Kategoriarkiv: Fackligt

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Hur är det med viljan, Karl-Petter?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/9:

I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.

Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså. Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig.

Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är ”en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten”. Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.

Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att ”knäcka ryggen på massarbetslösheten” inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser.

Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.

Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.

I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst.

LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.

Årets fluffpris går till…

Publicerad den av
Svara

…fackförbundet formerly known as SKFT, som bytt namn till Vision. Ändringen föddes ur den djupsinniga tanken att ”alla behöver en vision”.

Konkret innebär det enligt ordföranden Annika Strandhäll att hon ämnar ta fajten för ”gladare måndagar” (Dagens Samhälle nr 35/2011).

Sannolikt väntar väl nu en facklig turné på arbetsplatserna med Kay Pollak under det visionära kamptemat ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Heder åt Transport!

Publicerad den av
Svara

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

När Olsson drog kniv

Publicerad den av
Svara

Den hårdaste svenska sång som någonsin har gjorts, menar Aftonbladets nöjeskrönikör Fredrik Virtanen. Och det omdömet är nog inte helt fel. Rent musikaliskt är förvisso NJA-gruppens klassiker Balladen om Olsson en tämligen finstämd låt. Men texten är stentuff, proggig heavy metal.

Balladen om Olsson skrevs 1969 och skildrar en verklig händelse. Ett gäng stressade arbetare tar en kaffepaus när det blivit stopp i maskinen. Då dyker förmannen upp och läser lusen av jobbarna. Enligt reglementet är det nämligen inte bara förbjudet att dricka kaffe i grupp. Arbetarna får inte ens sitta ner utan måste fika stående. En av dem, Olsson, vägrar dock att låta sig hunsas längre och protesterar…

Då kom befälet och kastade Olsson
i golvet
Dom tryckte ner han i skiten för Olsson
börja’ bli farlig
För när dom inte kan ta en grabb på ett
annat sätt
Så försöker dom ta hans stolthet

(—)

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet
Så han drog upp sin kniv och sa till
ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din jävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan

Budskapet kan säkert uppfattas som brutalt i överkant. Nog för att det är utmärkt och riktigt att ta strid mot svinaktiga chefer. Men att dra kniv framstår väl knappast som den bästa av konfliktlösningsmetoder…?

– Det är kanske inte direkt så man ska uppmuntra arbetarna att agera. Men det var faktiskt precis så han sa, säger Tomas Bolme som ingick i NJA-gruppen när det begav sig.

I mitten av 1969 hade gruppen – som bildats av en smått osannolik kombination av före detta tonårsidoler från popbandet Mascots och några aktörer från Kungliga Dramaten – åkt upp till Norrbottens Järnverk i Luleå för att intervjua arbetarna om deras situtation.

– Vi trodde att den lokala metallklubben skulle gilla att vi kom. Men fackets ordförande stod på ena sidan gatan och skrek: ”Åk hem!”. Men vi sökte oss till radikala jobbare och de tyckte det var skitkul, minns journalisten Gunnar Ohrlander.

Han var då manusförfattare i NJA-gruppen och skrev utifrån metallarbetarnas egna berättelser en musikteaterpjäs som starkt kritiserade hur Järnverket behandlade sina anställda.

– Hela pjäsen blev väldigt kontroversiell. Detta var ju i slutet av 60-talet och det var uppror i luften. Olsson hette egentligen Curt Muskos. Han berättade den här historien som låttexten i stort sett återger ordagrant, säger Gunnar Ohrlander.

Tomas Bolme kallar verklighetens Olsson för ”en riktig tuffing”.

– Det var ändå kul med någon som vågade säga ifrån. Tänk dig en svensk arbetare som blir så trakasserad och provocerad under lång tid att han slutligen drar kniv. Han menade säkert heller aldrig att skada någon. Men trakasserierna mot honom upphörde faktiskt efter det. Det blev heller inget rättsligt efterspel. Han fick inte ens en varning.

NJA-gruppen blev snart mera känd som Fria Proteatern och gjorde under 70-talet många uppmärksammade pjäser med fokus på arbetsliv, facklig kamp, glesbygd och politiskt maktmissbruk. Engagemanget gav också utdelning. Det som började med en omstridd uppsättning om missförhålladena på Norrbottens Järnverk fick sedermera fackföreningsrörelsen att skärpa tonen.

– Det slutade med att LO tog tuffa tag för att stärka arbetarskyddet. Men nu verkar proppen ha gått ur lite grann. Konkurrensen har ökat och man har börjat jaga folk på arbetsplatserna igen, menar Gunnar Ohrlander.

Han är fortfarande stolt över Balladen om Olsson, som inte upphört att väcka känslor.

–  För tio år sedan var det ett Norrköpingsband som gjorde låten igen. Covern spelades en hel del i radion där tills den förbjöds. Någon tyckte att låten var våldsförhärligande. Det var skoj!

(Borås Tidning 2008-05-11)