Kategoriarkiv: Ekonomi

S har rätt om Stångåstaden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Det hände sig när våren närmade sig city och inte gav oss några ljusare tider, utan den värsta krisen i mannaminne. En global farsot som saknade bot svepte in över landet med förödande konsekvenser och samhällsekonomin tvärnitade.

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, vädjade kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M). Skulle vi klara att rida ut coronapandemins svåra prövning var gemensam solidaritet av nöden.

Men Stångåstaden, den kommunala bostadsjätten som Borg och hans stadshuskollegor ansvarade för å alla Linköpingsbors vägnar, tolkade budskapet på sitt eget sätt och krävde sina hyresgäster på mera cash.

Trots den exceptionella situationen, var vd:n i det så kallade allmännyttiga bolaget – Fredrik Törnqvist – inte begiven på att lätta några bördor genom att pausa Stångåstadens redan aviserade hyreshöjningar.

Han hade ”massor av kostnadsökningar att ta hänsyn till”. Klarade inte hyresgästerna att hosta upp stålarna, fick de begära en avbetalningsplan eller hjälpas av a-kassan och socialen (Corren 25/3).

Uttalandet var lika tondövt som den styvsinta hyreshöjningen och mötte en del hård kritik, bland annat från denna ledarsida. Men kort därpå insåg även Stångåstaden allvaret och gav tre månaders ”coronarabatt” på hyrorna i syfte att mildra pandemins skadeverkningar.

”Tajmingen blev olycklig och det vill vi rätta till”, erkände Törnqvist i ett pressmeddelande (8/4). Det ska han ha heder för. Bra gjort.

Men nu, när julen börjar närma sig city och hela landet lamslås av en andra förödande coronavåg, blåser det kontroversiellt kring Stångåstaden igen. Mot bakgrund av den synnerligen kärva eklutsperiod som råder, har Socialdemokraterna föreslagit att det politikerkontrollerade bolaget avstår från nya hyreshöjningar nästa år.

Det vore en utmärkt, påkallad insats som kan bidra till att underlätta ekonomiskt för utsatta hyresgäster med små marginaler – och som samtidigt skulle ha ett viktigt normerande signalvärde.

Correns ledarsida har i vanliga fall inget till övers för kommunal bolagsverksamhet. Men i detta undantagsläge från alla vanliga fall, vore det fullt befogat att använda Stångåstaden som just det politiska instrument som bolaget i grunden är.

För att lindra och stötta, där man kan lindra och stötta. För att visa föredömligt ledarskap och agera med det goda exemplets makt, praktiskt och pragmatiskt. Ty orden om att ”alla Linköpingsbor måste hjälpas åt” gäller väl fortfarande och är ingen tom retorik, eller hur Niklas Borg?

I tisdags hade Stångåstaden ett extrainkallat bolagsstyrelsemöte, där M ändå gick i spetsen för att avslå S-förslaget om frysta hyresnivåer. Det olyckligt otajmade beslutet borde Alliansen ompröva och rätta till.

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Svensk politik á la Marx

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

Ryktet om Marx död måste vara starkt överdrivet. På den svenska politiska arenan verkar han vara vid tämligen god sprattlande vigör och åtnjuta ett icke ringa partiöverskridande inflytande.

Groucho Marx, alltså. Han som deklarerade sin djupt kända övertygelse enligt den obetalbara devisen: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”.

Denna marxistiska tes visade sig icke minst Stefan Löfven besjälad av i veckan, när han anklagade Vänsterpartiet för att legitimera Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets nya sannolika partiledare Nooshi Dagostar är nämligen på krigsfot mot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Hon vill riva ut den ur budgeten, ge pengarna till ”välfärden” istället, och har fått SD att axla stridsrustningen tillsammans med henne.

V:s förhoppning är nu att även M och KD ska ansluta sig till denna Grouchopakt mellan riksdagens ideologiska motpoler på ytterkanterna. M och KD, som vanligen säger sig gilla skattesänkningar fast tydligen inte just den här, har hittills lämnat avvaktande svar på det oheliga frieriet.

Men att den borgerliga oppositionsduon tvekar, beror knappast på att M och KD skulle vara principiellt främmande för varken sällskapet eller att torpedera budgetordningen. I början av året hade de inga bekymmer att slå sina påsar ihop med V och SD i syfte att stoppa ett liknande förslag från regeringssidan.

