Kategoriarkiv: Folkhälsa

En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.

Medborgarna har rätt att få veta!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Där låg ett skimmer över Gunnar Larssons dagar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:

Den 29 mars fyllde Gunnar Larsson 80 år, IFK Göteborgs legendariske ordförande under den gyllene epoken när killarna från Kamratgården var odiskutabla kungar och SM-gulden samlades på hög.

Även om jag själv aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, var det naturligtvis ytterligt svårt att som uppväxt på västkusten inte påverkas av klubbens sagolika framgångar. I plugget skulle man heja på Blåvitt. Så var det bara.

Stämningen i maj 1982 är omöjligt att glömma. Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg & Co knäckte mot alla odds de västtyska superstjärnorna i Hamburger SV och vann UEFA-cupfinalen med otroliga 4-0. Den historiska triumfen dominerade allt. Det var som hela samhället, åtminstone i Göteborgstrakten där jag bodde, för en vacker stund befann sig ovan molnen i kollektiv eufori. Tänk vad idrotten kan göra, i sina bästa ögonblick.

Kontrasten till stämningsläget denna majmånad 2020 kunde knappast varit skarpare. Den hemska coronapandemin överskuggar allt. Under måndagen rapporterades att viruset skördat ytterligare 90 människoliv i Sverige. Bland dem Gunnar Larsson. Det är för jävligt, för jävligt.

Hur länge ska detta förbannade elände hålla på? Statsminister Löfven – för övrigt partikamrat till Gunnar Larsson som ju också var S-politiker i Göteborg – säger att det inte handlar om veckor, utan om månader vi måste räkna med innan smittan lägger sig.

Men den som nu i praktiken framstår som nationens verklige rorsman, icke-politikern och statsepidemiologen Anders Tegnell, kom med ett mer hårdkokt besked om sjukdomen i söndagens SvD: ”Vi kanske aldrig någonsin blir av med den, eller så dröjer det till vi får vaccin eller liknande. Och vi kommer att få hantera den under lång tid, på det här akuta sättet något år till, tror jag”.

Konsekvenserna av ett sådant utdraget förlopp lär bli brutala på flera plan. Trots den prunkande våren är det snarare en veritabel istid vi går in i. Konjunkturinstitutet larmade nyligen (29/4) om att pandemin slår hårdare mot ekonomin än vad som tidigare antagits.

Enligt deras senaste kalkyl väntas Sveriges BNP minska med i snitt 7 procent under 2020. Det av krisen mörbultade näringslivet hänger flämtande mot repen. Arbetslösheten stiger snabbt, Arbetsförmedlingen spår (4/5) att den är uppe i 11 procent till sommaren. Hur många sitter inte med höga bolån? Kommer de att fortsatta kunna betala, kommer bostadsmarknaden att rasa?

Ja, nog oroas man över sitt jobb, lånen och ekonomin i dessa mörka coronatider. Den fråga som främst gnager inom mig är dock annan. Min pappa är jämnårig med Gunnar Larsson och hittills frisk. Han fyllde 80 den 10 januari, då vi firade honom rejält hemma på västkusten.

Kommer han att finns kvar till sin nästa födelsedag?

Mörk och dyster är denna vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:

Vilken katastrofal Valborg det blivit detta år! Coronapandemin fortsätter att hålla världen i ett stryptag och konsekvenserna är fasansfulla. Internationellt har över 3 miljoner smittfall konstaterats och 217 000 människor är avlidna. ”Det är så stora tal att det är svårt att förstå omfattningen”, medgav statsepidemiologen Anders Tegnell under onsdagens pressträff.

Utvecklingen ser inte särskilt ljus ut för Sveriges del heller. Mer än 20 000 smittade och stigande dödstal. Bara i vårt eget län har pandemin skördat 100 människors liv sedan utbrottet började, uppger Region Östergötland.

Folkhälsomyndighetens senaste (29/4) summering för hela nationen: hittills har 2462 människor ryckts bort av covid-19. Skrämmande siffror. Och långt högre än Danmark, Norge och Finland tillsammans. Hos våra nordiska grannländer har antalet avlidna, såväl i absoluta tal som i förhållande till folkmängden, varit mycket lägre (se Expressen 28/4).

Men där valde man också att ha hårdare restriktioner för att skydda sina invånare. Man får verkligen hoppas att Sveriges regering gjort rätt som litat på att Folkhälsomyndighetens liberala strategi blir den framgångsrikaste i långa loppet. Annars kommer nog huvuden att rulla i sällan skådad omfattning från maktens tinnar och torn när denna hemsökelse är förbi.

Redan kan med all deprimerande tydlighet konstateras den svenska beredskapsförmågan mot svåra samhällskriser rustats ned bortom det acceptabla. I slående kontrast till exempelvis Finland har vi inte ansetts behöva något civilförsvar att tala om. Förråden som byggdes upp under kalla kriget, med livsviktig utrustning för bland annat intensivsjukvård, är sedan länge tömda och skingrade.

Hur klokt framstår det idag, tycker ni? Fråga de tidigare S- och M-ledda regeringar som fattade besluten. Ett räfst- och rättarting för detta lättsinniga hasarderande med vår säkerhet vore befogad, om det fanns någon rättvisa.

Men just nu måste vi obönhörligen ta vårt personliga ansvar för att inte spela roulette med varandras liv och hälsa. Sjukvården är tungt belastad som den är och personalen gör ett heroiskt arbete. Bidra inte till en förvärrad smittspridning. Respektera rekommendationerna.

Tyvärr kan varken Valborg eller kung Carl XVI Gustafs födelsedag firas på sedvanligt traditionellt vis. Men det kommer ju fler vårar. Låt oss ta sikte på nästa Valborg, då vi fritt kan samlas kring brasan igen, symboliskt bränna det gamla och tråkiga. Ur askan stiger återfödelsen.

