Skol-TV. Det var grejer det. Här är ett autentiskt klipp från 70-talets briljanta flumskoleperiod, som Jan Björklund gjort sig en hel politisk karriär på att bekämpa. Den tondöva tråktomten måste ju ha en skruv lös. Jag menar, vem gillar inte Ted Gärdestad?
Skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008) var från mitten av 60- till början av 80-talet verksam som konsult och ledande expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington, DC. Hans stora uppgift var att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp ett fungerande skolväsende.
Några år efter pensionen blev Mats Hultin Craelius tillfrågad av riksdagens revisioner att berätta om sina erfarenheter från Världsbanken. Revisionen var särskilt nyfikna på det omfattande utvärderingssystem som Världsbanken utvecklat för att mäta kvalitet och effektivitet i olika länders utbildningsprogram.
Något liknande fanns inte i Sverige vid denna tidpunkt. Förbluffande nog verkade varken utbildningsdepartementet, eller andra instanser som ansvarade för den svenska skolan, ens måttligt intresserade av utvärderingar överhuvudtaget!
Vilka faktorer var då viktiga för att nå bästa möjliga resultat i utbildningen? Mats Hultin Craelius redovisade sina slutsatser från två decenniers internationellt arbete med frågan.
Om skolklasserna var större eller mindre spelade ingen roll. Ej heller hade skolans lokaler någon betydelse. Det avgörande var kvaliteten på lärarkåren. Länder som satsade på sina lärare, gett dem god utbildning och hög prestige, hade lyckats bra. Länder som inte gjorde det, hade lyckats betydligt sämre.
Riksdagens revisorer skrev en rapport om saken. Men något praktiskt politiskt genomslag fick den väl inte. Tyvärr. (Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad har ett målande kapitel om denna episod i sin synnerligen läsvärda bok Jag var för snäll, 1994).
Proletäriseringen av det svenska lärarkollektivet är utan tvekan ett allvarligt hot mot Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation. Först på senare år har denna insikt spridit sig, inte minst tack vare Folkpartiets envisa opinionsarbete. Det ska detta parti ha en eloge för, oavsett vad man kan tycka om FP:s skolpolitik i övrigt.
Det ligger i allas intresse att vi får så skickliga, kompetenta och välutbildade lärare som det bara går. FP har sedan gammalt drivit frågan om införande av lärarlegitimation, som nu blivit ett lagförslag från regeringen. Eftersom S har välkomnat propositionen är riksdagens klubbslag mest en formalitet.
Jag är dock tveksam till lärarlegitimationen, som uppenbart är ett oblygt försök att kapitalisera på det ansedda läkaryrket och dess system med legitimationer. En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det?
Metoden är väl inte direkt övertygande och trovärdigheten knappast hundraprocentig. Med all respekt för lärarna, så är ändå läkarnas verksamhet väsensskild. Det är naturligt och nödvändigt att samhället kräver legitimation av en yrkeskategori som bokstavligen kan göra skillnad mellan andra människors liv och död. Så är faktiskt inte fallet med lärarkåren, varför legitimation även för denna grupp känns som en tämligen påklistrad åtgärd.
Vill vi verkligen höja lärarnas prestige och öka rekryteringen av begåvningar, är det ofrånkomligt att det behövs mer än symboler. Nämligen pengar.
Det är ingen hemlighet att svenska lärare sedan 70-talet haft en vissen löneutveckling, vilket mer än något annat bidragit till att urholka yrkets status. Symptomatiskt är att lärarkåren samtidigt tenderat att domineras av kvinnor, medan männen föredragit karriärer inom andra områden.
2008 gjorde OECD en jämförelse av lärarlönerna i Europa, viktade mot levnadskostnadsindex. Av 32 undersökta länder hamnade Sverige på plats 24, samma nivå som Slovenvien. I Tyskland, som traditionellt värdesatt bildning och kultur, hade lärarna löner som i genomsnitt var dryga 60 procent högre än hos oss! Även i Finland och Danmark var löneläget avsevärt bättre.
Från politiskt håll talas det gärna vackert om att Sverige ska ha en skola i världsklass. Men då finns det skäl att erinra om vad John F Kennedy en gång sa:
”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.
En blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. Det är en god karaktäristik av herrgården Skärfva, uppförd i Karlskrona under 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman.
Byggnaden är helt unik i sitt slag. Ett fascinerande arkitekturhistoriskt arv, som återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman, skeppsbyggarkonstens motsvarighet till Carl von Linné.
