Kategoriarkiv: Demokrati

Sekterismen sliter sönder demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Tänk om det hände här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Yngve Gamlin (1926-1995) var på sin tid en av våra stora underhållningsprofiler. Bland annat samarbetade han med Povel Ramel, orsakade en legendarisk tittarstorm hösten 1963 med de satiriska ”Skäggen”-programmen i TV och – icke minst – utropade han sig till president för Republiken Jämtland. Det sistnämnda var ett plojprojekt till frihetsrörelse som fortfarande är högst levande (idag är trubaduren Ewert Ljusberg president).

Den inbitne lokalpatrioten Gamlin, född i Strömsund, tog initiativet i början av 60-talet och det var inte enbart på skoj, allvar fanns i botten. Gnistan till det hela kom ur ett reellt missnöje med den styvmoderliga behandlingen från överheten i Stockholm. Man oroade sig för hur flyttlasspolitiken avfolkade de gamla norrlandsbygderna

Och man gillade definitivt inte S-regeringens planer på att slå ihop Jämtlands och Västernorrlands län (efter en uppmärksammad protestkampanj fimpade sedan statsminister Erlander idén).

Lek nu med tanken att Republiken Jämtland började utveckla sig till separatism på riktigt. En folkomröstning utlyses i länet om att bryta sig loss från Sverige. Vore det acceptabelt? Hur skulle vi i övriga landet reagera? Vad blev motdraget från Stockholm?

Det smartaste kanske inte vore att göra som i det aktuella fallet Spanien, där regeringen i Madrid med kravallpolis brutalt försökte hindra Kataloniens invånare från att rösta om självständighet. Våldsamheterna under söndagens referendum påminde mer om den forna Francoregimens samvetslösa takter, och mindre om vad som är godtagbart i en västeuropeisk demokrati.

Folkomröstningen i Katalonien må ha varit dubiöst iscensatt och författningsvidrigt genomförd. Ännu finns inget som pekar på ett faktiskt majoritetsstöd för att lämna Spanien. Men opinionen lär nog svänga som centralmakten i Madrid hanterar frågan.

Hur ska man då principiellt ställa sig till idén om ett fritt Katalonien? Jämför med det hypotetiska exemplet Jämtland. Om det i verkligheten existerade en bevisligen överväldigande och orubbligt uttryckt folkvilja att öppna eget – hade det varit så lyckat i längden att tvunget hålla jämtarna kvar inom den svenska statens politiskt konstruerade gränser?

Skulle vi hota dem med krig annars? Vore det värt priset? Onekligen något att fundera på för alla anhängare av den liberala demokratin.

Partierna och pengarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Släpp kommunerna loss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

Ökat utrymme för gränsöverskridande samarbete och egna lösningar på den lokala nivån, mindre central detaljstyrning och färre riktade statsbidrag. Så kan kommunerna och landstingen få bättre möjligheter att klara sina skenande välfärdsbudgetar framöver, menar SKL:s ordförande Lena Micko (Corren 21/8).

Hon är en erfaren och verklighetssinnad politisk hantverkare, ofta väl värd att lyssna på, ansatsen är klok. Mycket talar för att välfärdsresurserna skulle användas effektivare om staten tillät mer mångfald och flexibilitet i systemet, om kommuner och landsting enligt subsidiaritetsprincipen gavs friare tyglar.

Men till detta hör även en viktig demokratidimension.

1930 fanns 2532 kommuner i Sverige. Det var följden av kommunreformen 1862, som låg i linje med liberala ideal om att lokalt självbestämmande främjade ett ansvarsfullt medborgarskap och stärkte civilsamhället.

Skatteuttaget var modest och gick till konkreta nyttigheter som vägar och skolor, sånt som folk begrep och alla hade påtagligt gemensamt intresse av att förvalta. De valda representanterna vara nära och kända, personer man dagligdags kom i kontakt med på gatan eller hos handlaren runt hörnet.

