Kategoriarkiv: EU

Varningsklockan Schweiz

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:Corren.

Uppmaningen och språkbruket var som plankat från Sverigedemokraternas vokabulär: ”Rösta ja till att stoppa massinvandringen”. Och det gjorde schweizarna, om än med knapp marginal.

Det var högernationalistiska partiet SVP som drivit igenom söndagens folkomröstning. Över hela Europa jublar deras främlingsfientliga gelikar åt resultatet. ”Det här är underbara nyheter”, utropade exempelvis Nigel Farage som är partiledare och ledamot i Europaparlamentet för UK Indepencence Party.

Javisst. Det är underbara nyheter. För dem som längtar tillbaka till 1930-talets skymningsstämningar av intolerans, fördomar och nationell slutenhet. Nog är den allmänna situationen spöklikt illavarslande.

Judar, muslimer och romer återupplever en allt kyligare och hotfull attityd från det europeiska majoritetssamhällets sida. Desperata flyktingar undan samtidens värsta humanitära katastrof i Europas närhet ges kalla handen vid EU:s portar.

Att Syrien brinner och dess invånare slaktas i hundratusental beklagas av de europeiska regeringarna. Av rädsla för sina flyktingskeptiska inhemska opinioner, är dock samma regeringar skamligt snåla med att göra EU till en fristad.

Politikerna kan ju förlora röster på kuppen. Men syrierna förlorar sina liv. Ringer varningsklockorna? Om inte, betrakta då Schweiz.

”Massinvandringen”, som helgens folkomröstning handlade om där, rörde inte ens utomeuropeiska flyktingar. De människor som högernationella SVP främst piskade upp känslorna mot var vanliga EU-medborgare. Företrädesvis kvalificerad och högutbildade arbetskraft från Tyskland, Portugal och Italien.

Schweiz är som bekant inte EU-medlem, emellertid är man genom ett särskilt avtal knutet till unionens inre marknad med dess fria rörlighet. Men trots att inflödet av arbetskraft från EU spelar en central roll för alplanets ekonomi, och trots att det näppeligen är fråga om svårintegrerade personer med kulturellt främmande seder och bruk, lyckades ändå intoleransens krafter triumfera.

Samtliga övriga schweiziska partier och landets näringsliv mobiliserade förgäves för en annan utgång. Rationella, förnuftsbaserade argument bet inte mot grumliga föreställningar om ”massinvandringens” hot mot den egna kretsens särart, traditioner, privilegier och identitet – i ett av världens mest välmående och politiskt stabila länder!

Hur Schweiz och EU nu ska hantera sina relationer blir en delikat fråga. Även inom EU ifrågasätts dock den fria rörligheten.

Denna bärande del i unionsbygget försöker bland andra Storbritannien skjuta sönder med begränsningar för fattigare EU-länders medborgare. Brittiska regeringen talar om en ”invasion” av sociala turister från öst, som utnyttjar välfärdssystemen.

Men några bevis för att den fria rörligheten leder till utbrett missbruk av detta slag har inget EU-land kunnat presentera. Fakta pekar snarare på att Östeuropas EU-invandrare jobbar hårdare och bidrar till större skatteintäkter och ökat välstånd i väst. Fast vad bryr väl sig inskränkthetens demagoger om fakta? Att jordmånen för deras villfarelser är god visar inte minst Schweiz.

Fundamentala frihetsvärden är ånyo utmanade i vårt gemensamma europeiska hem. Ska varningsklockorna klinga ohörda som förr?

Vårt kluvna europeiska hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än.

Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.

I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter.

Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.

Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning.

Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt.

Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar.

Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst. Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt.

De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.

Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

EU ut ur köket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

”Vi måste föra ut att väldigt många köksbordsfrågor avgörs på europeisk nivå. Väljarnas röst gör skillnad”, sa Centerpartiets Annie Lööf nyligen i SvD. Hon och andra svenska politiker är bekymrade över att vårens Europaparlamentsval åter blir en avslagen affär.

Låt oss därför hoppas att Annie Lööf verkligen lyckas föra ut väldigt många pedagogiska exempel på EU:s förkärlek till köksbordsfrågor. Och detta olyckliga faktum sätter eld i baken på mindre engagerade väljare. Ty är det någonstans som EU inte ska vara, så är det i människors kök.

