Kategoriarkiv: Diplomati

Kofi Annan och massmorden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 21/11:

”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.

Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.

Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?

1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.

Omotiverat att kalla Khadaffi för diktator?

Publicerad den av
Svara

Christer Bergquist, VD för minröjningsföretaget Countermine, har försökt göra affärer i Libyen. I samband med förhandlingarna påstås han dock ha ”förolämpat” Muammar Khadaffi under en intervju med en svensk nyhetsbyrå, rapporterar näringslivssajten E24.

Bergquists förgripliga uttalanden ska bland annat vara dessa:

1) ”Att det är en diktatur är ställt utom all diskussion.”

2) ”Det finns dessutom en utbredd korruption. Ska du få saker att hända fort måste du begagna dig av mutor”.

Bo Wilén, tidigare ambassadör i Libyen, är inte sen att rusa ut med fördömanden:

”Det är självklart att en företagsledare inte kan göra sådana uttalanden – inte om man vill göra affärer i Libyen… Det fanns ingenting som motiverade dessa uttalanden. Alla, inklusive jag själv, tyckte att det var väldigt dumt för företagets skull.”

Dumt? Omotiverat? Är detta vårt lands officiella linje?

En svensk direktör som säger några sanningens ord om ett av världens värsta tyrannier borde tvärtom hedras, inte brännmärkas. Om diplomaten Bo Wilén menar att svenska företag måste kröka rygg för Khadaffis blodsbesudlade mutkolvar till hantlangare, är det snarare UD som ska stå där med skammen.

Obama förödmjukade Dalai lama

Publicerad den av
Svara

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.

USA spelar högt och naivt om Irans kärnvapen

Publicerad den av
7

”The Iranians who need support now are the democrats in prison, in the streets, and increasingly in the mosques as the regime loses its legitimacy even among many clerics. Please do them no more harm, Senator.”

Med dessa ord uppmanar Wall Streets Journals ledarsida (26/12) demokraten John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott och tidigare presidentkandidat, att inte åka på statsbesök till mullorna i Iran. Tidningen avslöjade tidigare i veckan att Kerry planerar att resa dit – som Barack Obamas särskilda sändebud – för att inleda en dialog om islamisternas kärnvapenprogram.

Kerry skulle i så fall bli den högst uppsatte amerikanske representanten som besöker landet sedan gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran 1979. Ayatollornas välde ser dock ut att äntligen vara på fallrepet, då massiva inhemska protester mot diktaturen pågått i månader. En spektakulär visit av Kerry i detta läge vore praktiskt taget liktydigt med att skänka prestige och legitimitet åt en brottslig regim, vilken alltmer desperat slåss mot sin egen befolkning. 

Det är inte svårt att hålla med Wall Street Journal om att ett sådant statsbesök vore rena stolpskottet. Sedan uppgifterna läckt ut i pressen, har en talesman för John Kerry officiellt förnekat senatorns resplaner. Fast trovärdigheten tycks begränsad. Dylika dementier är snarare regel än undantag i dessa känsliga diplomatiska sammanhang. Ett klassiskt exempel är Nixons historiska Kinaresa 1972, som föregicks av ett synnerligen avancerat hemlighetsmakeri. 

Men Nixons Kinainitiativ var komplett väsensskilt från vad som idag är fallet med Obama och Iran. Duon Kerry och Obama förefaller minst sagt naiva, ja direkt omdömeslösa. Vad tror de sig kunna uppnå genom att resonera på hemmaplan hos ett gäng extremt hårdhudade, religiösa fanatiker? Varken fagert tal eller inlindade hot om sanktioner lär kunna rubba islamisternas nukleära fixering en ringaste millimeter. 

Den bästa – och sannolikt enda – garantin för att avveckla Irans kärnvapenambitioner är att mullorna störtas från makten och att landet blir en demokrati. Därför bör omvärlden, inklusive USA, göra allt för att stödja oppositionen. Inte bevärdiga deras förtryckare med en kontraproduktiv propagandaploj.

