Kategoriarkiv: Ekonomi

EU ska vara ett frihetsprojekt, inget maktfullkomligt imperium

Publicerad den av
Svara

Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.

Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.

Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.

Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.

Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).

Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…

Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.

I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.

Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:

”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.

Flumeride i alkoholvågorna

Publicerad den av
Svara

Liseberg har nu fått ögonen på sig av stadsrevisorerna i Göteborg. Detta sedan avslöjandet om att bolagsledningen hällt i sig sprit, vin och öl för närmare 170.000 kronor under sina interna julmiddagar de senaste åren.

Alkoholindränkt var även på det senaste julkalaset den 7 december. Trettio glada personer skålade för 22.000 kronor. Och lät Lisebergs kassa stå för notan i vanlig ordning. Ironiskt nog sedan man tidigare samma dag hade beslutat att införa en ny måttlighetspolicy gällande spritflödet.

Men det glömdes tydligen bort när snapsarna frestade.

Nå, vem är förvånad? Man ska kanske inte moralisera för mycket. Rimligen borde man väl ifrågasätta varför Göteborg överhuvudtaget ska äga och driva en nöjespark. Med skattebetalarnas pengar som riskkapital.

Kan pariserhjul, berg-och dalbana och karuseller räknas som oundgängliga offentliga ansvarsområden, är det knappast konstigt om det blir både snurrigt och dimmigt vid styrelseborden.

(Läs mer i DN här, samt i GP här, här och här).

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Publicerad den av
Svara

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

Saab – en alltför lång studie i företagsekonomiskt vansinne

Publicerad den av
Svara

Saabs bilfabrik i Trollhättan har gjort konkurs. Typ 40-50 år för sent. Turbulensen kring Victor Muller och hans hästhandlarcirkus må ha varit en demoraliserande soppa, som det säkerligen kommer att skrivas ett gäng tjocka böcker om vad det lider.

Men Skojar-Muller bör inte skymma huvudfrågan i sammanhanget. Nämligen vad meningen varit med att i decennier driva ett industriföretag vidare, som i princip aldrig visat lönsamhet. Massor av kapital och arbetskraft har därmed förslösats; resurser som borde gjort större nytta någon annanstans och kunnat bidra till utvecklingen av framtidsdugligare verksamheter. Istället har en sedan länge nödvändig strukturomvandling bromsats.

Sanningen är att Saab gjort både Trollhättan och Sverige fattigare, inte rikare. Fast det är klart. Sista sucken kanske ännu inte är dragen. Nu är väl fältet fritt för att använda fabriken till att bygga lika olönsamma som lågproduktiva vindsnurror. Om man ska följa den tidigare näringsministern Maud Olofssons famösa gröngölingsrecept.

Lämna in racketen, Stefan Dahlbo!

Publicerad den av
Svara

Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo är nu misstänkt för grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Detta i sin tidigare egenskap av ordförande för skandalkraschade HQ Bank. Förtroendekris?

Inte alls. Dahlbo fortsätter helt skamlöst att sitta kvar med ordföranderacketen i hand som om ingenting hade hänt. Och han har förbundets fulla välsignelse. Snacka om dubbelfel i omdömeslöshet.

Ingen i förbundet har sedan HQ Bank gick sitt ärelösa öde till mötes förra sommaren ifrågasatt Dahlbos lämplighet att företräda svensk tennis. Förbluffande nog. Som han tidigare själv sagt: ”Jag har fått ett sånt enormt stöd från tennis-Sverige att jag blir rörd”.

Personligen är jag också rörd. Upprörd. Stefan Dahlbo borde naturligtvis vara komplett omöjlig i sin roll. Åtminstone tills saken klarats ut i domstol. SvD:s som vanligt kloka och orädda tennisexpert Jonas Arnesen kräver idag att Dahlbo tar time-out. Knappast en orimlig begäran. Ty vad skulle vår blågula tennisnation vinna på att ledas av en misstänkt storsvindlare?

Hittills är Svenska Tennisförbundet svaret skyldigt.

På tal om riskkapital och skatter

Publicerad den av
Svara

Senaste tiden har det larmats och oroats över att riskkapitalister gjort sig hackor på privat drift av skola, vård och omsorg. Med viss rätt. Men betänk då att dessa summor är droppar i jämförelse med den veritabla pengaflod från oss skattebetalare som rinner genom blåa och röda politikers händer. Ungefär ett tusen femhundra miljarder kronor. Varje år.

Och hur bra är kollen på detta kapital? Revision och utvärdering av offentligt finansierade verksamheter tillhör knappat den politiska sfärens starkaste sida. Granska exempelvis vilka som styr i din kommun. I min egen skulle jag inte ens anförtro vissa personer nyckeln till frimärkskassan i tennisklubben.

För övrigt har jag lite svårt att förstå oppositionens oreflekterade klagovisor över regeringens i grunden ganska måttliga skattesänkningar. Som om höga skatter skulle vara något självändamål, eller per automatik ge uttryck för graden av samhällssolidaritet. Personligen är jag mycket mer intresserad av hur – och till vad – de befintliga skatteresurserna används.

