Kategoriarkiv: Centern

Allvarets tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.

Nej till statsfeminism!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.

Kapitalt misslyckande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

”Riskkapital är en viktig förutsättning för att entreprenörer och företag ska kunna fullfölja idéer och skapa färdiga produkter att sälja på marknaden.” Vilket parti står för denna insiktsfulla formulering?

Socialdemokraterna. Som visserligen ofta, påhejade av sin mångmiljonförsörjare LO, svartmålar riskkapitalet när pengarna hamnar i välfärdssektorn. Men okej, i övrigt är det väl utmärkt att S slår ett slag för riskkapitalets betydelse för det svenska näringslivet och vår samhällsekonomi?

Jovisst. Absolut. Bra där! Om det inte vore för att Socialdemokraterna också själva vill leka riskkapitalister. Vinns valet i höst lovar S att ”skapa en ny Innovationsfond som ska fokusera på att hjälpa företag med investeringar i tidiga skeden”. Suck.

Det är alltså du som skattebetalare som tvingas finansiera denna fond. En rimlig fråga att ställa till Stefan Löfven & Co är därför: vilka särskilda magiska krafter har politikerna och statsapparaten på detta område som inte det privata riskkapitalet har?

Dock är inte S alls ensamma om att tilltro sig en special förmåga att göda lovande företag med offentliga medel som insats. Samma grandiosa politiska självbild är vitt spridd över blockgränsen.

Till och med Vänsterpartiet vill gärna göra guldkantade statliga riskkapitalaffärer i den goda viljan att ge entreprenörer luft under vingarna och skapa fler arbetstillfällen (undantaget vård, skola och omsorg som tydligen får hållas med gammal betonggrå planekonomi i Jonas Sjöstedts Sverige).

Oppositionen borde, om inte annat för skattebetalarnas skull, ta lärdom av Alliansens avskräckande äventyr i riskkapitalbranschen. Riksrevisionen riktar svidande kritik mot vanskötseln i en färsk rapport. Utöver sjätte AP-fondens dryga 20 miljarder pensionskronor, finns flera statliga aktörer med uppdrag att få företag ur startblocken. Total har de 10 miljarder i sina kassakistor.

Två av dessa fonder, Fouriertransform och Inlandsinnovation, har skapats på ivrigt initiativ av Centern under den borgerliga regeringsperioden. Facit är i bägge fall en skandalomsusad kostsam verksamhet. Riksrevisionen dömer dock ut hela fondrasket. Det finns ingen genomtänkt strategi för hur pengarna används.

Resultatet har, med riksrevisorn Claes Norgrens ord, ”blivit ett ineffektivt lapptäcke där investeringarna går till redan etablerade företag istället för till nysådd- och start up-företag” (DN 11/2). Men överhuvudtaget är statligt såddkapital till enskilda företagare en usel idé.

Lyssna till näringslivsprofilen Rune Andersson, som själv suttit i ett antal statliga stödfonder genom åren. På ett seminarium som Svenskt Näringsliv hade våren 2012 slog han fast: ”De som söker statligt kapital har ju ofta fått nej av alla andra, av en anledning. Jag har kommit fram till att det inte är brist på kapital, utan på driva entreprenörer som är problemet”.

Alltså. Politiker, bliv vid er läst! Ska ni satsa på något, är det generella åtgärder för ett gynnsammare företagarklimat där människor uppmuntras och vågar ta risker med eget kapital.

Närodlat är bäst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Farhågor vädras, är lokaldemokratin hotad? Anledningen är en färsk lag, som tillåter mindre kommuner att skära ned antalet platser i fullmäktige med en tredjedel.

Småkommunerna har tilltagande problem att fylla stolarna, och inte sällan är många lokalpolitiker som idag sitter där tysta och inaktiva. Möjligheten att krympa kostymen ska stimulera vitalare stämningar, är det tänkt. 161 kommuner berörs, alltså mer än hälften av alla i Sverige.

