Kategoriarkiv: Ekonomi

Lotsarna som symptom

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Vi är ingen mjölkpall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Summorna var svindlande. Skulle Sverige våga? Många kritiker hördes. Debatt blev hätsk. Ifrågasättanden haglade. Men till slut tog riksdagen beslutet.

Utvecklingen krävde modern infrastruktur, annars riskerade Sverige att hamna i permanent bakvatten. Alltså måste ett stambanenät för järnvägar byggas för att knyta ihop riket och få smidigare förbindelser till kontinenten. Ett jätteprojekt, särskilt för ett fattigt land.

Staten fick låna stora belopp till den visionära satsningen. Det var en av de klokaste och lönsammaste offentliga investeringarna som någonsin gjorts. Vilket Linköping illustrerar med all önskvärd tydlighet. Hit kom östra stambanan på 1870-talet och effekten?

Närmast Klondykestämning. Den lokala entreprenörsandan har väl aldrig fått en sådan vitamininjektion. Industri, företag och handel blommade upp av de nya möjligheterna som öppnade sig med ånglokstransporter på räls, 1800-talets high-tech.

Snabba hjul ger tillväxt! Då som nu. Fast idag är det ju 200o-tal och järnvägsnätet håller inte måttet längre. En historisk uppgradering med höghastighetsbanor väntar, av enorm betydelse för Linköping. Ostlänken knyter oss närmare Stockholm och den expansiva Mälardalsregionen. Och i länkens förlängning Göteborg, Malmö, Köpenhamn.

Det är en samhällsekonomisk jackpott som ökar dynamiken och ger vinnarkommunen Linköping förutsättningar att stå ännu starkare i framtiden. Men blir det hägrande guldet om till inte sand, så nära på?

Det är inte konstigt att nyheten om Trafikverkets alternativa planer på Ostlänkens dragning kommit som en granatchock för våra politiker i stadshuset. Höghastighetsbanorna kostar väldigt, väldigt mycket pengar. Trafikverket utreder nu om det inte blir billigare att låta Ostlänken gå Linköping förbi.

Istället skulle vi få ett ”tröstpris” i form av en anslutande bibana till centrum. Ur en aspekt kan man förstå Trafikverket.

Ska det vara någon mening med höghastighetsjärnvägarna kan inte snabbtågen stanna vid varje mjölkpall. Då förloras vinsten med kortare restider. Vissa kommuner kan glömma hoppet om stationer, helt enkelt. Frågan är då: är Sveriges femte största stad att kategorisera som en ”mjölkpall”?

Knappast. Linköping är, hur man än betraktar saken, en robust och attraktiv tillväxtkommun som blir urbanare och vitalare för varje år. Det är inte bara Linköping som tjänar på Ostlänken. Även Ostlänken tjänar på oss. Trafikverkets kalkylerande att sätta Linköping på undantag i projektet riskerar således bli ett klassiskt fall av hur snålheten bedrar visheten – för alla parter.

Dessutom hotar Linköpings stadsutvecklingsplaner att hamna i existentiell kris, om det endast bidde en tumme av Ostlänken för vår del. Tunnel med järnvägsspår under stan med ett nytt resecentrum och de nya stadskvarteren som ligger på ritborden? Får vi nöja oss med en bibana faller dominobrickorna och luften går ur det mesta.

Någon repris av det Klondyke som östra stambanans ankomst utlöste på 1870-talet kan Linköpings invånare titta i månen efter.  ”Man missar hela nytto- och tillväxtperspektivet om man lägger Ostlänken utanför staden”, sa Lena Micko (S) igår. Så är det. Låt det inte ske. Mobilisera!

Bilen i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

Det rullar inte åt rätt håll för de nya majoriteterna i Region Östergötland och i Linköpings kommun. Regionpolitikerna vill styra bort östgötarna från att sätta sig bakom ratten i egna bilar och istället få dem att åka kollektivt. Även i Linköping är det politiska käppar i bilismens hjul som gäller.

Stadsplaneringen ska gynna cykling före bilkörande, har kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) deklarerat. Koalitionskollegan Kristina Edlund (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, skrev i Corren den 5/2 att hon och hennes kamrater prioriterar ”en levande stadsmiljö där människor och samvaro bereds plats – ibland på biltrafikens bekostnad”.

