Kategoriarkiv: EU

Jultomten i Bryssel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”, har satirikern P J O’Rourke sagt och hanteringen av skattemedel i EU-sammanhang bär syn för sägen.

Ta exempelvis Europaparlamentets frikostiga traktamente till ledamöterna på drygt 3000 skattefria kronor om dagen. Nyligen avslöjande SVT att vänsterpartisten Malin Björk plockat ut en hel förmögenhet i sådant traktamente, omkring en miljon kronor – trots att hon både bor och är skriven i Bryssel sedan länge.

Varje ledamot får utöver sin ordinarie höginkomsttagarlön en kontorsersättning på mer än 40 000 kronor i månaden, avsedd för administrativa ändamål men utan krav på redovisning. Totalt kostar den utgiften EU:s skattebetalare två miljarder kronor per mandatperiod. Europaparlamentarikerna är oftast ytterst förtegna om hur de använder dessa pengar.

När SvD häromåret frågade de svenska EP-ledamöterna vägrade de svara. Malin Björk är ett hedrande undantag som offentligt medgett hon bland annat spenderat sin kontorsersättning på inköp av ”hundra kaffekoppar och ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på”.

Det är ju ett sätt att göra bruk av EU:s välfyllda kassa. 2016 kläckte parlamentets konservativa grupp EPP (där M och KD ingår) en annan kreativ idé. För att ge unga européer en ”känsla av tillhörighet” borde alla 18-åringar få möjligheten till ett ”gratis” interrailkort.

Av det uppslaget blev projektet ”Discover EU”, ett tämligen oblygt försök att köpa det uppväxande släktets sympatier för unionen. Notan väntas gå loss på 700 miljoner euro i EU:s långtidsbudget 2021-27.

Det är lätt att vara fantasifullt vidlyftig med andras kulor, vilket Slöseriombudsmannen på Skattebetalarnas förening dråpligt visar i en aktuell rapport om miljardrullningen inom ramen för EU:s Leaderprogram i Sverige. Bidragen är avsedda att främja lokal sysselsättning, företagande och stärkt konkurrenskraft på landsbygden.

I detta syfte har östgötska Kimstad fått 1,8 miljoner skattekronor till att anlägga konstsnöspår åt skidåkare. Byn Klockrike i Motala kommun har fått 1,5 miljoner till bygget av ett utegym. I Borlänge satsas 1,4 miljoner kronor på en maffig hinderbana. Det lilla samhället Stehag i Eslövs kommun kan glädjas sig åt över 700 000 kronor till en skatepark. Och så vidare.

EU tycks vara beviset på att jultomten verkligen existerar. Men det är förstås du som tvingas pröjsa klapparna.

Vad EU borde prioritera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Östersjön har alltid varit ett känsligt hav med sitt bräckta vatten. Vi måste därför vara särskilt aktsamma när det gäller mänsklig miljöpåverkan. Tyvärr är priset för gamla synder högt.

Inte på 1500 år har syrebristen i Östersjön varit så omfattande som nu. Nyligen rapporterades att ett bottenområde kring Gotland, motsvarande en yta större än Danmark, är helt syrefritt. En död zon i rekordformat. Ingen fisk eller andra djur kan leva där.

Till mycket är det jordbrukets läckage av kväve och fosfor som orsakat skadorna. Det är den dåliga nyheten. Den goda? Att det finns ljus i mörkret.

Övergödningen är på väg att minska, Östersjön kan tillfriskna. Men en fullständig återhämtning kräver ett kontinuerligt arbete med att minimera läckaget i 50-100 år, enligt SMHI:s oceanograf Lena Viktorsson.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik finns tungt vägande skäl att vara kritisk mot. Den är nästan löjligt överbyråkratisk och kostar europeiska skattebetalare svindlande belopp i fördyrande tullar och stödbidrag.