Kandidater på partiernas EU-listor vars politik innebär fortsatt (eller mer) överstatlig vardaglig interventionism från Bryssels sida bör man akta sig noga för. Däremot behövs fler stridbara representanter i Europaparlamentet som istället fokuserar på vaktslåendet om unionens kärnvärden.

Ett av dessa fundament i EU-bygget är nämligen under hot: den fria rörligheten. Oroande rop på begränsningar har hörts från flera EU-länders regeringar, främst Tysklands och Storbritanniens. De vädrar, liksom en gång Göran Persson, farhågor om ”social turism”. Alltså att människor från EU-staterna i öster flyttar västerut i syfte att kalasa på bidragssystemen.

Göran Persson varnade för en sådan utveckling inför EU-utvidgningen 2004. Men någon socialbidragsinvasion kom aldrig. Den finns inte nu heller. Snacket baserar sig på anekdotiska bevis och fördomar, och kan ses som ett utslag av det hårdnande främlingsfientliga klimat som drabbat Europa i finans- och eurokrisens spår.

Ska EU upp ur det ekonomiska diket krävs snarare uppmuntran till mer fri rörlighet, inte mindre. De som flyttar inom unionen är till förkrossande del yngre, välutbildade personer som jobbar och skapar välstånd.
Det är inte dem vi ska porta. Det är EU:s protektionister och köksbordsbyråkrater.

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Stå upp för frihetens Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

Ni har väl inte glömt? Den 25 maj nästa år är det val till Europaparlamentet.  Förra gången, 2009, brydde sig inte ens hälften av den svenska väljarkåren om att rösta (45,5 procent).

Å andra sidan var det den högsta deltagarsiffran som Sverige haft i dessa sammanhang, vilket bröt den sjunkande trenden sedan premiären 1999. Måhända ökar motivationen ytterligare inför 2014 års EU-val? Det saknas sannerligen inte skäl.

En mörk våg av främlingsfientlighet sveper över Europa. Nyfascistiska partier planerar att bilda en gemensam ultranationalistisk grupp i Europaparlamentet för att stärka inflytandet. Marine Le Pen från franska Nationella Fronten besökte nyligen Stockholm i syfte att locka med Sverigedemokraterna i samarbetet (om SD kommer in i parlamentet alltså, och den risken måste betraktas som överhängande).

Den som inte tycker att islamofobi, intolerans och järnrör är framtidens melodi, bör ta tillfället i akt att lägga sin röst på något parti står för motsatsen. Och då även gärna välja en kandidat som också anser att offentlighetsprincipen är värd att kämpa för.

Under trycket av EU har öppenheten successivt krympt sedan Sverige blev medlem, trots våra politikers löften om så aldrig skulle bli fallet. Nyligen gjorde riksdagen en stor, svepande inskränkning i vår rätt till insyn i den offentliga maktapparatens verksamhet. Nog av detta!

Öppenhetens försvarare får inte reduceras till en liten betydelselös minoritet. Vi behöver tuffare Europaparlamentariker som kan sätta press på EU-byråkratin, slåss för större transparens i unionen och värna medborgarnas intressen.

Samtidigt måste det sättas gränser för vad EU egentligen ska syssla med. Frihandelsfrågor, mänskliga rättigheter och miljöpolitik är tre exempel på nationsöverskridande områden som lämnar sig för Europaparlamentet. Sådant som kvotering av bolagsstyrelser gör det definitivt inte.

Ändå har Europaparlamentets majoritet, däribland svenska socialdemokrater, nu bestämt att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i styrelserummen inom 7 år. Lagen lär knappast träda i kraft eftersom stöd saknas i ministerrådet.

Men varför ska Europaparlamentet överhuvudtaget ge sig på att diktera skötseln av privata företag? Det strider mot näringsfriheten och mot äganderätten, det är ett flagrant missbruk av den överstatliga makten. Förutom att det urholkar respekten för jämställdhetsarbetet. Vilken person, man eller kvinna, vill bli objektifierat föremål för politisk tvångskvotering till en position utifrån sitt könsorgan som främsta merit? Befängt.

Europaparlamentariker som inte har några problem med att bidra till EU:s svällande regleringsiver bör man akta sig för. Ju fler befogenheter Bryssel tar sig, desto mindre blir utrymmet för självbestämmande på det nationella och lokala planet – vilket i sin tur hotar att slå tillbaka mot själva grundidén om ett förenat Europa i fred och frihet.

Något att tänka på inför nästa år. Det är värt att bry sig. Mer än på mycket länge.

