Kategoriarkiv: Ekonomi

Proposition 1967:141

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/6:

En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder. Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.

Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.

Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet – företrädesvis ungdomar och nyanlända – har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln. I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson ”ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper”.

Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras? Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?

”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok Ekonomi är att välja (2012).

Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).

Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.

”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.

Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.

Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor. Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (1963).

Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror. Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen – borgerlig! – larmade och gjorde sig till).

Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen. Eller vad säger du, Stefan Löfven?

Äntligen, Alliansen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/6:

Ludwig von Mises, den store österrikiske nationalekonomen, var sällan främmande för dräpande formuleringar i debatten mot sina socialistiska meningsmotståndare: ”Somliga experter har deklarerat att det är nödvändigt att beskatta folket tills det gör ont. Jag delar inte dessa sadisters uppfattning”.

Vad denne frihetlige liberal hade sagt om vår svenska regerings skattepolitik vet vi inte – Mises föddes 1881 och gick ur tiden 1973 – men det är ingen vågad gissning att han knappast uttryckt sig mera välvilligt.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ju, med Vänsterpartiets benägna bistånd, belastat nationen med ständigt svidande pålagor. Varv efter varv skruvas det redan höga skattetrycket upp. Allt medan riksdagens icke-socialistiska majoritet impotent, splittrad och fåraktig tittar på. Tills nu!

Äntligen har Alliansen förmått samla sig till motstånd och satt den hittills friåkande Stefan Löfven under välförtjänt press. Någon gemensam alternativbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna önskat blir det inte, eftersom Liberalerna och Centern vägrar riskera en regeringskris.

Däremot har de fyra borgerliga oppositionspartierna förenat sig i kravet på att regeringen måste dra tillbaka de aviserade förslagen om flygskatt, höjda marginalskatter och förvärrade villkor för småföretagen (3:12 reglerna). Annars blir det misstroendevotum mot ansvariga ministrar i höst, en idé som kläckts av Liberalerna. Är Sverigedemokraterna med på tåget, vilket signalerna talar för, ligger regeringen risigt till.

Dock är det förvånande att Centerns Annie Lööf vill göra undantag för finansminister Magdalena Andersson, något som försvagar Alliansens hand i misstroendespelet. Men hotet torde ändå vara tillräckligt starkt för att regeringen ska tvingas ta sig en rejäl funderare.

De nämnda planerade skattehöjningarna är onödigt provokativa och utpräglat ideologiskt motiverade till sin karaktär. Behov av intäkterna finns inte ur statsfinansiell synvinkel, men pålagorna ger träffsäkert skadliga effekter på de välståndsbildande krafterna.

Om Sveriges rödgröna politikerstyre tror det är utslag av ”rättvisa” att ytterligare försämra näringslivsklimatet, att göra arbete och företagande än mindre lönsamt genom ökade skattebördor som i praktiken fungerar som straff på strävsamhet och skapande – då är det sannerligen på tiden att regeringen får möta lite kallt stål i parlamentet.

Något decennium innan sin bortgång skrev Ludwig von Mises pedagogiskt: ”Om de nuvarande skattesatserna hade trätt i kraft vid början av vårt århundrade, skulle många som är miljonärer idag leva under blygsammare förhållanden. Men alla de nya branscher som levererar produkter till breda folklager skulle, om alls, bara kunnat fungera i mindre skala och dess varor hade varit bortom vanliga människors räckvidd”.

Nog ger det ett tankeväckande perspektiv på den aktuella svenska skattesituationen. Vilket välstånd hade vi haft 2017 om Löfvenregeringens fogdepolitik fått gälla sedan förra sekelskiftet? Att äventyra förutsättningarna för en blomstrande, produktiv ekonomi är bara huvudlöst.

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/6:

Humankapitalet är den överlägset viktigaste resursen för att skapa välstånd. Den stora flyktingströmmen till Sverige borde således vara rena guldgruvan och bli en extremt lönsam affär. Massor av villiga nybyggare i livet! Vilket gyllene tillskott av drivkrafter för ekonomin!