Det är ett system som slukar 40 procent av EU:s budget, ett arv från den smärtsamma tiden strax efter andra världskriget när Europa låg i ruiner och politiska åtgärder sattes in för att få igång matproduktionen igen.

Ett sådant exceptionellt nödläge för tillgången på livsmedel i EU råder knappast 2019. I en sund marknadsekonomi hör jordbrukssubventioner normalt sett inte hemma.

Det poängterade den svenske liberale folktribunen, frihandelsvännen och lantbrukarsonen S A Hedlund på sitt oförlikneliga vis i en riksdagsdebatt redan 1888: ”En näring, som lemnad åt sig sjelf skulle gå under, den har väl ändock icke rättighet att kallas för landets modernäring”.

Med detta sagt, har ändå EU en viktig roll att spela inom jordbruket och för att rädda Östersjön – något som förtjänstfullt påpekades i en debattartikel i torsdagens Corren av tre representanter för Stockholms universitets Östersjöcentrum.

EU är det centrala instrumentet för möjligheten att ta ökat gemensamt, långsiktigt verkande miljöansvar och göra slut på övergödningen. Mot bakgrund av den alarmerande situationen är det väl investerade pengar att stödja insatser syftande till att snabbare få bukt med läckaget från åkrarna.

Det är även ytterst motiverat att ge bönderna mer bidrag för att hålla kulturlandskapet öppet och främja den biologiska mångfalden genom vård och nyanläggning av ängar och våtmarker.

Sånt är vad EU:s jordbrukspolitik borde prioritera.

Prilligt om prillan, EU!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:

Sarkasmernas mästare Frank Zappa sa en gång: ”Vissa forskare hävdar att väte, eftersom det är så rikligt, är universums grundläggande byggsten. Jag tvivlar på det. Jag menar det finns mer dumhet än väte, och att dumhet är universums grundläggande byggsten”.

I pessimistiska stunder kan man undra om inte Zappa var något på spåren. Den som söker bekräftelse på hans tes lider ju sällan brist på exempel i den mänskliga jämmerdalen att triumferande stapla upp. Som EU:s snusförbud.

Det är en riktigt rejäl dumhet som borde vara högaktuell för samtliga kandidater till Europaparlamentet att ondgöra sig över och bilda opinion emot. Bakgrunden är välkänt stupid.

När Sverige blev medlem i unionen 1995 lyckades vi få undantag för att själva behålla snuset som ivrigt konsumerats i vårt avlånga konungarike sedan Carl Michael Bellmans dagar. ”Ropa Hyrkusk, – fara burdus; / Somliga stå på en sida, / Handskarna vända och vrida; / Gubben Movitz bjuder dem snus”, som det skaldas om festdeltagarna i den sista balen på Gröna Lund (Fredmans epistlar nr 62).

Men! Att dagens ättlingar till salig Movitz skulle få utbjuda svenskt snus på den övriga EU-marknaden förbjöds strängt av Bryssel. Eurokraterna slog fast att en ny tobaksprodukt som det farligt cancerframkallande snuset var olämpligt att introducera i EU. Snus är snus och strunt är strunt om än i höga EU-kretsar.

Sverige är de facto del av den europeiska unionen och det gamla snuset kan därför knappast klassas som nytt i EU (däremot tilläts nyheten e-cigaretten när denna nikotinprodukt dök upp, logik någon?).

Snus är som njutningsmedel förvisso ingen nyttighet. Men att svenskt munsnus skulle medföra förhöjda cancerrisker i en utsträckning att larma ljudligt om saknar vetenskapligt stöd.

Snarare har vi till mycket snuset att tacka för att den bevisligen avsevärt vådligare rökningen minskat rekordartat i Sverige. Trots en total tobakskonsumtion i paritet med EU-snittet har vi lägst andel rökare, störst andel rökare som slutat och svenska män (vilka snusar mer än svenska kvinnor) löper minst risk att drabbas av sjukdomar eller förtida dödsfall relaterade till tobaken.

