Kategoriarkiv: Försvar

Palme igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Aldrig har den svenska dubbelheten i försvars- och säkerhetspolitiken illustrerats så tydligt som under Olof Palmes statsministertid på 1980-talet. Å ena sidan samverkade vår militär med Nato i vad som praktiskt taget var en dold allians – trots officiellt predikad neutralitet och med den högsta regeringskretsens goda minne.

Å andra sidan gick Palme ut hårt för att allvarligt undergräva Natos möjligheter att försvara Västeuropa, inklusive Sverige, mot Sovjetunionen.

När kalla krigets spänningar ökade i 80-talets början lanserade nämligen Palme idén om en kärnvapenfri zon i Norden, jämte breda korridorer genom Europa där inga nukleära stridsmedel skulle finnas på någon sida av järnridån.

Olof Palme må ha menat väl och den pacifistiskt färgade fredsrörelsen jublade. Men han var farligt naiv i att driva detta förslag som Sveriges hållning. Inte konstigt att Kreml entusiastiskt slöt upp bakom initiativet.

Kärnvapenavskräckningen var ju grundbulten i västalliansens skydd mot Sovjetunionen och en central komponent för fredens bevarande. En kärnvapenfrizon i Norden skulle i realiteten ryckt loss Danmark och Norge från Nato, vilket lämnat Europas norra flank öppen.

Vidare hade Sovjetimperiet, med sitt enorma territorium österut och sina numerärt överlägsna konventionella styrkor, lätt råd med en kärnvapenfri korridor på kontinenten. Nato skulle för sin del mer eller mindre tvingats backa ut i Atlanten. Länder som Västtyskland hade blivit dramatiskt militärt försvagade – och även Sverige, som de facto också befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Föga förvånande väckte Palmes agerande starkt irritation och åtskillig förundran i Natolägret. Om perioden skrev diplomaten Örjan Berner i boken Sovjet & Norden (1985): ”I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Olof Palme var ingen femtekolonnare. Det bör i sammanhanget påminnas om vilken utbredd, konkret existentiell vånda som kalla krigets nukleära kapprustning skapade bland människor över hela världen. Viljan att söka vägar till avspänning är synnerligen begriplig. Dock vandrade Palme vilse och spelade kommunisttyranniet rakt i händerna – något han borde insett.

Tyvärr är det som samme Palme återuppstått i utrikesminister Margot Wallströms gestalt. Hon har fått Sverige att gå i spetsen för en FN-konvention att förbjuda kärnvapen. Lovvärt? Utopiskt? Ansvarslöst? Ja, ja och ja.

Bara dårar som Kim Jong-Un älskar detta domedagsverktyg. En Donald Trump med fingret på knappen i Vita huset är inte heller rogivande. Men verkligheten är att vi inte kan lita på kärnvapenglada skurkregimer som Nordkorea, Iran, Kina, Ryssland.

Om den demokratiska världen skrotar kärnvapnen förlorar vi den yttersta garantin för friheten, blottställer oss för utpressning och hot från diktaturerna. USA har varnat för att den FN-konvention som Margot Wallström omhuldar syftar till ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”.

Skulle S/MP-regeringen underteckna konventionen får det också svåra konsekvenser för vårt eget försvar. Det numera öppna och intima samarbetet med Nato riskerar att avbrytas, Sverige blir säkerhetspolitiskt isolerat (varken Finland eller några andra stater i vårt närområde vill ens ta med tång i Wallströms FN-konvention) och Östersjöregionen destabiliseras till demokratiernas nackdel.

Räkna med att Kreml, precis som under Palmes dagar, skålar nöjt i champagne.

Är detta upprustning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/8:

Fredens hav har Östersjön kallats. Visst låter det vackert? Men någon övertygande täckning i verkligheten finns knappast längre. Ett rättvisare epitet vore snarare det stora vapenskramlets hav. Ryssland uppträder aggressivt och provocerande som om Putinregimen sökte en kalla krigets returmatch.

Förra månadens Joint Sea 2017 illustrerar det upptrappade spänningsläget. För första gången i Östersjön slog Ryssland och Kina ihop sina påsar i en demonstrativ samövning med militärfartyg, soldater, stridsflyg och helikoptrar. När stormakter som dessa visar musklerna tillsammans finns skäl till oro. En axel Moskva-Peking på omvärldsscenen bådar allt annat än gott.