Lägg av nu, Carl Bildt

Publicerad den av
7

Utrikesminister Carl Bildt förnekar sig inte. Hans försök att göra PLO:s krav om israeliska eftergifter till officiell EU-politik, blev utan tvekan ett av årets pinsammaste diplomatiska magplask (bakgrund här).

Men trots att Bildt fått smäll på fingrarna av EU, retat upp Israel till kokpunkten och ytterligare skadat Sveriges anseende, skriver han glatt på sin egen blogg:

”Alldeles uppenbart är att det svenska ordförandeskapet har höjt Europas profil när det gäller fred i Mellersta Östern – och gjort det på ett sätt som nu får ett allt starkare stöd.”

Starkare stöd av vilka då? Hamas, PLO och Hizbollah? Vore inte frågan i grunden så allvarlig, skulle Bildt framstå som rent ut sagt komisk i all sin ogenerade skamlöshet. 

En skarp kontrast till Bildts tomma skryt finns att läsa här. Som temperaturmätare på stämningarna i Israel efter det svenska ordförandeskapets bravader, ger artikeln onekligen en ganska intressant tankeställare (skribenten Michael Fenenbock har bland annat arbetat som politisk konsult åt Ted Kennedy). 

Carl Bildts antipatier mot Israel skadar EU:s fredsoffensiv

Publicerad den av
7

EU vill driva på för en lösning i den infekterade konflikten mellan Israel och palestinierna. Och det är väl utmärkt. Men för att nå framgång med diplomatiska initiativ på detta ytterst delikata problemområde i världspolitiken, krävs också en fingertoppskänsla av den högre skolan. Några sådana färdigheter har knappast utrikesminister Carl Bildt (M) gjort sig känd för i dessa sammanhang.

Hans likgiltighet inför det judiska folkets utsatthet är dokumenterad. Likaså hans kyliga inställning till Israel, en hållning som han ”kompenserat” genom att med desto större värme omfamna det palestinska ledarskapet. Ur det perspektivet står han snarare närmare Mona Sahlin (S) än egna partikamrater som Gunnar Hökmark. 

Tyvärr måste det sägas olyckligt att EU gör sin framstöt i Mellanöstern medan Sverige ännu är ordförandeland. Reinfeldt-regeringens oförmåga att ta deklarera ett enkelt avståndstagande från Aftonbladets famösa artikel under sensommaren om påstådda israeliska organstölder (se här, här och här) har skapat en misstro från Israels sida mot det officiella Sverige som inte glöms i första taget.

Att som grädde på moset låta Carl Bildt gå i spetsen för unionens fredsoffensiv var som att be om trubbel. Hans förslag till gemensam resolutionstext åt EU skapade genast kraftig irritation bland israelerna. Bildt formulerade direkta krav på att Jerusalem måste delas, och att östra halvan måste bli huvudstad för en palestinsk stat. 

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå de här hemma, vilka håller Bildt som någon slags svensk guru på utrikespolitikens område. Nämnda resolutionstext illustrerar ju tvärtom en klumplig amatörmässighet, som torde vara uppenbar för varje professionell diplomat. 

Ty vad tror man sig kunna uppnå genom att ensidigt parkera EU på en linje som är identisk med PLO:s? Sånt skapar inget förtroende om EU har målsättningen att spela en konstruktiv roll. Bildts text ignorerade med anmärkningsvärd arrogans den tidigare överenskomna förutsättningen för fredsprocessen; att en uppgörelse måste grundas på förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Och det senaste året har ju palestinierna vägrat inleda några dylika samtal överhuvudtaget. Vilket Bildt verkar anse helt okej, då Israel enligt honom bara har som väg att förbehållslöst ge upp hälften av Jerusalem och in blanco acceptera en palestinsk statsbildning. Noterbart är även att Bildt inte inkluderade ett ord i sin text om att västra Jerusalem samtidigt skulle få vara huvudstad i Israel. 

