Skrivit i Corren 17/12:

”Jag ser nu spänning fram mot en ledare som också tar upp den minsta försvarsgren, marinen.” Det skriver Jörgen F Ericsson, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta planeringschef i Försvarsmakten, på debattplats i onsdagens Corren (16/12).

Han noterar att denna ledarsida nyligen argumenterat för behovet av en stark svensk armé och ett starkt svenskt flygvapen. Det är en plädering han instämmer i. Men har vi inte glömt något? Som Jörgen F Ericsson påpekar har även marinen en central betydelse för Sveriges försvarsförmåga.

Dessvärre har politikerna i det senaste försvarsbeslutet försummat nödvändigheten av en adekvat förstärkt flotta. ”Både till antal och kvalitet” saknas därmed erforderliga sjöstridskrafter ”för att uppnå en balanserad och krigsavhållande Försvarsmakt”, menar han i sin debattartikel. Javisst, så är det!

Som vi tidigare (se Corren 18/6) med beklagan konstaterat i detta ämne är det som om frihetstidens hattar och mössor gjort comeback i riksdagen. Ty bland de styrande partierna då som nu lämnar insikten om, och viljan till, ordentliga marina satsningar åtskilligt övrigt att önska.

Precis som på 1700-talet, innan Gustaf III:s statsomvälvning, har Sveriges flotta alltför länge nonchalerats av rikets makthavare. Marinen är liten och föråldrad och Sverige är fortfarande Östersjöns största strandägare med ett fortfarande hotfullt Ryssland in på knutarna.

Det håller inte. Vårt land är i praktiken en ö, där säkrade sjövägar är av absolut vitalt nationellt intresse. Bara en sådan sak att uppåt 90 procent av svensk utrikeshandel går över köl. Blockera farvattnen kring våra kuster och hamnar. Sverige ligger genast väldigt illa till. Marinen är, eller borde sättas i stånd till att verkligen vara, vår första försvarslinje.

Utan respektingivande sjöstridskrafter blottar vi oss på ett sätt som riskerar bli ödesdigert. Illustrativt är att dagens marin har sju korvetter, fyra ubåtar, sju minröjningsfartyg och fem sjöoperativa helikoptrar. Med det aktuella försvarsbeslutet kommer vissa förstärkningar och nyanskaffningar att ske. Det är i och för sig välkommet. Men långtifrån vad professionen bedömer vara tillräckligt för att värna Sveriges vattenvägar och omfattande kuststräckor.

Ska marinen betryggande kunna lösa sina uppgifter krävs enligt Kungliga Örlogsmannasällskapet snarare 14 korvetter, 8 ubåtar, 14 minröjningsfartyg och 10 sjöoperativa helikoptrar (Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2020). En upprustning i den storleksklassen finns inte på den politiska kartan, vilket ger en fingervisning om hur styvmoderligt behandlad flottan blivit.

Jörgen F Ericsson har naturligtvis rätt. Konsekvensen av en anorektisk marin är ett oacceptabelt sårbart Sverige.

Skrivit i Corren 29/10:

Är det någon i regeringen jag vill hålla i handen när det blåser, är det försvarsminister Peter Hultqvist. Sist man kunde det säga det om en svensk politiker på hans post var… det måste varit… vänta lite… eh… Tja, minns du?

Det kan väl inte varit så länge sedan som Per Edvin Sköld i alla fall. Ärligt talat, jag kommer inte ihåg. Men Hultqvist! En karl för sin hatt. Rejäl och stabil. Man får intrycket att han egentligen vill mer på sitt ansvarsområde än vad hans parti, finansdepartementet och det parlamentariska intrigspelet för närvarande tillåter.

Fast det är ändå en hel del. Efter segslitna förhandlingar presenterades tidigare i månaden en försvarsproposition som inte var fy skam. Budgetanslagen ska öka från 60 miljarder kronor till 89 miljarder 2025. ”Den största procentuella höjningen till det militära försvaret sedan 1950-talet”, konstaterade Hultqvist rak som en furir i ryggen. ”Vi kommer att göra ett oerhört lyft av försvarsförmågan”, underströk han på sitt trygga dalmål.