Trots dessa ansträngningar bereder folket ändå plats i sina hjärtan för bilen. Branschorganisationen Bil Sweden kallar bilmarknaden ”urstark”. Under 2014 såldes 304 000 nya personbilar i landet, en ökning med 13 procent jämfört med 2013 (i Östergötland är uppgången till och med lite större än snittet). Procentuellt var 2014 det sjunde bästa året någonsin för nybilsförsäljningen sedan Bil Sweden började sina mätningar 1946.

Deppigt nog för våra regionala och lokala makthavare visar trenden inga tecken på att vika. Inledningen på 2015 blev den sjunde bästa januarimånaden i den svenska bilförsäljningens historia. Förutom att detta klirr i affärskassorna ger positiva effekter på jobb och tillväxt, är det goda nyheter för alla som gillar att gamla dassiga bilar ersätts av bränslesnålare, miljövänligare och trafiksäkrare moderna fordon på våra vägar.

Oklart dock om den fina bilkonjunkturen innebär någon ljusning för svensk industris ständiga sorgebarn: Saabfabriken i Trollhättan. Länge finansfamiljen Wallenbergs älskling, fast man lyckades egentligen aldrig göra produktionen lönsam.

Amerikanska GM fixade inte heller utmaningen och dumpade tillverkningen i den holländske rufflaren Victor Mullers händer 2010. Efter en rad lika turbulenta som osannolika turer slutade Mulleräventyret i diket december 2011.

Konkursboet togs över av Nevs, vars kinesiska huvudägare avsåg att satsa på elbilar. Noll succé. Trollhättefabriken tvingades genomlida ytterligare ett segdraget kriskapitel med stora ekonomiska problem och försök till rekonstruktion. Sedan maj förra året står produktionen still.

Men nu ska 100 bilar byggas färdigt för att få in lite överlevnadskapital tills en ny huvudägare (indiska Mahindra uppges hugad) kan gå in och rädda vad som räddas kan. Är det tydligen tänkt. Förhandlingarna kompliceras emellertid av att Nevs stoppats från att använda varumärket Saab på bilarna.

Det har försvarskoncernen Saab nyligen bestämt, vilket vi i Linköping nog bör vara tacksamma över. Soppan i Trollhättan bedöms nämligen inverka menligt på försvars-Saabs namn och rykte internationellt. När det rapporteras i världspressen om att ruin och konkurs åter hotar Saab är det ju inte alla som automatiskt förstår att det handlar om helt olika bolag.

Vid Peter Wallenbergs begravning förra veckan fördes han, enligt familjens önskan, till den sista vilan i en Saab. Måhända symboliskt för det öde som rimligen snart är oundvikligt för Nevs-Saab, trots den starka bilkonjunkturen i övrigt. Men en tillverkare av bilar mindre är väl alltid något att glädjas åt för politiker som anser att folket bör köpa cyklar och bussbiljetter istället.

Proppen ur med Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Decemberöverenskommelsen mellan S/MP-regeringen och Alliansen innebär bland annat att energifrågan ska lösas i gemensamma samtal. Då borde väl, för att låna två löfvenska favorituttryck, ett rimligt ”ingångsvärde” till dessa förbrödrande förhandlingar vara att undvika grälsjukt offentligt ”käbbel”.

Åtminstone inledningsvis. Som en gest av goodwill. Som för att visa att man är en seriös, konstruktiv och rationell avtalspart. Som vill reda ut motsättningar, vara ansvarsfull och inte riskera att fastna i onödiga låsningar. Fast det är knappast det lättaste när den gröna trasselsudden MP är med i leken.

Redan kort efter maktskiftet i höstas drev maskrospartiet igenom en rödgrön energipolitisk agenda som skulle göra livet visset och surt för kärnkraftsindustrin. Det gav snabbt resultat. Vattenfall fimpade planerna på att ersätta sina ålderstigna reaktorer med nya. Hundratals miljoner kronor som satsats i projektet förspilldes.

