Kategoriarkiv: Ekonomi

Motor city Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

Peter Lindstén, fastighetsägare i Linköping, slår huvudet på spiken: ”Utan bilar får vi inte en tillräcklig tillgänglighet till city och utan det ingen levande stadskärna” (Corren 4/4). Så är det.

Det hör till stadens idé att sjuda av liv, handel och mycket trafik. Att motarbeta människor att köra bil i Linköpings centrala delar hotar dess ekonomiska och sociala förutsättningar, konsekvensen riskerar att bli mindre urbanitet, dynamik och rörelse. Vi får ett ödsligare och fattigare city, helt enkelt.

Det är knappast konstigt att flera fastighetsaktörer som Peter Lindstén nu uttrycker oro över våra lokalpolitikers njugga syn på bilen. Cykel, promenerande och bussåkande i all ära.

Men det är en lika fåfäng som kontraproduktiv förhoppning att vanligt folk ska förmås att överge vardagens viktigaste, bekvämaste och mest populära färdmedel.

Som Roger Ekström, vice vd på fastighetsbolaget Lundbergs och ordförande i Linköping City Samverkan AB, säger: ”Det är inget som pekar mot att vi blir mer ‘kollektiva’ i vårt sätt att tänka. Vi vill kunna använda bilen för att transportera både familj och inhandlade varor”.

Den politiska ivern att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är inget framtidsdugligt recept. Det äventyrar överlevnadsvillkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör varken besökarnas eller de boendes situation lättare. Det bidrar i praktiken till att jaga bort både handel och människor från city som rimligen borde koka av aktivitet och inte tvärtom.

”Det bästa scenariet när det gäller att utveckla stadskärnan handlar därför om att öka tillgängligheten för bilburna konsumenter, till exempel genom att förbättra tillfartsvägar till stadskärnan, släppa fram mer privatbilism i stadskärnan, öka tillgången på parkeringsplatser och se till att parkeringarna är kostnadsfria”, menar handelsexperten David Jansson i Svensk handels och Fastighetsägarnas aktuella rapport Levande stadskärnor.

Varför inte istället göra dessa idéer till verklighet? Stärk centrums attraktionskraft genom att öppna gatorna, bejaka trafiken, låt det vara så smidigt som möjligt att parkera, slopa avgifterna och inför p-skiva.

Satsa stolt och frimodigt på visionen att Linköping ska vara Sveriges bilvänligaste stad!

Smokey and the Bandit

Länge leve Järnladyn!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher gick ur tiden. Vill man förstå vad hon betydde är filmen A clockwork orange en lämplig utgångspunkt.

Stanley Kubricks klassiker fångar på kornet de tryckande, ångestridna stämningar som präglade Storbritannien under 70-talet. Det forna stolta brittiska imperiet var allvarligt på dekis. Den överjästa, socialistiskt präglade välfärdsstaten kvävde ekonomin och människors initiativkraft. Industrisektorn, i huvudsak offentligt ägd, kunde inte längre konkurrera.

Decennier av teknokratisk samförståndsanda mellan partierna paralyserade politiken. Parlamentet utmanades av militanta fackföreningar som lamslog samhället med omfattande strejker. Centrala London dränktes i ett berg av sopor, det förekom till och med strejkvakter som hindrade patienter att söka vård på sjukhus.

”Good-bye Great Britain”, löd en symptomatisk rubrik i Wall Street Journal 1975, som gav rådet till sina läsare att undvika engelska investeringar och fly pundet. Året efter tvingades Labourregeringen vädja till Internationella valutafonden om akuta stödlån i stil med dagens Grekland.

Föga förvånande kom punkvågen som en explosiv, rasande reaktion på hopplösheten. Bara titeln på Sex Pistols första singel säger det mesta om läget: Anarchy in the UK.

A clockwork orangeKubricks film från 1971 skildrar ett dystopiskt England där samhällskontraktet mellan medborgare och stat vittrat sönder, där lag och ordning blivit ett dåligt skämt, där kriminalitet och ungdomsvåld, social oro och nihilism slagit klorna i nationen. Precis så som allt fler britter började känna det under decenniets gång.