Efterkrigstidens svällande socialstatsprojekt kastade om rörelseriktningen drastiskt. Ingenjörerna bakom välfärdssystemens utbyggnad krävde rationalisering, likformighet och centralisering. Det kommunala självstyret blev en gummiparagraf som regering och riksdag töjde (och fortsätter att töja) till det yttersta för att driva igenom sina storstilade reformambitioner.

Från 50-talets början till mitten av 70-talet minskade antalet kommuner till blott 277 (idag är de dock något fler, 290). Om konsekvensen av denna utveckling skrev journalisten och författaren Göran Rosenberg i boken Medborgaren som försvann (1993):

”Någonstans på vägen mot det moderna samhället försvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes. Nationens angelägenheter blev en fråga för proffs, experter, organisationer och byråkratier. Demokratin, ansågs det, fungerade bäst ju mindre vanligt folk lade sig i”.

Sviterna brottas vi ännu med.

Det finns således skäl att hörsamma Lena Micko när hon pläderar för att återföra mer makt och inflytande åt kommunerna. Helst i större utsträckning än vad hon själv indikerar och samtidigt kunde vi fundera på om inte kommunernas antal borde bli väsentligt fler igen – både för välfärdens och demokratins skull.

2003 lades en intressant doktorshandling fram vid Uppsala universitet; Kommunindelning och demokrati av Peder Nielsen. Enligt hans forskningsrön var den demokratiskt hälsosammaste kommunen liten till såväl yta som befolkning, organiserad kring en kärna nära medborgarna (precis som var fallet 1930 alltså).

Att detta nödvändigtvis skulle stå i motsättning till god välfärd är sannolikt ett falskt antagande. I små, självstyrande kommuner är kännedomen om behoven bättre, de kan smidigare anpassa resurserna därefter och experimentera med olika lösningar, på egen hand eller i samverkan, för att nå optimalare resultat.

Det torde idag stå tämligen klart att den centraldirigerande staten varit olycklig för vitaliteten i demokratin, olycklig för civilsamhället, olycklig för den offentliga ekonomiska hushållningen.

Slutsats? Small is beautiful!

Partiväsende på dekis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/8:

Förra gången vi hade partivälde i Sverige slutade det med en statskupp. Den 19 augusti 1772, på lördag 245 år sedan, grep Gustaf III makten och införde sin upplysta despoti. Den epok som från Karl XII:s död 1718 gått till historien som frihetstiden var över. Lättnaden i landet torde varit betydande.

Två partibildningar – hattar och mössor – hade i riksdagen konkurrerat om styret. På flera sätt ett mycket lovande experiment i parlamentarism och konstitutionell monarki. Tyvärr urartade alltsammans i oförsonlighet, söndring, ansvarslöshet och korruption. Stockholm kom att likna en politisk spelhåla.

Därefter betraktades länge partiväsen med oblida ögon. Under 1800-talet ansågs partier som något onaturligt och omoraliskt, grälsjuka särintressen utan hänsyn till det allmänna bästa.

Demokratin växte fram genom pressen och sedan när liberala och socialistiska krafter organiserade sig i utmaning mot den konservativa överhetsstaten. Vid förra sekelskiftet var det tydligt att en ny frihetstid randades, men framburen av ett folkrörelseförankrat, disciplinerat partiväsende utan jämförelse med 1700-talets dysfunktionella hatt- och mössvariant.

Högern ville dock inte följa liberaler och socialdemokrater i spåren, den principiella oviljan mot partier kvarstod. Och bara tanken att underkasta sig partipiskans konformism? Nej tack!

Men i tvånget att effektivare möta vänstern beslöt man 1904 att forma en lösare organisation, inget egentligt parti, mer en sammanslutning för likasinnade personer att mobilisera vid valen. Entré: Allmänna valmansförbundet, föregångaren till våra dagars Moderaterna.

1900-talet var partiväsendets gyllene era, de fria staternas liv, det obestridda systemet för offentligt demokratiskt maktutövande. Numera finns dock klara tecken på ålderskris. Partiernas medlemskår dunstar bort. Interndemokratin ger vika för hårdare toppstyrning. Verksamheten finansieras främst med skattemedel, vilket gör att partierna och staten i praktiken smält ihop.