Miljöminister Åsa Romson, tillika vice statsminister, står styvnackad på barrikaden och hojtar om att två reaktorer dessutom måste stängas före 2018. Ett av hennes återkommande argument är att kärnkraften ändå inte betalar sig: ”Räknar man in riskpremierna till exempel för eventuella olyckor i framtiden finns det ingen kärnkraft på jorden som bär sina samhällsekonomiska kostnader” (TT 30/1).

Sant är att extraordinära skadehändelser med ovanligt omfattande konsekvenser för personer, egendom och infrastruktur inte täcks av normala försäkringar. Därmed faller i slutänden ett övergripande kostnadsansvar på staten, exempelvis vid ett allvarligt reaktorhaveri.

Ur det perspektivet kan man hävda att kärnkraften är subventionerad och ”inte bär sig själv”. Men det gäller även vattenkraften och dess risker för dammbrott. Eller större katastrofer inom flygtrafiken eller inom näringslivsverksamhet som kemisk och teknisk industri. Vilket logiskt sett från MP:s synvinkel betyder att all dylik potentiellt vådlig aktivitet, i analogi med drift av kärnkraftverk, ska upphöra.

Ingen el, inget flyg, ingen industri i Sverige längre alltså. Perfekt om man som de gröna önskar ett ekonomiskt system utan tillväxt. Med sådana ingångsvärden i energisamtalen är det bara att önska partierna lycka till.

Klarspråk från Finn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Politik är att välja

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

”Bara de bidrag och ersättningar som jag tidigare ansvarade för som socialförsäkringsminister betalar ut 1,2 miljarder kronor om dagen”, skrev Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i DN förra veckan.

Beloppet säger en del om utgiftskostnaderna för den svenska socialstatens omhändertagarapparat. Sätt det i relation till omhändertagandet av nationens säkerhet.

På mindre än fyra dagar hade de sociala bidragskostnaderna täckt Försvarsmaktens begärda anslagsökning på fyra miljarder kronor årligen, detta för att det politiskt negligerade militära försvaret ska kunna fungera någorlunda bättre.

Nog finns resurser att förstärka skyddet av Sveriges frihet i en orolig tid. Frågan är vilka prioriteringar vi vill göra.

Sluta mörka skatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Strax efter andra världskrigets slut blev det nyordning i Sverige. Kanske förstod inte många svenskar innebörden av vad som hände. Men i backspegeln är det tydligt att 1947 är ett årtal av epokgörande betydelse. Två politiska innovationer såg dagens ljus.

Den ena var källskatten. Arbetsgivarna fick ansvaret som ställföreträdande fogde åt myndigheterna. Skatten drogs direkt från bruttolönen (”vid källan”) utan att de anställda märkte något i den egna plånboken. Den andra var personnumret. Som första land i världen tilldelades varje folkbokförd svensk en statlig sifferkombination för att underlätta makthavarnas identifiering och kontroll, främst av skatteskäl.

Troligen skulle aldrig uppbyggnaden av det kostnadskrävande offentliga välfärdssystemet varit möjlig annars. Den allt tyngre skattebördan maskerades för det arbetande folket genom källskatten, samtidigt som personnumret täppte igen hålen i systemets nät för dem som försökte undanhålla några inkomster. Det hela fungerade väldigt bra.

1947 var skattetrycket i Sverige 19,3 procent av BNP. 30 år senare motsvarade samma andel drygt 45 procent. Hade denna dramatiska ökning accepterats av löntagarkollektivet om de själva fått sköta transaktionen till Skatteverket varje månad? Idag är skattetrycket 42,9 procent av BNP, fast måttet är trubbigt och långt ifrån rättvisande på vanlig individnivå.

Bruttonationalprodukten är ju ingen skattebas. Det är inkomster, egendom och konsumtion som politikerna plockar hem pengarna på. Tricket med källskatten har vidareutvecklats så att mycket i praktiken är dolt för väljarna. Chockerande mycket faktiskt.

Fullständig redovisning ges aldrig av myndigheterna och exakta belopp är knepiga räkna fram. Men Swedbanks institut för privatekonomi har gjort en kalkyl. Antag att din lön på anställningskontraktet anges till 25 000 kronor i månaden. Då blir din sammanlagda skatt – inklusive arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, etc – 17 200 kronor (Vart tar våra skattepengar vägen?, rapport, oktober 2012).