A clockwork orange tolkar deras mardröm med profetisk precision och det föll på Margaret Thatcher att leda dem ur mörkret. I valet 1979 lovade hon att återge Storbritannien livsgnistan genom att knäcka den skyhöga inflationen, privatisera den bankruttmässiga nationaliserade basindustrin, samt bryta fackföreningarnas makt som hotade demokratin och individens frihet.

Järnladyn höll ord.

När hon avgick 1990 hade hennes moderniseringsreformer förändrat landet i grunden. Det skedde inte utan motstånd och protester, både inom etablissemanget och ute på gatorna. Men Thatcher stod pall, tog striden och vägrade låta systembevararna nöta ner henne och det hon trodde på.

Thatcher var nämligen en genuint värdeburen politiker, driven av viljan att övertyga, nästan likt en predikant: Som hon själv uttryckte det: ”Man kan bara få folk med sig genom att framställa saken på ett litet evangeliskt sätt”. Enligt henne var socialism, korporativism, konfiskatoriska skatter och statligt bidragsberoende först och främst moraliskt fel, och därför förkastligt.

Omvänt var marknadsliberalism inte blott en fråga om ekonomisk effektivitet och tillväxt. Utan i kombination med traditionella dygder som sparsamhet, strävsamhet, bildning och enskilt medborgerligt ansvarstagande det enda moraliskt riktiga att bygga ett fritt och anständigt samhälle på. Inget mjukryggat och opinionsmässigt ängsligt triangulerande hos henne inte.

Och budskapet gick onekligen hem. Thatcher vann tre val i rad på sin retoriska styrka och ideologiska principfasthet. Tänk en sådan politiker i spetsen för svensk borgerlighet!

Thatcher.

Var är liberalismen, FP?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Att krossa ett bageri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

Livsmedelsarbetarförbundet, gren av Sveriges mäktigaste särintresseorganisation LO, spänner musklerna mot Ingeborgs bageri i Linköping som inte vill ha deras kollektivavtal. Sedan några dagar är det lilla företaget på Hunnebergsgatan försatt i blockad.

Fackliga vakter i brandgula västar patrullerar med sammanbitna miner utanför entrén. ”Vi ger oss inte förrän vi har ett avtal påskrivet”, säger LO-Livs förhandlingschef Gerald Lindberg, som hotar att trappa upp striden genom att strypa leveranserna till bageriet och begära sympatiåtgärder från övriga fackförbund (Corren 25/3).

Facket är i sin fulla rätt att statuera exempel på detta Jimmy Hoffa-liknande vis. Men är det rimligt? Ingeborgs bageri har ägts i ett halvår av Ahmed och Sema Mehdi.

Lönsamheten är ännu inte på den nivån att fackets dikterade lönekrav går att uppfylla. ”Vi är inte uppe på noll än. Det är därför vi inte har råd att skriva på kollektivtal”, förklarar Sema Mehdi till Corren. Fast varför skulle facket ta sådana hänsyn?

Uppenbarligen driver LO hellre bageriet i konkurs och spär på arbetslösheten, än avstår från att utnyttja sin fulla vapenarsenal – inte minst i avsikt att skrämma andra företagare till lydnad och underkastelse. Dagens kollektivavtalssystem är både principiellt stötande och strukturellt osunt.

Modellen fungerar som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets särintresseorganisationer sluter bindande överenskommelser som gäller alla företag och anställa inom en viss bransch.

De enskilda aktörerna A och B kan inte ställa sig vid sidan av med egna uppgörelser, utan att drabbas av stenhårda repressalier från den utomstående och resursstarka aktören C. Därmed sätts en fundamental regel i marknadsekonomin ur spel, nämligen den fria och individuella kontraktsrätten.

Att facket kan pressa företagare att skriva kontrakt mot deras vilja blir en form av tyranni, som borde vara väsensfrämmande i ett öppet och modernt samhälle.

Då Sverige saknar grundlagsfäst individuell kontraktsrätt som skydd mot fackliga övergrepp, missgynnar rådande kartellbildning särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts konkurrera med realistiska löner. Kombinerat med det höga skattetrycket är konsekvensen att massor av jobb prissätts för högt och stora sysselsättningsproblem skapas.

Men viktigare är tydligen att LO:s maktställning förblir ograverad.