Sedan 1860-talet har Skärfva varit i ätten Wachtmeisters händer. Men kostnaderna för drift och underhåll har tvingat dagens ägarpar att lägga ut Chapmans sällsamma residens till försäljning på den privata marknaden.
Men nu vill Blekinges landshövding Gunvor Engström att staten övertar ansvaret. ”Skärva är en nationalklenod som kräver en säkrad framtid”, säger hon till tidningen Sydöstran.
Det är givetvis glädjande att någon lokal företrädare av betydelse äntligen inser vad Skärfva är värt. Sådant har det nämligen varit väldigt klent med i övrigt. Bisarrt nog.
Själv gjorde jag i början av förra året ett större reportage om Skärfva för Borås Tidnings räkning.
I samband med detta råkade jag se att Statens Fastighetsverk påbörjat en inventering av kulturhistoriska byggnader i landet. Eventuellt kunde man tänka sig att köpa in särskilt skyddsvärda objekt.
Jag tipsade då mitt gamla parti FP i Karlskrona om saken och uppmanade dem att ta ett initiativ för att rädda Skärfva. En skrivelse till Fastighetsverket kunde väl vara på sin plats? Intresset var praktiskt taget lika med noll.
Vad jag förstår har det inte funnits några andra partier i örlogsstaden som brytt sig heller. Detta trots att Skärfva faktiskt ingår i den marina världsarvsmiljö, som Karlskronas politiker annars inte är sena att skryta om.
Tur Gunvor Engström vet bättre. Hennes framstöt är mycket lovvärd. Förhoppningsvis lyckas hon väcka både den lokala opinionen och statens representanter, även om det lär bli en tuff match. Men jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Fredrik Henrik af Chapman istället byggt Skärfva i trakterna kring Stockholm.
Antagligen hade problemet redan varit löst.
Mer att läsa:
Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens
Tveksamt om staten vill köpa Skärva (BLT 19/10)
”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.
Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.
Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.
I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.
Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?
Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.
Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.
Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.
En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.
Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”
Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:
Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.
I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.
Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.
Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?
Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.
Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.
Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?
En manlig lärare i Göteborgstrakten har dykt upp i bara mässingen framför sina 13-åriga elever, rapporterar DN idag.
Problemet torde vara ungefär lika utbrett som lärare och elever i burkor.
Vi väntar nu ivrigt på skolminister Jan Björklunds krav om förbud mot naket folk i plugget.
Mona Sahlin brottas både med vissna opinionssiffror för sitt parti och risigt förtroende för sin person. Orättvist? Förmodligen.
Ty detta besked är något av det klokaste som hittills levererats i valrörelsen – i Expressen säger hon sig vilja se ny blocköverskridande reformering av skattesystemet enligt 1990-91 års modell:
”Det var ganska många principer som var bra, också det här med lika beskattning och få lika skatt mellan arbete och kapital. Jag tycker fortfarande att de principerna i grunden var rätt och riktiga.”
Och det inkluderar även att den ”tillfälliga” värnskatten bör försvinna, om än på sikt. Äntligen en tung, ledande politiker som står upp för rationalitet, förnuft och helhetssyn i skattepolitiken. Inte minst Folkpartiet, som tillsammans med Socialdemokraterna ansvarade för ”århundradets skatterreform” en gång i tiden, borde väl jubla.
Men nu är det ju Mona Sahlin som säger det. Så låt mig gissa. Who cares?
Tragiskt.
Mer att läsa:
Maud är ute och cyklar
I tidskriften Skolvärlden, som utges av Lärarnas Riksförbund, läser vi en debattartikel som slår ett slag för införande av skoluniform. Skribenten är en moderatpolitiker vid namn Ann-Louise Trulsson, ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona och präst till professionen.
Som tungt argument för sin sak anför hon bland annat:
”De problem med våld och sexuella trakasserier mot kvinnliga elever som förekom under några veckor på en av Karlskronas gymnasieskolor hade troligtvis varit enklare åtgärdat om eleverna varit klädda i skoluniform.”
Vilket väl låter misstänkt likt en implicit plädering för att dessa uniformer bör vara uppsydda som burkor? Vi ser fram mot nästa nummers eldfängda replik av skolmajoren Jan Björklund (FP).
Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):
En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.
Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.
När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.
Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.
Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.
Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.
Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.
Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?
Christian Dahlgrens Blogg 