Skrivit i Corren 13/6:

”Allt går ju mä’ elektricitet / Elektriskt dä’ ä’ nå’t konstigt med det. / Elektriskt dä’ strömmar ju, som ni vet, härs å’ tvärs igenom tråden”, sjöng Tage Danielsson.

Javisst, allt – nästan – går med elektricitet. Och nog är det något konstigt – väldigt konstigt – med elen, precis som Tage noterade. Eller snarare politiken kring den.

I decennier har partierna ägnat outtömlig debatt- och sammanträdesmöda åt trådarnas innehåll. Budskapen har flugit härs och tvärs rörande olika målsättningar och ambitioner, inte sällan motstridiga.

Ideologiseringen av elektriciteten har medfört ett moras av skatter, avgifter, subventioner och regleringar i syfte att favorisera vissa strömkällor och straffa andra. Vilka villkor som gäller är inte gott att veta. Ena årets beslut kan vara ändrat nästa.

Hade det varit möjligt att utvinna el ur själva det politiska bråkandets kraftalstring, vore nog övriga energislag obehövliga.

Men nu ser det äntligen lite mindre konstigt ut. I fredags bar de blocköverskridande förhandlingarna om elektriciteten frukt. Viktigast var att kärnkraften tillåts vara kvar, den diskriminerande effektskatten på atomtillverkad el ska bort och modernare reaktorer får byggas som ersättning för de gamla. Förutsättningarna för vattenkraften blir också bättre.

Men å andra sidan drabbas vi av höjd energiskatt och det planekonomiska subventionsraseriet fortsätter i ökad styrka till sånt som vind-, sol- och bioenergi.

Målet är att Sverige ska vara 100 procent försörjt av förnyelsebar elektricitet år 2040 – trots att energiministern inte räknar den kärnkraft som partierna har gett grönt framtidsljus som förnyelsebar. Och det låter ju aningen konstigt.

Fast energifronten välsignas ändå med viss stabilitet tack vare partimajoritetens överenskommelse. Så länge den håller. Osvuret är av luttrad erfarenhet bäst i dessa sammanhang.

Men tänk om vi slopade den politiska elektricitetsvisan och istället lät marknaden sjunga den rakt av? Inga subventioner alls. Låt full konkurrensneutralitet råda mellan energikällorna, priset styr fritt vilken mix det ska vara. Sätt bara upp ett vetenskaplig baserat regelverk för utsläppsnivåer, säkerhetsaspekter, etc.

Det vore ju det minst konstiga och politikerkåren besparas värdefull energi att satsa på annat än vad som strömmar genom tråden.

Skrivit i Corren 29/12:

Energin är ett av de tre politiska områden som Stefan Löfvens lilla S/MP-regering och Alliansen har kommit överens om att försöka komma överens om.

Eftersom fem traditionellt tillväxtvänliga och förnuftsinriktade partier ställs mot ett tillväxtfientligt och grönromantiskt parti med lågt väljarstöd, innebär det rimligtvis att MP får dra det kortaste strået i dessa förhandlingar och tvingas acceptera att inte några kärnkraftsreaktorer stoppas i förtid.

I åratal har det, inte minst från företagen och industrin, efterlysts långsiktigt stabila och rationella spelregler för energiproduktionen. Kanske skymtar äntligen något sådant nu vid den politiska horisonten? I så fall vore det förstås utmärkt, även om jag tvivlar.

I hela mitt liv (jag är född 1969) har partierna bråkat om energipolitiken och dess olika ideologiska spår. Konsekvensen är en utmattande härva av offentliga beslut, en katalogaria av högtflygande ambitioner och målsättningar, ett veritabelt moras av skatter, avgifter och subventioner i syfte att favorisera vissa energislag och straffa andra. Vid det här laget kan jag inte låta bli att undra: varför?

Det borde faktiskt vara grundfrågan. Varför ägnar politikerna sådan demonstrativ, oändlig detaljrik möda åt att ”ta ansvar” för just energibranschen? Visst, produktion av elektricitet är viktigt. Men det är också produktionen av kläder och bröd. Vi skulle dö om den upphörde.

Ändå finns inte till närmelsevis samma politiska intresse för att styra, reglera och ideologisera tekosektorn eller bagerinäringen, allt i namnet av ”det allmänna bästa”. Marknaden klarar ganska bra att ge oss kläder på kroppen och bröd på bordet utan alltför omfattande omsorger från regeringens sida, eller hur?

Varför kan inte politikerna låta energiförsörjningen fungera i analogi med detta? Det behövs ett vetenskapligt baserat regelverk vad gäller säkerhetsaspekter, gränsvärden för utsläpp och så vidare. I övrigt bör den generella attityden vara att hålla partifingrarna borta och låta alla energislag som uppfyller kraven konkurrera på lika villkor.