Politikerna skulle saliga av lycka kunna gnugga händerna åt dånet av inforsande skattekronor i den offentliga kassan.

Men det är under förutsättning att nyanlända människor, oavsett kompetensgrad och utbildningsnivå, snabbt kan börja hugga i, ta vilket arbete som än står till buds och försörja sig själva. Trots rådande högkonjunktur är det inte så.

För infödda svenskar är arbetslösheten ringa. För många grupper från utomeuropeiska länder tenderar arbetslösheten att vara deprimerande utbredd – och långvarig. Vägen till produktiv sysselsättning kan ta åratal. Det är ett kostsamt mänskligt slöseri, en tilltagande social tragedi, ett växande integrationsproblem med risk för svåröverskådligt dystra samhälleliga följder.

Vårt system är tyvärr inte kompatibelt. Människor utan kvalificerade färdigheter i bagaget möter en arbetsmarknad som strukturellt fungerar mer likt en utslagningsmaskin. Dess obarmhärtigt sållande kugghjul är närmast hopplösa att försöka slinka förbi om man har bristande språkkunskaper och konstiga betyg ingen förstår. Antalet enkla jobb, i princip öppna för vem som helst, är försvinnande få i jämförelse med övriga EU.

Allt detta är välkänt och genomtuggat i debatten till utmattningens gräns. Men när tas steget till politiska reformer som biter? Det är som att sitta med telefonluren i hand och vänta på en ledig taxi under den gamla svenska monopoltiden: var god dröj… var god dröj… var god dröj…

Så kan det bara inte fortsätta. Vill politiker ha makt, styra och ställa, är det hög tid att de också konstruktivt använder maktens verktyg till att göra arbetsmarknaden mera välkomnande. Vad kan vara angelägnare?

Saknar regeringen egna idéer är ett bra tips att fördomsfritt lyssna till Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, som föreslagit en rejäl utökning av RUT-avdraget till att omfatta allt arbete i våra bostäder.

Att slopa Skatteverkets lista av RUT-restriktioner är givetvis inte någon mirakelkur mot integrationsproblemen. Men väl en lovande dellösning, som skulle leda till en betydande efterfrågestimulans på enklare jobb i den hushållsnära sektorn. Mängden RUT-sysselsatta, idag 22 000, hade minst kunnat fördubblas redan fram till 2020, enligt Almegas beräkningar.

Så vad hindrar regeringen att göra slag i saken? Ideologiska skäl? En sådan partipolitisk lyx har Sverige inte längre råd med.

Höj rösten, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

I överhettningens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Senast förra veckan hötte EU-kommission med pekfingret. Sverige står inför hotet av en ”stökig korrigering” av bostadspriserna, om inte skuldsättningsrallyt bromsas. Det var bara en i raden av liknande expertvarningar från utomstående som regeringen fått. Ändå skyr politikerna att ta i den obehagliga kalken – trots att alla, till vänster som höger, vet att bostadsmarknaden är djupt dysfunktionell.

Hyresregleringen har i åratal saboterat mekanismerna för utbud och efterfrågan, krångeldjungeln för nybyggnation är som lök på laxen. Bristsituationen har nu skapat en tickande bomb i den brinnande högkonjunkturen, febrilt underblåst av riksbankens dumpade räntor.

Priserna på hus och bostadsrätter skenar till fantasinivåer i tillväxtorterna, lånefesten fortsätter som det inte fanns någon morgondag. Hushållens skuldberg växer långt över taknocken, bankerna gör fartblinda vinster.

I vanlig ordning finns det rusiga analytiker mitt i yran som försäkrar att denna gång, just denna gång, är det annorlunda mot förr. Bobubbla? Icke! Värdeökningen är stabil, nya förutsättningar råder. Glöm dysterkvistarna som sitter fast i det förflutna och orerar om gamla jämförelser med Hollands tulpaner (världens första stora spekulationskrasch).

