Kategoriarkiv: Ekonomi

Rättvisa klyftor

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/3:

Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan.

1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent.

Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel? Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre – mycket bättre! – att jobba än att leva på bidrag.

Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist.

En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett ”bidragsparti”.

Vilket det fanns visst fog för. Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti.

Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.

Marknadshyror är lösningen

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 5/3:

Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem.

Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv. Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling.

Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj.

Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.

Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?

Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen.

Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: ”Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand” (Corren 4/3).

Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område.

Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.

Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen?

Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.

Politikerna är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 28/2:

Det ljusnar i USA. Världens viktigaste ekonomi visar tydliga hälsotecken. Tillväxten är på väg upp, villapriserna stiger snabbare än väntat, de amerikanska hushållen är åter optimistiska och konsumtionsvilliga, företagen sitter på högar av pengar som behöver investeras i nya projekt.

Marknadsdynamiken är det inget fel på. Ändå riskerar skymningen snart att falla. Orsaken är politisk.

På fredag slår nämligen de beryktade automatiska budgetnedskärningarna till. Statsutgifterna kapas brutalt med enorma belopp (minst 1200 miljarder dollar över tio år). Cirka en procent av BNP beräknas förloras i minskad tillväxt, därtill hotas hela den globala ekonomin att kylas ned på kuppen.

Egentligen skulle yxan fallit redan vid nyår. Men kongressen och Vita huset lyckades i en skraltig kompromiss skjuta den bittra kalken ifrån sig ytterligare en tid. President Obama fick då den republikanska majoriteten i representanthuset att köpa skattehöjningar för inkomsttagare i de övre skikten. Alternativet hade varit att alla amerikaner skulle drabbats av ökade pålagor när George W Bushs tillfälliga skattesänkningsprogram samtidigt löpte ut.

Nu vill Obama, självsäker efter återvalet och med goda opinionssiffror i ryggen, hänga all skuld för det långa budgetbråket kring republikanernas nackar.

Hans budskap är: acceptera min kombination av nedskärningar och fler intäktsökningar som lösning, annars går ekonomin över stupet den 1 mars och det är ert fel! Republikanernas svar är lika halsstarrigt: du har tidigare fått skattehöjningar, vi vägrar böja oss för diktat, dig går inte att snacka med!

Detta politiska tramseri är förödande, ett rent sabotage mot marknadens förmåga att skapa tillväxt och välstånd. I Europa lider vi av den politiskt ihopkokade eurokrisen, USA har sitt destruktiva budgetkäbbel. Kostnaderna får vi gemensamt betala.

Pengarna åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 27/2:

Mötet i Maramö var, precis som väntat, knappast en kioskvältare. Vi fick se fyra borgerliga partiordförande grilla korv. Om detta gav någon nytändning under den falnande Alliansglöd som Annie Lööf talat om, får väl framtiden utvisa. Svaret torde komma från de fem nytillsatta arbetsgrupper som Alliansens ledarkvartett presenterade mellan korvtuggandet.

Resultatet av arbetsgruppernas ansträngningar är tänkt att bli programmet vilket ska vinna en tredje mandatperiod åt Fredrik Reinfeldt & Co. Ett politiskt hat-trick som ingen annan borgerlig regering lyckats med i mannaminne. Alltså lär det krävas ett riktigt sprakande valmanifest för att ro i land en sådan triumf.

Vi har ett anspråkslöst förslag till den arbetsgrupp som ska syssla med jobb och ekonomi. Ett angeläget problem denna församling borde hugga tag i är svenska folkets risiga ekonomiska marginaler.

Högskattesamhället har kraftigt försvårat svenskarnas möjligheter att spara pengar och bygga upp egna buffertar som trygghet i privatlivet. Istället har människor gjorts beroende av statens välvilja när det krisar och hushållskassan sinar. En liberal frihetsreform vore att bryta denna bundenhet och hjälpa medborgarna till ökad självständighet.