Men om färre fullmäktigemandat står på spel, riskerar mindre partier att missgynnas. De får svårare att vinna tillräckligt med röster för representation. Tjänstemännens inflytande över besluten kan också öka otillbörligt om politikerskaran bantas. ”Reformen kan ses som ytterligare ett symptom på att Sverige nedmonterar den så kallade folkrörelsedemokratin”, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson (Corren 1/2).

Dock har folket redan i praktiken rört sig från detta gamla demokratiideal. Bara 3 procent av svenskarna bär numera partibok. Över 70 procent vill inte identifiera sig med något parti alls (Dagens Samhälle 17/4 2013). Inte konstigt att rekryteringen till partiuppdrag då blivit en bekymmersam affär, särskilt i småkommunerna.

Underlaget kan emellertid breddas om dessa slås ihop till större och livskraftigare enheter. Men vad vi ser är i grunden en partikris, inte en demokratisk. Anpassa istället samhällslivet efter utvecklingen och öppna portarna för ett genuinare folkstyre genom att återge mer makt till medborgarna.

Eller som Kindas kommunalråd Pia Tingvall sa i måndagens Corren när hon förklarade vad Centerns nya slogan ”närodlad politik” betyder: ”Att vi politiker ska bestämma så lite som möjligt. Vi tror att människor är kloka och kan bestämma själva. Sen ska vi se till att det finns förutsättningar för att det ska kunna ske”. Det låter som framtidens melodi.

Arvet efter Mona

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.16/1:

Mona Sahlin fick oförtjänt mycket dum kritik under sin politiska karriär. Inte minst från borgerligt håll. Egentligen har S och Sverige aldrig kommit så nära en egen Tony Blair.

Men en sak ska hon ha en berättigad skopa ovett för: etablerandet av den politiska ”time-outen”.

Det var i samband med tobleroneaffären 1995 som hon med ett lån från idrottsvärlden etablerade avarten hos ledande politiker att ”pausa” när av det av olika anledningar bränner till. En dimmigt feg och oklar zon mellan att ta ansvar och ändå inte.

Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani (C). Hon blev i november misstänkt för ekonomiskt bedrägeri och har tagit time-out sedan dess. Riksdagsarvodet har hon behållit.

Så här kan det inte fortsätta. Lika lite som att bara vara en smula gravid, kan man både axla förtroendeuppdrag och undvika att göra det. Särskilt om man fortsätter att plocka pengar från skattebetalarna för arbete i väljarnas tjänst som aldrig utförs.

Kan inte partierna själva sätta stopp för ofoget, bör väljarna se till att kicka ut dessa time-out-politiker. För gott.

Stoppa utvecklingen, säger Eskil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Hela Sverige ska leva, Folkets hus och parker, ABF, Sveriges Hembygdsförbund. Det är några av organisationerna som i veckan skickat ett protestupprop till regeringen.

Anledningen är nedskärningen av Landsbygdsprogrammet 2014-2020. Drygt 3 miljarder kronor har kapats jämfört med föregående period 2007-2013, men summan är fortfarande inte småpengar. Bidragsguldet är värt 32,4 miljarder. Kostnaden delas mellan Sveriges och övriga EU:s skattebetalare.

Åsa Blombäck, ordförande för Hela Sverige ska leva, rasar i ett pressmeddelande över det minskade beloppet: ”Det här kan bli ett dråpslag mot den fortsatta landsbygdsutvecklingen. Det pyr verkligen ute i landet och vi hoppas få gehör för vår oro – så att vi slipper starta ett landsbygdsuppror”.

Hårda ord. Men faktum är att ett slags landsbygdsuppror redan pågår. Nog pyr det alltid. Främst under fötterna på de unga.

Charlotta Melander, nationalekonom vid högskolan i Jönköping, konstaterar i en färsk undersökning att 86 procent av Sveriges kommuner överges av sina ungdomar i kategorin 18-25 år.

De flyttar till större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping för att studera. Sedan stannar de kvar, börjar arbeta och bildar familj. Återvändarna är få, småkommunernas attraktionskraft faller stadigt. I en kommentar menar landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att ”utvecklingen måste stoppas”.