Regementen återuppstår – bland annat i Sollefteå vars uttryckliga syfte är att skydda Natoförbandens transportvägar in från Norge. En tydlig markering av vad det gamla förljugna snacket om vår ”alliansfrihet” är värt numera, även officiellt. Tro mig, Peter Hultqvists plats i historien är säkrad. Sedan sitt tillträde 2014 har han steg för steg knutit Sverige närmare USA och Nato än någonsin.

Det enda som saknas är det formella medlemskapet i västalliansen. Den pusselbiten kanske Hultqvist har i bakfickan för nästa mandatperiod? Men då skulle han genast bli kortare i rocken, förstås.

Natoländerna har förbundit sig att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret mot bakgrund av den stigande orosnivån i världen. Inte ens med 89 miljarder år 2025 skulle Sverige vara kvalificerad, den summan motsvarar 1,5 procent av BNP. Till detta kommer att Sverige har enormt mycket att ta igen från decennier av radikal nedrustning och problemet handlar inte bara om pengar.

En jämförelse med Per Edvin Sköld illustrerar dilemmat. Han svarade för en kraftig upprustning av ett svagt svenskt försvar under andra världskriget. Det var möjligt tack vare att den militära grundorganisationen hade behållits intakt. Därför kunde anslagen ge snabb effekt. Vi var sent ute, men ändå.

Peter Hultqvist kan inte reprisera det tricket, om han så finge 11,5 procent av BNP till försvaret som Sköld hade 1940. Idag är grundstrukturen så illa anfrätt att något ”oerhört lyft av försvarsförmågan” som står i paritet med behoven blir en väldigt lång och mödosam operation att åstadkomma.

Och vad gör vi om en återvald Trump lever ut sin isolationism och låter USA lämna Nato? Risken är tyvärr reell. Jag får nog blunda medan jag håller Hultqvists hand och hoppas på att lyckans fe står Sverige bi, trots allt.

Skrivit i Corren 10/9:

I den nyligen utgivna antologin Sveriges försvarspolitik framhåller Försvarshögskolans tidigare rektor, generalmajor Karlis Neretnieks:

”Sverige är den mittpunkt kring vilken försvaret av Norden och Baltikum rör sig. Sverige är nyckelspelaren i området, där vår militära förmåga starkt påverkar våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten i hela regionen”.

Det är, kärnfullt sammanfattat, vad som ligger i vågskålen inför riksdagens kommande försvarsbeslut. De geopolitiska realiteterna går inte blunda för, ej heller det oroande faktum att den säkerhetspolitiska situationen i vår region blivit alltmer pressad, instabil och oförutsägbar.

Sista tiden har vi åter konfronterats med mörka påminnelser om detta. I den totalitära diktaturen Belarus fortsätter befolkningens heroiska frihetskamp. Men Rysslands Vladimir Putin har förklarat sig ha trupper beredda för att, om så krävs, rädda den avskydda Lukasjenkoregimen kvar vid makten.

Det kan knappast avfärdas som ett tomt hot, i synnerhet mot bakgrund av Kremls militära övergrepp på Ukraina och ockupationen av Krim 2014. Vidare tvingades bara häromveckan Sveriges försvarsmakt gå upp i skarpt insatsläge – till sjöss, i luften och på land – sedan den ryska Östersjöflottan demonstrerade sina aggressiva muskler och med stora landstigningsfartyg strök förbi öster om Gotland.

Det borde markera nödvändigheten av en nationell politisk samling kring försvaret. Sveriges nuvarande militära förmåga lämnar, som alla vet, mycket övrigt att önska efter den naiva nedrustningsiver som följde på kalla krigets slut.

Den olyckan till missgrepp betydde att Sverige, osminkat uttryckt, i praktiken abdikerade från sitt säkerhetspolitiska ansvar i Östersjöregionen och försvagade inte endast vårt eget skydd mot yttre hot, utan även våra demokratiska grannländers utsikter att värna sitt territorium och sin integritet.

Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).

Icke minst därför är det obegripligt att regeringen låtit försvarsförhandlingarna haverera i en segdragen partipolitisk träta, och vägrat anslå pengarna som behövs till en någorlunda hyfsad och långsiktigt pålitlig militär förstärkning perioden 2021-30.

Vi har inte längre råd att schabbla med ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut och splittrande intrigspel i riksdagen där landets säkerhetsintressen ligger i potten. Signalen till omvärlden lär annars bli att Sverige inte kan tas på allvar, inte ens när det är allvar.