Sent vaknar syndarna

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Elektricitetsvisan

Tage Danielsson, född 1928 i Linköping.

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Allt går ju mä’ elektricitet / Elektriskt dä’ ä’ nå’t konstigt med det. / Elektriskt dä’ strömmar ju, som ni vet, härs å’ tvärs igenom tråden”, sjöng Tage Danielsson.

Javisst, allt – nästan – går med elektricitet. Och nog är det något konstigt – väldigt konstigt – med elen, precis som Tage noterade. Eller snarare politiken kring den.

I decennier har partierna ägnat outtömlig debatt- och sammanträdesmöda åt trådarnas innehåll. Budskapen har flugit härs och tvärs rörande olika målsättningar och ambitioner, inte sällan motstridiga.

Ideologiseringen av elektriciteten har medfört ett moras av skatter, avgifter, subventioner och regleringar i syfte att favorisera vissa strömkällor och straffa andra. Vilka villkor som gäller är inte gott att veta. Ena årets beslut kan vara ändrat nästa.

Hade det varit möjligt att utvinna el ur själva det politiska bråkandets kraftalstring, vore nog övriga energislag obehövliga.

Men nu ser det äntligen lite mindre konstigt ut. I fredags bar de blocköverskridande förhandlingarna om elektriciteten frukt. Viktigast var att kärnkraften tillåts vara kvar, den diskriminerande effektskatten på atomtillverkad el ska bort och modernare reaktorer får byggas som ersättning för de gamla. Förutsättningarna för vattenkraften blir också bättre.

Men å andra sidan drabbas vi av höjd energiskatt och det planekonomiska subventionsraseriet fortsätter i ökad styrka till sånt som vind-, sol- och bioenergi.

Målet är att Sverige ska vara 100 procent försörjt av förnyelsebar elektricitet år 2040 – trots att energiministern inte räknar den kärnkraft som partierna har gett grönt framtidsljus som förnyelsebar. Och det låter ju aningen konstigt.

Fast energifronten välsignas ändå med viss stabilitet tack vare partimajoritetens överenskommelse. Så länge den håller. Osvuret är av luttrad erfarenhet bäst i dessa sammanhang.

Men tänk om vi slopade den politiska elektricitetsvisan och istället lät marknaden sjunga den rakt av? Inga subventioner alls. Låt full konkurrensneutralitet råda mellan energikällorna, priset styr fritt vilken mix det ska vara. Sätt bara upp ett vetenskaplig baserat regelverk för utsläppsnivåer, säkerhetsaspekter, etc.

Det vore ju det minst konstiga och politikerkåren besparas värdefull energi att satsa på annat än vad som strömmar genom tråden.

Varför straffas skapandet?

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.

Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.

Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.

Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.

Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.

Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.

Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).

Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.

Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.

En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.

I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.

Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.

Proppen ur med Miljöpartiet

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Decemberöverenskommelsen mellan S/MP-regeringen och Alliansen innebär bland annat att energifrågan ska lösas i gemensamma samtal. Då borde väl, för att låna två löfvenska favorituttryck, ett rimligt ”ingångsvärde” till dessa förbrödrande förhandlingar vara att undvika grälsjukt offentligt ”käbbel”.

Åtminstone inledningsvis. Som en gest av goodwill. Som för att visa att man är en seriös, konstruktiv och rationell avtalspart. Som vill reda ut motsättningar, vara ansvarsfull och inte riskera att fastna i onödiga låsningar. Fast det är knappast det lättaste när den gröna trasselsudden MP är med i leken.

Redan kort efter maktskiftet i höstas drev maskrospartiet igenom en rödgrön energipolitisk agenda som skulle göra livet visset och surt för kärnkraftsindustrin. Det gav snabbt resultat. Vattenfall fimpade planerna på att ersätta sina ålderstigna reaktorer med nya. Hundratals miljoner kronor som satsats i projektet förspilldes.