I september laddar Ryssland om igen, denna gång med Europas sista fullfjädrade diktatur Vitryssland, i en väldig manöver som går under namnet Zapad 2017. Budskapet går inte att missförstå. ”Zapad” är ryska för ”väst”.

Händelsevis sammanfaller Zapad 2017 med vår egen Aurora 17. Hela Försvarsmakten opererar då gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Förra gången något liknande skedde var 1993. Att övningsscenariot återaktualiserats säger åtskilligt om utvecklingen.

Dessvärre är slagkraften i det svenska försvaret som bekant risig. Precis som var fallet under 1930-talets mörknande period står vi med brallorna nere, eftersom partierna trott att krigshot tillhörde historien och att försvaret kunde glömmas. Sakta har dock insikten kommit att det nog var i naivaste laget.

Att S/MP-regeringen gjort upp med M och C om 2,7 miljarder extra kronor per år mellan 2018-2020 för att stärka försvaret kan därför synas välkommet. Men vid närmare blick är det inte obegripligt varför KD följt L och i ilsket missnöje lämnat förhandlingarna. Ännu tenderar snålheten att bedra visheten på ansvarigt håll.

NATO:s rekommendation är att minst 2 procent av BNP ska satsas på försvaret. Senast Sverige nådde den nivån var 1997. Därefter krymptes anslagen stadigt ner till dagens knapra 1 procent av BNP, vilket gör Sverige sämst i klassen bland länderna i Östersjöregionen.

Försummelsen har över tid urholkat vår försvarsförmåga drastiskt. Visst är det bra att extra pengar skjuts till. Men onsdagens uppgörelse betyder inte mycket mer än att försvarsanslagen fortsätter att ligga runt 1 procent av BNP framöver och att gapande hål kvarstår. Det är svårt att kalla det upprustning.

DN-journalisten Ewa Stenbergs analys (16/8) visar med pedagogisk klarhet otillräckligheten: ”Vill man jämföra på annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat”.

2016 tog politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt från svenska folket. En svindlande summa. Ändå klaras det inte av att prioritera erforderliga resurser till hemförsäkringen av riket, trots att det börjat pyra farligt kring Sveriges knutar. Beklämmande.

Trump eller Merkel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Oförsvarbart att sakna allierade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

Varför inte bara skippa fluffet och rensa luften genom att säga rakt ut som det är? Henry Kissinger, USA:s förre utrikesminister, gjorde det en gång när han fick frågan om sin syn på svensk säkerhetspolitik.

Med maktrealistens illusionslösa blick avfärdade han alliansfriheten i två korta, rakbladsvassa meningar: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Blir ni angripna är det av en stormakt och då behövs allierade”.

Egentligen har aldrig våra politiker haft någon annan uppfattning heller. Man har bara inte önskat tala högt om det. Särskilt inte under den period när Sveriges officiella linje var neutralitetens höga visa med Socialdemokraterna som främste försångare. Bakom skål och vägg var det dock annat ljud i skällan.

Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I praktiken utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvar mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Statsminister Olof Palme var stenhårt kritiskt mot USA under Vietnamkriget, men bortom strålkastarljuset var han lika mån om de livsviktiga förbindelserna till Washington som sin företrädare Tage Erlander. ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området”, löd Palmes order till dåvarande ÖB Stig Synnergren.

Idag är det hycklande neutralitetssnacket borta ur den politiska retoriken. Sverige är i full öppenhet ett partnerskapsland i Nato. Sedan Socialdemokraterna återvände i regeringsställning 2014 är vi det mer än någonsin.

Närmare Nato och USA än vad Stefan Löfven tagit oss går rimligen inte att komma, utan att ta det avgörande steget över tröskeln till formaliserat medlemskap och garanterat bistånd i händelse av skarp konflikt. Det ryggar ännu S för av någon dimmig anledning som är svår att bli klok på – i synnerhet vid detta oroliga omvärldsskede när Sverige måste stärka upp skyddet av nationen med allt som står till buds.

Men till slut händer det att även den svenska militären tröttnar på bullshiten och yttrar sig i klara verba.

Som SvD kunnat avslöja (15/3) har ÖB Micael Bydén och högkvarterets chef Dennis Gyllensporre i ett underlag till nästa försvarspolitiska beslut skrivit: ”Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.

