Kategoriarkiv: Ekonomi

Vårt behov av Nicolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Vad får friheten kosta?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:

LSS-reformen är den största frihetsreformen som genomförts i vårt land i modern tid, har Liberalernas partiledare Jan Björklund förklarat. Stora ord. Men för människor med svåra funktionsnedsättningar finns tveklöst täckning. Rätten till personlig assistans innebar en individuell självständighetsrevolution i den dagliga livsföringen som gjorde tillvaron värdigare, rikare, humanare.

Reformen drevs igenom av Björklunds företrädare Bengt Westerberg under dennes period som socialminister i det tidiga 90-talets borgerliga Bildtregering. Det fanns dock ett inbyggt aber som på längre sikt fått hela konstruktionen att gunga. LSS var rejält, och förmodligen medvetet, underfinansierad.

Minns att Sverige då genomled en svår ekonomisk strukturkris som blev rena stålbadet. Westerberg hade därför sannolikt aldrig fått riksdagen med på noterna om han inte, i den goda sakens namn, slirat en del på kalkylerna. 1993 beräknades LSS kosta 2,7 miljarder. I verkligheten kom beloppet att fördubblas de första åren, efter millennieskiftet började kostnadsutvecklingen skena och närmade sig 30-miljardersvallen 2016.

Men S/MP-regeringen drog i bromsen, signalerade till Försäkringskassan att vara mer återhållsam med beviljande av assistanstimmar och nyligen föll en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som tolkades snäva in utrymmet ytterligare. Det försämrade villkoren mötte massiv och förståelig kritik.

Tusentals människor i behov av personlig assistans drabbades av neddragningarna, deras vardag blev genast påtagligt mörkare och oförutsägbarare. Friheten som staten garanterat dem genom LSS-reformen verkade inte längre vara mycket att lita på.

Men under tisdagen meddelade det ansvariga statsrådet Åsa Regnér att regeringen stoppar Försäkringskassans sparknivar i väntan på att den tidigare tillsatta LSS-utredningens översyn av lagen blir färdig. Det synes rimligt och anständigt. Framöver måste dock regelverket göras tydligare, liksom styrningen och kontrollen förbättras, så att intentionerna bakom LSS inte förvanskas.

Det är ingen hemlighet att oseriösa assistentbolag blivit en guldgruva för kriminella element. Systemet läcker som ett såll. Fusket med oriktigt utbetalade assistentersättningar uppskattas till mellan 3 och 4,5 miljarder kronor årligen (Fokus nr 45/2017).

Detta omfattande, hjärtlösa och cyniska bedrägeri på bekostnad av en av det svenska samhällets mest utsatta grupper är givetvis fullständigt oacceptabelt och kan inte fortgå. Åsa Regnér medger själv, om än försiktigt formulerat, att myndigheternas hantering av skattepengarna lämnat en del övrigt att önska: ”Det är viktigt att säkerställa att medlen går till rätt personer och inte till saker som det är inte är tänkt” (TT 14/11).

Men det största problemet är politiskt och ligger kvar oförlöst sedan Bengt Westerbergs dagar. Sverige ska ha höga ambitioner när det gäller omsorgen om personer med funktionsnedsättningar. Fast hur höga? Svaret kräver ofrånkomligen en prislapp, även om det låter rått. Den offentliga kassan är ju begränsad och politik är inte enbart att vilja. Politik är snarare att välja, att kunna prioritera bland mängder av trängande behov och önskemål.

Frihetsreformen LSS sjösattes till en orealistisk låg kostnad och sprängde snart alla budgeterade ramar. Vad ska gälla? Riksdagen är tvungen att tömma den bittra kalken och göra en hållbar avvägning mellan ambition och anslag.

Döbelnsmedicin, nej tack!

Publicerad den av
Svara

 

Skrivit i Corren 14/11:

”Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i graven låg”, säger den sjuke Georg Carl von Döbeln inför slaget vid Jutas – enligt Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk Fänrik Ståls sägner om finska kriget 1808-1809.

Desperat utropar den svenske fältherren, ivrig att avvärja de invaderande ryssarna: ”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre / Som gör mig för imorgon sjufalt värre / Men hjälper mig idag på mina ben!”.

Därav har vi fått uttrycket ”döbelnsmedicin”, en snabbt övergående lindrande kur med kraftigt negativa biverkningar.
Det är ungefär vad Finansinspektionen nu föreslår när man vill skärpa amorteringskravet ytterligare för dem som tar nya bostadslån.