Blockad Ingeborgs bageri Linköping

Fackets blockadvakter utanför Ingeborgs bageri i Linköping.

Om bostäder inget nytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.

Konsten att göra vinst till förlust

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 16/3:Corren.

Skogsbruksvägen 131 och 133 i Östersund är Sveriges intressantaste adress just nu, tycker jag. Där ligger två äldreboenden, sida vid sida. De är identiskt lika som tvillingar.

Bara en sak skiljer. Det ena äldreboendet drivs i kommunal regi, medan det privata vårdbolaget Vardaga (tidigare Carema) ansvarar för det andra. Det finns alltså optimala förutsättningar att göra en jämförande forskningsstudie.

Vilket också sker. Sedan hösten 2013 har analysföretaget Nordic Helthcare Group (NHG) kamperat på Skogsbruksvägen. Slutrapporten kommer under våren, men resultaten som hittills redovisats pekar i tydlig riktning. Några signifikanta skillnader i vårdkvalitet har inte uppmätts.

Däremot har det privat skötta äldreboendet bättre lösningar gällande planering, bemanning och schemaläggning. Kostnaden för driften är 15-20 procent lägre än i det kommunala boendet.

Översätter man det på hela den svenska omsorgen så ”finns det mångmiljardbelopp att vinna på att gå på en kurs hos Vardaga”, menar projektledaren Fredrik Eklund på NHG (SvD 3/11 2014). Vinsten med vinstdrivna välfärdsaktörer tycks vara betydande, för såväl skattebetalarna som brukarna och personalen.

Mängder av undersökningar visar att de anställda i privata vårdföretag överlag är mera nöjda med sin arbetssituation än de som jobbar i offentlig regi. Häromåret talade jag med en arbetsmarknadsforskare, verksam på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Den offentliga sektorn är värst i behandlingen av sina anställda, hävdade han. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Jag glömmer aldrig hans hårda dom, ekande i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal!”

Allt detta borde vara värt en statlig utredning, i syfte att komma till rätta med missförhållandena inom det offentliga. Istället har den rödgröna regeringen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning för att sänka den privata välfärdssektorn.

Ett av direktiven lyder: ”Nya regler bör starkt begränsa möjligheterna att dela ut vinst” (DN Debatt 5/3). Blir det verklighet är det sannolikt hejdå till Vardaga på Skogsbruksvägen. Hur är man funtad för att kunna se någon vinst med en sådan förlust? Tja, fråga marxisten Jonas Sjöstedt.

Nu är goda innovationsråd dyra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:Corren.

”Det är en tung dag. Jag känner oerhört mycket med dem som berörs”, sa kommunstyrelsens ordförande Lena Micko (S) om beskedet att Ericsson varslar 120 anställda i Linköping. Inte är det svårt att hålla med henne, precis.

Det har varit en tung vecka för hela näringslivet. Totalt vill Ericsson sparka 2200 personer i landet, därutöver ryker 850 konsulttjänster. Den svenska telekomjättens blågula färger fortsätter att blekna.

Vid millennieskiftet hade Ericsson cirka 105 000 anställda i världen, varav 42 400 i Sverige. Nu, femton år senare, har Ericsson drygt 114 000 medarbetare i världen och endast 15 300 anställda här hemma (senaste varslet inräknat).

Den dramatiska minskningen är i sig talande för konkurrensvillkoren som Sverige möter på den globala marknaden, trots att det är fråga om kvalificerade jobb och att Ericsson inte går dåligt.

2014 gjorde bolaget en rörelsevinst på 17 miljarder kronor. Ericsson är en av branschens ledande aktörer som hanterar 40 procent av världens mobilnät. Att vila på lagrarna är omöjligt om lönsamheten ska kunna upprätthållas i ett hav av snabbfotade och kostnadspressande utmanare.

Ericssons varsel föregicks av kallduschen från Sony Mobile som halverar sin verksamhet i Lund. 1000 personer får gå. Att regeringen under veckan avslutade vapensamarbetet med människorättsgangstern Saudiarabien var utmärkt och riktigt.

