Hasch, maktens bästa vän?

Natt, kan inte sova och lyssnar då självklart på Neonmagasinet om hasch. Gamla vällagrade grejer av Sveriges Radios ungdomsredaktion anno december 1977, bevarad på nätet till allmänhetens fromma.

Thomas Nordegren, vid denna tidpunkt ännu inte journalist i P1 utan byråsekreterare på Socialstyrelsen, varnar mycket bestämt och allvarligt för haschrökning – med argumentet att sånt är ”samhällsbevarande” (!).

Alltså att hasch skapar individuell inåtvändhet och passiviserar ilskan mot orättvisor, vilket skulle spela den rådande maktstrukturen i händerna. Det där kunde väl någon tipsa Statens folkhälsoinstitut att starta en upplysningskampanj om? Var samhällsomstörtande, vägra braja! Typ. Lite mer innovativt än ”knark är bajs” i alla fall…

Döden i läsfåtöljen

TV är livsfarligt. Det har forskare i Australien kommit fram till, enligt en artikel jag nyligen såg i den tunga kvalitetstidningen Metro. För varje timme vi häckar i TV-soffan förkortas vår tid på jorden med 22 minuter. I Sverige tittar Medelsvensson 98 minuter per dag, vilket betyder ett dagligt levnadsminus på 36 minuter.

Om vårt blågula folk däremot helt slutade med sin stillasittande konsumtion av televisionens rörliga bilder, skulle vi lura liemannen på nästan två år i ökad livslängd.

Men om det är rena döden att glo på TV, måste det ju vara precis lika hälsovådligt att sitta passiv och läsa böcker. Eller hur? Ur den aspekten antar jag att vi ska motta SIFO:s färska statistik över svenskarnas läsvanor med glädje. I genomsnitt ägnar vi bara 19,6 minuter åt böcker varje dag. Vilket är en minskning med 0,9 minuter sedan förra året.

Särskilt duktiga på att låta bli att läsa är män. Närmare en fjärdedel av den manliga befolkningen undviker de farliga böckerna helt och hållet. Problemet är kvinnorna, som sitter djupast fast i litteraturträsket. De tycks ha märkvärdigt svårt att slita sig från romaner och annan okynnesläsning. Det kanske vore hög tid med en riktad avvänjningskampanj från Folkhälsoinstitutet?

Ett piller till kaffet?

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (5/8) angående pensionärsorganisationen SPF:s kampanj mot övermedicineringen i vården:

Att SPF reagerar mot övermedicineringen är förhoppningsvis en väckarklocka som får gehör. Den generösa utskrivningen av all slags mediciner är dock ett bekymmer som inte enbart berör våra äldre. Snarare tycks förtjusningen i piller vara uttryck för en generell samhällstrend.

Ty vad kan inte ”botas” med färggranna små kapslar idag? Ångest, potensproblem, snuva, onda leder, baksmälla. Tja, säg något och nog finns en tablett mot det också.

Vi börjar vänja oss vid kemiska lösningar som en snabb och enkel universaldoktor. Ibland fungerar det också utmärkt. Det är i vanlig ordning överdriften som ställer till det. Stressade läkare som slentrianmässigt tar fram receptblocket till närmaste apotek hellre än ordinerar en krävande behandling, som kanske är långsiktigt effektivare men kostar mer i tid och pengar. Sådana exempel är inte ovanliga inom psykvården.

Men även vi andra, normalt sett friska, har skäl att tänka till. Vägen till en bättre livskvalitet går inte alltid genom en pillercocktail.

Inte statens ansvar att vaka över godispåsen

Vid påsken spikades Jesus upp på ett kors (också öde för en snickare). Denna händelse firar vi på gammalt kärt traditionellt vis genom att vräka i oss godis. Kanske målas det ett och annat ägg mellan tuggorna. En del ungar spökar även ut sig till häxor.

Lätt bisarr kultur vi lever i, om man tänker efter. 

Nå, problemet är att vi inte längre nöjer oss med att frossa i choklad, karameller och läsk som en hyllning till den lidande Kristus bara under påskhelgen.

Ska man tro statistiken verkar Sverige bada i godispapper och kolsyrat sockervatten året runt. Konsumtionen uppges ligga på 17 kilo godis och 90 liter läsk per person, vilket skulle vara dubbelt så mycket som EU-genomsnittet. 

Om konsekvenserna av detta varnar med rätta idag några folkhälsoaktivister på DN Debatt. Övervikt, dålig kosthållning och bristande motion bäddar för sjukdomar och risig livskvalitet. I synnerhet oroas debattörerna av att barn och ungdomar drunknar i konfektyrträsket.