Hur? Landsbygdsprogrammet är knappast svaret.  ”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Den domen kom i somras från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Andra utredningar om regionalpolitiska satsningar i syfte att få hela Sverige att leva finns i massor. Resultaten pekar samstämmigt åt ett håll. Stödmiljarderna kunde lika gärna eldas upp.

Urbaniseringen fortsätter ändå i oförminskad, ja accelererande, styrka. Inget unikt för vårt land. Så är läget i övriga världen också.

En relevantare fråga borde vara varför denna utveckling måste stoppas. Är det ett problem att ungdomar väljer att bo där de kan få utbildning, försörjning och möta en parter att skaffa barn med? Vem kan klandra dem om de inte vill flytta tillbaka till landsorten?

Livskvaliteten är generellt sett högre i större städer om man ser till inkomst, sysselsättning, social samvaro, kontakter, kulturutbud, etc. Sambandet mellan urbanisering och ökat välstånd är entydigt. Dessutom ger stora städer mindre slitage på miljön eftersom resurser används effektivare när människor lever tätare tillsammans.

Ingen politiker och inga skattemiljarder kan återskapa ett svunnet Sverige. Däremot behöver landets småkommuner bli vänner med förändringen genom anpassning till rådande omstrukturering av geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden.

Konstgjord andning hjälper bevisligen föga, överlevanden måste ske på egna meriter.

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Centern på dåligt humör av öppna gränser

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:Corren.

Staffan Danielsson, riksdagsman (C) från Östergötland, har skaffat sig en särskild profil. Han har föreslagit burkaförbud i samhället. Han har beklagat sig över kostnaderna för att Sverige tar emot ”oproportionerligt många” ensamkommande flyktingbarn och krävt ålderstest av dem.

Inför Centerstämman nyligen, och mitt under Syrienkrigets episka flyktingkatastrof, ville han att Sverige skulle skärpa asylmottagningen till vad han kallade ”EU-praxis” (EU:s gränser är i praktiken stängda för Syriens nödlidande människor).

Danielsson framhäver gärna att han är positiv till en generös migrationspolitik, men… Det är alltid ett ”men” inblandat i hans resonemang. På C-stämman tog Annie Lööf kraftigt avstånd från Danielssons utspel,  hans värderingar rimmade inte med Centerns.

Stämman beslutade tvärtom att ge asylsökande ökade möjligheter till fristad och Lööf slog fast att C skulle bli SD:s främsta motkraft. Detta har knappast mottagits med jubel bland Östergötlands centerpartister.

I Facebookgruppen Politisk Centerdebatt, startad av Staffan Danielsson efter C-stämman, vädras starkt missnöje med Annie Lööfs inriktning i flyktingpolitiken, som tunga namn anser skadar partiet.

Karin Jonsson, Östgötacenterns distriktsordförande, skriver: ”Jag blir på dåligt humör när det enda folk har uppfattat från vår stämma är att vi borde öppna våra gränser mer… Men lägg ner detta med migrationsfrågorna! Det är där som partiet går fullständigt i otakt med både medlemmar och presumtiva väljare. Det är ju ‘utsvävningarna’ inom flykting- och invandrarpolitiken som vi fått media på och som folk har uppfattat vara våra viktigaste valfrågor.”

Gösta Gustavsson, tidigare distriktsordförande (C) i Östergötland, anser att Karin Jonsson resonerar ”klokt” och tar även han avstånd från partiledningen: ”Under min tid som distriktsordförande kom aldrig några väljare eller medlemmar med krav på att vi skulle spetsa vår invandrarpolitik ytterligare. Däremot fanns krav inom andra områden, som tyvärr drunknar p g a denna fråga.”