Reella skillnader i åsikter och ideologiska uppfattningar klingar av, vilket maskeras med uppskruvad hätskhet i tonläge. Taktikspelet mellan partierna om maktens köttgrytor tycks viktigare än vad de faktiskt vill använda makten till. Bland väljarna märks en känsla av alienation, allt färre identifierar sig med något parti överhuvudtaget. Och så vidare.

Förnimmer vi måhända vindar från hattarnas och mössornas nedgångstid? Ett nytt 1772 lär knappast ske, däremot kan vi närma oss brytningen till en annan och frihetligare form av folkstyre. Minns att demokratin är både större och äldre än partierna.

Möjligen blir framtiden att politikens arena begränsas till förmån för en mer decentraliserad stat och ett starkt civilsamhälle där frivilliga överenskommelser är normerande. I övrigt är väl Allmänna valmansförbundet ingen dålig idé att damma av?

Blås rent i riksdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att ”skattesänkareran är över i svensk politik”. Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.

Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.

Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att ”all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld”.

Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.

Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?

”Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.

Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe – en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.

Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet.

Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.

Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.

Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. ”Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart”, skrev han i Dagens Industri den 2/5.

Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.

Fri press under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.

Ord utan ansvar hotar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Facebookgruppen ”Stöd svenska polisen” startade i augusti 2015. Idag har den dryga 150 000 följare och inläggen når miljonen läsare varje vecka. Det är inte kattskit. Utan tvekan kan man tala om en opinionsbildande aktör med betydande potentiella möjligheter att påverka och forma människors uppfattningar i en central samhällsfråga.

Att poliskrisen, som sedan länge är ett flitigt diskuterat faktum, med rätta bekymrar åtskilliga svenskar är inte konstigt. Men att polisen själva betackar sig för ”stödet” från denna Facebookgrupp är heller inte underligt.

Budskapet som pumpas ut saknar nämligen alla nyanser och är starkt ensidigt vinklat till att framställa Sverige som vore vi ett land vacklande på randen till den laglösa katastrofens avgrund. Nivån på inläggen i kommentarsfälten är därefter, tonläget är aggressivt och förbittrat, något som uppenbart uppmuntras av gruppens administratörer. Vilka de är och vilken agenda de har kan vi bara gissa, eftersom denna information mörkas.

Utformningen av sidan kan rent av förleda intet ont anande personer till tron att det är något slags av polisfacket sanktionerat forum eller liknande. Ohederligheten i verksamheten är slående.

Vad ”Stöd svenska polisen” gör är att kidnappa en fråga med bred folklig angelägenhet och sprida en grovt manipulerad, uppviglande alarmistisk verklighetsbild. Den här sortens opinionsbildning är ett växande fenomen i det digitala medielandskapet och kan få allvarlig inverkan på den demokratiska spelplanen, särskilt i samband med politiska val (sådana tendenser är redan märkbara).

SVT Nyheter har fått utstå kraftigt gissel för sin nyligen inledda granskning av dessa på sociala medier anonyma opinionskanaler (förutom ”Stöd svenska polisen” synades en FB-grupp kallad ”Rädda vården” med en besläktad dystopisk förkunnelse om ett sammanfallande Sverige).

SVT har bland annat anklagats för klappjakt på icke systemlojala medborgare, försök till kväsning av det fria ordet, etc. Redaktionen har även drabbats av en veritabel flodvåg av hatmejl, inte sällan från rasistiska avsändare. Det säger något om vilken typ av getingbo som SVT rört om i.

Att det är ett viktigt och nödvändigt journalistiskt initiativ är emellertid solklart, om man anser att det öppna samhällets fundament och fortbestånd är värt att värna. Demokratins kärna är yttrande- och tryckfriheten som i Sverige är mycket vidsträckt – men inte gränslös. Varför?