Åtgärden syftar till att dämpa hushållens höga skuldsättning och parera de riskfyllda obalanserna i samhällsekonomin. Möjligen kan det ge en tillfälligt positiv effekt på makroplanet.
Dock kommer det genast att bli smärtsammare för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att inleda egen bostadskarriär. De får även svårare att flytta till jobb på annan ort, vilket blir vådligt för dynamiken på arbetsmarknaden.

Klyftan förstärks alltså mellan outsiders och insiders, denna kroniska problematik i välfärdssystemet som nationalekonomen Assar Lindbeck länge och utförligt kritiserat.

I vidare bemärkelse är det i och för sig önskvärt med en sundare amorteringskultur i lånesvängen. Men att staten skulle ta ännu större befäl över människors utgiftsprioriteringar i den privata, redan hårdbeskattade hushållskassan är en motbjudande och frihetsinskränkande omyndigförklaring av medborgarna som borde avvisas på rent principiella grunder.

Georg Carl von Döbeln vann slaget vid Jutas. Emellertid förlorade Sverige kriget och kung Gustaf IV Adolf avsattes. Vinner Finansinspektionen gehör i regeringen för tuffare amorteringskrav kan också det bli en dyrköpt historia, för såväl statsminister Löfven som för landet.

I synnerhet bostadsrättsmarknaden visar klara tecken på avkylning och en normalisering vore förstås bra. Samtidigt lurar faran att luften inte pyser långsamt och behagligt ur ballongen, utan att det snarare slutar med en smäll.
Strängare amorteringskrav förefaller därför osedvanligt feltajmat i rådande känsliga läge.

Realt och psykologiskt kan det nämligen, om olyckan är framme, bidra till att utlösa ett isande prisras i fastighetsbranschen som tvärnitar konjunkturen. Hushållen drar in på konsumtionen, efterfrågan i ekonomin minskar, arbetslösheten ökar.

Har Stefan Löfven planer på att fortsätta som statsminister efter valet 2018 bör han nog undvika att leka med äventyrliga politiska marknadsingrepp, som rymmer svåröverskådligt riskabla konsekvenser och som får det att svida ont i skinnet på väljarkåren.

Moderaterna och övriga allianspartier har sedan tidigare, klokt nog, sagt nej till Finansinspektionens döbelnsmedicin.
Kunde politikerna istället enas om slopade ränteavdrag (kompenserat med sänkt inkomstskatt), lättad reavinstbeskattning och avskaffad hyresreglering vore det en betydligt hälsosammare kur för bostadsmarknadens tillfrisknande.

Äntligen skymtar slutet för oljan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Någon som minns Romklubben? Den grundades under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiat-direktören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary. Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro. Annat var det 1972, när rapporten Tillväxtens gränser presenterades. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar ned från Sinai. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden, löd budskapet.

Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet. Det skulle inte dröja länge innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det med olja, kol och naturgas. Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi numera befinna oss i en dystopisk Mad Max-tillvaro.

Som vanligt med undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Den svåraste fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde medföra i kalkylen. Det har inte hindrat senare alarmister från att trampa i samma fälla. Som en repris på Romklubbens katastrofprofetior snackades det för några år sedan vitt och brett om ”peak oil”. Idag talas det tystare om att oljan vore på väg att sina.

Den fria prisbildningens mekanismer för utbud och efterfrågan stimulerande dels en snålare och effektivare energianvändning, dels vassare metoder för utvinning av det svarta guldet (fracking). Resultatet är att det finns mer olja att exploatera än aldrig förr. Ändliga naturtillgångar har en viss förmåga att ständigt överleva sin ändlighet, skulle man kunna säga.

Ändå skymtar ”peak oil” vid horisonten. Inte i den gängse, diskrediterade betydelsen av begreppet. Utan i meningen att vårt beroende av olja sannolikt kommer att minska drastiskt inom de närmaste decennierna. Det aktuella oljepriset är drygt 50 dollar per fat. Om tjugo år ungefär, kan priset rasa till blott 15 dollar.

Detta om vi ska tro Internationella valutafondens spåkula (Fokus nr 39/2017). Vanskligt är det förstås att sia om framtiden, fråga Romklubben… Men IMF:s prognos bygger på den reella konsekvensen av det revolutionerande drivmedelsskifte i transportsektorn som av allt att döma snart är ett faktum. Adjö fossilbränslen, hej elektrifiering!

Vi behöver inte olja för att hålla oss rullande längre. Strålande nyheter för miljön. Jättegoda nyheter för den internationella ekonomin och politiken. Inte så få skurkregimer i världen har stora oljefyndigheter som finansiell bas. Exempelvis Saudiarabien och Ryssland är snarast bensinmackar förklädda till länder, vars kriminella härskare lever högt på pengarna vi tankar deras fickor fulla med.