En genomsnittlig inkomsttagare klarar i dag bara att spara 500 kronor i månaden till oförutsedda utgifter, enligt en undersökning från Swedbank nyligen. Ni kanske minns den gamle finansministern Anne Wibbles uttalande om att alla skulle ha en årslön på banken? Helt rätt, men med en femhundralapp per månad tar det nästan ett halvt sekel att nå dit (beräknat på en årsinkomst om 288 000 kronor).

Alliansen kan utlova fortsatta skattesänkningar som en åtgärd, vilket vore utmärkt. En kompletterande insats vore löftet att fortsatta sälja statliga bolag under nästa mandatperiod. Det finns ingen anledning till att regeringen ska ansvara för exempelvis bank-, tele- och energiverksamhet. Privatisera!

Statens aktieinnehav i Nordea står redan på den planerade försäljningslistan. Det skulle ge runt 40 miljarder kronor. Staten äger även 37 procent av aktierna i skandalbolaget Telia Sonera. Sälj rubbet, det blir cirka 70 miljarder.

Stycka sedan upp Vattenfall och bjud ut koncernen på marknaden. Eftersom Vattenfall inte är börsnoterat är det knepigt att beräkna värdet. Men en kalkylerad gissning baserad på de senaste tio årens vinstutdelning landar på omkring 350 miljarder kronor.

Totalt inkasserar Alliansen då 460 miljarder kronor från bolag som åtminstone nominellt är hela svenska folkets egendom. Om varje svensk (9,5 miljoner) får sin beskärda andel insatt på ett bankkonto blir det 48 000 kronor per skalle. Det kan man grilla väldigt många korvar för.

Men framför allt hade det betytt en konkret förbättring av medborgarnas ekonomiska andrum i vardagen, och kunnat utgöra en stimulerande startplåt på vägen mot att spara ihop till den där årslönen.

Hotet mot assistansreformen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöstraSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. n 27/2:

Strax efter nyår rapporterade radions Ekoredaktion om en stor bedrägerihärva i Södertälje. Ett bolag, specialiserat på personlig assistans för funktionshindrade, misstänktes ha svindlat till sig betydande belopp. Bolaget hade satt i system att ange falska tidrapporter gällande assistanshjälp som aldrig utförts. Även anställda på såväl Försäkringskassan som inom Södertälje kommun skulle varit delaktiga.

I Linköping pågår just nu en rättegång mot en man som spelat svårt handikappad, anställt sina familjemedlemmar som assistenter och under några års tid lurat till sig över fem miljoner kronor i ersättning. Tyvärr är detta inga ovanliga fall.

Totalt uppskattas denna typ av cyniskt fuskande uppgå till mellan 9-15 procent av hela den svenska assistentverksamhetens kostnader, enligt regeringens egna utredare. Kriminaliteten måste betecknas som särskilt hjärtlös, eftersom brottslingarna skor sig på skattemedel avsett för en av samhällets mest utsatta grupper.

LSS-reformen för personlig assistans har betytt enormt mycket för de funktionshindrades möjligheter till ett friare liv. Det omfattande fusket gör nu många oroliga för att hela reformen ska ifrågasättas. Hårdare kontroller är nödvändiga. Men handikapporganisationerna befarar samtidigt att detta leder till snävare bedömningar från Försäkringskassans sida och att de funktionshindrades sociala rättigheter naggas i kanten.

Bilden kompliceras av att LSS-reformen, vilken sjösattes i början av 90-talet, var kraftigt underfinansierad. Kanske dessutom medvetet så, för att beslutet skulle accepteras av riksdagen under den svåra ekonomisk strukturkris som då rådde i Sverige.

1993 beräknades LSS kosta 2,3 miljarder kronor. 2012 översteg summan 25 miljarder. 2017 kalkyleras beloppet till 32 miljarder och ökningen visar inga tecken på att plana ut. Frågan är känslig och hittills har inga politiker på allvar vågat ta i den heta potatisen.

Kommer fusket bli en anledning till att smygvägen dra ner på assistansen? Och hur mycket är vi villiga att prioritera av samhällets begränsade resurser i syfte att ge våra funktionshindrade medmänniskor en värdig tillvaro? Det är ingen lätt diskussion.