Tyvärr ligger det i den mänskliga naturen att helst vifta bort Kassandra, särskilt när så mycket står på spel. Men vid en nykter blick är det svårt att inte se tecknen på överhettning, lysande i eldskrift på väggen – en direkt konsekvens av de grava systemfel som regering och riksdag i en föga hedrande blandning av ansvarslöshet och uppgivenhet underlåtit att gå till botten med. Varför?

Den beska kur som bostadsmarknaden behöver för att tillfriskna utmanar tunga särintressen och viktiga väljargrupper. Det innebär en politisk kostnad i tuffaste laget för partierna. Dessutom är klimatet för strukturreformer av detta slag, som kräver bred samsyn och vuxet beteende, allt annat än gynnsamt för närvarande. Möjligen kan det bli några ändringar på marginalen. Finansinspektionens rekommendation om skärpta amorteringsvillkor för bolånetagare, exempelvis.

Dock har utvärderingen av det tidigare införda amorteringskravet endast visat sig haft blygsam effekt. Att slopa ränteavdragen? Återinföra fastighetsskatten? Tillåta en infasning av marknadshyror? Herregud, aldrig i livet när ett valår står för dörren!

Ledsen att säga det. Men det är nog ändå försent och fåfängt att tro på en kontrollerad nedkylning.

Ett fatalt chickenrace

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Ska Nordea flytta från Sverige? Ryktena har surrat intensivt sista tiden. Aj, om det stämmer! Vi har en regering som driver ett huvudkontor ur landet, snacka om negativ signal.

Inget är dock bestämt ännu, meddelade Nordeas pressavdelning i måndags. Styrelseordföranden Björn Wahlroos och vd:n Casper von Koskull håller som kyliga hasardspelare oss på halster, eller snarare regeringen. Men finansminister Magdalena Andersson är en värdig motståndare i coolhet och vägrar hittills att blinka i den nu flera månader långa duellen mellan staten och kapitalet.

Bakgrunden är Socialdemokraternas iver att införa en särskilt bankskatt. Utformningen av den första modellen, en riktad höjning av arbetsgivaravgifterna för bankpersonal, fick dräpande kritik i remissrundan och lades på hyllan. Skam den som ger sig. Regeringen laddade om med förslaget att istället höja resolutionsavgiften. Inte så tokigt, i princip.

Denna avgift är menad att fungera som en försäkring om bankerna kör i diket, något vi ju har vissa erfarenheter av… Egentligen borde förstås konkursmässiga företag slås ut från marknaden. Men banker – särskilt av Nordeas storlek – är inte betraktade som vanliga företag.

De har tillåtits få sådan betydelse för samhällets finansiella blodomlopp att staten inte kan låta dem falla (som bekant), vilket å andra sidan är att be om trubbel. Ty med en inbyggd statlig krockkudde tenderar bankerna att ta större affärsrisker än de annars skulle ha gjort (”moral hazard” på ekonomspråk). Nordea är inget undantag.

Deras företagsutlåning bedöms av Finansinspektionen stå på oroväckande skakig grund. Resolutionsavgiften ska skydda skattebetalarna som i sista hand tvingas garantera bankernas verksamhet.

Problemet med Magdalena Anderssons variant är att avgiften, i motsats till övriga EU-länder, är tänkt att tas ut i evighet utan gräns för hur stor buffert som är rimligt att fondera. Pengarna fonderas faktiskt inte alls. Pengarna går direkt in statskassan och används till löpande utgifter. Vad är det om inte en illa maskerad bankskatt och en korruption av själva syftet med resolutionsavgiften!

Att Nordea hotar att flytta i protest mot höjningen till antingen Finland eller Danmark, som lockar med en lägre avgift och slappare regleringar, är begripligt. Dessa våra grannländers silkesvantar må gynna Nordeas kortsiktiga vinstmarginaler. Men lär knappast göra den sammanflätade nordiska banksektorn stadigare, i synnerhet inte när konjunkturen viker.