Dessutom är pengarna inte politikernas, vilket man ibland kan förledas att tro utifrån den värsta vänsterretoriken. Pengarna är våra, som vi medborgare avstår till det offentliga för att uppnå gemensamma nyttigheter.

Då har vi också skäl att ställa krav på seriöst och ingående ansvar över pengahanteringen. Socialminister Gustav Möller (S), en av de främsta arkitekterna bakom den moderna välfärdsstaten, hade ju rätt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Varken Möller, eller folkhemsbyggets legendariska rikshushållare Ernst Wigforss och Gunnar Sträng, var främmande för att höja skatter i syfte att bekosta angelägna reformer. Men de rödkonservativa nostalgiker som idag drömmer sig tillbaka till denna tid som höjdpunkten av solidaritet i svensk historia, bör fundera över följande.

1969 kan sägas vara en symbolisk slutpunkt för den svenska modellens glansepok. Tage Erlander avgick, gruvstrejken på LKAB fick marken att skaka, och det radikala svallet från 68-vågen bidrog till att bryta sönder samförståndet mellan höger och vänster, arbete och kapital. Då var skatternas andel av BNP 39,8 procent.

1932, när Per Albin Hansson blev statsminister och inledde det stora svenska reformverket, var skattetrycket 11,8 procent av BNP. Höjningarna skedde alltså utfrån en tämligen låg nivå och överskred aldrig genomsnittet av andra OECD-länders skattetryck.

Det var först när folkhemmet krackelerade på 70-talet som politikerna lät skatterna dra iväg till dittills oanade höjder. Närmast panikartat, verkar det som. Palme och Fälldin var lika goda kålsupare därvidlag. Exempelvis var skattetrycket 52,9 procent under det andra året av borgerlig regering 1977. Som högst var det 1989 med 56,5 procent – innan 30 år av misskött ekonomi drog ner hela landet i en djupgående strukturkris.

Valåret 2010 var skattetrycket 45,8 procent. Fortfarande bland de högsta i världen och trots fyra år av blått högerregerande. Okej, om denna nivå skulle vara liktydig med hårdför eländespolitik – vad gjorde sig då inte folkhemsbyggarna skyldiga till?

Ska man ta kritiken från Juholt & Co på allvar framstår Per Albin, Erlander, Möller, Wigforss och Sträng som rena neoliberaler i ljuset av Reinfeldts och Borgs fögeri. Frågan är om inte Mona Sahlin borde klassas som en svensk Thatcher, eftersom hon ville avskaffa värnskatten (till skillnad från Moderaterna).

Kan vi nu få en lite vuxnare debatt kring det här ämnet, tack?

Lägg ner Karlshamn

Publicerad den av
Svara

Landstinget i Blekinge dras med stora ekonomiska underskott, en ökänt dysfunktionell ledningskultur och personal som mår illa. Rapporterna om det usla läget har blivit en demoraliserande utdragen följetong. Ibland undrar jag om inte det bästa vore statlig tvångsförvaltning för att reda ut härvan (vet inte om det är lagligt möjligt, men vad göra om inte länets politiker är vuxna sina uppdrag?).

Den styrande rödgöna majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tänker nu i alla fall höja skatten. Det motiveras bland annat med att skatten inte höjts på trettio år och att inkomstförstärkningar är nödvändiga i den finansiella ruin som landstinget förfallit till.

Okej. Men finns det samtidigt någon ordentlig analys gjord på vad som kunde sparas om Blekingesjukhusets enhet i Karlshamn lades ner? Två lasarett – varav det största ligger i Karlskrona – i pyttelän som Blekinge är orationellt, oförsvarligt kostnadsdrivande och på ren svenska: dumt.

Bakom skål och vägg tycker egentligen också många politiker detta (tro mig, jag har en gång jobbat som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge). Men man vågar inte ta debatten. Få saker är ju så känsliga som att tala högt om nedläggning av sjukhus. Privat må det önskas att Karlshamns lasarett borde skyfflas bort i havet. Men utåt bedyras det ständigt att inga planer någonsin funnits på något liknande.

Som situationen utvecklats, borde det väl dock numera finnas ett tillräckligt starkt krismedvetande som gör det politiskt omöjliga möjligt. Förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse och klipp till! Ibland är det inte fel att helt enkelt göra det som är rätt.

Vad är bäst för eleverna?

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Det stormar kring utbildningsväsendet i Karlskrona. Igen. Barn- och ungdomsförvaltningen har beslutat att stänga en liten trivsam skola i Skrävle. De drabbade på landsbygden är upprörda.

Åter anses centralorten gynnas på bekostnad av kommunens övriga delar. Barnen far illa när de måste flytta till större och otryggare enheter, sägs det. Och är småskolorna hotade, hotas även glesbygden att ytterligare utarmas. Vad hände med den stolta parollen ”hela Sverige ska leva”?