Eller snarare från S/MP-regeringens samverkande borgerliga januaripartier C och L, om man ska vara mer petig. Tanken om en generell sänkning av ungdomars anställningskostnader har sitt ursprung hos dom. Socialdemokraterna har tidigare – men det var uppenbarligen förr det – dömt ut idén som ineffektiv och bortkastade pengar. Den åsikten delar M och KD fortfarande.

Men Svenskt Näringsliv applåderar förslaget som ett viktig krisinsats i coronapandemins mörka kölvatten. Och en mäktig organisation som Svenskt Näringsliv, traditionellt närstående borgerligheten och kanske främst M, är ju lite jobbig att komma på kant med.

Något sådant problem har förstås inte V, ej heller SD och att kampera ihop som vapenbröder när det passar möter inga principiella hinder för dessa ärrade gamla budgetpirater. Det borde väl Stefan Löfven veta. Ska vi snacka om att legitimera SD? Låt oss friska upp minnet.

Vem var det som först gick i bräschen för att hissa Jolly Roger i riksdagsmasten och gå till attack mot praxis att budgeten måste antas (eller förkastas) i sin helhet?

Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S villigt ombord Jimmie Åkesson i den rödgröna båten hösten 2013 och sköt glatt sönder Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten. Hej, Groucho!

Skål för von Platens succéprojekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.

Massarbetslöshet är livsfarligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Hastigheten. Det är vad som utmärker 2020 års kris, säger vice riksbankschef Henry Ohlsson – att ekonomin rasade utför så snabbt, så kraftigt, när coronapandemin slog till:

”Under 1990-talskrisen i Sverige hade vi fallande bruttonationalprodukt tre år i rad, och när vi ackumulerar dem då kommer vi upp i ungefär samma tal som vi ser idag. Men här tog det inte tre år utan ett kvartal” (DN 11/9).

Svindlande, eller hur? Under fredstida förhållanden liknar heller inte nedgången i världsekonomin något vi upplevt sedan depressionen på 1930-talet. Hårda bud för ett litet exportberoende land som Sverige, även om det nu tycks skönjas flimrande tecken på återhämtning.

Det är dock från en väldigt låg och osäker nivå. Optimisternas förhoppningar om en kvick räddande rekyl uppåt vill man gärna dela, men vilka är oddsen realistiskt sett? Ingen vet.

Däremot vet vi vad det mörka scenariot av en långvarig kris med hög arbetslöshet innebär. Henry Ohlsson varnar särskilt för detta. Att förlora jobbet betyder kastas ut på ett gungfly i tillvaron, det blir ont om pengar, det fräter på människors relationer, deras psyke och hälsa.

475 000 personer är idag registrerat arbetslösa, konstaterar Svenskt Näringsliv i sin nya konjunkturprognos (17/9) som föga optimistiskt visar på fortsatt usla tillväxtsiffror. ”Läget är mycket allvarligt. Den höga arbetslösheten riskerar att bita sig fast”, hävdar organisationens chefsekonom Bettina Kashefi i ett pressmeddelande.

Den risken är av central vikt att undvika. Januaripartierna i regeringskretsen lägger åtskilliga miljarder i höstbudgeten på att bland annat stimulera företagens investeringsvilja och sänka kostnaderna för anställningen av ungdomar. Håll tummarna för att åtgärderna får effekt.

Politiskt är det redan dystert så det räcker. En svårhanterbar, grov våldsbrottslighet breder ut sig, vilken i debatten alltmer ogenerat sammankopplas med invandringen som sådan. Främlingsfientlighet, olösta integrationsproblem, en utmanad rättsstat, ett växande inflytande för auktoritära högerpopulistiska krafter.

Lägg till detta massarbetslöshet, djupt lågkonjunktur och turbulent ekonomi. En explosiv brygd, påminner den inte om…?

Med hänvisning till 30-talskrisens ödesdigra följdverkningar, som torde vara bekanta, skrev den liberale publicisten Herbert Tingsten i en ofta citerad DN-ledare 1957:

”Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i den demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”.

Ordning i befolkningsfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

Hur många bor i Sverige? Fråga SCB om svar och det kommer med imponerande exakthet: 10 327 589 människor. Det är den officiella siffran för antalet folkbokförda i vårt blågula konungarike den 31 december 2019.