Miljöminister Åsa Romson, tillika vice statsminister, står styvnackad på barrikaden och hojtar om att två reaktorer dessutom måste stängas före 2018. Ett av hennes återkommande argument är att kärnkraften ändå inte betalar sig: ”Räknar man in riskpremierna till exempel för eventuella olyckor i framtiden finns det ingen kärnkraft på jorden som bär sina samhällsekonomiska kostnader” (TT 30/1).

Sant är att extraordinära skadehändelser med ovanligt omfattande konsekvenser för personer, egendom och infrastruktur inte täcks av normala försäkringar. Därmed faller i slutänden ett övergripande kostnadsansvar på staten, exempelvis vid ett allvarligt reaktorhaveri.

Ur det perspektivet kan man hävda att kärnkraften är subventionerad och ”inte bär sig själv”. Men det gäller även vattenkraften och dess risker för dammbrott. Eller större katastrofer inom flygtrafiken eller inom näringslivsverksamhet som kemisk och teknisk industri. Vilket logiskt sett från MP:s synvinkel betyder att all dylik potentiellt vådlig aktivitet, i analogi med drift av kärnkraftverk, ska upphöra.

Ingen el, inget flyg, ingen industri i Sverige längre alltså. Perfekt om man som de gröna önskar ett ekonomiskt system utan tillväxt. Med sådana ingångsvärden i energisamtalen är det bara att önska partierna lycka till.

Sluta ägna energi åt energin

Skrivit i Corren 29/12:Corren.

Energin är ett av de tre politiska områden som Stefan Löfvens lilla S/MP-regering och Alliansen har kommit överens om att försöka komma överens om.

Eftersom fem traditionellt tillväxtvänliga och förnuftsinriktade partier ställs mot ett tillväxtfientligt och grönromantiskt parti med lågt väljarstöd, innebär det rimligtvis att MP får dra det kortaste strået i dessa förhandlingar och tvingas acceptera att inte några kärnkraftsreaktorer stoppas i förtid.

I åratal har det, inte minst från företagen och industrin, efterlysts långsiktigt stabila och rationella spelregler för energiproduktionen. Kanske skymtar äntligen något sådant nu vid den politiska horisonten? I så fall vore det förstås utmärkt, även om jag tvivlar.

I hela mitt liv (jag är född 1969) har partierna bråkat om energipolitiken och dess olika ideologiska spår. Konsekvensen är en utmattande härva av offentliga beslut, en katalogaria av högtflygande ambitioner och målsättningar, ett veritabelt moras av skatter, avgifter och subventioner i syfte att favorisera vissa energislag och straffa andra. Vid det här laget kan jag inte låta bli att undra: varför?

Det borde faktiskt vara grundfrågan. Varför ägnar politikerna sådan demonstrativ, oändlig detaljrik möda åt att ”ta ansvar” för just energibranschen? Visst, produktion av elektricitet är viktigt. Men det är också produktionen av kläder och bröd. Vi skulle dö om den upphörde.

Ändå finns inte till närmelsevis samma politiska intresse för att styra, reglera och ideologisera tekosektorn eller bagerinäringen, allt i namnet av ”det allmänna bästa”. Marknaden klarar ganska bra att ge oss kläder på kroppen och bröd på bordet utan alltför omfattande omsorger från regeringens sida, eller hur?

Varför kan inte politikerna låta energiförsörjningen fungera i analogi med detta? Det behövs ett vetenskapligt baserat regelverk vad gäller säkerhetsaspekter, gränsvärden för utsläpp och så vidare. I övrigt bör den generella attityden vara att hålla partifingrarna borta och låta alla energislag som uppfyller kraven konkurrera på lika villkor.

Reagans recept igen

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.

Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.

Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.

I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.

Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.

När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?

Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.

Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.

Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.

Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.

Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.

Ronald Reagan

Allians för missväxt

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Allvarets tid är nu

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.