En viktig film

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?”

Det sa Elisabeth Massi Fritz, advokat med hedersvåld som specialitet, på tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal den 21 januari förra året. Dådet utlöste en intensiv debatt om hur hedersbrotten skulle kunna stävjas.

Ett decennium senare summerade Elisabeth Massi Fritz samhällets åtgärder som otillräckliga. Rädsla att trampa snett i den känsliga frågan var främsta orsak.

I gårdagens Corren kritiserade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en kortfilm som länsstyrelsen och polisen i Östergötland lagt ut på Youtube (Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck).

Filmen försöker nå utsatta flickor (och även pojkar) som inte får leva normala liv, som berövas friheten att utvecklas som alla andra, som förnekas sina mänskliga rättigheter. Det finns hjälp att få: skolan, polisen, socialtjänsten – du är inte ensam, samhällets institutioner är beredda att stödja och skydda.

Jag har sett filmen, ett utmärkt och viktigt initiativ. Ärligt talat begriper jag inte professor Jonssons invändningar att den befäster etniska stereotyper och underblåser rasism. Visst, risken finns väl alltid att någon Jimmie Åkesson-typ tar chansen att hoppa fram ur busken.

Men väg då detta mot sveket det vore att utifrån ryggradslös kulturrelativistisk finkänslighet lämna drabbade barn och ungdomar åt sitt öde. Vad priset blir i värsta fall vet vi. Minns Fadime.

Där fixar marknaden integrationen

Skrivit i Corren 27/11:

”Sverige är ett land för lata människor och det passar inte somalier. Vi är ett folk som vill visa vad vi kan och går för oavsett utbildningsbakgrund. Många somalier i Sverige tvingas att bli passiva av staten då regelverket för att starta eget är svårt och omöjligt.”

Det är ord och inga visor från Jamal Hashi, en somalisk flykting som kom till Sverige 2003. Men han gav snart upp och sökte framtiden i Minneapolis, USA. Han är numera stolt ägare till två restauranger och har lyckats lansera kamelhamburgare på menyn. Synd att vi gick miste om den kulinariska innovationen här hemma…

Exemplet Jamal Hashi är hämtat från rapporten Somalier i svenskbygd Minneapolis, skriven av Akarawatou Sly Agouda, mångfaldsstrateg i Mjölby, efter en studieresa 2010. Rapporten är högintressant läsning som varmt rekommenderas.

Minneapolis ligger i delstaten Minnesota, klassisk mark för svenska utvandrare decennierna kring förra sekelskiftet. I dag kommer strömmen av nybyggare istället från Somalia, en del har även som Jamal Hashi tagit vägen över det land som Karl-Oskar och Kristina flydde från i Vilhelm Mobergs berömda romanserie.

Att Sverige, trots sin humana flyktingpolitik, fortfarande kan upplevas som hopplöst är nedslående, men knappast konstigt. Omkring 70 procent av somalierna i Sverige är arbetslösa. I Minneapolis och Minnesota har omkring 70 procent av somalierna jobb. Inte ens analfabetism är något oöverstigligt problem.

I Akarawatou Sly Agoudas rapport berättas om Fatima, en äldre kvinna som varken kan läsa eller skriva. Hon har trots detta öppnat en liten butik med tyger och kläder. ”Att kunna köpa och sälja har ingenting med skola att göra. Jag kan räkna pengar. På det området kan ingen lura mig. Även om jag inte blir rik, kan jag försörja mig själv”, säger hon.

Fatima är inte ensam. Egenföretagandet bland somaliska kvinnor och män som skulle varit helt uträknade i Sverige, är mera regel än undantag i Minneapolis. Hjälp och kontakter för att komma igång får de av African Development Center, en enskild organisation som uppmuntrar till entreprenörskap och fungerar som guide in i det amerikanska samhället.

Jämför denna lyckade marknadsbaserade integration med det svenska systemet av statliga bidragsbyråkater, AMS-kurser och mångfaldsprojekt. Vad blir nyttan av sånt? Människor som kunnat göra Sverige rikare slås ändå ut, då trösklarna till arbetsmarknaden förblir brutalt höga och jättekrånglet att starta företag består.

Felet är inte somaliernas eller någon annan invandrargrupp. Ansvaret vilar på politikerna i riksdag och regering vilka skyr liberaliserade reformer. Som R T Rybak, borgmästare i Minneapolis, syrligt säger: ”Vi har inte råd med stigmatisering av somalier i Minneapolis, men det kanske ni har i Sverige”.

Arbete är A och O

Skrivit i Corren 6/11:

”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!

Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.

Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.

Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.

Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.

Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.

Karlskrona – en mönsterkommun

Under tisdagen var migrationsminister Tobias Billström (M) i Karlskrona. Han gjorde då ett studiebesök på kommunens gruppboende för ensamma flyktingbarn. Och blev påtagligt imponerad av verksamheten.