Utmärkt att det larmas. Utvecklingen förefaller ju inget vidare. Men vilken lösning förordas? Svaret är ”söt skatteväxling”. Alltså att skatten sänks på nyttigheter som grönsaker och frukt, istället höjs skatten på sockerintensiva produkter.  

Artikelförfattarna jämför med hur staten använder skatteinstrumentet för att begränsa konsumtionen av ännu hälsovådligare ting som tobak och alkohol.

Okej, visst. De har en poäng där. Men även om punktskatt på cigg och sprit är motiverat, behöver det inte automatiskt betyda att särskild sockerbeskattning är det. 

Någon måtta får det vara på tilltron till paternalismens välsignelser. Signalen med sockrad skatt på socker vore dessutom starkt missvisande. Ty det varken kan eller bör vara statens uppgift att hindra barn från att proppa magarna fulla med snask och läsk.

Detta ansvar är oåterkalleligen föräldrarnas och ingen annans. Likaså är det deras plikt att inpränta betydelsen av goda kostvanor i sina ungars huvuden. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sin egen kropp efter bästa förmåga och undvika destruktivt sockermissbruk. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen. 

Om staten och dess myndigheter ska ta något ansvar i godisfrågan, är det då att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. 

Kapten Haddock i ständigt blåsväder

Anfäkta och anamma! Kapten Haddock får inte längre använda sin pipa.

Den koleriske sjöbjörnens rökvanor har nämligen retat upp myndigheterna i Turkiet. Där har en privat TV-kanal visat den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks bolmande. Det skulle man aldrig ha gjort. Straffet blev dryga böter. 

Anledningen till ingripandet är att Turkiet vill förebygga tobaksskador. Men aldrig så vällovliga syften är sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barnet ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration? 

Okej, vi må skratta åt dessa dumma turkar. Dock har Haddocks icke-politiskt korrekta leverne även orsakat upprördhet och censur i Sverige. Fast då var det inte rökningen som satte känslorna i svallning. Utan den skäggige kaptenens välutvecklade kärlek till whisky. Minst lika brännbara grejer i det gamla sundhetspredikande folkhemmet, där barnen helst skulle uppfostras till avhållsamhet från fördärvliga rusdrycker. 

När Tintinalbumen började ges ut i Sverige fick därför inte kapten Haddock halsa i sig Loch Lomond på känt manér. I beskäftig nykterhetsivrande anda försökte översättarna istället intala de svenska ungarna att Haddock älskade att dricka ”Kalasmust”. 

Som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale:

För övrigt e de väl ungefär
samma moralister här som där,
samma fasta normer och samma sura min…

Böcker är livsfarligt

Att hänga i TV-soffan istället för att motionera är livsfarligt. Bokstavligen. Den som sitter stilla och glor på dumburken flera timmar om dagen lider högre risk att dö i förtid, enligt en färsk larmrapport. Liemannen kikar nämligen extra noga över axeln på storkonsumerade TV-tittare både i skepnad av hjärt- och kärlsjukdomar, liksom cancer. 

Men borde det då inte vara precis lika livsfarligt att häcka i läsfåtöljen? Att dagligen ägna mycket tid åt att fördjupa sig i böcker är, enligt samma logik, rimligen heller ingen hälsokur. Förutom det fysiska förfallet som boken bär i sitt sköte, har vi även alla konstiga idéer och influenser vilka riskerar förvrida huvudet på ömtåliga bladvändare. 

Tag bara JD Salingers klassiker The Catcher in the Rye. Den har visserligen ansetts som en av 1900-talets bästa engelska romaner. Men hur mycket elände har den inte ställt till med? Mark Chapman läste om Salingers antihjälte Holden Caulfield och mördade John Lennon. John Hickley drabbades av samma läsupplevelse och sköt Ronald Reagan. För att bara nämna två beryktade exempel. 

Trots detta slår Folkpartiet nu ändå på trumman för att öka läsningen och kräver en utredning för stärka bokens ställning i samhället – i synnerhet bland unga, förstås. FP:s man i riksdagens kulturutskott, Christer Nylander, säger i ett pressmeddelande: 

”Tillgången till kvalificerad litteratur som utmanar våra sinnen, tankar och vanor är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och en hög bildningsnivå.”

Jaha. Stalin, Hitler, Pol Pot, Ho Chi Minh och Mao Zedong var samtliga ivriga bokläsare. Staterna de styrde över lär dock svårligen kunna kallas väl fungerade demokratier. Tyskland ånjöt på sin tid den högsta bildningsnivån i världen. Vilket inte hindrade dess invånare från att rösta fram nazismen till makten, entusiastiskt starta världskrig och utrota judar i Treblinka. 