Innebörden kan inte missförstås. Sverige klarar sig inte utan allierade, punkt slut. Att springa som katten kring het gröt är lika onödigt som ohållbart.

Tiden för riktigt Natomedlemskap är nu.

Värnplikt är feltänkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Fredrik Reinfeldt ledde en nedrustningsregering och kallade försvaret för ett särintresse. Att Alliansen lade värnplikten i malpåse 2010 kan därför synas symptomatiskt, ännu ett oansvarigt politiskt beslut i den långa rad som svårt sargat försvarsmaktens förmåga att skydda nationens frihet och integritet.

Men nu ska det bli ordning på torpet igen. S/MP-regeringen har bestämt att värnplikten ska återaktiveras, vilket fått Vänsterpartiet att ropa ”Äntligen!” och beskedet välkomnas även av borgerligheten som i opposition ångrat sina tidigare synder.

Det har borgerligheten starka skäl till när det gäller försvarspolitiken i allmänhet under sina tidigare regeringsår, men knappast i det specifika fallet värnplikten. Det var både principiellt och sakligt rätt att lägga denna förlegade tvångsmodell för militär rekrytering på hyllan.

Där borde den fått stanna, som hemmahörande i ett annat tidevarv när slagfälten ansågs behöva väldiga arméer av mänsklig kanonmat. Utvecklingen har för länge sedan passerat detta stadium. Dagens försvar är högteknologiskt inriktat och kräver välmotiverat, yrkesutbildat folk med spetskompetens för uppgiften.

”Att återinföra värnplikten är en signal till omvärlden att nu utökar vi vårt militära försvar”, säger försvarsminister Peter Hultqvist. Nej, det är snarare en signal om att staten slarvat bort skötseln av personalförsörjningen och desperat försöker väga upp detta genom att tvinga nya årsklasser av ungdomar att fylla luckorna i leden.

Friheten måste försvaras, men är den kollektivistiska värnpliktens frihetsinskränkning av individen försvarbar? Tveksamt. Frivillig rekrytering är alltid att föredra om vi vill ha begåvande människor som gör sitt bästa – och det vill vi väl rimligen när det handlar om något så avgörande som att trygga vår nations säkerhet.

Men då måste en karriär inom militären anses som attraktiv och lockande, vilket knappast är förhållandet idag med tanke på den styvmoderligt behandlade spillra som försvaret blivit. Vem vill satsa sitt eget krut på en sådan krisbransch? Partipolitikerna bör således sluta budgetsnåla så att Sverige kan återskapa en militärmakt värd namnet.

Unga människor ska kunna känna att de har en framtid om de väljer att ställa sig i försvarets tjänst. Är utbildningen toppklassig, ersättningen bra och uppskattningen god lär nog bristen på soldater under moder Sveas fanor snart vara ett minne blott.

Nato pressas av Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

USA, Storbritannien, Polen, Estland – och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.

Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: ”Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst” (SvD 16/2).

Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från ”Mad Dogs” husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.

Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är ”en för alla, alla för en”. Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.

När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten – särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att ”runda Nato” med en bilateral transatlantisk länk till Washington.

Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan The Apprentice och ryta ”You’re fired!”? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?

Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.

Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga – gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.

Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.

En rökare i krysset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.

Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.

Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.

Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.

Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.

Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.

Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.

Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.

Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.

Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.

Kris i beredskapen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:Corren.

Linköpings kommun oroar sig för att vår individuella krisberedskap är dålig vid allvarliga samhällsstörningar. Därför uppmanas vi att bunkra förnödenheter hemmavid för att klara oss i tre dygn, om basala funktioner slås ut. Det är ett bra och lovvärt initiativ.

Hur skulle vi fixa en plötslig situation utan el i kontakten, vatten i kranen, värme i elementen eller möjlighet att köpa mat i butikerna? Till vardags brukar de flesta av oss sannolikt inte fundera djupare kring detta. Vi är ju vana vid att allt bara naturligt finns där i vår välordnade och trygga tillvaro. Varför skulle allt inte göra det imorgon också?

Det kan tyckas lättsinnigt, men är från den lilla horisonten samtidigt mänskligt.