Men genast kom signaler om en rekyl: det börjar kärva i affärskontakterna som våra vanliga exportföretag har i det saudiska kungariket, Sveriges största handelspartner i Mellanöstern. Det kan vara en övergående kris.

Långt hotfullare på sikt var att regeringens politiska partner Jonas Sjöstedt (V) triumferande annonserade att det brutna saudiavtalets uppföljare måste bli en torpedering av TTIP, förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TTIP vore en enorm vinst för den svenska och europiska ekonomin, men inom grönvänstern är motståndet hårt och S är kluvet. Äventyras detta avtal kan man snacka om blytunga bud för den försörjande sektorn. Stefan Löfven har tillsatt ett innovationsråd i syfte att återindustrialisera Sverige. Det rådet lär få jobba i alla fall.

Adjö, Borg och Sträng

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Centrum behöver bilen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

Antag att du representerar en livsmedelskedja och tänker starta en ny butik i Linköping. Du promenerar i kvarteren kring Stora torget. Det är sommar, grönskande och mysigt.

Många linköpingsbor spatserar i solskenet, eller sitter på de trevliga uteserveringarna. Du hittar en ledig lokal som skulle passa att hyra. Samtidigt hör du att det finns plats att bygga på utanför centrum, i Tornby. Högst sannolikt säger du tack och adjö till innerstaden.

Den krassa kalkylen lämna föga utrymme för tvekan. Sommaren är kort; hur mycket folk (potentiella kunder) rör sig lika glatt och ledigt på citygatorna under resten av året i kyla, regn och snö?

Din kundkrets kör dessutom oftast bil och har dåligt tålamod att gå längre sträckor med tunga matkassar, oavsett väderlek. Hur är tillgängligheten för bilar i centrum? Knappast optimal och sämre ska den bli, enligt signalerna från S/MP/FP-majoriteten i kommunfullmäktige.

Tornby däremot! Perfekt ställe att smälla upp din butik. Nära motorvägen, gott om parkeringsplatser som är gratis och inte kostar skjortan som i city, korta avstånd till massor av affärer som lockar till sig stora kundströmmar (IKEA, Biltema, ICA Maxi, Rusta, Plantagen, Systembolaget, et cetera).

Att vara konsument i Tornby är rationellt. Det är bekvämt och sparar tid och pengar. Att driva butik i Tornby är därför rationellt.

Så här ser det ut i mängder av svenska städer. Politiska visioner om bilfria – eller nästintill bilfria – innerstadsmiljöer har skapat ett drivhusklimat för externa handelsområden. Och när handelsaktiviteten i accelererande hög grad förskjuts från det traditionella centrum, hur mycket vital stad blir det då kvar?

Problemet tas upp en ny rapport, Levande stadskärnor – kartläggning av hot och möjligheter, som organisationerna Svensk Handel och Fastighetsägarna står bakom. Visserligen har handelns flykt i delvis kompenserats av fler kaféer, pubar, restauranger och andra nöjesbetonade näringar.

Men trenden visar att dessa branscher tappar mark över tid när den tunga ekonomiska omsättningen sker någon annanstans. Innerstaden kan komma att bli mer som ett slags ”finrum” på sommaren för besökande invånare och turister, i övrigt allt ödsligare med huvudsakligen tysta bostadskvarter.

Handel är, och har alltid varit, städernas motor. Handelns betydelse för stimmigt folkliv och skilda verksamhetsetableringar kan kort sagt inte överskattas. Därför måste handeln få rimligare förutsättningar, om inte stadskärnorna ska utarmas.

Att missgynna biltrafiken i Linköpings centrala delar kan få ödesdigra konsekvenser. Bilfientliga politiker blir, även om avsikten varit en annan, cityfientliga politiker som stryper innerstadens blodflöde. Vem tjänar på det? Ingen.

En levande stadskärna kräver bra tillgänglighet för personbilar och varutransporter. Men det ena utesluter inte det andra. Ty det behövs också en smidigt fungerande kollektivtrafik (bussar, spårvagnar) i kombination med gång- och cykelvänliga stråk.

Det är blandningen som är grejen och det är vad stadsplaneringen borde fokusera på att åstadkomma.

Andersson gör en Nixon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.

Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).

En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.

Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.

Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.

Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.

Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?

Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.

Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.

Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.

Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.

Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.