Därför att det fria ordets förutsättning är att det åtföljs av ansvar. Corren har exempelvis från dag ett, när Henrik Bernhard Palmær grundade tidningen på 1830-talet, uttryckt kritiska synpunkter av alla möjliga slag.

Vi har genom åren gett röst åt oräkneliga medborgares åsikter och uppfattningar. Vi har som oberoende organ granskat och speglat samhällsutvecklingen, i stort som smått.

Men detta har skett inom ramen för pressetiska regler, strävan efter objektivitet i nyhetsrapporteringen, meddelarskydd till uppgiftslämnare med känslig information, och en tydlig varudeklaration i den egna opinionsbildningen. Hela tiden med en ansvarig utgivare varpå den publicistiska bedömningen av materialet vilar och som måste stå till svars för varje ord på Correns plattformar.

Detta är totalt väsensskilt mot vad de sociala mediernas ljusskygga opinionspirater sysslar med. De tar inte ansvar för någonting. De vilseleder, hetsar, saboterar det demokratiska samtalet och undergräver ordets frihet genom sitt cyniska missbruk av det.

Om detta måste folk få veta och då måste journalistiken berätta. All heder åt SVT som gör det.

Ett förnuftigt LO-förslag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

Utan Du finns inte Jag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:

Ömhudad bör man inte vara i det offentliga rummet. Förolämpningar, hånfulla kommentarer, förintande personangrepp, råbarkat språkbruk, hat och hot. Ja, debattklimatet i vår digitala epok är nog mer ofta än sällan hårt.

Onödigt hårt, tycker statsminister Löfven som oroar sig för hur det påverkar demokratin. ”Man får uttrycka sig som man vill, vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men oavsett vilket arbete vi har så måste vi tänka oss för hur vi uttrycker oss. Jag är bekymrad, allmänt sett, över tonen i svensk debatt. Inte minst på sociala medier”, sa han nyligen i Aftonbladet. Finns det någon bot?

Eller är vi strängt taget hopplösa fall, som Robert Musil skriver i förra århundradets bästa roman, det ständigt lika aktuella mästerverket Mannen utan egenskaper (del 1, 1930):

”Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano. En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.”

Lugn. Musil är den briljanta ironins virtuos och stycket ovan ska läsas i det ljuset. Men visst innehåller raderna förstås mått av salt sanning.

Tribalismen finns i vår arvsmassa sedan tidernas gryning. Vi är programmerade till misstroende och aggression mot utomstående av evolutionsbetingade överlevnadsskäl. Som om det – numera! – skulle ursäkta alla dessa grälsjuka drängslagsmål på Twitter och Facebook. Bor vi fortfarande i grottor?

Civilisation är att hålla reptilhjärnans kodning i schack, lätta på garden, höja sig över den egna inskränktheten och låta evolutionen förfina oss från primitiva varelser till en mänsklighet. Och som en sådan är vi alla relationsberoende.

Hur blir en mänsklig individ till? Först genom interaktionen med en annan människa, enligt den judiske filosofen Martin Buber. Utan ett ”Du” finns inget ”Jag”, är hans centrala tes. Det är i det mellanmänskliga mötet som våra ”Jag” föds, olika och unika men existentiellt förbundna.

Avgörande är att i samspel kunna osäkra sig själv i ett bejakande av den andres ”annorlundaskap”. Det är då den fruktsamma glänta uppstår som skapar såväl individualiteten som utvecklingen av empatin, mognaden och ansvarstagandet. Ju öppnare gemensamt, prövande samtal och förutsättningslösare diskussion, desto längre når vi.

Att däremot låsa kommunikationen i konfrontativ oförsonlighet betyder ett förfarande av vår mänskliga substans. Begrunda detta. Brända broar mellan ”Jag” och ”Du” gör att båda förtvinar.

Statsministern har rättmätig anledning till att uttrycka oro. Martin Buber gjorde det långt innan de sociala medierna uppfanns. Han såg med stark skepsis på det politiska språket, som genom sin systematiskt polemiska natur riskerade att få en avhumaniserande effekt. Hade han så fel?

Martin Buber, 1878-1965.