På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)