Kategoriarkiv: Ekonomi

Lyssna på Finn Bengtsson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.

Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.

Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?

Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.

Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?

Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.

”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.

Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.

Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.

De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.

Stoppa utvecklingen, säger Eskil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Hela Sverige ska leva, Folkets hus och parker, ABF, Sveriges Hembygdsförbund. Det är några av organisationerna som i veckan skickat ett protestupprop till regeringen.

Anledningen är nedskärningen av Landsbygdsprogrammet 2014-2020. Drygt 3 miljarder kronor har kapats jämfört med föregående period 2007-2013, men summan är fortfarande inte småpengar. Bidragsguldet är värt 32,4 miljarder. Kostnaden delas mellan Sveriges och övriga EU:s skattebetalare.

Åsa Blombäck, ordförande för Hela Sverige ska leva, rasar i ett pressmeddelande över det minskade beloppet: ”Det här kan bli ett dråpslag mot den fortsatta landsbygdsutvecklingen. Det pyr verkligen ute i landet och vi hoppas få gehör för vår oro – så att vi slipper starta ett landsbygdsuppror”.

Hårda ord. Men faktum är att ett slags landsbygdsuppror redan pågår. Nog pyr det alltid. Främst under fötterna på de unga.

Charlotta Melander, nationalekonom vid högskolan i Jönköping, konstaterar i en färsk undersökning att 86 procent av Sveriges kommuner överges av sina ungdomar i kategorin 18-25 år.

De flyttar till större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping för att studera. Sedan stannar de kvar, börjar arbeta och bildar familj. Återvändarna är få, småkommunernas attraktionskraft faller stadigt. I en kommentar menar landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att ”utvecklingen måste stoppas”.

Hur? Landsbygdsprogrammet är knappast svaret.  ”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Den domen kom i somras från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Andra utredningar om regionalpolitiska satsningar i syfte att få hela Sverige att leva finns i massor. Resultaten pekar samstämmigt åt ett håll. Stödmiljarderna kunde lika gärna eldas upp.

Urbaniseringen fortsätter ändå i oförminskad, ja accelererande, styrka. Inget unikt för vårt land. Så är läget i övriga världen också.

En relevantare fråga borde vara varför denna utveckling måste stoppas. Är det ett problem att ungdomar väljer att bo där de kan få utbildning, försörjning och möta en parter att skaffa barn med? Vem kan klandra dem om de inte vill flytta tillbaka till landsorten?

Livskvaliteten är generellt sett högre i större städer om man ser till inkomst, sysselsättning, social samvaro, kontakter, kulturutbud, etc. Sambandet mellan urbanisering och ökat välstånd är entydigt. Dessutom ger stora städer mindre slitage på miljön eftersom resurser används effektivare när människor lever tätare tillsammans.

Ingen politiker och inga skattemiljarder kan återskapa ett svunnet Sverige. Däremot behöver landets småkommuner bli vänner med förändringen genom anpassning till rådande omstrukturering av geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden.

Konstgjord andning hjälper bevisligen föga, överlevanden måste ske på egna meriter.

Goda nyheter är inga nyheter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/12:Corren.

Inga braskande rubriker i tidningarna. Ingen storm av inlägg på de sociala medierna. Inga politiker som tog ton i TV-rutan. Knappt ett pip, faktiskt.

Lanseringen av Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige skulle därmed kunna ses som ett PR-mässigt fiasko. Den innehöll inte någon dramatik att slå mynt av. Den var helt ospännande. Siffrorna som Rädda barnen presenterade tidigare i veckan visade sig nämligen vara glädjande.

Enligt rapporten, vilken bygger på 2011 års statistik, minskade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet med 0,6 procent jämfört med 2010. Den långsiktiga trenden är alltså ljus, ty sedan 90-talets andra hälft har barnfattigdomen nästan halverats – från 22,3 procent 1997 till 12,1 procent 2011.

Bakom den sistnämnda siffran döljer sig emellertid 232 000 barn, vilket fortfarande kan låta förskräckande många. Men fattigdom är i detta sammanhang ett lika laddat som diskutabelt begrepp.

Någon skriande materiell nöd i u-landsklass är det ju inte precis fråga inom vår nations gränser. Dock bör inte upplevda ekonomiska begränsningar nonchaleras för det.

Rädda barnens fattigdomsdefinition utgår från barn i familjer med för svenska förhållanden låg inkomststandard och barn i familjer med försörjningsstöd, grupper som relativt sett halkat efter i samhällets generella välståndslyft.

Detta beroende på orsaker som ohälsa eller svag position på arbetsmarknaden, särskilt bland barnfamiljer med utländsk bakgrund. Även om jobbproblematiken är nog så allvarlig, finns ljusnande tecken även där.

Enligt den prognos som Arbetsförmedlingen offentliggjorde igår väntas sysselsättningen öka i hela Sverige under nästkommande år, mest i storstadsregionerna och främst inom det resursskapande privata näringslivet.