Dumheten att snus är olagligförklarat i andra EU-länder synes direkt flagrant. Vad hade det inte kunnat betyda för den samlade folkhälsan i EU om snuset släpptes fritt som tobaksalternativ på hela den inre marknaden?

Nato gav Europa freden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:

I dessa Europavalstider hör till det standardretoriken bland unionens tillskyndare att prisa EU:s oskattbara betydelse för freden. Det är dock en sanning med modifikation.

Realpolitiskt spelar EU snarare en komplementär roll som fredsskapande projekt. Absolut inte oviktig, det bör understrykas. Men fundamentet för tryggandet av freden i Europa vilar på en annan organisation: Nato.

Alliansen bildades denna aprilmånad för 70 år sedan under trycket av hotet från Sovjetunionen och med andra världskrigets bistra erfarenheter i färskt minne. I grunden var Nato en vidareutveckling av det transatlantiska partnerskap som i 40-talets början slöts mellan Storbritanniens Winston Churchill och USA:s Franklin D Roosevelt för att besegra nazisternas skräckvälde.

Lord Hastings Ismay, Natos första generalsekreterare, formulerade i ett berömt uttalande alliansens syfte som att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Alltså att värna Europa från rysk aggression, motverka USA:s återkommande fallenhet för isolationism och hindra nya utbrott av stridslysten – då främst tysk – nationalism på vår kontinent.

Se på Putin, Trump och hur de politiska vindarna blåser i dagens Europa. Natos kärnuppdrag kan knappast sägas ha förlorat i aktualitet. Utan det starka, historiskt unikt framgångsrika sammanbindande europeisk-amerikanska kitt som Nato utgör, är det svårt att tänka sig att EU ensamt skulle klara påfrestningarna i turbulenta lägen.

De baltiska staterna hade exempelvis i praktiken varit helt utlämnade åt Putins glupskt revanschistiska stormaktsregim. EU är ingen trovärdig säkerhetsgarant när det kommer till kritan. Unionen saknar både muskler och politisk förmåga att fungera avskräckande mot Ryssland.

Det är en helt annan sak med Nato, vars ursprungligen 12 och numera 29 medlemsländer är traktatsmässigt förpliktigade att försvara varandra vid ett angrepp och står under skydd av USA:s kärnvapenparaply.

Nato är också mer än en defensiv militärallians. Dess stadga förklarar uttryckligen att Nato är en värdegemenskap för främjande av demokrati, rättsstatliga principer och individuell medborgerlig frihet.

Det är bra att Sverige samarbetar nära – och efter kalla krigets slut även öppet – med Nato. Men varför vi fortfarande skyr att helhjärtat ansluta oss till Europas centrala fredsorganisation är faktiskt ganska märkligt.

Fartblinda EU-liberaler

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:

Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!

”Lagom finns inte i min vokabulär”, har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.

I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att – med ett bevingat malmsteenskt uttryck – ”unleash the fucking fury” och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.

Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.

Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. ”Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet”, säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4). Medan den övriga svenska borgerligheten – tydligast hos KD och M – annonserar en strävan att minska EU:s klåfingrighet, visar Liberalerna en brinnande entusiasm för motsatsen.

Euron ska självklart bli svensk valuta. EU:s budget ska ökas, inte bantas. En gemensam europeisk socialpolitik bejakas, liksom idén om ett militärt EU-försvar.

Liberalerna vill även i sin Macronvurmande vallöfteskatalog införa en överstatlig koldioxidskatt, vilket av miljöskäl kan tyckas bra. Men som öppnar dörren för Brysselbyråkraternas våtaste dröm: att unionen får egen beskattningsrätt, kronan på verket i det hägrande federalistbygget.

