Kategoriarkiv: Ekonomi

I Oppfinnar-Jockes rike

Publicerad den av
Svara

Många kända amerikaner har svenska rötter. Bland andra USA:s president George W Bush, astronauten Buzz Aldrin (tvåa på månen) och Atlantflygaren Charles Lindbergh. Härstammar möjligen även Oppfinnar-Jocke från vårt avlånga lilla land i Norden?x

Enligt den legendariske Disneytecknaren Carl Barks föddes Gyro Gearloose (som Oppfinnar-Jocke heter på engelska) i Ankeborgs norra stadsdel på 1920-talet. Specifik information om hans bakgrund är det ont om.

Vi vet dock att flera familjemedlemmar också har fallenhet för uppfinnandets ädla konst – som farfar Ratchet och brorsonen Newton.

Av de kluriga generna i släkten att döma, borde väl chansen vara ganska hyfsad att någon förfader till Gyro Gearloose en gång utvandrat från Sverige. Vi har ju länge utmärkt oss som en nation av kreativa genier. Vår historia bokstavligen vimlar av dem.

En snillrik figur var exempelvis Sven Wingquist (1877-1953) som uppfann det sfäriska kullagret. En annan var Alfred Nobel (1833-1896), dynamitens upphovsman. Eller Gustaf Dahlén (1869-1937), som automatiserade fyrtekniken genom solventilen och en ny typ av gasbehållare.

För att inte tala om Johan Petter Johansson (1853-1943), som inregistrerade närmare 100 patent, mest berömda är rörtången och skiftnyckeln.
Så håller det på, raden av banbrytande svenskar kan göras lång. De resurser som Per Albins socialdemokrater byggde folkhemmet av kan vi till stor del tacka Wingquist, Dahlén och gänget för.

Det var deras kombinerade påhittighet och entreprenörsanda som kring förra sekelskiftet skapade en makalös boom av välståndsalstrande industriföretag: SKF, AGA, Bahco, Laval, Ericsson, Sandvik, etcetera. 

Den svenska uppfinningsrikedomen har också hållit i sig genom åren. Idag tillhör vi de länder som satsar mest på forskning och utveckling, i förhållande till BNP. Sverige finns även med i elitdivisionen när det gäller nya patent.

Dock har vår position försvagats något sista tiden. Svenska Dagbladet larmade i veckan om att antalet blågula patentansökningar till det internationella organet World Intellectual Property Organization (WIPO) minskar. På deras rankinglista över de patentstarkaste länderna har Sverige rasat från sjätte till nionde plats.

Vi har tappat mark till Sydkorea, Schweiz och Holland. Nästa år väntas Kina peta ned oss ytterligare en placering.

Hur allvarligt är detta? WIPO:s vice generaldirektör Francis Gurry tycker inte att det finns anledning till oro. Utvecklingen är delvis naturlig, och relativt sett klarar sig Sveriges oppfinnar-jockar fortfarande anmärkningsvärt bra i den skärpta globala patentkonkurrensen.

Även om antalet patentansökningar backat med drygt två procent, så är ändå fjolårets siffra på 2.784 stycken inte fy skam.

Som Gurry säger: ”Hur många är ni, nio miljoner? Räknat per capita är det extremt goda siffror. Sverige är ett teknologiskt moget land, medan länder som är mer teknologiskt omogna och med ett större antal invånare nu går förbi” (SvD 15/5).

Vårt överskuggande problem är snarare att den kommersiella utdelningen på uppfinningarna blivit sämre. Patent må registreras i massor. Men många förblir outnyttjade, säljs utomlands eller resulterar i småföretag som aldrig förmår lyfta till några högre höjder. Talande är att efter 1945 inskränker sig återväxten av större, innovationsbaserade företag till summa summarum tre stycken: IKEA, Tetra-Pak och Gambro. I övrigt har vi fått förlita oss på att gamla trotjänare som Ericsson och SKF kan hålla ångan uppe vid utvecklingsfronten.

En viktig förklaring till detta är den s-märkta företagarpolitiken. Lagar, skatte- och anställningsregler har sedan andra världskrigets slut skräddarsytts för redan existerande storbolag. Det har hållit uppstickande fåmansföretag på mattan och hindrat dem från att utvecklas till nya industrikoncerner.

