Kategoriarkiv: Ekonomi

Ett våghalsigt flygäventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Snacka om att strö salt i såren. Ty samma måndag som SAS offentliggjorde sitt senaste krisprogram, brassade värsta konkurrenten Norwegian på med fullsidesannonser i både SvD och DN. Där lockade man med billiga långdistansbiljetter och skröt om sina toppmoderna, bekväma flygplan av modell Boeing 787 Dreamliner. En händelse som ser ut som en tanke? Knappast.

Det är ingen djärv gissning att det sved hos den redan hårt prövade SAS-ledningen när de öppnade morgontidningarna i går. Generationsskiftet i luften kunde inte illustreras tydligare. Ett gammalt monopolbolag störtdyker, medan en vass och expanderande uppstickare självsäkert lyfter mot den klarblå himlen.

För tio år sedan hade Norwegian, startat av entreprenören Bjørn Kjos, huvudkontoret i en barack och opererade med  blott fyra plan. Numera är detta flygbolag Skandinaviens näst största. Det säger en del om företagskulturen i SAS att man aldrig förmådde möta utmaningen innan det var för sent.

Likt en trögfotad dinosaurie från efterkrigstidens konkurrensskyddade marknad satt SAS fast i en föråldrad affärsmodell, samtidigt som nya kostnadseffektiva rivaler utnyttjade avregleringens möjligheter och kapade åt sig ett växande passagerarunderlag. Skamset har också SAS medgett att man ”tagits på sängen” av Norwegian framgångar.

För egen del är konkurshotet akut överhängande. Tidigare sparpaket och kapitaltillskott i mångmiljardklassen har inte räckt. Nu aviseras ännu hårdare bandage: SAS ska skäras ned med 40 procent. Frågan är givetvis varför det dröjt så länge att sy om kostymen.  ”Vi har aldrig tagit tag i det hela vägen fullt ut till marknadsmässiga villkor”, hävdar vd:n Rickard Gustafson. Det är så dags. Men ”marknadsmässiga villkor”? Det är sanning med stark modifikation.

Ty krisprogrammet innehåller även lån på 3,5 miljarder, som i huvudsak borgas av ägarstaterna Sverige, Danmark och Norge eftersom SAS förlorat sin kreditvärdighet hos bankerna. En av dessa långivare är Wallenbergssfärens SEB som är ”inlösande bank” om SAS konkursar, uppger Dagens Industri.

Pikant nog är Wallenbergssfären också flygbolagets fjärde största ägare. Jacob Wallenberg är därtill vice ordförande i SAS. Det osar inte så lite katt. För att travestera Blå tåget: staten och kapitalet sitter i samma flygkabin. Och det är vi skattebetalare som får stå för risken.

Det är förståeligt att Norwegians  Bjørn Kjos är rasande. På goda grunder menar han att upplägget är åt skogen och flagrant strider mot EU:s konkurrensregler. Inte konstigt att han annonserar aggressivt för att knäcka SAS’ sargade varumärke. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) säger att staten ämnar sälja hela rasket.

Problemet är bara att ingen vill köpa. Kraschen kan bli en dyr och utdragen historia.

Ett avgörande uppdrag för Alliansen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

It´s the economy, stupid! Så löd Bill Clintons mantra när han 1992 framgångsrikt kandiderade till Vita huset. Fokuset på ekonomin har varit lika stort, om inte större, i den presidentvalskampanj vi nu bevittnat 20 år senare.

Vi har matats med rapporter om USA:s katastrofala statsfinanser och höga arbetslöshet (nästan 8 procent). Om inte Obama och de stridande viljorna i kongressen kan samlas kring en finansiell åtgärdsplan, hotar det  ”fiskala stupet” att öppna sig vid årsskiftet. Det är kombination av automatiska skattehöjningar och drakoniska budgetnedskärningar som riskerar att kyla ned landets ekonomi till nära nog fryspunkten.

Konsekvenserna av att världsekonomins draglok skulle sakta ned till krypfart vore förskräckande.Men bör man ändå vara försiktig med domedagsprofetior. USA har en fantastisk potential, ett innovationsklimat och en näringslivsdynamik som andra industriländer bara kan drömma om. Får de amerikanska marknadskrafterna rätt förutsättningar att spela, väntar en enorm injektion runt hörnet.