Nu fick Carl Bildts upplägg visserligen bakläxa av tunga EU-medlemmar som Frankrike och Tyskland, som föga förvånande fann alltihop för magstarkt och extremistiskt. En förhandlingsuppgörelse är därmed fortfarande vad som gäller för EU:s del. 

Men det går inte att undkomma intrycket att Bildts svåra blamage ytterligare spätt på Israels redan sedan tidigare ingrodda skepsis mot svensk och europeisk diplomati i Mellanöstern.

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)

DC 3:an och den stora lögnen

Publicerad den av
Svara

I april 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA, officiellt gällde det ett privatbesök hos amerikanska släktingar. Det egentliga skälet var ytterst hemligt: beställning av amerikansk radarutrustning till det svenska luftförsvaret.

Förutsättningen för leveransen var dock att Sverige anslöt sig till USA:s embargopolitik mot Sovjetunionen när det gällde strategiskt försvarsmateriel. Erlander godtog villkoren, men allt skedde i lönndom.

Särskilt viktigt var att inte ryssarna fick veta något. Sverige var ju ett alliansfritt land. På pappret.

Några år tidigare hade regeringen gjort arrangemang för att kunna ta emot västallierat attackflyg på svenska flygbaser och även inlett militärt stabssamarbete med Natolandet Norge. Med Erlanders radaravtal fick Sverige i praktiken status som hemlig medlem i den västliga försvarsalliansen.

Men i Washington fanns den svenske flygattachen Stig Wennerström som kablade vidare uppgifterna till Sovjet. Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC 3:a, späckad med sofistikerad signalspaningsutrustning, över internationellt vatten i Östersjön. Den svenska försvarsstaben uppfattade genast vinken. Ryssarnas oprovocerade angrepp var en varning. Sverige hade gått för långt i sina Natokontakter.

Historien återberättas i Jan Linders Svår neutralitet. Sverige under två sekel (Infomanager förlag 2003) och bygger bland annat på uppgifter som forskaren Wilhelm Agrell vaskat fram i arkiven.

Händelserna har fått förnyad aktualitet när nu vraket av DC 3:an upphittats av några privatpersoner på havsbottnen utanför Gotska Sandön. Ännu har inte Göran Perssons regering bestämt sig om planet skall bärgas eller ej. Ärendet är känsligt. DC 3:an sätter åter fokus på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken, som var en av socialdemokraternas mest omhuldade käpphästar under kalla krigets år 1946-89.

Sovjetunionen hade förslavat östra Europa efter andra världskriget och hotade att även lägga resten av vår kontinent under kommunismens ok. USA och dess västeuropeiska allierade svarade med att bilda Nato 1949, men Sveriges mäktige utrikesminister Östen Undén kände stark motvilja mot USA och odlade istället en romantisk rosenröd bild av Sovjet. Att Sverige öppet skulle ansluta sig till Nato var otänkbart för Undén.

Han brännmärkte borgerliga politiker för deras fördömande av Stalins terrorregim, hävdade på fullt allvar att Sovjet var ett rättssamhälle, visade förbluffande likgiltighet för Raoul Wallenbergs öde och uttryckte förståelse för den ryska ockupationen av våra baltiska grannländer.

I den neutralitetsdoktrin som socialdemokraterna proklamerade för väljarna representerade folkhemmet en tredje väg mellan stormaktsblocken. Sverige accepterade varken ”borgerlig storkapitalism” enligt västmodell eller kommunism enligt östmodell. Framtidens melodi var den blågula demokratiska socialismen.

Arvet från Undén fördes vidare av Olof Palme, som blev partiledare och statsminister 1969. Han ville driva en så kallad ”aktiv neutralitetspolitik” i ambitionen att göra Sverige till en moralisk stormakt. De bägge supermakterna utmålades som lika goda imperialistiska kålsupare, vilka hotade de små staternas oberoende. Sverige skulle på den globala arenan värna dessa länders okränkbarhet genom rollen som en slags sanningssägare om tillståndet i världen.