Närmare 70 procent av frukten från normalinkomsttagarens arbetsinsats försvinner alltså i olika pålagor! Rättvist, rimligt, riktigt? Ställ gärna frågan till politikern som ber om din röst nästa gång.

Det minsta man kunde begära är åtminstone att den offentliga makten inte mörkar dessa avgörande uppgifter för medborgarna. Nyligen krävde representanter för Svenskt näringsliv i ett inlägg på organisationens hemsida att arbetskraftens sanna värde måste synliggöras, det är viktigt både utifrån ett pedagogiskt och demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi annars kunna föra en förnuftig, rationell debatt om företagar- och arbetsvillkoren i Sverige om alla inte är införstådda med grundläggande fakta? Det är förstås den gamla källskattereformen som spökar till det.

Visste ni att löneskatten, eufemistiskt kallad arbetsgivaravgift, årligen går loss på ungefär 500 miljarder kronor? Konstigt att det är dyrt att anställa i Sverige? ”Den som vill dölja verkliga kostnader och skatter är den som borde förklara sig. Vi tycker det är hög tid för ökad tydlighet och transparens”, menar Svenskt näringsliv.

Det är inte svårt att hålla med. Men vågar de politiska partierna, blåa som röda, anta utmaningen? Folk kan ju bli förbannande om de upptäcker hur skinnade de faktiskt är.

Staten och kapitalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Ni missade väl inte vad som hände vid årsskiftet? Från 1 januari är avdragsrätten för privat pensionssparande drastiskt reducerad, från 12 000 kronor per år till blott 1800 kronor.

Villkoren förändrades med ett klubbslag, någon längre framförhållning beviljade överheten inte, den enskilde har bara att finna sig. Nästa år väntas avdraget vara helt fimpat.

Märkligt nog råder enighet över blockgränsen att missgynna människors eget sparande inför ålderdomen. Förslaget att försämra avdragsrätten lanserades hastigt och lustigt av Alliansregeringen i våras.

Det ogenerade motivet var att kunna lägga beslag på ytterligare några miljarder av medborgarnas pengar till diverse satsningar i statsbudgeten. Givetvis hade de rödgröna partierna inget emot att på detta sätt dra in ännu mera kulor från det arbetande folket.

Effekten av beslutet blir skatt på skatt. Den som sätter undan pengar från sin redan hårt beskattade inkomst, tackas av politikerna för sitt ansvarstagande genom att beskattas igen den dagen när pengarna tas ut i pension. Är det rimligt?

Javisst, om tanken är att tvinga så många vanliga löntagare som möjligt att hålla till godo med det offentliga, kollektivistiska pensionssystemet och lägga väsentliga delar av makten över deras liv i den allvisa politiska klassens händer.

Väljarna knyts upp i ett beroende till staten, vilket ur socialistiskt perspektiv garanterar rättvis fördelning och motverkar ”skadlig” förmögenhetsbildning som ligger utanför det offentligas kontroll.

Det var just poängen med Socialdemokraternas ATP-reform på 1950-talet, vars grunddrag fortfarande består trots senare tids modifiering. Att höga skatter slog ut sparandet var inget att oroa sig för, då svenskarna intalades det förföriska bondfångarbudskapet att de inte behövde spara längre.

Istället skulle en institutionaliserad kedjebrevsmodell klara biffen: den som arbetar försörjer den som slutar arbeta, i generation efter generation. Politiker och byråkrater tar (i princip för evigt) hand om pensionsfördelningsruljansen, alltså förutsätts vi vara lugna och trygga i statens famn.

Ändå klagar många pensionärer på utbetalningarna och många kommande pensionärer oroar sig för hur ekonomin ska bli på äldre dagar. Uppenbarligen finns det starka dubier om staten som den gode herden.

Sett med liberala ögon är det förstås uselt att borgerligheten inte ens försökt skapa opinion och förståelse för värdet av sundare alternativ. I motsats till kollektivisering och fördelning som nu, kunde man förespråka en omläggning av skatterna som aktivt uppmuntrar enskilt sparande i kombination med ett pensionssystem som baseras på individuell fondering.