Till lokaltidningen BLT säger han berömmande:

”Jag ska göra reklam för det här till andra kommuner som vill starta gruppboende… Det var väldigt intressant. Framför allt att få se hur bra och välfungerande kommunens mottagande är.”

Det är verkligen hedrande för Karlskrona. Särskilt i ljuset av att stan länge plågats av främlingsfientliga stämningar. Sverigedemokraterna fick närmare tio procents väljarstöd i senaste valet, blev tredje största parti och vågmästare i fullmäktige. Rena rysaren. 

Men det går att driva en förebildlig humanitär politik ändå. De anständiga partierna, från höger till vänster, förtjänar en stor och varm eloge. Samt inte minst personalen på flyktingmottagandet, vars fina insats förhoppningsvis nu kan bli mönsterbildande. 

”Bara” 93 procent av SD:s väljare ogillar invandring

Har invandringen som skett till Sverige de senaste 20 åren varit bra eller dålig för landet? Sifo har ställt frågan och folket har sagt sitt. Svaret är: bra! 

En majoritet på 53 procent gillar invandringen, 30 procent är negativa och 14 procent vet inte. Vidare ger en partipolitisk nedbrytning av undersökningen guldplats åt… (trumvirvel)

Vänsterpartiet!

76 procent av deras väljare tycker att invandring är finfina grejer. Vilket faktiskt i sin tur bekräftar sociologiska studier där vänsterpartister ofta visar sig vara människor med påfallande öppna och liberala attityder. Varför de sedan tycker att marxism och gammal surkommunism är att föredra ideologiskt är en gåta. Nåja, livet är fullt av paradoxer. 

Bland liberalerna som samlas i Folkpartiet gillar 69 procent invandringen. Motsvarande siffra för Moderaterna är 55 procent. Övriga partier skiljer sig lite åt. Frånsett Sverigedemokraterna där resultatet självklart är givet. Eller? Men vilken överraskning…

Bland SD:s sympatisörer ansåg 93 procent att invandringen var av ondo. Hmm. Bara 93 procent? Med tanke på att SD bildades utifrån en enda fråga och fortfarande bara brinner för en enda fråga – avskyn mot människor från andra kulturer – så är väl det en konstig  siffra. Varför inte hundra jämt?

Jimmie Åkesson & Co måste uppenbarligen ha krismöte och kräva inpiskning i leden. Annars finns nog risk för att det bildas en utbrytarfraktion av snälla, toleranta och generösa personer i partiet. Dramatiska sex procent av SD-väljarna tycker nämligen att invandring är utmärkt.

Oj, oj. Hur ska detta sluta?  

Saudiarabien ska inte bygga moskéer i Sverige

Under 1930- och 40-talen brändes otaliga synagogor i Europa. På 90-talet, när det multietniska Jugoslavien sprängdes sönder av inbördeskrig och terror, var det moskéernas tur.

I den bosniska delrepubliken, där blodbadet var värst, förstördes över tusen muslimska gudstjänstlokaler av kroatiska och serbiska ultranationalister. När freden kom visade dessvärre europeiska bidragsgivare ett mycket svalt intresse för att restaurera de ödelagda moskéerna. Desto villigare var Saudiarabien.

Den saudiska staten beräknas ha investerat drygt en miljard dollar i trakterna kring Sarajevo. Fast någon restaurering av traditionella Balkan-moskéer är det inte tal om. De nya moskéerna är vräkiga byggen i arabisk stil, och den form av islam som predikas där oroar även många bosniska muslimer. Ty saudierna må vara generösa, men deras pengar är inte kravlösa. Långt därifrån.

Det är nämligen inte enbart olja som den feodala kungadiktaturen Saudiarabien exporterar. En icke ringa del av de enorma inkomsterna från det svarta guldet under ökensanden används till att sprida wahhabismen över världen.

Wahhabismen är den fundamentalistiska saudiska statsreligionen, som uppstod på 1700-talet med målsättningen att vrida klockan tillbaka till profeten Muhammeds tid.

Inga andra tolkningar av islam än den påstått ursprungliga bokstavstrogna versionen tillåts existera. Inga andra religioner heller för den delen – i Saudiarabien finns följaktligen varken kristna kyrkor eller judiska synagogor.

Däremot ett förtryckande konservativt samhällssystem av medeltidskaraktär, komplett med kvinnoapartheid och offentliga halshuggningar som etablerad avrättningsmetod. Det är ett land ljusår från demokrati och mänskliga rättigheter, men med desto ivrigare religiösa missionärer.

I ett par decennier har den saudiska staten finansierat moskébyggen, skolor och muslimska kulturcentra i utlandet. Villkoret är ständigt detsamma: wahhabismens överhöghet. Man har även massutbildat saudivänliga imamer, och lockat unga män med stipendieresor till de heliga platserna Mecka och Media.