Men desto angelägnare att den förs. I värsta fall tvingas politikerna till en oordnad reträtt och LSS trasas sönder av panikartade besparingskrav. Det scenariot får inte bli verklighet.

Sluta överbeskatta Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.21/2:

”Väljarna i Linköping förtjänar bättre”, anser Svensk kommunrating i en färsk analys av kommunens ekonomi. Den är inte dålig, tvärtom. Den är förträfflig.

Svensk kommunrating ger för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg och menar att kommunens starka resultat utgör en förebild. Vi har lägre skatt än många övriga kommuner och ändå blir ekonomin bara muskulösare. För detta är våra styrande politiker i stadshuset onekligen värda en eloge.

Vad är då problemet? Jo, andra sidan av det gyllene myntet är att samma styrande politiker överbeskattar oss. Ekonomin är så robust, överskotten så höga, kassabalanserna så goda, att den rådande skattesatsen är omotiverat betungande för Linköpings invånare – även om vi i relation till andra städer kan kallas en lågskattekommun.

I ett land som har det näst värsta totala skattetrycket i världen, blir varje chans att pressa ner skatterna angelägen. Eller borde åtminstone vara det.

Svensk kommunrating föreslår i sin rapport att politikerna skulle kunna stärka Linköpings attraktionskraft genom en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram, och skriver: ”kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”.

Det går alltså knappt att stänga locket på stadshusets stinna kassakista. Varför ska då de lokala makthavarna fortsätta att håva in mer än nödvändigt av medborgarnas pengar?

Den frågan besvarade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i onsdagens Corren. Han säger sig behöva handlingsutrymme för långsiktiga investeringar, punkt!

Lindvall lät därmed snarare som en byråkratisk förvaltningskamrer, vars perspektiv är värnet av det egna reviret och dess hägrande expansionsmöjligheter, än som en ideologiburen borgerlig förtroendevald i folkets tjänst.

Linköping är enligt kommunens slogan staden där ”idéer blir verklighet”. Såvida det inte är några idéer om sänkta skatter. Det är i praktiken Paul Lindvalls budskap.

Men det bör vi förstås inte acceptera. Att prioritera allt bredare ekonomiska marginaler i kommunens budget framför att ge invånarna ökade egna marginaler i hushållskassan är helt enkelt dålig politik, sett ur liberala ögon. Det är inte den politikerkontrollerade sektorn som behöver större handlingsutrymme i dagens Sverige, utan de enskilda människorna i civilsamhället och näringslivets entreprenörer.

Därför vore det även hög tid att börja avyttra Linköpings flora av kommunala bolag, denna märkliga och osunda hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet. Bolagen omsätter årligen mångmiljardbelopp och göra fina vinster. Men snedvrider samtidigt konkurrensen på marknaden, har kvävande effekter på privat företagsamhet, samt försvårar medborgarnas rätt till insyn och kontroll av den kommunala sfären.

Sälj och investera långsiktigt i en friare ekonomi istället. Det vinner Linköping mera på.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Efterlyses: enkla jobb

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

”Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson”, deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent.

Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.

Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken.

I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten.

Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).

Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget.

Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.

Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten. Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen.

Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt.

Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.

Enklare är bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 18/1:

Jobbskatteavdraget är Alliansens paradnummer i syfte att stimulera fler människor att gå från bidrag till arbete. Egentligen är det tekniskt sett inget avdrag, utan en automatisk reduktion på skatten som är proportionellt uträknad efter vissa kriterier (kommunalskattesats, prisbasbelopp och förvärvsinkomst från anställning eller aktiv näringsverksamhet).

Låter det krångligt? Det är det.

Faktum är att de flesta svenskar inte har en aning om hur deras inkomster påverkas av jobbskatteavdraget. Enligt en färsk opinionsundersökning från SNS Konjunkturråd har mer än hälften av de tillfrågade noll koll.

Och av de som trodde sig veta, var det bara tio procent som ungefärligen kunde svara rätt. En förbluffande hög andel i undersökningen visste inte heller var gränsen för statlig inkomstskatt låg, eller hade en susning om nivån på arbetsgivaravgifternas andel av lönesumman.

