– Du, grabbar. Om man kunde hitta en tillräckligt stor balja med vatten, vore det väl roligt att lägga planeten Saturnus däri. Den skulle flyta. Som en badboll ungefär.
– Ringarna är av is. Dom skulle man kunna ha i whiskeyn.
– Saturnus har en måne, ja Saturnus har naturligtvis många månar, men en heter Titan. Den ser ut som nån akut magsjuk person kräkts halvsmälta pizzarester över alltihop. Så kan det gå.
– Förresten, Saturnus har en annan måne i sin kollektion som kallas Mimas. Obegripligt, den borde heta Deathstar. Är nämligen en ganska exakt kopia av Darth Vaders planetdödare i Stjärnornas krig. Vem vet, det kanske är den?
– Vilket, möjligen, förklarar astroidbältet.
– Hörrni, jag vet ett annat fiffigt partytrick. Om man skulle hälla massor av grus, sten, tyskar, gamla bildäck, tja vad som finns till hands helt enkelt, på Jupiter – gissa vad som händer då?
– Den krymper.
– Otippat, va? Jupiter ökar tyngdmässigt, men den klarar inte av att bli omfångsrikare, utan börjar säcka ihop i konturerna. Den är i princip så stor som en planet kan bli.
– Fast ärligt talat, det är lite synd om Jupiter. Den är egentligen en misslyckad stjärna. Det kan man få en aning om, om man för skojs skull släcker solen ett tag. Då skulle Jupiter liksom glöda för sig själv därute i mörkret. Som en dassig lågenergilampa, typ.
– Jag vill inte vara taskig, men om man verkligen vill krympa Jupiter krävs det förstås en väldig massa sten, skrot och sånt. Huvuddelen av materian som cirkulerar i vårt solsystem är redan Jupiters, resten – jorden till exempel – är bara krafs i jämförelse. Man skulle få låna grejer från närliggande solsystem.
– Kanske inte så populärt. Det vet man ju hur gnälliga grannar kan vara.
– Jävla minimalister.