Alfred Nobel & Co slapp även socialdemokraternas konfiskatoriska fogdar och kunde bygga upp betydande förmögenheter på sina talanger. Den drivkraften har i den heliga jämlikhetens namn förmenats dagens potentiella entreprenörer.

Dessa avskräcks dessutom från att starta eget genom det sociala trygghetssystemet, vilket är exklusivt utformat för arbetstagare. En företagare beskattas som anställd – men tvingas samtidigt leva med osäker inkomst, utan a-kassa, och utan garanterad sjukpeng i flera veckor.

Hur länge har vårt land råd att avstå från politiska reformer som stimulerar fler driftiga människor att omsätta sina idéer i företagsmässiga former?

Numera har släktskapen mellan uppfinnarlandet Sverige och den fiffige Disneykaraktären i Ankeborg bara blivit alltför uppenbar.

Trots mängder av häpnadsväckande innovationer lyckas ju Oppfinnar-Jocke sällan göra några pengar på sina snilleblixtar.

(Borås Tidning 2006-05-21)

Rappakalja om oljans slut

Publicerad den av
Svara

Minns ni Romklubben? Den grundades mitt under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiatdirektören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary.

Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro numera. Annat var det 1972, när medlemmarna presenterade rapporten Tillväxtens gränser. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar med sig från Sinai.

Rapportens budskap var att mänskligheten stod inför en apokalyps av närmast bibliska proportioner. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden. Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet.

Det skulle exempelvis inte dröja många år innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det förstås med olja, kol och naturgas. Några decennier till bara – sedan var det obevekligen finito.

Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi på denna sidan milliennieskiftet leva i en dystropisk Mad Max-tillvaro. Som vanligt med denna typ av undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Mänskligheten har det idag generellt sett bättre än någonsin.

Fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde väntas medföra i kalkylen.

Men vad lär vi oss av historiens misstag? Föga, tycks det. Särskilt oljan, den ständigt sinande, har varit ett populärt ämnesområde för generationer av alarmister. Debattfrågan är ungefär som modet med utsvängda jeans. Ibland ute, ibland inne. Och nu är det åter trendigt med 1972 års förkunnelse om att snart – mycket snart! – är det minsann tomt i tanken för gott.

En som trillat dit är vår egen statsminister Göran Persson, naturromantikern som från sitt rymliga gods i Sörmland skissar på projektet att tvinga in hela Sverige i en liten kravmärkt grön folkhemsstuga.

Persson vill inte enbart dra ur kontakten för hälften av landets elproduktion genom att skrota kärnkraften. Även oljan skall bort från riket innan källorna torkat ut i världen. En kommission är redan tillsatt för ändamålet. Lagom till 2020 måste svenska undersåtar upphöra med den syndiga oljeanvändningen.

I veckan lät sig statsministern intervjuas av DN och förklarade glatt hur prisspiralen på de allt sällsyntare dropparna skulle förändra våra levnadsbetingelser. Bland annat var det adjöss med nöjet att resa billigt med Ryanair till Europas metropoler. ”Det kommer att bli ohyggligt mycket dyrare att flyga lågpris i framtiden”, påstod Persson efter sin titt i kristallkulan (9/5).

Dråpligt nog offentliggjorde Energimyndigheten i samma veva en studie (Oljans ändlighet – ett rörligt mål), vilken helt drog brallorna av regeringschefen.

Någon risk för att oljan tar slut finns inte och den kommer dessutom att bli billigare, slogs det fast i rapporten. ”Kraftigt fallande priser” är rimligt att vänta på marknaden runt 2008-2010 och Energimyndigheten påpekade även nyktert: ”Att bestämma mängden utvinningsbar olja är som att försöka nå regnbågen. Den flyttar sig bortåt ju närmare man kommer”.

Värt att komma ihåg är att vi har större tillgång på olja nu, än när Romklubben skrämde upp hederligt folk med sina katastrofprofetior. Detta trots ökad produktion och tillväxt. Konstigt? Inte alls.