Där är det du och ingen annan som arbetar ihop till din pension. Pengarna förvaltas på ett konto som tillhör dig och ingen annan, politikerna måste hålla fingrarna borta från kapitalet och får inte dribbla med fastställda regler och villkor.

Men när Alliansen till och med självmant offrat den privata avdragsrätten i dagens statscentralistiska system, vad har frihetligt sinnade svenskar att hoppas på?

Blåslampan Kaplan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:Corren.

Sommaren 2005 briserade nyheten. Lilla Boxholm upptogs, för första gången någonsin, på Boverkets lista över de kommuner i Sverige där bostadsbrist rådde. P4 Östergötland gjorde ett inslag om det pikanta i händelsen. Varför hade Boxholm blivit så trångbott?

Förklaringen angavs vara förbättrade kommunikationer med pendeltåg och ny väg, samt att kommunen satsat på aktiv marknadsföring i syfte att locka till sig fler invånare. Främst hade familjer från Linköping tagit chansen och flyttat in. Villapriserna steg, tillgången på bostäder motsvarade plötsligt inte efterfrågan, Boxholm var hett!

Det måste varit ett angenämt bekymmer för kommunen att vara så populär, här fanns ju gyllene utvecklingsmöjligheter. Hur har dessa tagits tillvara? Tio år senare, på måndagens debattsida i Corren, skriver Boxholmsbon Jan Holmbom ett inlägg som är svidande vidräkning med de lokala makthavarna.

Hellre än att fokusera på bostadsfrågan har politikerna ägnat sig åt diverse dubiösa fastighetsaffärer av annat slag, hävdar Holmbom och slår fast: ”Bostadspolitiken i Boxholm har misslyckats totalt. I Boxholm råder sedan länge akut bostadsbrist… Boxholm kan inte växa om det inte byggs bostäder. Vi behöver växa. För det krävs nya tag, nya tankar och ny energi, men framför allt ett politiskt ledarskap med en långsiktig bostadsstrategi”.

Samma sak kan nog sägas om fler kommuner.

I december var bostadsbristen det överskuggade ämnet för debatten på fullmäktige i Boxholms grannkommun Mjölby, där det enligt Cecilia Vilhelmsson (S) behövdes 700 nya bostäder för att möta behoven.

I lördagens Corren rapporterades om att bostadsbristen i Linköping ställer människor med osäkra inkomster eller skulder utanför hyresmarknaden. Istället tvingas de söka sig till socialkontoret för att få tak över huvudet. ”Bostadssituationen ser kritisk ut de kommande åren”, suckar socialchefen Anita Lhådö.

Förvisso nyproduceras lägenheter i Linköping, men långt ifrån tillräckligt. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Är det inte ganska fantastiskt för ett modernt industriland med god ekonomi att misslyckats med en sådan fundamental sak som bostadsförsörjningen? Det är nästan en prestation i sig.

Förutom att den dysfunktionella bostadsmarknaden medför massor av elände på det individuella planet, hotar bristen på rum och tak att allvarligt hämma tillväxten, jobben och näringslivets konkurrenskraft.

Roten till det onda har påtalats många gånger: bostadssektorn tyngs av ett veritabelt berg med regleringar och föreskrifter som försvårar byggandet, hindrar flyttkedjor och sänker hyresmarknaden.

Muharrem Demirok (C), vice ordförande i Linköpings samhällsbyggnadsnämnd, efterlyser en brett sammansatt rikskommission som tar ett totalgrepp på strukturproblemet. ”Utan nationella lösningar kommer vi ingen vart på kommunal nivå”, hävdar han (Corren 10/1) och det är sannolikt riktigt.

Tyvärr kan väl ingen påstå att Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) hittills demonstrerat en frustande vilja till konkreta nya tag, nya tankar och ny energi inom sitt ansvarsområde. Men under en konferens i Stockholm nyligen, deklarerade Kaplan: ”Jag ska göra vad jag kan för att vara en blåslampa i baken på dem som säger att det inte går att bygga på många ställen.”

Upp till bevis. Börja med att kolla läget i Boxholm exempelvis.