Hur är det då i Sverige? Vi har i motsats till USA robusta statsfinanser, mycket tack vare en framsynt budgetpolitik som både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna stått fäder till efter 90-talskrisens stålbad. Alliansregeringen har skickligt manövrerat genom den globala finanskollapsens malström, och vi slapp lyckligtvis medlemsskapet i den havererade europeiska valutaunionen.

Allt är inte rosor för det. Vi har en liten hemmamarknad och är därför extremt exportberoende för att kunna upprätthålla vårt välstånd. Lågkonjunkturen i omvärlden slår nu hårt. En varselvåg sveper genom landet som hittills drabbat omkring 50 000 svenskar. Atlas Copco, Volvo Lastvagnar, Husqvarna – listan kan göras lång över företag och industrier som friställer sina anställda. Ericssons jättevarsel av 1550 personer, varav 120 i Linköping, är enbart det senaste i raden.

Det riktigt allvarliga på sikt blir om företagens huvudkontorsverksamhet, liksom deras forsknings- och utvecklingsavdelningar, försvinner utomlands eller bantas till oigenkännlighet. Astra Zencas tidigare nedläggning av sin forskning i Södertälje var en symptomatisk varningssignal. Utan sådana muskler förtvinar det svenska näringslivet. När den internationella konjunkturen vänder får vi svårt att komma på banan igen.

Regeringen har varit berömvärt duktiga när det gäller statsfinansiell stabilitet. Men tyvärr nonchalerat Sveriges förutsättningar att bibehålla ett forskningstungt, högteknologiskt och avancerat näringsliv som står starkt i den globala konkurrensen. USA är mycket bättre rustat på denna avgörande punkt.

Alliansen borde satsa energin på en devis liknande Clintons: Det är företagsklimatet, stupid!

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Arbete är A och O

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!

Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.

Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.

Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.

Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.

Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Ett flygbolag med framtiden bakom sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.

När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.

Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.

Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.

Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.

Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.

Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.

Partiet som brottas och våndas

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 25/10:

I sin senaste bok, En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris, vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden.

Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.

Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig.

Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman.

Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka.

Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå.

LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. ”Festen är slut. Det är dags för er att dra”, utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. ”Vi måste kraftigt agera i den här branschen”, hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan.

Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som ”Kentucky Fried Children” och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform.

Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han.

Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.

Rättvist kaffe?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/10:

Under torsdagen uppmanades vi att fika rättvist. En kollektiv trivselstund med etiskt odlat och upphandlat kaffe i våra muggar. Ett ganska mysigt sätt att bekämpa fattigdomen och förändra världen, kan tyckas.

Det var organisationen Fairtrade som låg bakom den nationella fikakampanjen. Linköping deltog officiellt som en av dryga 40 svenska kommuner med ”Fairtrade City”-diplomering. Det betyder att man förbinder sig att sprida information om etiskt riktig konsumtion och arbeta för ökat utbud av rättvist producerade varor. Syftet gott, allting gott. Eller?

Nja. Det finns tyvärr en del smolk i Fairtrades kaffebägare. Organisationens idé bygger på ett alternativt handelssystem, där certifierade kaffeodlare (främst i Centralamerika) garanteras ett minimipris som är högre än vad marknaden är villig att betala. Meningen är detta ska ge småbönder stabilare ekonomiska villkor och främja den sociala utvecklingen i deras lokalsamhällen.

Flera forskningsstudier, bland annat en färsk undersökning från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock effekterna snarare blir negativa. Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens anslutna bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig.

Enligt Lydiah Wålsten, ansvarig för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, är det endast 30 procent av det ”rättvist” odlade kaffet som säljs under Fairtrades varumärke. Resten slumpas alltså bort på ett dyrt, olönsamt och kontraproduktivt sätt, där vinnarna blir få och förlorarna många. Fundera gärna på den etiken vid nästa fika.

Skandalen Telia Sonera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.

För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.

Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.

Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.

Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.

På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.

Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.

Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.

En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.

Arbetslinjen ska även gälla politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

”En resväska, en ryggsäck och en golfbag – det blir mitt liv i framtiden!” Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna.

Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. ”Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?”, frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. ”Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen”, blev svaret.

På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte.

Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året.

I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok ”om att vara illojal mot sitt parti”. Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne.

Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer.

Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren.

Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär.

Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.