Ty som ekonomen Klas Eklund förklarat: ”Högre oljepriser gjorde det lönsamt att söka efter nya fyndigheter även där utvinningskostnaderna var högre; de högre priserna gjorde det samtidigt lönsamt att spara olja och utveckla nya, energisnålare produktionsmetoder; allt detta gav efter hand ett utbudsöverskott på olja som drev ned priserna på olja igen” (Jorden gick inte under, Industriförbundet 2000).

Dessutom har vassare teknik medfört att det både är lättare att upptäcka nya oljefält, samt att exploatera gamla fyndigheter som tidigare varit svåra att komma åt. Det säkraste man kan säga är faktiskt att det svarta guldet lär fortsätta flöda rikligt länge än.

Tag alltså snacket om den förestående oljebristen för vad det är: rappakalja.

(Borås Tidning 2006-05-14)

 

Jämlikheten som slog fel

Publicerad den av
Svara

Under hundra år, från 1870 till 1970, gick Sveriges välståndsutveckling spikrakt uppåt. Den ständiga tillväxt- och standardökningen började tas för given i den politiska maktens korridorer.

Ungefär samtidigt som den stora vänstervågen sköljde in över vårt land, kom den ekonomiska fördelningen att uppfattas som det avgörande samhällsproblemet. Allt radikalare jämlikhetstankar tog fäste inom arbetarrörelsen.

”En central politiskt uppgift för socialdemokratin är att med ökad styrka i sin praktiska politik verka för en utjämning mellan olika medborgare och medborgargrupper”, menade partiets kronprins Olof Palme 1967.

Det var också denna uppgift som Palme ägnade mest energi åt i inrikespolitiken, sedan han efterträtt Tage Erlander 1969. Skattetrycket skruvades upp, inkomsterna topphöggs och de offentliga bidragen ökade. I den heliga jämlikhetens namn gjordes svenska folket allt mer beroende av statens växande omfördelningsmaskineri.

Samtidigt halkade Sverige utför i den internationella välståndsligan, menPalme höll ändå envist fast vid sitt politiska credo. Utjämningens ångvält måste rulla vidare. Så sent som 1985 slog han i en intervju fast att det ”är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre”.

Och faktiskt skulle Palme fortfarande kunna sägas ha rätt i det. Närmare 60 procent av svenskarna anser ännu idag att staten ytterligare måste minska inkomstskillnaderna, enligt en undersökning som Birgitta Swedenborg, forskningsledare på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, redovisade på DN Debatt nyligen.

Möjligen är opinionen påverkad av vänsterns ständigt indignerade påståenden om ”ökande klyftor”. Fakta är dock att inkomsterna i Sverige redan är bland de mest sammanpressade inom hela OECD-området. Men det är tveksamt om detta är något att skryta med. Ty den långtgående utjämningspolitiken har fått rent skadliga effekter på samhällsekonomin, konstaterar Swedenborg.

Höga skatter och generösa bidrag gör det olönsamt att anstränga sig. Svenskarna väljer därför att arbeta mindre, och är sällan benägna att flytta eller byta jobb för att förbättra sin inkomst.

Arbetsmarknaden stagnerar, vilket även betyder färre nya jobb. Stora delar av tjänstesektorns potential är exempelvis outnyttjad på grund av det saftiga kostnadsläget och den obefintliga lönespridningen, vilket särskilt straffar ut lågkvalificerade grupper.

En färsk rapport från analysföretaget Inregia, som presenterades i veckan, pekar också på att den svenska jämlikhetspolitiken gjort det extra kärvt för just de mindre bemedlade i samhället.

Mellan 1981 och 2000 fick de svenska låginkomsttagarna blott 0,3 procent mer i sitt löne- eller bidragskuvert. Det är, undantaget Italien och Österrike, sämst i Europa. Däremot har låginkomsttagarna i exempelvis Irland, där man satsat på marknadsliberala reformer, kunnat glädjas åt en helt annan utveckling. Mellan 1987-2000 ökade deras inkomster med drygt 6 procent årligen!

De svenska jämlikhetssträvandena har alltså varit direkt kontraproduktiva och bara gjort svaga grupper ännu svagare.