Att USA var en demokrati och Sovjet en totalitär monsterstat tillskrevs ingen märkbar betydelse i sammanhanget. Tvärtom fortsatte det ryska tyranniet att bagatelliseras, samtidigt som socialdemokraternas förakt för USA firade nya triumfer.

När USA försökte hjälpa Sydvietnam att slå tillbaka en Sovjetstödd invasion från den stalinistiska regimen i Nordvietnam sågs det som det yttersta beviset på Amerikas ondskefulla avsikter. I ett famöst uttalande 1972 jämförde Olof Palme till och med den amerikanska krigföringen med nazisternas utrotning av Europas judar, vilket fick konsekvensen att USA djupfryste de diplomatiska förbindelserna med Sverige under 18 månader.

Att Sveriges inflytande härmed marginaliserades i väst nonchalerades av regeringen. Istället slöt Palme varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” vänsterdiktaturer som Vietnam, Kuba, Tanzania och Nicaragua.

Revolutionsromantiken var påfallande, avsaknaden av frihet och demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som dessa u-länder ansågs eftersträva.

Under denna period inledde Sverige även en internationell nedrustningskampanj, som varade till Olof Palmes död 1986. I ett mästrande tonläge gjordes gällande att kalla krigets orsak fanns att söka i kapprustningen i sig, inte i att två väsensskilda samhällssystem stod mot varandra.

Kunde bara parterna förmås att prata ut om diverse missförstånd, skulle freden säkras. När moderater och folkpartister hävdade att verklig fred förutsatte ett demokratiskt Ryssland, förbannade Palme detta som uttryck för en reaktionär ”korstågsanda” och förklarade att Sverige inte sysslande med ”antisovjetism”.

Kreml insåg propagandavärdet i att låtsas stödja freden. Natoländerna tog lyckligtvis aldrig Palmes vidskepelser på allvar.

Men som historien om DC 3:an så förödande visar, vågade trots allt varken Erlander eller Palme ta risken att vårt land ensamt skulle ställas mot Sovjet i en hotande konflikt. USA tolererade det mesta av socialdemokraternas utrikespolitiska krumbukter, då den amerikanska militären värdesatte Sverige som en betydelsefull partner i det strategiska försvaret av Natos norra flank i Europa.

Och Sovjet hade förstås ingen tilltro till Sveriges officiella hållning, inte minst genom storspionen Wennerströms försorg. Neutraliteten var i mångt och mycket avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman formulerade det. Socialdemokraterna gav neutraliteten moraliska och ideologiska dimensioner som kamouflage för den krassa realpolitiska egennyttan.

Med tiden kom neturalitetsretoriken att befordra en anda av relativism i svensk debatt, som försköt värdeskalorna och undergrävde det idémässiga värnet mot tyranniet.

Neutralism och alliansfrihet framstod som en högre eftersträvansvärd princip, närmast ett mål i sig. Fortfarande, nästan femton år efter Berlinmurens fall, tycks socialdemokraterna liksom stora delar av folkopinionen ha märkvärdigt svårt att befria sig från den demoraliserande barlast som Undén och Palme efterlämnat. Ännu är det nära nog tabu att föreslå formellt medlemskap i demokratiernas försvarsorganisation.

Under åratal har våra myndigheter slingrat sig och bluffat om DC 3:ans uppdrag och bakgrunden till nedskjutningen. Planets åtta besättningsmän gav sina liv för försvaret av Europas frihet. Dessa svenskars gärning förtjänar att lyftas fram i ljuset, samtidigt som Sveriges säkerhetspolitiska ageranden under kalla kriget måste redovisas utan reservationer.

Ty i ett demokratiskt land har folket rätt att veta.

(Borås Tidning 2003-06-25)

Den omoraliska folkrätten

Publicerad den av
Svara

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28