Men i dessa mörkande tider vid den större horisonten kan det nog vara på sin plats se över hur säkra vi egentligen sitter i våra hus. Frågan är hur säkra vi sitter i Sverige om det börjar brinna i knutarna.

Staten som ska vara den gode herden är då inte mycket att hålla i handen, precis. Hur illa det står till med det rent militära försvaret är allom bekant vid det här laget. Lika välkänt är kanske inte att den civila beredskapen inom totalförsvaret är direkt katastrofal.

De offentliga makthavarna som har ansvaret att tänka längre och skydda samhället, har nämligen tänkt precis som du och jag: varför bekymra sig?

När kalla kriget tog slut, antogs helt enkelt att det aldrig skulle bli frostigt i omvärlden igen. Således behövdes inte försvarsmaktens eldkraft för att säkra nationens gränser i någon omfattning att tala om. Försvarsmaktens underhållslager behövdes inte alls, naturligtvis ej heller några lager till civilbefolkningen.

Här pratar vi inte nedrustning, utan snarare utplåning. Alla beredskapslager, kommunala som nationella, tömdes och stängdes. Det sparade många skattekronor som glatt spenderades på trevligare saker. Planeringen för försörjningen av samhället vid ett skarpt läge kunde kastas i papperskorgen och glömmas.

Ponera att transportlederna till havs, som svarar för nästan all import, äventyras i en konflikt alternativt i värsta fall skärs av. Om det existerar någon svensk politiker eller myndighetsperson som vet hur landet då ska hållas igång med mat och drivmedel, kan de väl vara vänliga att höra av sig.

Tre dygn vill Linköpings styrande alltså att vi kommuninvånare ska kunna klara oss för egen maskin. Är det ens vad riket skulle palla? Gå in i en livsmedelsaffär och kika på hyllorna. När de är tomma, är de tomma. Bättre än så är inte den kollektiva krisberedskapen numera.

bullens

Bra att ha hemma. Staten kan inte garantera dig något.

Putin tar hem spelet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Det går inte att blunda för att den ryska energijätten Gazprom är ett maktinstrument i Putinregimens händer. Gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 i Östersjön tjänar Kremls postsovjetiskt imperialistiska ambitioner. Västeuropa görs mer beroende av ryska energileveranser. EU blir därmed än sårbarare för Putins splittrings- och utpressarpolitik.

Samtidigt bidrar gasledningarna till att Ryssland kopplar ett starkare grepp om den strategiskt viktiga Östersjöregionen. Dessa pipelines är revirmarkörer i havet, ledningarna och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. En förträfflig ursäkt för Ryssland att trappa upp sin redan mycket påtagliga, aggressiva militära närvaro.

Det var illa att Alliansregeringen 2009, i skuggan av Georgienkriget dessutom, lade sig platt för Kreml och motståndslöst accepterade bygget av Nord Stream 1. Det innebar bland annat att Gazprom tilläts utnyttja blekingehamnen i örlogsbasen Karlskrona för att bunkra upp 14 300 rörledningsdelar (varje rör var 12 meter långt och vägde 23 ton, det säger något om projektets omfång).

Marint känsligt område för svensk del? Herregud! Minns bara var den beryktade sovjetiska ubåten U137 gick på grund någonstans under kalla krigets åttiotal…

När skuggan nu fallit än tyngre och mörkare från Rysslands ockupation av Krim och krigande i östra Ukraina, har det blivit dags för Nord Stream 2. Ingen har undgått att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Därför har heller inte Löfvenregeringen kunnat agera lika viljesvagt mot Putin som Alliansen gjorde förra gången.

Man lyckades nyligen övertala lokalpolitikerna på Gotland att inte sälja ut Slite hamn till ryssarna på samma sätt som blev fallet med Karlskrona några år tidigare. Eller övertala, förresten. Krasst handlade det snarare om att regeringen fick muta gotlänningarna med skattebidragspengar (”statlig kompensation”) för att de skulle förmås att backa.

Men regeringen har inte kunnat rubba makthavarna i den lilla landsorten Karlshamn från att för lockande rubelmiljoner låta Gazprom använda svenskt territorium för bygget av Nord Stream 2. Under tisdagen röstade kommunens majoritetskoalition – Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern – precis som ryssarna önskat.

Inga försök till ansiktsräddande politikersnack kring detta kan dölja den faktiska konsekvensen: Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona.

Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå?

Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor.

Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt.