Kategoriarkiv: Iran

USA spelar högt och naivt om Irans kärnvapen

Publicerad den av
7

”The Iranians who need support now are the democrats in prison, in the streets, and increasingly in the mosques as the regime loses its legitimacy even among many clerics. Please do them no more harm, Senator.”

Med dessa ord uppmanar Wall Streets Journals ledarsida (26/12) demokraten John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott och tidigare presidentkandidat, att inte åka på statsbesök till mullorna i Iran. Tidningen avslöjade tidigare i veckan att Kerry planerar att resa dit – som Barack Obamas särskilda sändebud – för att inleda en dialog om islamisternas kärnvapenprogram.

Kerry skulle i så fall bli den högst uppsatte amerikanske representanten som besöker landet sedan gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran 1979. Ayatollornas välde ser dock ut att äntligen vara på fallrepet, då massiva inhemska protester mot diktaturen pågått i månader. En spektakulär visit av Kerry i detta läge vore praktiskt taget liktydigt med att skänka prestige och legitimitet åt en brottslig regim, vilken alltmer desperat slåss mot sin egen befolkning. 

Det är inte svårt att hålla med Wall Street Journal om att ett sådant statsbesök vore rena stolpskottet. Sedan uppgifterna läckt ut i pressen, har en talesman för John Kerry officiellt förnekat senatorns resplaner. Fast trovärdigheten tycks begränsad. Dylika dementier är snarare regel än undantag i dessa känsliga diplomatiska sammanhang. Ett klassiskt exempel är Nixons historiska Kinaresa 1972, som föregicks av ett synnerligen avancerat hemlighetsmakeri. 

Men Nixons Kinainitiativ var komplett väsensskilt från vad som idag är fallet med Obama och Iran. Duon Kerry och Obama förefaller minst sagt naiva, ja direkt omdömeslösa. Vad tror de sig kunna uppnå genom att resonera på hemmaplan hos ett gäng extremt hårdhudade, religiösa fanatiker? Varken fagert tal eller inlindade hot om sanktioner lär kunna rubba islamisternas nukleära fixering en ringaste millimeter. 

Den bästa – och sannolikt enda – garantin för att avveckla Irans kärnvapenambitioner är att mullorna störtas från makten och att landet blir en demokrati. Därför bör omvärlden, inklusive USA, göra allt för att stödja oppositionen. Inte bevärdiga deras förtryckare med en kontraproduktiv propagandaploj.

Ayatollornas stöld av Ebadis fredspris visar regimens svaghet

Publicerad den av
Svara

Hur länge ska mullornas islamistiska tyranni hålla Irans 70 miljoner människor nere? I tre långa decennier har ayatollorna suttit vid makten – som de ogenerat stal från folket efter revolutionen mot shahen 1979. 

Men sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten i somras har marken börjat gunga under regimen. Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna gör Iran till ett explosivt land, där hoppet om friheten börjar växa sig starkare. 

Det är naturligtvis ett hopp som mullorna till varje pris försöker kväsa. Och att de har ett särskilt ont öga till den modiga människorättsaktivisten Shirin Ebadi är tydligt. För sin kamp fick hon – som första muslimska kvinna någonsin – Nobels fredspris 2003.

Numera befinner Shirin Ebadi i exil utomlands. Det kunde emellertid inte avhålla Irans prästerskap från att bryta sig in i hennes personliga bankfack i Teheran, beslagta Nobelsprismedaljen och det tillhörande diplomet. Meningen är väl att försöka trakassera Ebadi psykologiskt. Dock får denna lumpna gärning mest regimen själv att framstå som skrajsen och räddhågad. 

När Shirin Ebadi besökte Sverige i samband med Bokmässan häromåret berättade hon: 

”När jag fick Nobelpriset försökte regeringen ignorera mig. Presidenten gick ut offentligt och sade att fredspriset var ointressant, att Nobels litteraturpris är det enda ”riktiga” priset.” (Sydsvenskan 23/9 2006) 

Idag är tydligen inte Shirin Ebadis fredspris lika ointressant… Att mullorna tvärtom knycker åt sig den kvarlämnade Nobelpengen i Teheran, visar snarare desperationen hos en diktatur som ser fallrepet framför sig.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ayatollorna i Iran förnekar det stenhårt. Inga kärnvapen är under utveckling. Sådana planer är helt väsensfrämmande för den islamiska republiken. Atombomber? Aldrig någonsin. Promise!

Orden klingar lika ihåligt nu som då. Faktum är att Iran haft avancerade ambitioner att skaffa sig kärnvapen ända sedan 70-talet. Först under shahens regim, sedan blev det mullornas tur.

”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”, förklarade exempelvis Irans dåvarande president Ali Khamenei 1987.

Ett par år senare intog han positionen som landets högste politiska och religiösa ledare när Rouhollah Khomeini avgick med döden. Strax därefter bröt det första Gulfkriget ut. Iran gav då ökad prioritet åt sitt nukleära program.

Inte minst Pakistan och dess ökände atombomsfader Abdul Qadeer Khan blev en viktig samarbetspartner. Även Ryssland och Kina har gladeligen bistått Iran med kunskap och utrustning inom kärnteknikområdet.

Och så har det fortsatt. Bara för några dagar sedan ertappades mullorna ånyo med fingrarna i den radioaktiva helvetesburken. Trots omfattande hemlighetsmakeri, lyckades inte islamisterna längre dölja att de uppfört en ny anläggning för urananrikning. 

Vad har då Iran att säga till sitt försvar denna gång? Gissa. Det intensiva experimenterandet har enbart fredliga syften…

Men gårdagens provokativa provskjutning av långdistansmissilerna Shabab-3 och Sejil-2 talar ett helt annat och betydligt hotfullare språk.

Ty om inte Iran siktar på kärnvapen, vad är det då för poäng att satsa resurser på sådana sofistikerade vapenbärare?

Risken för ett atomkrig upphörde inte med Berlinmurens fall. Med bomben i händerna på irrationella ayatollor blir faran snarare större än tidigare. Tiden börjar oåterkalleligen att rinna ut. Omvärlden har knappast råd att stå passiv länge till.