Wahhabismen är extremt intolerant, reaktionär och våldsromantisk. Det är denna vulgärreligiösa åskådning som fostrade Usama bin Ladin, och som blivit den ideologiska grogrunden för hans internationella terrorkrig mot alla otrogna, judar och ”korsfarare”. Exempelvis har saudifinansierade moskéer och skolor i Pakistan tjänat som rekryteringsbaser både för al-Qaida och dess allierade inom den afghanska talibanrörelsen.

Och på europeisk mark är inte Bosnien den enda platsen där wahhabismens anhängare försöker köpa sig makt och inflytande. Sommaren 2005 avslöjade P1:s samhällsprogram Kaliber i ett reportage att saudiska oljepengar även använts för dubiösa ändamål i Sverige. Bland annat har Saudiarabien bekostat en muslimsk friskola i Örebro, och den stora moskén i Malmö.

Kaliber avslöjade vidare att den vackra moskén på Medborgarplatsen i Stockholm ursprungligen var tänkt att byggas med saudiskt kapital. Men där backade församlingen ur när man insåg att uppgörelsen innebar förlorat oberoende: saudierna krävde majoritet i styrelsen och rätten att tillsätta imamen.

Sedan länge är det känt att Saudiarabien även erbjudit sig att bekosta en ny moské i Göteborg. Sveriges muslimska stiftelse, som ansvarar för det planerade bygget, har förbluffande nog inte rest några invändningar. Tvärtom har man villigt tagit emot pengar för uppförandet av en gudstjänstlokal nedanför Ramberget i stadsdelen Hisingen.

Mohammad El-Alti, som är ledamot i stiftelsen, sade nyligen om den blivande moskén: ”Vi räknar med byggstart efter nyår. Den blir delvis finansierad av saudiska staten” (Göteborgs-Posten den 4/12, ej online).

Längre norrut har Stiftelsen Umeå Moské under fyra år försökt samla in medel till ett moskébygge. Efter diverse märkliga turer har stiftelsen dock likviderat sig själv och kassan gapar tom. Då kommunens redan beviljade bygglov snart upphör, har istället föreningen Svenska muslimer i Umeå övertagit ruljansen och kontaktat Saudiarabien för bistånd.

”Vi har ett sändebud där för att se om det finns organisationer som vill bidra. Tiden är kort och att förlita sig på privata gåvor skulle ta för lång tid”, säger föreningens ordförande Nasser Mosleh till Västerbottens-Kuriren den 24/11.

Moskén i Umeå beräknas kosta 25 miljoner kronor att uppföra. Att det inte är helt enkelt att skaka fram dessa summor bara genom att skramla med insamlingsbössor bland enskilda svenska muslimer är förståeligt.

I Karlskrona ska exempelvis Islamiska kulturföreningen få köpa en tomt av kommunen. Köpeskillingen tros landa på omkring en miljon kronor. Men de lokala muslimerna har enbart lyckats få ihop 400 000 kronor så här långt (BLT den 10/10). Drömmen om att sedan äntligen kunna samlas i en nybyggd moské med minaret verkar mycket långt borta.

I sådana situationer är det inte konstigt att stinna saudiska checkhäften stundtals verkar som en frestande lösning. (I Karlskronas fall har dock Islamiska kulturföreningen sagt sig vilja finansiera moskén helt utifrån egen kraft.)

Men saudistålar blir naturligtvis inte mer acceptabla för det. Frågan är hur stort inflytande Saudiarabiens missionerande egentligen fått bland svenska muslimska församlingar. I UNT den 12/12 skriver Mohamed Kadri, tidigare ordförande i Islamiska föreningen i Uppsala, följande på debattplats:

”Våra ledare i olika församlingar och förbund arbetar för att få verksamhetsbidrag för att kunna täcka olika driftkostnader och för att ha bra kontakt med oljeländer för att finansiera moskébyggen.”

Varningsklockorna borde ringa högt och ljudligt. Men få svenskar verkar bry sig – antingen av naivitet, okunskap eller utifrån missriktad tolerans. Rädslan att spela det främlingsfientliga muslimhatarpartiet Sverigedemokraterna rakt i händerna bidrar sannolikt också till tystnaden.

Att moskéer ska få byggas i Sverige är det inget snack om. Muslimer har lika mycket rätt till egna gudstjänstlokaler som kristna, judar eller några andra. Detta ligger bortom all diskussion. Punkt.

En sak är emellertid glasklar: wahhabismen är oförenlig med allt vad det öppna samhället står för. Både muslimer och icke-muslimer måste ta sitt ansvar för att stoppa offensiven från den religiösa fundamentalismen. Saudiarabiens oljepengar stinker. Att enbart hålla sig för näsan och titta bort är inte nog. 

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?