C-sympatisören Peter Borring, LRF-ordförande i Östergötland, instämmer i kritiken (han är dock inte partiaktiv själv): ”Motpol till SD, mera liberal syn på migration? Har ingen partistrateg analyserat i förväg att ni kan ta vilka kloka beslut som helst, men det media kommer rapportera, folk kommer minnas, är dessa värdeladdade ämnen. Desto allvarligare dessutom om det uppstått nån kollektiv neuros på stämman så ingen – förutom Staffan – vågat stå på sig och få med sig stämman åt ett håll som mera stämmer med verkligheten och potentiella väljare ser på saken.”

Andra röster ondgör sig över invandringens negativa kostnader, att regeringens samarbete med MP i migrationspolitiken var ett strategiskt misstag, att Annie Lööfs torgförande av flyktingpolitiken är obehaglig, att flyktingfrågor inte får diskuterats ”nyanserat” utan att stämpeln som främlingsfientlig kommer fram, och så vidare.

Östgötacentern verkar åtminstone inte utmärkas av någon intensivt brinnande liberal humanism på migrationsområdet.

Centern förtjänar en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Om Annie Lööf hade ambitionen att ömsa skinn på Centern till ett djärvt liberalt avantgarde, gick tyvärr de planerna upp i rök när partiets förslag till nytt idéprogram mottogs med ramaskri i medlemskåren under början av året.

Programmet var ett försök till att formulera en inspirerande ideologisk vision om ett frihetligare och mer individorienterat Sverige, en spännande omprövning av invanda kollektivistiska och statskramande tankestrukturer.

Men programförslaget kommunicerades uselt och den nödvändiga förberedande förankringen i Centerdistrikten skedde aldrig. I sammanhanget aparta frågor som månggifte och skrotad arvsrätt blåstes upp av skadeglada kritiker, följden blev att hela idépaketet orättvist komprometterades i den offentliga debatten.

Måhända var den liberala revolutionen dömd att misslyckas i ett parti utan några sådana traditioner, tvärtom var bara begreppet ”liberal” länge ett skällsord i den agrarkonservativa, antimodernistiska bonderörelse som våra dagars Centern är sprunget ur.

Annie Lööfs ledarskapsförmåga ifrågasattes, opinionssiffrorna dök, idéprogrammet utvattnades till en för medlemskåren aptitligare produkt.

Att Annie Lööf tagit intryck av stormen från tidigare i år, märktes tydligt under helgens Centerstämma. I sitt inledningstal passade hon bland annat på att angripa den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, en symptomatisk signal till partiets kärntrupper om att hon lyssnat och förstått.

Den urbana och akademiskt inriktade ”Stureplanscentern”, som Lööf associerats med, ska nu hållas tämjd och tjudrad. Istället parkerade hon sig på gamla trygga Centermarker genom att betona landsbygds- och miljöfrågornas vikt. Ordningen var därmed på sätt och vis återställd. Men trots fortsatt risiga opinionssiffror, var det ingen stukad Lööf som mötte ombuden.

Offensivt och frejdligt angrep hon Socialdemokraternas ”risksocialister”. Ingen ska kunna tvivla på Centerns identitet som stabilt borgerligt alliansparti, även om det måste kännas visset att investeringen i regeringssamarbetet gett så klen utdelning bland väljarna.

För liberala sympatisörer har Centern, oavsett idéprogrammets fiasko, ändå starka sidor som borde kunna attrahera. Hoppingivande är att partiet utmanar Moderaterna på det ekonomiska området.

Medan Reinfeldt och Borg blivit något av förvaltarskapets fångar, blåser Centern in frisk luft genom kraven på en vitalare näringspolitik, den skadliga värnskattens avskaffande och en flexiblare arbetsrätt.

Berömvärt är också Annie Lööfs deklaration att Centern ska vara Sverigedemokraternas främsta motkraft. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland som profilerat sig på en mindre generös flyktingpolitik, avspisades utan pardon på stämman.

Glädjande nog, inte minst i ljuset av den humanitära katastrofen i Syrien, ville Centerns ombud istället ge asylsökande människor utökade möjligheter att få fristad undan terror och förtryck. Ett parti som tar strid för grundläggande humanistiska värderingar i en mörk tid förtjänar definitivt respekt.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.