Judehat driver terroristerna

På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)

Den omoraliska folkrätten

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28