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.

Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.

”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.

Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.

Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.

Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.

Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.

Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.

Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.

Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.

När krisen blivit verklighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner? Den frågan uppmanades vi alla att begrunda i broschyren Om krisen eller kriget kommer, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till samtliga svenska hushåll våren 2018.

”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra. Om du är förberedd bidrar du till att hela landet bättre kommer att klara en svår påfrestning”, löd det goda rådet. Idag kan man nog lugnt säga att betydelsen av det egna medborgerliga ansvarstagandet och den personliga omdömesförmågan understrukits med tjocka svarta streck.

Vardagens trygga cirklar har obestridligen rubbats genom ett överraskande virusutbrott mot vilket det ännu inte finns något vaccin. Världsekonomin skakar och sent i måndags briserade nyheten att hela Italien, där många svenskar tillbringat sportlovet, försatts i karantän. Alltså hela Italien! Vem kunde tro att något sådant kunde hända?

Samtidigt under måndagskvällen rapporterades om det första Coronafallet i Östergötland. Hur sjukdomen kommer att slå mot Sverige är notoriskt svårt att sia om, men den tycks ännu inte nått sin kulmen. I skrivande stund har drygt 350 människor i vårt land konstateras som drabbade och smittorisken bedöms, likt blixten från klara himlen, plötsligt som mycket hög.

Huvudet bör alltjämt hållas kallt och hjärtat varmt. Coronaviruset är ingen materialisering av apokalypsens ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok. Men den internationella epidemin har knappast heller gett några direkt jätteimponerande bevis på vår förträffliga samhällsberedskap om krisen eller kriget kommer.

Staten och dess maktägande klass har en närmast outsinlig aptit på våra skattepengar. Men vad blir utbytet när det verkligen gäller och läget hastigt växlar till skarpt? Finns starka skansar att förlita sig på vid yttre och inre hot, det är som statens primära uppgift att ge oss? Coronaviruset har stresstestat försvarslinjerna och satt kommandohöjderna på prov. Bättre valuta för pengarna har vi rimligtvis anledning att begära.

Svenska myndigheter har tillåtit högre risktagande än i andra länder, sannolikt av rädsla för att annars skapa panik och fatta beslut som i efterhand kan möta kritik. Något under av handlingskraft och tydligt kommunikativt ledarskap är det också svårt att anklaga regeringen för.

Man undgår inte en känsla av vilsenhet från statsapparatens herrar, som skyggat för att ta det säkra före det osäkra och undvikit att i förbyggande syfte inskärpa situationens allvar. Om den främsta prioriteringen varit att spela ner faran och dämpa oron, har effekten snarast blivit den motsatta – särskilt i ljuset av att verkligheten nu trilskas med att böja sig efter noterna.

Diktaturens skuld till coronaviruset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.

Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.

Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.

Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.

Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken Roms öde (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.

Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.

Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.

Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.

Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.

Prilligt om prillan, EU!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:

Sarkasmernas mästare Frank Zappa sa en gång: ”Vissa forskare hävdar att väte, eftersom det är så rikligt, är universums grundläggande byggsten. Jag tvivlar på det. Jag menar det finns mer dumhet än väte, och att dumhet är universums grundläggande byggsten”.

I pessimistiska stunder kan man undra om inte Zappa var något på spåren. Den som söker bekräftelse på hans tes lider ju sällan brist på exempel i den mänskliga jämmerdalen att triumferande stapla upp. Som EU:s snusförbud.

Det är en riktigt rejäl dumhet som borde vara högaktuell för samtliga kandidater till Europaparlamentet att ondgöra sig över och bilda opinion emot. Bakgrunden är välkänt stupid.

När Sverige blev medlem i unionen 1995 lyckades vi få undantag för att själva behålla snuset som ivrigt konsumerats i vårt avlånga konungarike sedan Carl Michael Bellmans dagar. ”Ropa Hyrkusk, – fara burdus; / Somliga stå på en sida, / Handskarna vända och vrida; / Gubben Movitz bjuder dem snus”, som det skaldas om festdeltagarna i den sista balen på Gröna Lund (Fredmans epistlar nr 62).

Men! Att dagens ättlingar till salig Movitz skulle få utbjuda svenskt snus på den övriga EU-marknaden förbjöds strängt av Bryssel. Eurokraterna slog fast att en ny tobaksprodukt som det farligt cancerframkallande snuset var olämpligt att introducera i EU. Snus är snus och strunt är strunt om än i höga EU-kretsar.

Sverige är de facto del av den europeiska unionen och det gamla snuset kan därför knappast klassas som nytt i EU (däremot tilläts nyheten e-cigaretten när denna nikotinprodukt dök upp, logik någon?).

Snus är som njutningsmedel förvisso ingen nyttighet. Men att svenskt munsnus skulle medföra förhöjda cancerrisker i en utsträckning att larma ljudligt om saknar vetenskapligt stöd.

Snarare har vi till mycket snuset att tacka för att den bevisligen avsevärt vådligare rökningen minskat rekordartat i Sverige. Trots en total tobakskonsumtion i paritet med EU-snittet har vi lägst andel rökare, störst andel rökare som slutat och svenska män (vilka snusar mer än svenska kvinnor) löper minst risk att drabbas av sjukdomar eller förtida dödsfall relaterade till tobaken.

Dumheten att snus är olagligförklarat i andra EU-länder synes direkt flagrant. Vad hade det inte kunnat betyda för den samlade folkhälsan i EU om snuset släpptes fritt som tobaksalternativ på hela den inre marknaden?