Slutsatsen som SNS drar är rimlig: när vanligt folks kunskaper inom dessa områden är så dimmiga, hur väl fungerar då incitamenten för att stärka arbetslinjen? Antagligen inte jättebra.

Potentialen att maximera sysselsättningen torde därför bli väsentligt större om skattesystemet vore enklare och begripligare. Nu är det en enda röra. Sedan skattereformen i 90-talets början har den politiska klåfingrigheten firat triumf på triumf. Resultatet är ett lapptäcke som nästan är lika hopplöst som innan.

SNS föreslår istället en platt inkomstskatt på 25 procent, finansierat genom en breddad skattebas, bland annat återinförd fastighetskatt och slopade ränteavdrag. Det senare skulle motverka dagens lånedriva hushållsekonomi och skapa mer finansiell stabilitet.

Inriktningen på förslaget är klok och konstruktiv. Men sågas ändå av Anders Borg. Som allt skulle vara fint som det är. Eller som ännu ett tecken på att Alliansen fastnat i förvaltarskapets reformtrötthet. Synd.

Barnfattigdomen synad

Publicerad den av
2

Skrivit i CorrCorren.en 17/1:

Barnfattigdom. Det är ett starkt begrepp. När våra minsta far illa, då reagerar vi instinktivt och upprört. Barn föds skyddslösa och är utelämnade åt föräldrarnas och den övriga vuxenvärldens välvilja.

Ett samhälle som låter massor av barn leva under svåra sociala förhållanden är definitivt inget bra samhälle. Särskilt om det till råga på allt är ett av världens rikaste. Då måste det ju vara något fundamentalt fel på den förda politiken. Som den svenska alliansregeringens.

Detta var förre S-ledaren Håkan Juholts främsta angreppspunkt mot de borgerliga. Gång på gång återkom han till frågan. Klyftorna hade ökat dramatiskt, barnens utsatthet var det tyngsta beviset på välfärdsstatens förfall. Juholt hämtade stöd för sin argumentation från de svenska barnrättsorganisationernas larmrapporter, vilka fått stort genomslag i medierna.

Rädda barnen hävdade att en kvarts miljon barn i Sverige är fattiga. Majblomman slog fast att tusentals skolbarn inte ens har råd med glasögon och därför knappt kan se svarta tavlan i klassrummet. Bris har gått ut ännu hårdare och menar i en aktuell kampanj att svenska barn ”förvånansvärt ofta vittnar om en liknande oro och stress hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique”. Och där råder svält!

Skulle detta vara sanningen om Reinfeldts Sverige vore det fruktansvärt. Men hur är det egentligen? Gårdagskvällens Uppdrag granskning i SVT gjorde det andra journalister borde ha gjort och synade verkligheten bakom larmandet. Resultatet blev förödande. För barnrättsorganisationerna.

De har systematiskt svartmålat situationen, blåst upp i sig tveksamma siffror, hårdvinklat statistiska undersökningar och gått till häpnadsväckande retoriska överdrifter. Några horder av svältande svenska barn utan kläder för vintern kunde inte Uppdrag granskning finna.

Däremot organisationer som fulspelat på vårt grundläggande rättvisepatos i syfte att skapa uppmärksamhet och fånga sympatier. Deras trovärdighet torde nu vara mycket begränsat. De kan stå där med skammen och Juholt har fått något att begrunda.

Risken är dock att barn som är utsatta på riktigt drabbas av minskat intresse både från medialt och politiskt håll i avslöjandets spår. Klyftor finns, men det handlar snarare om relativt minskad jämlikhet än ökad fattigdom. Höginkomsttagare har fått mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna, ja.

Men det har också låginkomsttagarna fått. Fortfarande är inkomstskillnaderna i Sverige mycket små, internationellt sett. De verkliga problemen rör familjer som tenderar att fastna i samhälleligt utanförskap; lågutbildade, ungdomar och flyktingar som inte släpps in på arbetsmarknaden, livschanser som förloras genom utbildningsväsendets sjunkande kvalitet, etc.

Materiellt lider få någon skriande nöd. Det är den sociala rörligheten, klassresorna, som Sverige måste bli bättre på.