Gaza förvägrades invånarna någon rösträtt. Islamisterna i Hamas håller sedan 2007 området i ett järngrepp.

Nyligen släppte människorättsorganisationen Human Rights Watch en rapport där Hamas anklagades för systematiska övergrepp mot befolkningen. Godtyckliga arresteringar, tortyr, skenrättegångar och avrättningar är vardagsmat. Oliktänkande förföljs, homosexuella trakasseras, misstänkta kollaboratörer ur den rivaliserande organisationen Fatah (som styr Västbanken) möter ofta ett skoningslöst öde.

Utan tvekan är situationen mycket svår. Om Hamas terrorvälde har dock solidaritetsrörelsen Ship to Gaza föga att säga. Istället utmålas Israels blockad som roten till allt ont. Att denna blockad tillkommit därför att Hamas befinner sig i krig mot den judiska staten och kontinuerligt skjuter raketer mot civila mål i södra Israel nonchaleras också.

Ship to Gazas fartyg Estelle har i helgen precis som väntat bordats av israeliska styrkor, aktivisterna fördes till fängelse för brott mot sjöblockaden. Man undgår inte misstanken att detta var det egentliga målet, ett medialt propagandajippo i syfte att svärta ner Israel och delegitimera dess rätt till nationellt försvar.

Hade Estelles besättning verkligen önskat bistå Gazaborna med sin last av civila varor finns öppna kanaler för det. Israel förser Gazas invånare med 50 000 ton humanitärt gods varje vecka via gränsövergången Keren Shalom.

På Ship to Gazas svenska hemsida publicerades i måndags ett uttalande av Noam Chomsky som förstås stöder aktivisterna. Han presenteras stolt som ”den världsberömde lingvisten och imperialismkritikern”. Det kan tilläggas att Chomsky även tillhör den ökände förintelseförnekaren Robert Faurissons apologeter.

Snygga kompisar Ship to Gaza har.

Khadaffis kompisar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Bland dem som redan fått förtroendet att övervaka de mänskliga rättigheternas efterlevnad finns spöstraffsdiktaturen Saudiarabien tillsammans med andra notoriska flåbusar som Kina, Kongo och Kuba.

Libyens stol står dock tom. Landet uteslöts när Khadaffiregimens brutala krig mot sin egen befolkning kablades ut i TV-apparaterna världen över.

Men dessförinnan hade samma FN-råd förberett en rapport som hyllade Khadaffis starka känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Libyens upproriska invånare var tydligen av en annan mening. De lyckades handfast dementera rapporten i oktober förra året genom att göra slut både på Khadaffi och hans fyra decennier långa skräckvälde.

Att MR-rådet liknar en svart fars torde vara uppenbart. Man kan fråga sig vad Sverige har där att göra. Risken finns att vår regering bidrar till att legitimera MR-rådet som ett slags fikonlöv för diktaturernas smutsiga maktutövning. Å andra sidan kan Sverige, under förutsättning att vi uppträder rakryggat, medverka till att sätta stopp för de värsta dumheterna.

Nu är vi inte helt snövita själva heller. Med anledning av Sveriges kandidatur har organisationen UN Watch riktat en skrivelse till FN som påtalar antisemitismen i Malmö.

Det uppflammande judehatet har i flera år fläckat stadens rykte. Den lilla judiska minoriteten lever under ständiga hot, vittnesmål om situationen för tankarna till 30-talets Europa. Inte blir det bättre av att kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gång på gång uttalat sig nedsättande om judar, Israel och sionismen.

UN Watch hävdar att Sveriges trovärdighet i MR-frågor kan ifrågasättas om vårt land inte kraftfullt tar itu med problemen. Nog är det så. Men i detta sammanhang fungerar väl antisemitismen i Malmö snarast som en ”merit” för Sveriges del.

Ska man tro FN:s råd för mänskliga rättigheter är det nämligen den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som är världens otäckaste skurk. Ingen annan nation har så ofta och så ensidigt brännmärks av rådet som Israel. Annat var det minsann i Khadaffis Libyen…

Joyride med Roxette i Israel

Publicerad den av
2

Nyligen gav Roxette en konsert i Tel Aviv. Vilket onekligen var rätt i tiden. Ty med soldaten Gilad Shalits frisläppande, efter att sex år hållits fast i terrorislamisterna Hamas’ klor, kunde nog hela Israel sjunga med i låten Joyride.

Men i Sverige surade förstås de organiserade Palestinasupportrarna och krävde att Roxette skulle bojkotta den judiska staten, åter rutinmässigt demoniserad som en motsvarighet till apartheidepokens Sydafrika. Please! Lägg av.

Något institutionaliserat, ideologiskt grundat rasförtryck förekommer naturligtvis inte i Mellanösterns hittills enda och vitalaste demokrati. Israel har 5,9 miljoner judiska invånare. Och 1,6 miljoner arabiska. Bägge grupper åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, representation i parlamentet, et cetera.

Att dra fram den falska apartheidparallellen är inte bara kränkande mot Israel. Utan framför allt ett hån mot de sydafrikaner som dagligen och under decennier plågades av verklighetens apartheid, ett av 1900-talets vidrigaste förtryckarsystem. Svenska Palestinavänner borde veta bättre än att trivialisera den svarta sydafrikanska befolkningsmajoritetens historiska lidanden på detta vis, allt i syfte att försöka vinna några billiga retoriska poäng i debatten.

Heder åt Per Gessle, Marie Fredriksson och deras medmusiker i Roxette som inte föll undan för oseriösa politiska hojtanden på hemmaplan. För övrigt är det kanske värt att påminna om vad de brittiska veteranhårdrockarna Deep Purple sa i våras, när bandet gjorde två spelningar i det heliga landet: Only whimps cancel concerts in Israel.

Shalom and rock on!

Uppdatering:
Läs gärna vad Richard Goldstone, tidigare domare i Sydafrikas högsta domstol, anser om anklagelserna mot Israel som en apartheidstat – länk här.