En marginaliserad roll för oljan och den ekonomiska grunden för många förtryckarapparater vittrar bort. Således finns goda skäl till hopp om ljusare, friare, grönare tider.

Fullt fart mot isberget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

”Det började som en skakning på nedre däck”, sjunger Mikael Wiehe i sin berömda låt ”Titanic”. En dagsaktuell allegori över svensk bostadsmarknad? Håll i hatten.

Ett tecken på inledande skakningar är beskedet från fastighetsbolaget Wallenstam som står med 90 nyproducerade bostadsrätter i Stockholmsregionen. Plötsligt har de blivit olönsamma att sälja och bolaget omvandlar istället lägenheterna till hyresrätter. ”Vi noterar att bostadsrättsmarknaden svalat av”, meddelar vd:n Hans Wallenstam (Dagens Industri 10/10).

Om febertoppen är passerad i huvudstaden, där priserna slagit vartenda rekord, vad väntar då inte i övriga landet? I bästa fall pyser luften sakta ur bubblan. I värsta fall smäller den. Risken för det senare scenariot är tyvärr ganska stor.

Kombinationen av högkonjunktur, minusräntor och den fartblint expansiva finanspolitiken har gjort ekonomin våghalsigt obalanserad. Finansminister Magdalena Andersson påminner om Titanic-kapten Edward Smith som ignorerar isbergsvarningarna och ångar på för fullt. Inte konstigt att Konjunkturinstitutet kritiserar hennes smällfeta valårsbudget, bland annat med påpekandet att nödvändiga strukturreformer saknas.

Drivhusekonomin har stimulerat ett omfattande byggande, företrädesvis av dyra bostadsrätter som medelklassen har skuldsatt sig över taknocken i billiga lån för att kunna köpa. Men nu kommer alltså signaler om ett överutbud i den hittills stekheta byggbranschen.

Samtidigt råder bostadsbrist som slår hårt mot nyanlända och unga, mindre bemedlade grupper som lider av underskottet på den sedan åratal sönderreglerade och trögrörliga hyresmarknaden.

Rasar priserna på fastigheter och räntorna stiger som vid tvärniten efter 80-talets sorglösa kasinofest, lär de högbelånade hushållen tvingas dra åt svångremmen ordentligt. Konsumtionen minskar, arbetslösheten ökar. Inte minst kommer alla lågutbildade flyktingar, som redan idag har oroande svårt med både bostad och jobb, att få det väldigt krävt.

Men regeringen agerar som krasch och kris är utsuddade från ordboken. Trots att den extrema situationen skvallrar – likt tryckande hetta inför ett åskoväder – om annalkande fara, ligger beredskapen nere och inga framåtsyftande reformer görs.

”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”, för att citera slutorden i Wiehes klassiker.

Svindlande affärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Nu ska väljarna fångas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Finansminister Magdalena Andersson förklarar att hon i sin rödgröna budget betalat av rejält på statsskulden. Den är nu den lägsta sedan 1977, påpekar hon glatt. Just året 1977 borde också vara ett memento mori för regeringen. Då knakade folkhemmets fogar, den höga tillväxt som tagits närmast för given under efterkrigsperioden var definitivt över, konjunkturen störtdök, Sverige hamnade i en omskakande strukturkris.

När vi idag står på toppen av en febrig högkonjunktur, våghalsigt eldad av rekordlåga räntor, bör man betänka vad som brukar komma efteråt. Baksmällan. Och den lär bli smärtsam. Således är det utmärkt att finansministern pressar ner statsskulden i beredskap åt den regering vilken sedan – kanske snarare än vi tror – måste låna upp säckvis med pengar igen för att parera kraschen.

Bra är även att finansministern, som under mandatperioden höjt skatterna med 65 miljarder kronor, faktiskt sänker skatten med några miljarder. Främst är det pensionärerna som får denna lättnad till del. Det är dom väl unt. Trist är bara hur regeringen motiverar den minskade pålagan. Nämligen att dom som slutat jobba missgynnats i förhållande till dom som ännu arbetar.

Denna ”orättvisa” är en chimär, uppfunnen av Socialdemokraterna för att misstänkliggöra lanseringen av Alliansens jobbskatteavdrag en gång i tiden. Det där snacket, epitetet ”pensionärsskatt”, retoriken om pension som ”uppskjuten lön”, är direkt vilseledande och det vet naturligtvis Magdalena Andersson.