Ska ekonomisk utsatthet bland barn framgångsrikt kunna bekämpas även framöver, finns knappast något viktigare än att deras föräldrar kommer i arbete och strukturellt sysselsättningshämmande faktorer avlägsnas.

Ur det perspektivet tål att påminnas om att även löntagare i lägre inkomstskikt fått rejält tjockare plånböcker under senare år. En av de bästa nyheterna i höst, som väckt förbluffande lite uppmärksamhet, är att den svenska köpkraften ökat med fantastiska 23 procent mellan 2005 och 2013.

Det betyder att vi alla blivit mycket rikare (om än i skiftande grad) och det kan vi tacka kombinationen av låg inflationstakt och den borgerliga Alliansregeringens skattesänkningar, som vänsteroppositionen älskar att råskälla på.

Skulle skatterna höjas efter ett eventuellt regeringsskifte 2014 hotas både denna gynnsamma köpkraftsutveckling och den spirande sysselsättningstillväxten.

De som då drabbas hårdast blir förstås människor i hushåll med blygsammare inkomster, eftersom deras marginaler är mindre. Men Rädda barnens årliga fattigdomsrapporter lär väl å andra sidan bli hetare nyhetsstoff.

En hundralapp till, sa Fridolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:Corren.

Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.

Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.

Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).

Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.

Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.

Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).

Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).

Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?

Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.

Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.

Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.

Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.

Sabotage uppskjutet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Riksdagsförvaltningen utredde saken, fann det olagligt att som oppositionen vilja riva upp regeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

Beskedet i går gjorde att talmannen Per Westerberg stoppade riksdagens omröstning. Nu går ärendet till KU. Tragiskt att Stefan Löfven (S) väljer omdömeslös konfrontation i denna fråga, dessutom i armkrok med SD.

Beloppet motsvarar 0,2 procent av skatteuttaget. För dessa felräkningspengar låter alltså Löfven sabotera budgetreglerna bara i syfte att ge Alliansen ett tjuvnyp. Statsministerämne? Döm själva.

Strid, Tingvall!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Varför har anställda vid Itsam, det ryktbara kommunförbundet för IT-tjänster, på sin arbetsgivares bekostnad åkt till metropoler som Barcelona, London och New York? Vi vet inte.

Varken resornas syfte eller vilka som deltagit finns redovisade. Det är bara ett frågetecken i raden som revisionsfirman KPMG slagit ner på i denna härva. Men de sex medlemskommunernas politiker i styrelsen tvår sina händer och biter sig kvar, trots den förödande kritiken.

I Kinda ville man dock i måndags att rikta en misstroendeförklaring mot Itsams styrelse. ”Det är viktigt att markera mot medborgarna eftersom vi har det yttersta ansvaret, men inte skött det som vi borde ha gjort”, sa kommunalrådet Pia Tingvall (C) i Corren den 3/12.

Helt riktigt. Surrealistiskt nog har Kindas vilja att ta ansvar utlöst rödglödgad ilska i övriga Itsamkommuner. Vimmerby hotar att frysa ut Kinda från annan samverkan i regionen.

I dagens Corren backar Tingvall något och vill ”tänka igenom” sin tidigare kritik. Men hon har inga skäl att darra på manschetten. Nu handlar det om att vara renhårig, värna förtroendet för politiken och visa medborgarna respekt. Stå på dig!

Vem vill normalisera skatterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Ingen kommer undan politiken, som Marit Bergman sjöng. Så hukar er, för nu laddar partierna om i sina kampanjmaskinerier. 900 000 väljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet.

S kontrar med budet att 1,5 miljoner väljare ska få påhälsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson när han igår presenterade S-strategin för att återvinna regeringsmakten efter två mandatperioders vandring i oppositionens ökensand.

Målet är ett resultat på 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och då beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli än värre 2010 och tiderna förändras.

Det stora, självtillräckliga S finns bara som mental fantomsmärta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr är bortsopade, därtill går SD likt ett spöke genom maktkalkylerna.

S kan inte regera ensamma längre utan måste dela taburetterna med utomstående till vänster eller höger, om Löfven ska ha en chans på statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft någon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet gästspelade med Erlander på 50-talet.

Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergått i en process av partimässig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och något som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgångsrika utmaning av tidigare maktförhållanden.

Däremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba föreställningen om högskattesamhällets nödvändighet för sysselsättning och välfärd.

Dagens S-politiker har också – tydligen – lyckats förtränga att deras företrädare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvärldens genomsnitt.

Det var först i 70-talets början, när den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna närmast panikartat lät skatterna gå genom taket – vilket inte löste någonting, tvärtom. Någon normalisering på den fronten får vi tyvärr vänta på.

Alliansens skattesänkningar är trots allt relativt blygsamma och främst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. Värderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frånvaro.

Därmed har Alliansen bäddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framställa lägre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till väljarna: ”Vill man ha mer resurser till jobb, skola och välfärd och inte ha skattesänkningar?”.

Svaret borde vara att motsättningen är falsk och vädjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det när de knackar på hemma hos dig? Gissa.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.