Tack samtliga inblandade i den här historien. Ni har alla skött er uselt.

En fransk Schröder?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Otacksamhet är ofta politikens lön. Fråga Gerhard Schröder, tidigare ledare för socialdemokratiska SPD och tysk förbundskansler 1998-2005. Han ärvde en ekonomi i allvarlig stagnation och en överdrivet generös välfärdsmodell med djupa strukturproblem.

Få kanske minns det idag, men faktum är att bekymren var så svåra att den inflytelserika tidskriften The Economist dömde ut Tyskland som ”Europas sjuke man”. Men Schröder bleknade inte inför utmaningen.

Han lanserade ett ambitiöst reformpaket kallat ”Agenda 2010”, som utformades av den förre Volkswagenchefen Peter Hartz i samverkan med näringslivet, fackföreningsrörelsen och forskarsamhället.

Hartz-programmet innebar bland annat att strejkrätten begränsades, arbetsrätten och lönebildningen liberaliserades, en ny anställningsform (”mini jobs”) infördes i syfte att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingen avbyråkratiserades och gjordes väsentligt effektivare, socialförsäkringssystemet renoverades och bidragskranarna drogs åt.

Det blev hårda bandage för det tyska folket initialt och protesterna uteblev såklart inte. SPD:s stöd sviktade och Schröder fick betala priset. För tolv år sedan förlorade han valet till CDU:s Angela Merkel som suttit på kanslerposten sedan dess.

Men det är mycket på grund av Gerhard Schröder som hjulen i Tyskland, Europas ekonomiska motor, började snurra igen. Det är sannerligen ingen dålig prestation, för vilken Schröder bör ses som en av vår samtids osjungna hjältar, vad man än må tycka om honom i övrigt.

Förmodligen, ja högst troligt, har Frankrikes nye president Emmanuel Macron sneglat en hel del på Schröders gamla reformagenda.

Den franska ekonomin har länge varit fast i ett stagnationsmoras som liknar Tysklands innan tillfrisknandet. Att Macron besegrade extremhögerns Marine Le Pen var en stor seger för humanismen, öppenheten och förnuftet över den inskränkta främlingsfientlighetens populism.

Men avgörande nu är om han förmår att samla landet bakom sig för de nödvändiga reformåtgärder som krävs för att få fart på det rostigt hackande ekonomiska maskineriet, i åratal handikappat av överregleringar inom näringsliv och arbetsmarknad, en kostnadstung välfärdssektor, ingrodd skepsis mot marknadsliberalism, och en allmänt statskramande ovilja till strukturförändringar.

Flera före Macron har stupat på uppgiften i det så upprors- och strejkglada Frankrike. Och Macron har ju inte ens något etablerat parti i ryggen. Viktigt för utsikterna att lyckas är därför hur majoritetsförhållandena ser ut efter parlamentsvalet i juni.

Sedan är frågan om Macron och hans allierade klarar rycken för vad som väntar, ty att få fransk ekonomi att ömsa skinn kommer att garanterat bli en smärtsam, bråkig och politiskt snårig process. Är Macron av samma virke som Schröder när det verkligen gäller? För Frankrikes och Europas skull måste vi hoppas det.

Dock finns ett hotande spöke i ekvationen som gör Macrons sits flera gånger värre. När Schröder tog risken att löpa reformlinan ut för nationens bästa, blev backlashen att de tyska väljarna föredrog Merkel. Tråkigt för Schröder, men knappast någon förlust för Tyskland, EU och världen.

Macrons dilemma är att den beska medicin han behöver skriva ut för att bota den franska ekonomin – där reformklimatet är betydligt bistrare – kan ge en bieffekt om fem år som heter Marine Le Pen. ”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche. Eller fransk president…

Gör jobbet för jobben

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.

Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).

Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?

Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.

Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.

Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).

Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?

Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.

Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter (”arbetsgivaravgifter”) och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.

Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera just som en verklig marknad – och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.

Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.

Blås rent i riksdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.