Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Den sega solidariteten

Skrivit i Corren 19/6:

London prövades hårt igen i onsdags, när höghuset Grenfell Tower i norra Kensington slukades av lågorna. Katastrofbrandens pris i förlorade och skadade människoliv blev förfärande. De som klarade sig fick se sina hem bli aska, hundratals evakuerade stod på bar backe.

Men mitt i tragedin klappade hjärtat. Vid sidan av myndigheternas insatser, kom Londons invånare spontant och omedelbart till offrens hjälp. Volontärer anmälde sig i massor. Via sociala medier strömmade erbjudanden om te, mat, sängplatser. Parallellen till den berömda blitzen-andan under andra världskrigets tyska bombningar var given.

Det finns en hoppets lärdom i detta. Tillvaron kan, i synnerhet genom medieflödets dramaturgi, ofta förefalla vara en enda katalogaria av nedslående händelser, hemska olyckor och de mest fruktansvärda gräsligheter.

Det bör inte få tillåtas överskugga faktum att det inom oss finns okuvlig drift av humanitet, omtanke och förbättringsiver som är segare. Historiskt visar inte minst Sverige det. Hur var det här före folkhemmet och välfärdsstaten?

Entreprenörsboomen kring förra sekelskiftet födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF. Industrikapitalismen skapade fabulösa rikedomar som stod i väldig kontrast till fattigdomen bland lägre samhällsskikt. Inte konstigt att radikala politiska röster stormade mot orättvisorna.

Men det fanns även en omfattande filantropisk rörelse som mer handfast tog itu med problemen. Många som tjänat storkovan i affärer, eller ärvt pengar, donerade medel till sämre lottades förmån. Vid 1900-talets ingång uppgick antalet svenska välgörenhetsstiftelser till drygt tiotusen. Åttahundra föreningar och fonder till stöd för nödlidande människor fanns bara i Stockholm.

Det säger åtskilligt om vidden av dåtidens sociala utsatthet. Det är också talande för civilsamhällets kraft, det starka medmänskliga engagemanget.

I floran av ideella organisationer kan exempelvis nämnas Centralförbundet för socialt arbete (bildat 1903), som fungerade likt ett frivilligt socialdepartement innan regeringen beslöt att inrätta ett officiellt sådant 1920. Det hela belyser vilken mäktig reservoar av enskild, praktisk verkande solidaritet som mobiliserades inom Sverige när inga av dagens moderna skyddsnät existerade.

Trots allt, i grunden vill de flesta av oss göra gott, taga vara på vår broder och handla därefter när det gäller. Vad kan bära på ett bättre löfte om framtiden?