Låt vara att Liberalerna just nu brottas med interna problem och inte har sin populäraste stund i opinionen. Partiets more is more-politik gällande EU har ändå förtjänsten av att för svenska väljare ge en tydligt konsumentupplysande, signifikativt varnande illustration av det europeiska samarbetsprojektets urartning.

Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.

Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter – det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.

Skamfläcken Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?

Dårskapen att lämna EU är tydlig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:

Norrköpings flygplats förlorar sin enda reguljära linje – till den tyska metropolen München – när nu det brittiska flygbolaget BMI gjort konkurs. Ekonomin uppges ha vingklippts av dels högre bränslekostnader, dels av kaoset kring Brexit som drog undan mattan för BMI:s möjligheter att säkra flygkontrakt på den europeiska marknaden.

Här ser vi alltså en konkret, direktverkande konsekvens av Storbritanniens huvudlösa beslut att lämna EU. Det kommer mera. I synnerhet om det inte blir något utträdesavtal mellan London och Bryssel till den 29 mars, då medlemskapet ska vara finito.

Det tyska forskningsinstitutet IWH har i en färsk rapport kalkylerat på vad en ”hård Brexit” får för kostnad. Storbritanniens import från EU minskar med 25 procent, varvid minst 600 000 jobb går upp i rök hos företagen som exporterar till de brittiska öarna.

I Tyskland, Europas ekonomiska motor och Sveriges största handelspartner, blir förlusten 103 000 jobb – och det i en nation med redan fallande BNP-siffror och en befarad recession i faggorna. Mot bakgrund av att den svenska tillväxten knappast heller är mycket att skryta med, så kan man ganska enkelt konstatera att spridningseffekterna av Brexit kan arta sig till en tämlig blodig ekonomisk historia.

Det ändlösa virrvarret i Storbritannien sedan folkomröstningen 2016 har åtminstone tjänat som ett tydligt avskräckande exempel. För väljarna i varje annat medlemsland måste tanken på att kasta loss från unionen framstå som ren dårskap.

Inför vårens val till Europaparlamentet har också, symptomatiskt nog, såväl SD som V lagt ner sina gamla utträdeskrav. Svenska folkets opinionsstöd för ett fortsatt medlemskap är numera solitt. Det är bra.

Men det vore olyckligt om Brexitkrisen hämmar den viktiga kritiska debatten om deformeringen av EU till en överstatlig, makthungrig byråkratkoloss. Det europeiska samarbetet bör fokusera mindre på bidrag och kontroller, istället mer på frihandel och marknad som det var från början.

Kansler på slutvarvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.

Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör – delvis.

Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.

Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.

Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.

Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.

När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.

EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.

Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.

Vi håller inte gränsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:

Egentligen borde jag vara glad. Liksom i princip alltså, för att citera Povel Ramels svängiga låt Jag diggar dej. Jag diggar världen innan de stora otäcka krigen, den värld av igår som författaren Stefan Zweig vittnar om i sina memoarer.

”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”, skriver han nostalgiskt om den fria tillvaron som försvann med katastrofen 1914.

När första världskriget bröt ut återinförde statsmakterna passtvång, gränskontroller och tullar som avskaffats under 1800-talets liberala epok. En ”tillfällig” åtgärd så länge kriget varade, sades det.

Misstro alltid politiker som använder det ordet. Momsen skulle vara ”tillfällig”, lovade Gunnar Sträng. Värnskatten skulle vara ”tillfällig”, lovade Göran Persson. Vi vet hur det gick med det. De internationella gränsmurarna blev också kvar, trots att första världskriget varit avblåst i hundra år nu.

Men skapandet av EU innebar ändå ett partiellt fall framåt – eller tillbaka snarare. Genom unionens inre marknad och Schengensamarbetet kan vi medborgare i de anslutna länderna åtminstone få en hygglig aning om hur världen gestaltade sig när Stefan Zweig var ung, även om det endast handlar om den europeiska delen av klotet.