Allvarligt talat. Beskäftiga pekpinnar från politiker om att folk måste läsa mer litteratur leder sällan eller aldrig till några resultat – annat än möjligen avståndstagande. Mycket lite talar för att vi skulle bli bättre människor av att läsa.

Däremot finns förmodligen en djup sanning i Horace Engdahls iakttagelse: människor som inte läser böcker är i allmänhet är ganska trista typer. Själv ser jag sparsamt på TV. Men jag utmanar gärna ödet genom att försjunka länge i någon ”livsfarlig” roman. Just nu är det Musikanternas uttåg av den gamle Pol Potdiggaren och alkoholisten Per Olov Enqvist. Sånt kan väl aldrig sluta lyckligt… 

Låt Lisabeth Salander bolma – och rektorn sälja vin!

En het kandidat till utmärkelsen för veckans tramsigaste insats är Ingmar Apéll, tjänsteman på tillsynsmyndigheten i Jönköpings kommun.

Han råkade gå förbi filmaffischen till biorullen Luftslottet som sprängdes och gick i taket över att fantasikaraktären Lisabeth Salander där skyltar på ett icke-korrekt sätt.  

”Jag tittade upp och tänkte nämen, hon har ju en cigarett i handen”, säger Apéll till Aftonbladet.

Därför har han anmält affischen för brott mot tobakslagen och menar att intet ont anande ungdomar kan förledas till att själva börja röka, bli sjuka och dö.

Suck! Att vissa aldrig lär sig… Visst, cigaretter är inte bra. Det tror jag faktiskt alla – unga som gamla – är mycket medvetna om vid det här laget. Men den övernitiska moralkaka som byråkraten Jan Apéll serverar, gör knappast kampen mot rökningen några större tjänster. Hade jag varit tonåring skulle jag snarare få lust att dra ett djupt halsbloss i ren protest mot dylika fjanterier. Jag har faktiskt lust att göra det nu, idag, som fullvuxen man också.

Nå, tro’t eller ej. Det finns dock en hetare tramskandidat än denne Apéll. Namnet är Anneli Ekström, personalchef på Karlskrona kommun. Hon tycker inte om att rektorn Mattias Liedholm på Ehrensvärdska gymnasiet i stan blivit delägare i en tysk firma som säljer vin på nätet. Att Liedholm förklarat att Systembolagets regler för inköp (20 år) gäller även för hans svenska internetkunder hjälper inte. 

Enligt Anneli Ekström är det oförenligt med Karlskronas drogpolicy att kommunalt anställda, vilka arbetar med ungdomar, har alkoholförsäljning som bisyssla. Det sänder, som det så kärt heter, ”fel signaler” (läs mer här, här och här). Mattias Liedholm har ställts inför ultimatumet att sälja sin ägarandel om han vill fortsätta som rektor.

Vad är kommunen egentligen skraj för?

Det är ju inte precis så att Liedholm står i sitt garage på fritiden och kränger dunkvis med hemkört till vem som helst. Skulle det blotta faktum att han har ägarintressen i en vinfirma – något som är en fullt respektabel och helt legitim verksamhet – bidra till att locka minderåriga elever att gå ner sig i alkoholträsket? Är inte det att ganska grovt underskatta ungdomarnas intelligens? 

Om eleverna i Karlskrona ändå skulle vara så extremt lättpåverkade, borde kommunen väl då i konsekvensens namn kräva att samtliga lärare och rektorer även är helnykterister. Ett erkännande att dessa tar ett glas vin eller en starköl på lördagskvällen, skulle ju kunna sända totalt felaktiga signaler till kidsen att det är okej att berusa sig. Eller hur?

Men logik och konsekvens är inte Anneli Ekströms bästa gren. Det har exempelvis uppdagats att en bildlärare på en annan av Karlskronas gymnasieskolor brygger öl för fulla muggar hemmavid. Ingen ifrågasätter detta. Och eftersom Karlskrona inte förbjudit sina gymnasieelever att studera på restaurangprogrammet, får ungdomarna där en grundlig skolning i hur hantering och konsumtion av alkoholhaltiga drycker går till. Tydligen är det ingen som ser några problem med detta heller.

Själv tycker jag att Mattias Liedholm är en utmärkt förebild för sina elever, ja alla elever. Han har ju trots sin trygga anställning vågat satsa pengar i en affärsrörelse vid sidan av. Sådant bör naturligtvis uppmuntras, inte hindras. Vi behöver många fler entreprenörsvilliga människor i Sverige som tar chansen att dra igång egna verksamheter.