Visst förtjänar även pensionärerna att få behålla mer i plånboken, det gör deras villkor rimligare. Men för att det ska bli något innehåll i sedelfacket krävs att andra människor hålls motiverade till att stämpla in på jobbet varje morgon. Pensionssystemet är ju konstruerat enligt kedjebrevsprincipen.

Bland annat därför hade det varit klokt om regeringen fokuserat skarpare på att rätta till strukturproblemen i svensk ekonomi – inte minst på arbetsmarknaden med dess höga trösklar för nyanlända, yngre och lågutbildade. Om dessa grupper har svårt att få jobb nu, hur blir det då inte när konjunkturen vänder? Och vad blir konsekvenserna av ett prisfall på den groteskt uppblåsta bostadsmarknaden? Varningsklockorna ringer, röda lampor blinkar – men regeringen tycks föredra att slå dövörat till.

Tyvärr ligger det mycket i kritiken att Andersson & Co huvudsakligen agerar tämligen oansvarigt genom att blåsa på med rader av utgiftsstimulanser i ett redan stekhett läge. Finansministern verkar även överskattat det så kallade reformutrymmet. Medan hon talar om 40 miljarder, säger sig det oberoende Konjunkturinstitutet räknat fram en summa långt under det.

Men vilken sittande regering av någon kulör vill inför ett valår, när hjulen snurrar så det brinner i naven, framstå som buttra festbromsare? Det ligger i den gängse politikens röstmaximerande natur att låta det vara föräldrafritt, smälla av champagnekorkarna och avfärda oppositionen som hopplöst svartmålande dysterkvistar.

Allt är, som sagt, inte dåligt i budgeten. Försvaret och polisen för ökade anslag exempelvis. Vad som skaver är intrycket av kalkylerad lättsinnighet, den illa dolda misstron mot väljarnas förmåga att begripa nödvändigheten av att bädda för en glåmig morgondag när kalaset tagit slut.

Hade Alliansen uppträtt helt väsensskilt om finansministerposten vore deras? Svårt att tro. Men det är ingen ursäkt.

Sagan om Mor Maria – en tyvärr alltför verklighetsbaserad historia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

”Då kommer Mor Maria krypande / och hennes ögon är så blå / när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?” Hoola Bandoola Bands mest kända låt är som vanligt rykande aktuell.

Vi antar att Mor Maria en gång litat på politikernas fagra löften om det svenska pensionssystemets förträfflighet. Det har modifierats sedan Socialdemokraternas ATP-reform på 50-talet, men grunddragen består. I korta drag lanserades den kollektivistiska konstruktionen att Mor Maria inte länge behövde bekymra sig för att själv spara till ålderdomen, eftersom staten tog hand om sparandet åt henne. Detta enligt en institutionaliserad kedjebrevsmodell där den som arbetar försörjer den som slutat arbeta, i generation efter generation.

Mor Maria noterar dock senare att många pensionärer ändå inte vilar så tryggt i statens famn, istället klagar de över att kedjebrevspengarna aldrig riktigt vill räcka till.

Mor Maria blir orolig och börjar, trots att höga skatter tar så mycket av hennes arbetsinkomster, sätta undan egna medel. Politikerna förbarmar sig över Mor Maria och lovar henne avdragsrätt för upp till 12 000 kronor årligen om pengarna placeras på ett privat pensionssparkonto. Frid och fröjd, tänker Mor Maria.

Men plötsligt 2014 bestämmer Alliansregeringens finansminister Anders Borg att denna avdragsrätt ska bort. Borg lovar Mor Maria ett bättre alternativ som han har hittat på: Investeringssparkonto, ISK.

Beskattningen är fördelaktigare (särskilt om Mor Maria vill spekulera i aktier och slippa massa deklarationskrångel), bara ett årligt schablonbelopp räknat på statslåneräntan plus en liten procentsats. Pengarna är heller inte bundna som på pensionssparkontot, där dessutom beskattningen sker när sparande slantar betalas ut. I likhet med 1,8 miljoner andra svenskar litar Mor Maria på finansministerns uppmuntrande ord att det nu är ISK som gäller. Men vips! Alliansen och Anders Borg försvinner från makten.

En S/MP-regering gör entré, stödd på ett gammalt kommunistparti (vilket är Alliansens krav för att Stefan Löfven ska få bli statsminister, trots att de borgerliga påstått sig vara benhårda motståndare till vänsterradikaler). Den här regeringen – som i sin officiella retorik säger sig vara speciellt vänliga mot den arbetande klassen – höjer inte bara skatten för Mor Maria när hon jobbar. Den höjer även skatten på hennes ihopsparade ISK-pengar. Först en gång, och så en gång till.

