Den eviga byråkratin…

Och så var det snart valrörelse igen. Politiker från alla håll dyker upp i buskarna, lovar runt och håller tunt.

Eller? Tvärtemot gängse uppfattning brukar faktiskt svenska politiker var ganska bra på att försöka infria sina löften till väljarkåren.

Dock kan man undra hur Alliansens utlovade bantning av den vildvuxna myndighetsfloran egentligen ska räknas. Särskilt Folkpartiet slog på trumman 2006 för att minska antalet myndigheter. Hur gick det?

Facit fick vi i våras. Siffrorna förefaller talande. De statliga myndigheterna har minskat från 468 till 390 stycken. Men i viss mån är det en synvilla. Statskontorets utredare Michael Borchers förklarade i SVT:s Rapport den 9/4:

”Det är inte minskad verksamhet eller ändrade åtaganden utan framför allt ändrade organisationer… det är inte så mycket som har lagts ned eller tagits bort.”

Den offentliga byråkratins imperium verkar synnerligen svår att rubba. Ronald Reagan hade nog ändå rätt när han luttrad konstaterade:

”A goverment bureau is the nearest thing to eternal life that we’ll ever see on this earth.”

Låt Lisabeth Salander bolma – och rektorn sälja vin!

En het kandidat till utmärkelsen för veckans tramsigaste insats är Ingmar Apéll, tjänsteman på tillsynsmyndigheten i Jönköpings kommun.

Han råkade gå förbi filmaffischen till biorullen Luftslottet som sprängdes och gick i taket över att fantasikaraktären Lisabeth Salander där skyltar på ett icke-korrekt sätt.  

”Jag tittade upp och tänkte nämen, hon har ju en cigarett i handen”, säger Apéll till Aftonbladet.

Därför har han anmält affischen för brott mot tobakslagen och menar att intet ont anande ungdomar kan förledas till att själva börja röka, bli sjuka och dö.

Suck! Att vissa aldrig lär sig… Visst, cigaretter är inte bra. Det tror jag faktiskt alla – unga som gamla – är mycket medvetna om vid det här laget. Men den övernitiska moralkaka som byråkraten Jan Apéll serverar, gör knappast kampen mot rökningen några större tjänster. Hade jag varit tonåring skulle jag snarare få lust att dra ett djupt halsbloss i ren protest mot dylika fjanterier. Jag har faktiskt lust att göra det nu, idag, som fullvuxen man också.

Nå, tro’t eller ej. Det finns dock en hetare tramskandidat än denne Apéll. Namnet är Anneli Ekström, personalchef på Karlskrona kommun. Hon tycker inte om att rektorn Mattias Liedholm på Ehrensvärdska gymnasiet i stan blivit delägare i en tysk firma som säljer vin på nätet. Att Liedholm förklarat att Systembolagets regler för inköp (20 år) gäller även för hans svenska internetkunder hjälper inte. 

Enligt Anneli Ekström är det oförenligt med Karlskronas drogpolicy att kommunalt anställda, vilka arbetar med ungdomar, har alkoholförsäljning som bisyssla. Det sänder, som det så kärt heter, ”fel signaler” (läs mer här, här och här). Mattias Liedholm har ställts inför ultimatumet att sälja sin ägarandel om han vill fortsätta som rektor.

Vad är kommunen egentligen skraj för?

Det är ju inte precis så att Liedholm står i sitt garage på fritiden och kränger dunkvis med hemkört till vem som helst. Skulle det blotta faktum att han har ägarintressen i en vinfirma – något som är en fullt respektabel och helt legitim verksamhet – bidra till att locka minderåriga elever att gå ner sig i alkoholträsket? Är inte det att ganska grovt underskatta ungdomarnas intelligens? 

Om eleverna i Karlskrona ändå skulle vara så extremt lättpåverkade, borde kommunen väl då i konsekvensens namn kräva att samtliga lärare och rektorer även är helnykterister. Ett erkännande att dessa tar ett glas vin eller en starköl på lördagskvällen, skulle ju kunna sända totalt felaktiga signaler till kidsen att det är okej att berusa sig. Eller hur?

Men logik och konsekvens är inte Anneli Ekströms bästa gren. Det har exempelvis uppdagats att en bildlärare på en annan av Karlskronas gymnasieskolor brygger öl för fulla muggar hemmavid. Ingen ifrågasätter detta. Och eftersom Karlskrona inte förbjudit sina gymnasieelever att studera på restaurangprogrammet, får ungdomarna där en grundlig skolning i hur hantering och konsumtion av alkoholhaltiga drycker går till. Tydligen är det ingen som ser några problem med detta heller.

Själv tycker jag att Mattias Liedholm är en utmärkt förebild för sina elever, ja alla elever. Han har ju trots sin trygga anställning vågat satsa pengar i en affärsrörelse vid sidan av. Sådant bör naturligtvis uppmuntras, inte hindras. Vi behöver många fler entreprenörsvilliga människor i Sverige som tar chansen att dra igång egna verksamheter.

Men den absurda, fyrkantiga moralism som kommunalbyråkraterna Jan Apéll och Anneli Ekström representerar kan vi definitivt klara oss utan. Vem vet vilka konstiga föreställningar ungdomarna annars får om samhället?

Vad Sverige kan lära USA om sjukvården

Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?