Men uppgiften måste tas med en skopa salt. Egentligen vet ingen säkert. Vad registren så myndigt säger om hur många som uppehåller sig i landet, och var i geografin de har sin huvudsakliga dygnsvila – ja, det tycks glappa ganska betänkligt med verkligheten.

Det har blivit pinsamt tydligt genom Aftonbladets avslöjande (1/9) om att Fazel Fazly, chefen för presidentadministrationen i Afghanistan, råkar vara folkbokförd på andra sidan jordklotet i Sverige och här misstänks för att tillskansat sig föräldrapenning.

Får ni en känsla av déjà-vu? I slutet av förra året ertappades en annan utländsk regeringsföreträdare med fingrarna i den svenska syltburken.

Det var Iraks dåvarande försvarsminister Najah al-Shammari, som uppdagades vara formellt bosatt i en förort till Stockholm och därför kunnat vittja Försäkringskassan på bidrag, trots flerårig faktisk vistelse utanför våra gränser (Expressen 22/11 2019).

Det är två uppseendeväckande fall som mitt i bedrövelsen onekligen bär ett visst drag av komik över sig. Men när till och med politiska högdjur i främmande land tar chansen att blåsa det svenska bidragssystemet, undrar man ju hur utbrett skojeriet är bland inte fullt så prominenta personer.

Skatteverket uppskattar (pressmeddelande 20/2) att omkring 195 000 människor – 1,9 procent av befolkningen – på olika sätt är felaktigt folkbokförda i Sverige (de har oriktig adress, de har lämnat landet utan att anmäla det, eller finns i landet men inte i några register).

Men det är alltså en uppskattning. Mörkertalets sanna omfattning borde vara synnerligen angeläget att bringa klarhet i, eftersom röran i folkbokföringsbyråkratin är rena inbjudan till bluff och rackarspel med skatter och bidrag.

Totalt beräknas välfärdskriminaliteten, där inte minst den organiserade brottsligheten firat ovälkomna triumfer, kostat oss cirka 300 miljarder kronor sedan 2005 (enligt Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, DN 12/12 2019).

Det ymniga läckaget från den offentliga apparatens pengakranar drabbar de mest hjälpbehövande värst, är ett hån mot alla hederliga, flitigt knegande skattebetalare och är en allvarlig utmaning mot den fortsatta samhällssolidariteten.

Ett viktigt led i att stoppa detta demoraliserande mångmiljardbedrägeri måste vara att få ordning på folkbokföringen och registerkaoset. Senaste gången vi hade en riktig nationell folkräkning var 1990. M, L, KD och SD kräver en ny och nog vore det på tiden!

Nödbromsa höghastighetstågen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

Planerna på ett nytt stambanenät för svenska höghastighetståg har åkt på ännu en bakstöt. Enligt Trafikverkets beräkningar från 2015 skulle notan bli 230 miljarder skattekronor, med ett spann runt 30 miljarder kronor upp eller ner.

I juni gav regeringen Trafikverket uppdraget att utreda ett snabbtågsbygge för max 205 miljarder kronor. Efter att kalkylerat på investeringsramen hävdar nu Trafikverket i en färsk rapport att den politiskt beställda siffran är orealistisk. Prislappen bedöms obevekligen hamna i den tidigare kostnadsberäkningens övre spann…

En springande punkt är den så kallade systemutformningen vad gäller antal stationer och lägen för dessa. Att anpassa höghastighetsbanorna till centralt belägna stationer blir mycket dyrt. Men det billigare alternativet att dra snabbtågsrälsen utanför stadskärnorna får starkt negativ inverkan järnvägens attraktionskraft. Samma sak om det sparas in på ett eller flera stationsuppehåll.

Folk ratar science fiction-tågen och väljer andra sätt att resa, helt enkelt. En redan jättelik samhällsekonomisk förlustaffär blir ännu mer omotiverad. Men hur man än vänder och vrider på det, rinner pengarna ner i olönsamhetens svarta hål.

Trafikverket skriver bland annat: ”Den deletapp som kommit längst i planeringen är Ostlänken och med den kunskap som finns idag så kan vi konstatera att stadspassagerarna är mer kostnadsdrivande än vad som tidigare förutsetts”. Det borde vara en illröd varningssignal.