Var ska det sluta? Vem kan man lita på? Är det konstigt om Mor Maria känner sig som en levande schackpjäs i politikernas händer? Hon ska just skriva ett upprört brev till självaste statsministern och fråga vad är det för signaler partisystemet sänder till medborgarna när villkoren ständigt ändras och aldrig ligger fast, varför angrips klassiska dygder som arbete och sparande?

Av en händelse råkar då reklam för Socialdemokraternas Kombilotteri dimpa ner genom Mor Marias brevlåda. Från en färgglad broschyr blickar den nyblivne miljonären Göran upp mot henne, han utropar: ”Jag visste att jag aldrig skulle bli rik genom att jobba ihop pengarna och bestämde mig för att skaffa en lott. Den som inte spelar kan aldrig vinna!”.

Mor Maria suckar, men anser det bra att Socialdemokraterna med detta besked i alla fall är ärliga. Att komma på grön kvist genom eget knegande och gnetande i Sverige ska du glömma. Förlita dig istället på en lott ur regeringspartiets tombola.

Släpp kommunerna loss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

Ökat utrymme för gränsöverskridande samarbete och egna lösningar på den lokala nivån, mindre central detaljstyrning och färre riktade statsbidrag. Så kan kommunerna och landstingen få bättre möjligheter att klara sina skenande välfärdsbudgetar framöver, menar SKL:s ordförande Lena Micko (Corren 21/8).

Hon är en erfaren och verklighetssinnad politisk hantverkare, ofta väl värd att lyssna på, ansatsen är klok. Mycket talar för att välfärdsresurserna skulle användas effektivare om staten tillät mer mångfald och flexibilitet i systemet, om kommuner och landsting enligt subsidiaritetsprincipen gavs friare tyglar.

Men till detta hör även en viktig demokratidimension.

1930 fanns 2532 kommuner i Sverige. Det var följden av kommunreformen 1862, som låg i linje med liberala ideal om att lokalt självbestämmande främjade ett ansvarsfullt medborgarskap och stärkte civilsamhället.

Skatteuttaget var modest och gick till konkreta nyttigheter som vägar och skolor, sånt som folk begrep och alla hade påtagligt gemensamt intresse av att förvalta. De valda representanterna vara nära och kända, personer man dagligdags kom i kontakt med på gatan eller hos handlaren runt hörnet.

Efterkrigstidens svällande socialstatsprojekt kastade om rörelseriktningen drastiskt. Ingenjörerna bakom välfärdssystemens utbyggnad krävde rationalisering, likformighet och centralisering. Det kommunala självstyret blev en gummiparagraf som regering och riksdag töjde (och fortsätter att töja) till det yttersta för att driva igenom sina storstilade reformambitioner.

Från 50-talets början till mitten av 70-talet minskade antalet kommuner till blott 277 (idag är de dock något fler, 290). Om konsekvensen av denna utveckling skrev journalisten och författaren Göran Rosenberg i boken Medborgaren som försvann (1993):

”Någonstans på vägen mot det moderna samhället försvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes. Nationens angelägenheter blev en fråga för proffs, experter, organisationer och byråkratier. Demokratin, ansågs det, fungerade bäst ju mindre vanligt folk lade sig i”.

Sviterna brottas vi ännu med.

Det finns således skäl att hörsamma Lena Micko när hon pläderar för att återföra mer makt och inflytande åt kommunerna. Helst i större utsträckning än vad hon själv indikerar och samtidigt kunde vi fundera på om inte kommunernas antal borde bli väsentligt fler igen – både för välfärdens och demokratins skull.

2003 lades en intressant doktorshandling fram vid Uppsala universitet; Kommunindelning och demokrati av Peder Nielsen. Enligt hans forskningsrön var den demokratiskt hälsosammaste kommunen liten till såväl yta som befolkning, organiserad kring en kärna nära medborgarna (precis som var fallet 1930 alltså).

Att detta nödvändigtvis skulle stå i motsättning till god välfärd är sannolikt ett falskt antagande. I små, självstyrande kommuner är kännedomen om behoven bättre, de kan smidigare anpassa resurserna därefter och experimentera med olika lösningar, på egen hand eller i samverkan, för att nå optimalare resultat.

Det torde idag stå tämligen klart att den centraldirigerande staten varit olycklig för vitaliteten i demokratin, olycklig för civilsamhället, olycklig för den offentliga ekonomiska hushållningen.

Slutsats? Small is beautiful!

Håll i nu, Alliansen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.