Men den absurda, fyrkantiga moralism som kommunalbyråkraterna Jan Apéll och Anneli Ekström representerar kan vi definitivt klara oss utan. Vem vet vilka konstiga föreställningar ungdomarna annars får om samhället?

Visst borde EU nappa på alkolås

”När man har en sådan här position får man bara inte göra sådana här grejer. Det går inte att beskriva hur knäckt jag är.”

Det säger Rikard Palm, programledare för SVT:s Rapport, som nyligen åkte dit för rattfylla och nu får chavottera i kvällstidningarna. 

Den knäckte Palm borde måhända sända en tanke till en av sina föregångare i nyhetsstudion, Bengt Öste. Han var inte bara ett legendariskt nyhetsankare i Rapport och hängiven sportfiskare i det omåttligt populära TV-programmet Visst nappar det

Bengt Öste

Ända till sin bortgång för fem år sedan var Bengt Öste också ett känt ansikte i kampen mot rattfylleriet.

Hans engagemang grundades på egna, tragiska erfarenheter. 1983 blev Östes bägge döttrar och en systerson nedmejade av en berusad bilist. Ena dottern blev mycket allvarligt skadad.

Efter det bildade Bengt Öste föreningen Kram (Kampen mot rattfylleri angår mig).

Men trots Östes värdefulla insatser har de senaste årens ökande alkoholkonsumtion medfört att rattfylleriet förblivit ett stort samhällsproblem. 

Rikard Palm är sannerligen inte ensam om att ha varit påverkad bakom ratten. Enligt en rapport från Vägverket häromåret kör i genomsnitt 14 400 svenskar berusade i trafiken – varje dag. 

Problemets omfattning bekräftas av en rapport som SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys, presenterade förra veckan. Där konstaterades att av de 247 förare som omkom i trafiken 2008, så var det 16 procent – lågt räknat – som hade alkohol i blodet. 

Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, tog SIKA:s undersökning till intäkt att förnya sitt gamla krav om obligatoriska alkolås i bilarna.  

”Det är först då vi kommer att få verkligt och synbart trendbrott i statistiken”, förklarade Tom Bjerver, vd på MHF, till Ekot den 27/10. 

Den metoden var också Bengt Öste en varm anhängare av. Så här sa han i en intervju 1998:

”Ett sätt vore att införa alkolåsen i trafiklagstiftningen inom samtliga EU-länder och att utrustningen är monterad i bilarna redan när de rullar ut från fabriken.”

Idén är väl värd att överväga. Vågar vi hoppas på ett initiativ från regeringens sida? 

Anna Sjödin slår inte Bosse Ringholm

Efter helgens bravader har SSU-ordföranden Anna Sjödin verkligen slagit igenom på bred front i medierna. Undra på det, vilken maffig skandal!

Regeringspartiets knatteledare rumlar på krogen Crazy Horse i Stockholm, hamnar i slagsmål med ordningsvakterna, grips av polis och tvingas tillbringa natten i fyllecell.

Blåslagen visar SSU-basen sedan upp sig för Sveriges samlade journalistkår och nekar till rubbet. Hon var inte särskilt berusad, allt var de brutala vakternas fel.

Vad skall man tro? Ärendet är nu föremål för utredning av åklagare. I väntan på vad rättsmaskineriet kommer fram till, går det i vilket fall att konstatera en sak med absolut säkerhet: detta hade inte hänt på Bosse Ringholms tid.

Risken för att en SSU-ordförande skulle kastas i fyllecell har aldrig varit så mikroskopiskt liten som när han stod i spetsen för ungsossarna 1967-72.

Den som försökte fresta Ringholm till något crazy horsande under uppväxtåren högg nämligen rejält i sten. Ringholm var inte som andra grabbar. Han varken tjuvrökte, jagade flickor på dansställen eller tullade på föräldrarnas spritförråd. Han läste riksdagstryck.

Och ända till denna dag har supernykteristen Ringholm inte ens smakat på lättöl. Men vad var dessa renlevnadsmeriter värda när han växte upp och blev finansminister?

Det var ju pikant nog Bosse Ringholm som ansvarade för regeringsbeslutet att tillåta praktiskt taget obegränsad privatimport av starköl, vin och sprit från övriga EU. Med resultatet att svenska folkets konsumtion av rusdrycker ökat dramatiskt.

Så vem är egentligen den värste alkoholbusen i sammanhanget?

(Borås Tidning 2006-01-31)