Förvaltningschefen Maria Persson står dock rak i blåsten: ”Jag har ju inte landsbygden för ögonen när jag försöker få ihop verksamheten gällande skola och förskola i kommunen. Jag måste i första hand se till hur vi ska klara kvaliteten där för de pengar som vi får tilldelade”.

En del menar att denna uppfattning är cynisk. Jag anser den klok. Då kommunens resurser sannerligen inte är obegränsade, måste våra beslutsfattare våga sätta ned foten och prioritera. I detta fall bör väl elevernas bästa vara vägledande. Och vad gäller då? Låt mig hänvisa till det legendariska skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008).

Han arbetade från mitten av 60- till början av 80-talet som ansedd expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington. Som sin stora uppgift hade han att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp fungerande skolor.

För att detta skulle gå vägen, var förstås Världsbanken samtidigt tvungen att ha ett omfattande utvärderingssystem för att mäta effektiviteten och kvaliteten i de olika ländernas utbildningsprogram.

Slutsatsen som Mats Hultin Craelius kunde dra var entydig. Varken lokaler, klassernas storlek, skolornas placering, et cetera, spelade någon egentlig roll. Den viktigaste, allt överskuggande faktorn handlade om en sak: kvaliteten på lärarkåren. De länder som satsade på sina lärare gav barnen störst chanser att trivas och lyckas i skolan. Vilket man kanske borde tänka på även för Karlskronas del.

Sedan kan vi naturligtvis inta den ideologiska hållningen att landsbygdens småskolor är värda att behålla av andra skäl. Men då rör vi oss från utbildningspolitik till regionalpolitik.

Sverige har i decennier satsat hundratals skattemiljarder på att hela landet ska leva. Utvärderingar finns i massor (av ESO, Nutek, med flera) och samtliga pekar samstämmigt åt ett håll: vi kunde lika gärna elda upp pengarna. Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter ändå.

Tråkigt? Visst. Men avgör själva hur vi ska hantera den kunskapen.

Saab mot stupet och aktien stiger

Publicerad den av
2

Idag ska Saabs delårsrapport presenteras. Förväntningar? Aktiekursen har rusat med nästan 20 procent på börsen. Detta alltså för ett bolag som varken kan betala löner till sina anställda, räkningar till sina underleveratörer och som inte lyckats produera en enda bil på närmare ett halvår. Den som begriper hur finansmarknaden egentligen funkar kan väl räcka upp en hand.

Ja, se pengar…

Publicerad den av
4

Våra nya papperskronor har fått vissa debattörer att gå i spinn rakt upp i taket. Trots att riksbanken naturligtvis varit politiskt jämställdhetskorrekt och varvat hälften män med hälften kvinnor på sedlarna, sjuder ändå missnöjet.

Bonnie Bernström, ordförande i Liberala kvinnor, är upprörd över den patriarkala härskarstruktur som riksbanken tydligen lömskt vill befästa. På debattsajten Newsmill skriver Bernström följande: ”Summan av alla valörer som kvinnor pryder, blir mindre än hälften av valörerna med män. 1250 kr för män mot 620 kr för kvinnorna. Den hierarkiska ordningen kan därmed sägas vara symboliskt bekräftad”.

Nog är det fruktansvärt. Liberala kvinnor får väl rekommendera sina medlemmar att använda kort istället. Arg är också frilansskribenten och scenkonstproducenten Emelie Bergbohm. På SVT:s sajt Debatt dundrar hon mot att Evert Taube ska skylta på 50-lappen. Denne nationalskald har ju klassikern Flickan i Havanna på sitt samvete, vilket självfallet borde varit grovt diskvalificerande:

”Valet att trycka upp Evert Taubes leende läppar på en av de nya sedlarna är ett sätt att legitimera någon som förskönat prostitution. Snart kan svettiga svenskar stoppa nytryckta sedlar i någon annans hand som profiterar sig på svenska sexturismen, som fortfarande pågår i Thailand, Tyskland och Belgien”.

Alltså. Jag vet inte hur det är med er. Men själv tycker jag att sån här typ av kverulantisk skendiskussion är fantastiskt rolig i all sin idioti. Mera, mera! Kan ingen exempelvis tipsa Riksförbundet för Suicidprevention om det djupt förkastliga i att låta Astrid Lindgren pryda 20-lappen? Hennes bok Bröderna Lejonhjärta kan faktiskt tolkas som att självmord är en bra lösning på problem (barnsjälvmord dessutom!).

Vidare borde Lärarnas Riksförbund känna sig kränkta över Ingmar Bergmans förekomst på 200-lappen med tanke på hur han framställde skolan i filmen Hets.

Och att den borgerliga alliansregeringen inte rasat mot Greta Garbo på hundralappen är fullkomligt obegripligt. Garbo avbröt ju karriären i förtid och vägrade jobba i decennier. Vilka signaler sänder det till ett folk som ska ägna sig åt den heliga arbetslinjen? Tror dem att pengarna i samhället bara ska komma som gudomlig manna från sedelpressarna i Tumba?