När makten sluter portarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

”Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Glasklara ord ur Utrikesdepartementets informationsskrift EU-avtalet från 1994.

Den gavs ut inför folkomröstningen samma år, då det politiska etablissemanget på jasidan – från moderater till socialdemokrater – bedyrade sin orubblighet om öppenheten.

Och mer än så. Sveriges offentlighetsprincip (förklarad som ett ”omistligt värde” under medlemskapsförhandlingarna av dåvarande Europaminister Ulf Dinkelspiel 1993) framställdes som något av ny exportvara.

Visst var det ett problem att EU:s franskinspirerade myndighetskultur var så glad i hemligstämplar. Men med Sverige i unionen skulle vi aktivt arbeta för att modernisera spelreglerna och göra Europasamarbetet mer transparent.

Det finns inget skäl att misstro de från början goda intentionerna. Tyvärr ser vi med dagens facit i hand att EU-systemets tyngd och tröghet malt ner dem. Istället är det Sverige som gradvis anpassat sig till unionen, inte tvärtom. Förra veckan kom den stora smällen.

Då röstade riksdagen igenom en lagstiftning som på ett svepande sätt ger myndigheterna möjlighet att hemligstämpla allt som kan misstänkas försämra internationella samarbeten och avtal där Sverige är deltagande part. I princip har en blank check utfärdats till byråkratin att låsa in handlingar som de behagar.

Bakom lagändringen, hårt kritiserad av bland andra Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, står en bedövande politisk majoritet. Endast V och MP röstade emot. Heder åt dem, men nog är det märkligt inga kraftfulla röster till öppenhetens försvar höjts inom varken de borgerliga partierna eller från Socialdemokraternas sida.

Offentlighetsprincipen har ändå gamla svenska traditioner och funnits sedan frihetstiden på 1700-talet. Den är ett fundament för att kunna granska makten, förhindra korruption, avslöja rättsröta och värna en sunt fungerande demokrati.

Sekretess kan absolut vara befogad, men då ska hemligstämpeln användas som ett välmotiverat undantag och inte utifrån rutinartad regelmässighet. Det är faktiskt chockerande att riksdagen antar en gummiartad lag som ger så stort utrymme för godtyckliga inskränkningar i medborgarnas rättighet att kontrollera den offentliga maktens verksamhet.

Offentlighetsprincipen är även utan EU:s försorg naggad i kanten. Journalistförbundet och fackförbundet ST larmade i söndagens SvD om att JO-anmälningarna mot svenska myndigheters ovilja lämna ut offentliga handlingar ökat dramatiskt de senaste åren.

Ofta beror det på att tjänstemän i stat och kommun saknar grundläggande kunskap om vilka skyldigheter de har gentemot medborgarna. Vi bevittnar nu en tendens av att maktapparaten blir allt mer sluten för oss, samtidigt som den kräver allt större befogenheter att få insyn i våra privatliv. Det rimmar lika illa som det är oroande.

Hyckleribolaget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Sugen på öl, vin och sprit i novembermörkret? Men du orkar inte gå ut? Inga problem! Sätt dig vid datorn och beställ från Systembolagets sajt. Upp till 96 flaskor på ett bräde kan du få bekvämt levererade till din dörr.

Denna generösa service är ännu en försöksverksamhet i några områden som Stockholm, Göteborg och Skåne (inte Östergötland, sorry). Men det är nog bara en tidsfråga innan hela svenska folket får möjlighet att klicka hem 96 helrör vodka (eller vad man nu föredrar) från statens handlare i alkoholsvängen.

Fast ve den som på internet beställer en färdigpackad matkasse från City Gross och samtidigt vill ha en flaska vin till middagen. Sådan hemkörning gillar inte Systembolaget och polisanmälde livsmedelskedjan i somras, trots att City Gross försäljningsupplägg (ett samarbete med danska företaget Winefinder) inte stred mot EU:s regelverk. I fredags lade också åklagaren ner fallet.

Systembolagets vd Magdalena Gerger laddar istället om genom krav på att regeringen ändrar lagen för att stoppa City Gross. Annars kan det få ”ödesdigra konsekvenser för folkhälsan”, menar hon. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP), som råkar extraknäcka i Systembolagets styrelse, instämmer med samma motivering.

Beställa vin i samband med matinköp på nätet hotar alltså folkhälsan? Men inte statliga massleveranser av rusdrycker direkt till tröskeln hos folk? Lägg av.