”Paradoxalt nog skulle den fattigare delen av befolkningen gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen”, säger nationalekonomen Joakim Johansson som författat den aktuella rapporten.

Palme hade säkert ädla motiv för att låta arbetarrörelsen gå till offensiv på jämlikhetsfronten. Men resultaten är knappast smickrande.

Vilka – om några – slutsatser drar dagens socialdemokrater av det?

(Borås Tidning 2006-03-12)

Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Kan Bäckström få fart på Sverige?

Publicerad den av
Svara

EU skall bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! Det deklarerade unionens regeringschefer i Lissabon för fem år sedan. Målet skulle enligt planerna vara uppnått 2010. Ett utmärkt, offensivt initiativ.

Tyvärr blev det mera snack än verkstad av Lissabonprocessen. Idag har den i praktiken havererat. Få av EU:s gamla medlemsländer har orkat förnya sina ekonomier och sociala system.

Storbritanniens dynamiske premiärminister Tony Blair tillhör undantagen bland Europas politiska ledare när han försöker skapa insikt om vad globaliseringens stenhårda konkurrenstryck innebär för vår kontinent.

”De förändringar vi står inför är större än den industriella revolutionen på 1800-talet… När Kina och Indien plötsligt ställer oss för gigantiska utmaningar måste vi acceptera att framtiden ställer helt andra krav”, slog Blair fast på labourkongressen i Brighton förra veckan.

Sällan eller aldrig hörs något liknade sägas från svenska politiker. De ekonomiska omvälvningarna i omvärlden tycks inte gjort något större intryck på varken Göran Perssons rödgröna regeringskonstellation, eller den borgerliga alliansen. På bägge sidor blockgränsen är man rädd att skrämma väljarna med långtgående reformer. Systembevarande går före marknadsanpassning.

Priset är bland annat att över en miljon svenskar i arbetsför ålder saknar produktiv sysselsättning. Bara det faktum att antalet förtidspensionärer (552.600) numera är fler än antalet företagare (442.800) tyder på att något gått väldigt snett. Försörjningsbasen håller på att eroderas.

Hur kan situationen förändras? Kanske når Bäckström-kommissionen svaret.

Under sin nye vd Urban Bäckström (tidigare riksbankschef) anordnar Svenskt näringsliv en serie möten med lokala företagare runt om i landet. Syftet är att vaska fram förslag som kan skapa förutsättningar till en halv miljon nya jobb på fem år.

Igår hölls en hearing i Borås med småföretagare från Sjuhärad, som vittnade om vardagen i den privata sektorn. Ingen dans på rosor, precis.

Glädjen att skapa, driva och utveckla egna verksamheter förmörkades till stor del av krångliga regler, höga skatter, oflexibel arbetsrätt, et cetera. Nog känns klagovisan igen. Mer intressant än uppräkningen av enskilda problem och svårigheter, var dock känslorna av upprördhet och förtvivlan som uttrycktes över politikernas bristande förståelse för företagarnas villkor – i synnerhet sett ur ett globalt konkurrensperspektiv.

Det är denna trista attityd från makthavarna i riksdag och regering som utgör det överskuggande bekymret. Och företagarna själva är inte oskyldiga, fler bör engagera sig i den offentliga debatten om näringslivsklimatet skall bli bättre.

Urban Bäckström är inne på rätt spår när han menar att Svenskt näringsliv måste tala mer med politikernas chefer – alltså väljarna – om det skall hända något. Ty vad som behövs är först och främst en bred medvetenhet bland allmänheten om företagens välståndsbildande roll och globaliseringens betydelse.

Precis som Tony Blair säger är det både meningslöst och kontraproduktivt att klaga på den ekonomiska liberaliseringen av världen.

Istället gäller det att tänka på hur vi skall hänga med i svängarna, och kunna dra nytta av de nya möjligheter som öppnar sig. Först då lär det bli fart på Sverige (och EU) igen.

(Borås Tidning 2005-10-05)

3,4 procent duger inte

Publicerad den av
Svara

Någon dag efter att finansminister Pär Nuder förra veckan promenerat till riksdagen med sin gardinjobbsbudget i ett USB-minne kring halsen, kontrade de fyra borgerliga partiledarna med ett gemensamt skatteutspel.

