Kategoriarkiv: Ekonomi

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

Diktaturens skuld till coronaviruset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.

Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.

Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.

Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.

Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken Roms öde (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.

Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.

Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.

Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.

Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.

Våga utmana den mumifierade bostadspolitiken!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Åt den som har skall varda givet, exempelvis en bostad. Inga problem alls. Men åt den som inte är lyckligt lottad med massor av privatkapital är utsikterna att göra entré på bostadsmarknaden betydligt kärvare – särskilt i större, expansiva städer som Linköping.

Den olycksaliga hyresregleringen har alltför länge (sedan införandet 1942!) saboterat jämnviktsmekanismerna för tillgång och efterfrågan. Med den fria prisbildningen satt ur spel på hyresfronten kan inte det befintliga lägenhetsbeståndet utnyttjas rationellt och effektivt.

Konsekvensen är som det brukar vara i planekonomiska system: brist, ransonering, evighetslånga köer, florerande handel med svartkontrakt och dålig lönsamhet i att producera nya hyresrätter. Vinnarna är den privilegierade grupp av insiders som redan ruvar på konstlat förmånliga kontrakt i attraktiva stadsdelar.

Hyresregleringseländet har i sin tur bidragit till att ytterligare elda på bostadsrätts- och villamarknaden, där priserna under de senaste årens räntedopade högkonjunktursekonomi skenat iväg mot stratosfären.

Möjligheterna för såväl låg- som medelinkomsttagare att köpa sig bort från den sovjetliknande hyresrättsmarknaden och skaffa egen bostad kan idag inte sällan te sig som en i det närmaste ouppnåelig dröm. Nuvarande bolånetak och tuffa amorteringskrav underlättar näppeligen. Ett tips är att söka hjälp hos välbärgade, generösa släktingar – om sådana existerar i familjekretsen…

Den svenska bostadspolitikens flagranta misslyckande är främst en mänsklig tragedi för alla dem som individuellt drabbas och tvingas fara illa av de perverst verkande strukturfelen. Men följden är också att utvecklingen mer allmänt hämmas i Linköping och andra tillväxtkommuner. Dynamiken på arbetsmarknaden försämras, företag får svårare att rekrytera personal, ekonomins hjul snurrar onödigt trögare, et centra.

Från 80-talet och framåt har Sverige liberaliserats rejält på många olika områden. Dock tycks det vila en märklig förbannelse över den pyramidalt havererade bostadssektorn. Det är som någon slags svensk politiks motsvarighet till Tutankhamons hämnd ständigt omintetgör välbehövliga avregleringar och strukturreformer.

Förmår januaripartierna lotsa förslaget om marknadshyror i nybyggda hyresrätter genom den sjövilda riksdagen vore det en sensation. På det lokala planet vore det helt fantastiskt om kommunalrådet Muharrem Demirok (C) kan realisera sin kreativa idé om billigare byggande och en modern folklig egnahemsrörelse i Linköping. Hoppet lär ju vara det sista som överger människan, så håll tummarna!

När bankerna plockar ner skylten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.

Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?

Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.

Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.

Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.

Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.

Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.

Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.

Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.

Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).

Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.

Ministern som kvaddade posten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:

Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten.

Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin.

Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga.

På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs.

Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”.

Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”.

Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om.

En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.

Vart tog den vuxne i rummet vägen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.

Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.

Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.

Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.

Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.

Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?

Sluta missgynna landsbygdens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 8/1:

Ska hela Sverige leva? I den politiska standardretoriken är svaret sedan länge ett hurtigt, självklart javisst. Att säga något annat anses väldigt opassande. Det är inte comme-il-faut, oavsett partibok och ideologisk trostillhörighet.

De rutinmässiga fraserna tenderar dock att rimma ganska dåligt med den faktiska maktutövningen, vilket invånarna på den reellt existerande landsbygden naturligtvis vid det här laget blivit varse.

Om hela Sverige ska leva, varför har då levnadsvillkoren utanför storstadsregionerna försämrats över tid? Glappet mellan retorik och verklighet är en källa till stigande misstroende.

Butiker slår igen, den offentliga servicen dras ner, unga flyttar, äldre blir kvar, kommunskatterna höjs. Det centralistiska regelraseriet gör det ingalunda lättare.

Ta bara det här med att Vägverket nu vill försura situationen för alla mindre skogsägare genom att kräva en obligatorisk tillståndsavgift på 2900 kronor för virkesupplag vid såväl allmänna som enskilda vägar. Den tidigare möjligheten till dispens avskaffas.

För småskaliga avverkare innebär det att staten okänsligt roffar åt sig mycket av vinsten. En del i det mångsysslande företagande som ofta är nödvändigt för att kunna leva på landsbygden riskerar att falla bort på grund av bristande lönsamhet.

Att driva bensinmack är också allt svårare. Ständigt skärpta säkerhets- och miljökrav har baksidan att sådant kostar mackägarna dyrt. Från nästa år gäller exempelvis nya byråkratiska direktiv att rör och cisterner måste vara inplastade för att hindra läckage.

”Många av de mindre stationerna, som har haft dålig lönsamhet, har inte kapital att göra de här investeringarna. Då är nedläggning det alternativ som kvarstår”, säger Robert Dimmlich som är VD på branschorganisationen Svensk Bensinhandel (SVT 3/1). Enligt honom kan 300-400 av Sveriges 3000 mackar vara väck om ett par år.

Inte nog med att de ökande drivmedelsskatterna slår särskilt hårt mot landsbygdens bilberoende människor. Snart har de heller knappt någonstans att tanka den bensin som 2025 beräknas kosta 20 kronor litern till följd av politikernas beslutade pålagor (Expressen 4/1).

Fossilbränslets utfasning kunde ske med större hänsyn och smidighet. Lena Winslott Hiselius, forskare i hållbar transportplanering vid Lunds universitet, menar att utvecklingen av klimatsmarta tekniklösningar fokuserar ensidigt på städerna: ”Landsbygdens behov måste bli sedda i klimatomställningen. Men självkörande bilar och elcyklar passar inte där. Många känner sig bortglömda” (DN 7/1).

I Dagens Industri (7/1) sågar ekonomihistorikern Jan Jörnmark hela behandlingen av det rurala Sverige och konstaterar att det uppenbart krävs en förnyad politik som ger glesbygden mer frihet. Ska hela landet leva vore det på tiden.

EU ska inte ha en enda skattekrona till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift.

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen.

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka?

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten.

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4).

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018).

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.

Hurra för Magdalena Andersson!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.

Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.

Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.

Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.

Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.

Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.

Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.

Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.

En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.

Upp till kamp för friare kommuner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?