Inom Schengenområdet ska fri rörlighet råda, oavsett personlig nationalitet. I gengäld måste Schengenländerna ha tuffa gränskontroller utåt. Det sistnämnda tar emellertid Sverige busigt lätt på, vilket EU-kommissionen rasar över i en ny rapport.

Egentligen borde detta glädja mig. Liksom i princip alltså. Det är ju som Sverige på ett punkigt vis vill bidra till att göra världen mer frihetligt Zweiglik igen. Men så är det naturligtvis inte.

Att Sveriges yttre gränskontroller fungerar dåligt beror på slarv, nonchalans, usel organisation och inkompetens. Det är inte bara skämmigt i allmänhet. Vi bryter mot våra avtalsmässiga Schengenförpliktelser och hotar att ställa till med betydande skada både för oss själva och övriga medlemsstater. För detta finns inga ursäkter.

Jag diggar dej, Zweig. Men jag är heller inte naiv. Världen av idag är dessvärre en mycket osäker och farlig plats.

Förmår inte Sverige ta sitt ansvar för Schengens yttre gränsskydd betyder det att vi blir Europas svaga länk i bekämpandet av internationell brottslighet, jihadistisk terrorism och subversiva element från illasinnade främmande makter.

Det kan blott frihetens fiender digga.

Att inte låtsas om EU

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 28/8:

Det går inte att påstå att EU är någon kioskvältarfråga i valrörelsen. Debatten, i den mån den förekommer, går på lågvarv. Liberalerna och Sverigedemokraterna har visserligen försökt höja temperaturen genom att positionera sig på var sin sida av ytterkanterna.

Jan Björklund springer kamikazeaktigt i spetsen för federationståget med ännu mer fördjupat EU-samarbete, inkluderat omfamnande av unionens sociala pelare och euromedlemskap redan 2020. Jimmie Åkesson hojar om Swexit i enlighet med Storbritanniens (nedslående) exempel och kräver en ny EU-folkomröstning kommande mandatperiod.

Bägge möter i stort sett bara förströdda gäspningar. Ämnet är iskallt. Ett demokratiskt problem, tycker Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) som i en ny forskningsrapport skärskådar det stora och tilltagande inflytande EU har över riksdagens lagstiftningsarbete.

Miljö- och jordbruksfrågor är dominerade av EU-rättens regler, vilka även styr åtskilligt inom områden som internationell handel, energi, transport, bank och finans. I takt med att Bryssels makt sväller urholkas riksdagens suveränitet och partiernas politiska manöverutrymmen beskärs. Men detta tenderar partierna att inte låtsas om.

Istället för redovisa och förklara hur det faktiskt förhåller sig, och skapa en folklig förankring för EU-politiken, lägrar sig tystnaden. Valrörelsen borde vara ett givet tillfälle att initiera ett seriöst samtal med väljarkåren om EU-projektets olika sidor, vilka möjligheter och begränsningar som står till buds, samt hur utvecklingen bör gestalta sig framöver.

Sieps konstaterar emellertid kritiskt: ”Det kanske mest slående resultatet är att partierna inte alls diskuterar en rad områden som i hög grad är påverkade av EU. Inte minst rör det områden där det inte är helt givet vad EU-gemensamma beslut skulle kunna innebära för svensk del (till exempel migrationsfrågor) liksom sådana frågor som partier gärna vill framställa som en ‘exklusiv nationell kompetens’ (till exempel arbetsmarknads- eller socialförsäkringsfrågor). Trots att EU:s beslutskompetens ökat på en rad områden så undviker alltså partierna den politiska diskussionen i sina valmanifest”.

Det är inget annat än ett svek mot medborgarna som därmed får en skev och missvisande bild av politiken. SD:s och Liberalernas aparta ståndpunkter om Swexit och euron åsido, är det väl knappast för mycket begärt med en genomlysande debatt kring den väldiga betydelse EU har för de gängse samhällsvillkoren i Sverige.