Som vanligt när parlamentarikerna vill göra sig hörda i offentligheten trumpetades budskapet ut på den politiska elitens annonstavla DN Debatt.

Fredrik Reinfeldt & Co förklarade sig där överens om att sänka skatten med 45 miljarder kronor i syfte att stimulera svenska folket att jobba mer. Reformen är speciellt riktad mot låg- och medelinkomsttagare, och skall för säkerhets skull genomföras i två steg (först 37 miljarder, sedan resterande 8 under kommande mandatperiod).

Inte mycket att tuta i hornet för, anser dock Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Han påpekar att till och med Gerhard Schröders blygsamma reformprogram i Tyskland inneburit större skattesänkningar än vad den svenska oppositionen mäktar med att föreslå.

Som Fölster syrligt konstaterar: Det är ju rimligt att en borgerlig allians är mer ambitiös än en socialdemokratisk regering när det gäller skatter (SvD 25/9).

Med Reinfeldt som statsminister får förvisso den enskilde behålla något fler slantar i portmonän. Men skillnaden mellan hans och Göran Perssons fögderi blir knappast himmelsskriande. I år plockar politikerna av svenska medborgare och företag totalt 1 326 miljarder kronor i skatt.

I relation till den summan motsvarar Alliansens utlovade sänkning 3,4 procent. Något systemskifte är det således svårt att tala om.

Sverige har den högsta skattenivån bland samtliga OECD-länder: 50,8 procent av BNP (att jämföra med exempelvis Frankrikes 44,2 eller Storbritanniens 35,3 eller USA:s 25,4). Hur länge kan vi leva med den bördan, innan det allt tuffare globala konkurrenstrycket tvingar fram lättnader?

Särskilt aktuell är utmaningen från den platta skatterevolutionen i Östeuropa, vilken håller på att pressa fram en välbehövlig justering av spelreglerna över hela vår kontinent.

Diskussionen har bland annat varit mycket livlig i vårt södra grannland, sedan CDU:s tilltänkte finansminister Paul Kirchhof under den gångna valrörelsen förespråkat platt skatt som medicin åt den krassliga tyska ekonomin.

Men i Sverige låtsas politikerna fortfarande envist som det regnar. Endast några borgerliga ledarsidor och en handfull frifräsande debattörer har hittills uppmärksammat den platta skattens fördelar.

Systemet är lika enkelt som elegant: en proportionell skattesats, säg 25 procent, över hela fältet. Det blir väsentligt lönsammare att jobba, starta och driva företag, anställa, investera, spara och studera. Glöm invecklad lagstiftning, trakasserande skattebyråkrater och snedvridande marginaleffekter.

Deklarationen kan i princip skickas in på baksidan av ett vykort.

Utrymmet för fusk minskar drastiskt. Mattan skulle dras undan för den snabbt växande svarta arbetsmarknaden, som enligt ekobrottsmyndigheten idag beräknas kosta den svenska staten 56 miljarder kronor årligen i förlorade skatteintäkter.

Men främst är detta en fråga om frihet och oberoende. Istället för att utelämnas till den godtyckligt växlande välviljan hos de offentliga transfereringssystemens makthavare, ger låga och rättvisa skatter människor ökad makt att själva bestämma över sin ekonomi och sina levnadsvillkor.

Det är trist att borgerligheten – inklusive moderaterna – tycks sakna både övertygelse och självförtroende när det gäller att bilda opinion för ett verkligt alternativ till den malätna socialdemokratiska högskattemodellen. Därmed förspills även chansen att skapa en bredare förståelse för vad den internationella ekonomiska omvandlingsprocessen betyder.

Ty förr eller senare måste Sverige anpassa sig till de realiteter som gäller i omvärlden. Skall vi motvilligt och under ständiga reträtter drivas in i framtiden med blicken fastnitad i backspegeln?

Eller i positiv anda bejaka den marknadsliberala utvecklingens möjligheter för ekonomisk tillväxt och individuell frigörelse?

Det är vad Alliansens budskap på DN Debatt borde handla om.

(Borås Tidning 2005-09-28)