Stockholms handelskammare tillsatte i våras en ”omstartskommission” med ledande experter, som hade till uppgift att kläcka reformförslag på hur Sverige skulle gå stärkt ur coronakrisen. Slutrapporten presenterades den 17 augusti och i avsnittet som behandlar infrastrukturen framhåller nationalekonomen Lars Hultkrantz syrligt att Ostlänkens kostnad först beräknades till 20 miljarder kronor, sedan 50 miljarder, därefter 64 miljarder – trots att hastigheten på banan sänkts från ursprungliga 320 km/h till 250 km/h.

Hultkrantz förordar att bygget av Ostlänken mellan Linköping och Järna läggs på is tills vidare, liksom resten av det tänkta snabbtågsnätet. Det kan ju tyckas surt för oss här i Östergötland. Men ett projekt som slukar enorma resurser utan att ge någon rimlig avkastning tillbaka vore oansvarigt, rent huvudlöst, att fortsätta driva.

En ekonomiskt förnuftigare prioritering är att förbättra den existerande järnvägen, främst kring storstäderna och regionalt, menar Hultkrantz och Omstartskommissionen. Ska det satsas på nya transportsystem ligger framtiden i elektrifiering av vägtrafiken och ett fossilfritt inrikesflyg. Höghastighetstågens konkurrenskraft är i jämförelse svår att upptäcka. Dra i nödbromsen, politiker!

Ska Linköping lägga skattemedel på ”gratis” padel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/8:

Padel lär vara en världens snabbast växande sporter. Det är en blandning mellan tennis och squash som spelas av dubbelpar på banor kringgärdade av tre meter höga glasväggar. Sådana banor har skjutit upp som svampar ur jorden lite varstans i vårt avlånga land, mäkta populärt som padeln blivit bland svenska folket.

Snart kan hugade spelare få sitt lystmäte på Himmelsby Gårdshotell i Mantorp. Coronakrisen till trots satsar ägarna Rakel och Lars-Göran Gustafsson för fulla muggar på sin verksamhet och investerar runt 4 miljoner kronor i en padelhall med två banor som familjen egenhändigt bygger själva.

I mars nästa år hoppas man att den ska stå klar. ”Jag tror det går fint att kombinera med hotelldelen”, säger Rakel Gustafsson i Corren (23/8). Visst är det härligt med driftiga människor som ser möjligheter och expanderar för framtiden?

Privata entreprenörer som satsat kapital på att bygga och driva padelanläggningar till utövande spelares fromma finns det även i Linköping. Men nu har också den kommunala sektorn armbågat sig in i matchen. En splitterny bana har uppförts i Magistratshagen och banhyran som kommunen konkurrerar med är oslagbart prissatt: noll kronor.

”Det är helt enkelt först till kvarn som gäller. Det finns risk att man får vänta, men det positiva är att den är gratis så det finns chans för alla att få spela”, säger en entusiastisk Åsa Karlsson som är projektledare på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.

”Eftersom vi ser att intresset för padel är så himla stort vill vi möta upp det på vårt sätt”, menar hon som förklaring till varför Linköpings kommun testar vingarna som gökunge i padelbranschen. Blir försöket lyckosamt är hon inte avvisande till fler avgiftsfria kommunala padelbanor vad det lider (Corren 24/8).

I synnerhet som Linköping gäller för att vara en borgerligt styrd kommun borde de politiskt ansvariga för gratispadeln i Magistratshagen veta bättre. Detta kanske förefaller som en liten sak, men har vikt principiellt.

Att det är populärt att spela padel är ingen hållbar ursäkt för Linköpings kommun att ”möta upp” det intresse som redan enskilda aktörer, likt makarna Gustafsson i Mantorp, möter upp. Kommunen gör sig skyldig till ett marknadsintrång som drabbar sportens näringsidkare och reducerar avkastningen på deras investerade kapital. Hur schysst är det?

Sedan är naturligtvis kommunens flotta erbjudande om gratis padelspel egentligen falskt. En bana som den i Magistratshagen kostar minst en kvarts miljon kronor att bygga, exklusive moms (prisuppgift från företaget Unisport). Till det ska läggas löpande utgifter för skötsel och underhåll. Notan får Linköpings alla skattebetalare stå för, padelintresserade eller ej. Grattis!

Låt Rut hälsa hem och ta skjortorna med sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:

Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.

Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.

Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.

Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?

De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.

Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.

Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.

I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.

Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.

The bottom is nådd – kanske!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!

Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?

Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.

Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.

Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).

Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.

Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.

För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!

Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.

Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.