Kategoriarkiv: Folkpartiet

Varning för Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?

Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.

Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!

Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.

Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?

Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.

”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.

Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

Spara för frihet och trygghet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.

Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.

Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.

”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.

I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.

Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.

Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.

Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.

En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.

Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.

Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.

Gläns över sjö och skola

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går.

Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter.

Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året – långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den ”tramsiga debatten” i frågan.

En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås. Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.

När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det.

Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.

Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp Gläns över sjö och strand i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället.

För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?

Vilken skolmedicin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.

Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.

I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.

Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.

Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.

Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.

Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Hyckleribolaget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Sugen på öl, vin och sprit i novembermörkret? Men du orkar inte gå ut? Inga problem! Sätt dig vid datorn och beställ från Systembolagets sajt. Upp till 96 flaskor på ett bräde kan du få bekvämt levererade till din dörr.

Denna generösa service är ännu en försöksverksamhet i några områden som Stockholm, Göteborg och Skåne (inte Östergötland, sorry). Men det är nog bara en tidsfråga innan hela svenska folket får möjlighet att klicka hem 96 helrör vodka (eller vad man nu föredrar) från statens handlare i alkoholsvängen.

Fast ve den som på internet beställer en färdigpackad matkasse från City Gross och samtidigt vill ha en flaska vin till middagen. Sådan hemkörning gillar inte Systembolaget och polisanmälde livsmedelskedjan i somras, trots att City Gross försäljningsupplägg (ett samarbete med danska företaget Winefinder) inte stred mot EU:s regelverk. I fredags lade också åklagaren ner fallet.

Systembolagets vd Magdalena Gerger laddar istället om genom krav på att regeringen ändrar lagen för att stoppa City Gross. Annars kan det få ”ödesdigra konsekvenser för folkhälsan”, menar hon. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP), som råkar extraknäcka i Systembolagets styrelse, instämmer med samma motivering.

Beställa vin i samband med matinköp på nätet hotar alltså folkhälsan? Men inte statliga massleveranser av rusdrycker direkt till tröskeln hos folk? Lägg av.

Friggeboden i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

En glad nyhet! Nästa år kommer frihetsgraden i Sverige att öka med fem kvadratmeter. Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna.

Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme.

Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: ”Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt” (SR 17/11). Kan det sägas bättre?

Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna.

Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet.

”Allstatligheten” (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.

Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt.

Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls. Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret.

Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare ”farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul”.

Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare.

Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken. Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare.

Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?

Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Det pinsamma Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

När Stefan Löfven förra veckan öppnade för en blocköverskridande regering efter valet, slog Folkpartiets Jan Björklund blixtsnabbt igen dörren. ”Pinsamt!”, utropade han hånfullt om Löfvens invit.

Med ekot av denna avspisning ännu ringande i den försmådde S-friarens öron, var sedan Björklund lika kvick att sakpolitiskt närma sig honom. Riskkapitalbolagen inom sjukvård och äldreomsorg måste bort, slog FP-ledaren fast under helgen som gick.

Enligt Björklund är dessa investerare alltför kortsiktiga i sitt ägande, vilket äventyrar kvaliteten. Därför vill FP plötsligt ha liknande stoppregler för riskkapital som redan föreslagits på friskolans område.

Allt till Socialdemokraternas oförställda förtjusning. ”Det är ett intressant utspel de gör och det stämmer väl överens med den hållning vi har”, konstaterade Lena Hallengren glatt som är vice ordförande (S) i riksdagens socialutskott.

Hur ska detta tolkas? Förbereds marken ändå för ett samarbete om Alliansen förlorar och majoritetsförhållandena blir oklara? Snarare handlar det om ännu ett avsnitt i trianguleringsföljetongens tragedispel.

I väljarkåren finns en oro över riskkapitalbolagens roll i välfärdssektorn, kraftigt underblåst av medierapporteringen kring Carmeaskandalen och JB-koncernens konkurs. En skurkbild av rovgiriga Gordon Gekko-kapitalister har satt sig.

Tydligen bedömer FP att priset för att ta debatten blivit i kostsammaste laget. Alltså lägger man sig intill motståndarens positioner i syfte att desarmera frågan. Moderaterna har tidigare gjort likadant gällande ägardirektiven för friskolorna och på mängder av andra politiska fält. På samma sätt har Socialdemokraterna anpassat sig högerut i frågor där de själva hotas av röstförluster (jobbskatteavdragen är ett slående exempel).

Följden är att politiken låser sig i ängsligt taktiserande, idéerna urvattnas och för Sverige nödvändiga reformer uteblir (innevarande mandatperiods torftiga prestationer bär syn för sägen).

Sanningen är vi behöver riskkapitalbolagen som vitaliserande förnyare i välfärden. Överlag är de starka och tydliga ägare, har ofta solida nätverk när det gäller både finansiering och kunskapsmässig utveckling. Ty vad är dessa bolags affärsidé?

Det är att tillföra kapital och kompetens i intressanta företag, öka dessa verksamheters produktivitet och professionalitet, med målet att höja värdet på investeringarna och attrahera framtida köpare. Hur ska man kunna sälja ett nerkört företag med uselt rykte?

Att riskkapitalbolagen agerar kortsiktigt är en myt. De har i allmänhet betydligt längre horisonter än många vanliga börsbolag, som är fixerade vid siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Handelshögskolan har forskning i ämnet, som FP kunnat studera om man föredragit att agera seriöst.

Nu riskerar en hel näringslivsbransch att bannlysas på basis av fördomar och politisk populism. Pinsamt? Jan Björklund är en personifikation av ordet.